Malin Åkerström

Snart är en ny helg på ingång och efter två tävlingsfria helger är denna väldigt efterlängtad då det står tävling på schemat. Det är Vera som ska följa med norrut och hoppa förhoppningsvis två klasser om hon känns bra. Men helg oavsett tävling eller inte är nuförtiden väldigt bra. Helg innebär stalltid från det att jag stiger upp på morgonen till det att jag går och lägger mig på kvällen. Jag spenderar mycket tid med fölen och tränar de på alla möjliga saker. Lisa tränar mest på "vanliga" hästsaker men är så snäll och gosig. Amy tränar på konster till sin blivande cirkuskarriär om hon inte blir stor nog att bli hopphäst åt mig. Skämt åsido, hon älskar att träna på konster och är det smartaste efter Topanga i hästväg som jag har träffat. Så fort ridbanan blir ridbar så tänkte jag låta de skutta över något minihinder. Att det skulle vara så fantastiskt härligt och underbart att få följa ett par föl på deras resa genom livet hade jag ingen aning om. Att jag genom att umgås med just Amy och Lisa skulle uppleva så enormt mycket glädje kunde jag inte heller tro. Ovärderliga är vad de är!

 

Jag tror inte att någon har missat den bitande kylan och stora mängden snö som har bidragit till ett riktigt vinterland här i Stockholm. Jag tycker att det är toppen med så mycket snö. Att pulsa runt i snön med hästarna är ju super. Isa som skrittar och denna vecka även joggar lite lätt får lite extra träning i och med detta. Cara mår toppen av att få galoppera ute i snön och tycker att det är väldigt roligt. Vera håller jag borta från fälten men pulsar runt i snön på en skogstur som nu börjar bli en rutin ett par dagar i veckan. Vera behöver rutiner och hon behöver känna igen i sig i sitt arbete och framförallt i alla vardagsrutiner kring hantering mm. Häromdagen hade hon och Cara sprängt dubbla staket och hamnat i grannens lösdrift. Flertalet trästolpar är nu mer passande som ved att elda med och delade mitt i tu. Sorry grannarna jag skäms lite över ert trasiga staket och ännu mer när det inte går att åtgärda det innan marken blir mjuk. Eftersom min hage inte heller går att laga innan våren kommer så har mina tjejer fått byta hage vilket har förstört Veras rutiner. Nu vill hon inte fångas vid insläpp..

 

Denna vecka har innefattat en träning med Cara för Per. Den hjälpen jag får och det engagemanget han ger både mig och min syster är guld värt. Jag sa att jag tycker Cara är svårare att rida på hinder ur vänster varv och han tittar på henne en liten stund innan han hittat orsaken till det och med en lösning på hur jag ska jobba bort det. Cara skämmer bort mig och gör träning efter träning utan ett enda hinderfel. Sen att det är korsgalopp här och var och bakbenen ibland är mer i luften än på marken är en annan femma. Vi har under höst och vinter jobbat för att få ihop henne och lägga språngkurvan mitt i språnget och inte bakom hindret. Detta är befäst nu och Cara har både språngkurvan mitt i språnget och är ihop på ett helt annat sätt. Nu måste jag hitta att jag faktiskt kan rida henne till hindren vilket för mig är lite ovant men det är ju därför vi tränar. Vi fick höra kommentarer från åskådarplatserna att taket nog måste höjas om Cara ska hoppa så bra. Cara är viktig för mig så otroligt viktig och hennes väg genom unghäståren är jag väldigt noga med. Hon ska få växa in i rollen som tävlingshäst i sin takt och jag vill att varenda tävling hon gör har ett syfte. Jag vill inte åka på tävling bara för att tävla utan för att det är en byggsten i hennes utbildning. Jag försöker hitta den perfekta balansen mellan träning och tävling. Jag vill tävla henne så lite som möjligt men ändå ha chansen att ligga i fas med hennes årgång OM hon känns redo för det. Jag vill inte att hon ska bli redo genom att tävla var och varannan helg utan genom att hon är tillräckligt förberedd hemifrån. Hon ska få längta efter tävling och hon ska få vara häst, hon ska busa i snön på fälten, hon ska gå i sin stora hage, leva ett fritt hästliv och däremellan träna. Jag vill att hon ska älska sitt arbete lika mycket som jag älskar att arbeta med henne.

 

Nu efter ganska många veckor som heltidsanställd med 5 hästar utanför det så måste jag ändå säga att det fungerar hur bra som helst. Hästarna får den tid jag vill och jag hinner och orkar med alla bitar i vardagen. Det känns skönt och livet är nästan lugnare nu än vad det var under studieåren. Jag fruktade tiden efter studieåren och har fått höra från så många håll att det skulle bli tufft och svårt att arbeta heltid med så många hästar. Jag fruktar det inte längre. Det krävs givetvis planering både gällande tid och ekonomi men det fungerar verkligen toppen. Såklart drömmer jag också om att få bo på en stor hästgård och få leva drömlivet med hästar på heltid igen. För mig som inte kommer från en familj med den ekonomiska möjligheten så måste jag att jobba mig dit på egen hand. Jag är glad för det, för jag värdesätter att få ha mina hästar så enormt högt. Jag värdesätter alla timmar i stallet och tycker att de är ovärderliga. Det är jag som påverkar min framtid. Jag har också en stöttande mamma, pappa och mormor som med sina erfarenheter visar mig fram genom livet och alltid finns där för mig.

 

 

Ibland när saker känns motigt kan det vara bra att gå igenom sina lyckligaste stunder i livet. Som att ge en extra morot till sig själv att fortsätta kämpa liksom. Varken jag eller de som känner mig tror jag blir speciellt förvånade över att majoriteten av dessa stunder är hästrelaterade. Det går inte att rangordna minnena men ett av mina lyckligaste minnen tror jag att många kan förstå att det väger tyngre än andra så därför börjar jag med det.

 

17 juni 2017 - Fides Spes Amor T eller Amy som hon till vardags kallas kom till världen. För mig var dagen en turbulent sådan och jag grät halva vägen hem från tävlingarna jag varit på hela dagen i Dalarna trots en lyckad tävling omringad av mitt favorit team. När jag stannar för att ge Topanga medicin ganska sent på kvällen innan jag skulle åka vidare till de andra hästarna ligger hon ned och vattnet går. Min ledsna och trötta själ förvandlades till klarvaken och livrädd. När Amy tittar ut och tar sina första andetag  är det så enormt mycket glädje och kärlek. Jag har aldrig tidigare mött någon som jag från första stund älskat så gränslöst mycket. Min livs högsta dröm hade gått i uppfyllelse och det tack vare the love of my Life Topanga. Jag var helt plötsligt hög på livet och lyckligast i världen på samma gång. Jag levde i en fölbubbla hela första veckan och var hos Amy dygnets alla timmar. Åkte endast iväg korta stunder och red på de andra och då fick jag Amyabstinens direkt. Allt som kändes tungt innan hennes födelse blev utom betydelse. Amy och Topanga var allt som spelade någon roll.

 

Juni 2014 - Wicky friskförklarades efter nästan 2års vila och efter en skada som gav henne dåliga chanser att någonsin kunna bli frisk. Jag minns dagen som om det vore igår. Det är få gånger som jag har gråtit av glädje men den här dagen rann tårarna av lycka. Det hade varit en tuff vår för mig och Wicky när hennes föl dog vid förlossningen. En fin liten hingst som fick namnet Weni Widi Wici. Att Wicky mot alla odds blev frisk efter all oro och sorg som hennes viloperiod innebar var verkligen ett otroligt glädjefyllt ögonblick.

 

Maj 2016 - Cara vann 4-års klassen överlägset i Hammarö som var kval till Falsterbo på hennes allra första riktiga tävling. Jag vet att jag satte denna dag som den lyckligaste under hela året 2016. Att få bekräftat av två duktiga och kompententa människor att Cara är en fin häst eftersom klassen innehöll bedömning var så värdefullt. Jag var så stolt över min lilla Cara. Falsterbo var förstås också en upplevelse att glädjas över och minnas i all framtid men känslan att få veta att det fanns framför mig gjorde mig verkligen genuint lycklig. När jag slutade på Runsten trodde jag att Falsterbo var över för mig, att jag aldrig skulle lyckas ta mig dit igen men Cara visade mig så fint vägen tillbaka dit och levererade även fantastisk hoppning i Falsterbo med 0fel i första rundan och 4fel i den andra. Tack Cara för att du alltid tror så gott om dig själv och för att du är så modig och försiktig på samma gång.

 

 

 

Juni 2009 - december 2017 - Alla stunder med Topanga. Men jag vill framförallt lyfta glädjen när vi susat fram i skogen och känslan av att ta med henne på tävling. De 33 gånger vi har galopperat först på ett ärevarv har innehållit så enormt mycket kärlek. Jag kan skriva en bok om alla våra lyckliga stunder samtidigt som jag har svårt att sätta ord på känslorna för det har varit så mycket mer glädje än vad som går att förmedla i både tal och skrift.

 

 

 

April 2016 - Contendras 140 debut. Vi fick rycka in i elitallsvenskan och debuterade då 140cm tillsammans vilket också var Contendras livs första start på denna höjd. Vi rev tre hinder på en lång och svår bana med väldigt få felfria ekipage. Den stoltheten jag kände över henne och det hoppet jag kände över vår framtid var verkligen enorm. Vad gjorde några fjuttiga små nedslag när hästen som inte tog sig över ett kryss när hon kom till mig tog sig an dessa hinder så fint. Hästen som jag tuggade grus ifrån fler gånger än vad jag gjort från någon annan. Hästen som inte vågade hoppa på framhoppningen om det stod människor vid hindren. Älskade Contendra som jag trodde på men ingen annan. Contendra som efter denna start fick lovord från många som tidigare varit skeptiska till henne. Hon var speciell min vackra Contendra men hon var också fantastisk och glädjen efter denna start gav mig verkligen hopp om att det skulle bli något stort av henne. Att hon två veckor senare skadar sig så illa att all rehab eller vila i världen inte kunde rädda henne var en annan femma. Men den här dagen var jag världens lyckligaste ryttare till min helt egna häst.

 

Juli 2014 - Falsterbo och lag-SM brons tillsammans med Ghisela och Årsta Runsten. Vilken fantastisk upplevelse det var. Lagsammanhållningen i Falsterbo var god och vi alla ville verkligen leverera. Att ta medalj var verkligen så häftigt. Att få gå in på en prisutdelning i Falsterbo efter att ha hoppat två klasser felfritt på hinder med ett ynka tidsfel var mäktigt. Att gå i mål och höra så många som jublade tillsammans med en häst och vän som Ghisela är obeskrivligt. Det är ett minne för livet!

 

 

September 2011 - Wicky blev min. Jag tror faktiskt aldrig att jag så gärna har velat ha en häst så mycket som jag ville ha Wicky. När hon inte gick igenom den första besiktningen var jag verkligen ledsen men fast besluten om att vänta två veckor och besiktiga igen. Tack mamma för att du också vågade ge Wicky en andra chans för trots att hon var skadad i 3 av de 4,5 året som hon fanns i vår ägo så ångrar jag inte en dag med henne. Hon var verkligen en unik liten häst och hade en förmåga att genom sin enorma livsglädje fylla mitt liv med så mycket skratt och roliga minnen.

 

Maj 2013 - Min livs första start i svårklass, 145cm tillsammans med Ghisela i Falun. Jag hade endast startat en 140cm på Ghisela innan vi debuterade i svår klass. Jag minns att jag gick banan tillsammans med en kompis som också skulle debutera i svår klass. Vi tyckte att hindren kändes lika höga som John Hickey och ni som känner till honom vet att han är ganska lång. Jag hade inga förväntningar på klassen men Ghisela gjorde mig aldrig besviken. Felfritt susade vi i mål och placerade oss som nr 7 i klassen. Vi kvalade i och med det även till Young Rider SM vilket var en dröm för mig. För mig kändes det väldigt stort och det var det största jag hade gjort. Jag kommer alltid att vara evigt tacksam över att ha fått spendera lite mer än 2 år tillsammans med Ghisela.

Tiden tickar på och dagarna avlöser varandra en efter en. En del är bra och en del är mindre bra precis som det ska vara antar jag. Helgen var bra trots att det inte stod tävling på schemat. Men efter 15 ridpass under lördag och söndag så var jag ganska nöjd med min dos av hästlukt i alla fall. Mitt motto är verkligen ju mer desto bättre. Jag fick rycka in som ryttare åt Chalexi på inomhusterrängträning då ordinarie ryttare och ägare var sjuk. Ingen var såklart gladare än mig över det. Även om terränghindren var inomhus så var det hinder så smala så jag undrade om jag och Chalexi skulle få plats och linjer som jag trodde var omöjliga att bemästra. Men Chalexi inte ens 5 fyllda år lotsade mig runt så fint utan ett enda snedsteg. Hennes inställning är ruskigt lik Pippi Långstrumps som lyder "Det har jag inte provat, så det kan jag alldeles säkert".

 

Förra veckan hade jag träningsvecka med mina tjejer. Cara hoppade på onsdagen för Per och Vera på torsdagen för Lotta. Cara gjorde en riktigt bra träning och skuttade så fint över några hinder på hennes kommande tävlingshöjd detta år. Cara är snart redo för att fylla 6 år. Trots vintervila och igångsättning så fick vi höra många fina ord om hennes utveckling och att hon har stärkt sig ytterligare sen sist hon hoppade för Per i december. Ibland behöver jag verkligen stanna upp och njuta av att den där hästen är min för hon har en potential som ingen av de andra har. Men vägen är mer skör då hon fortfarande är ung och har mycket att utveckla i sin kropp för att utvecklingen ska bli bra utifrån hennes individuella förutsättningar. Jag lyssnar på henne och hennes signaler för att aldrig pressa eller stressa mot uppsatta mål. Jag har all tid i världen att vänta på henne. Hon är min skatt här i livet. Veran gjorde kanske inte hennes livs bästa träning, hon var stressad och jag vet inte riktigt varför men hon hade ingen bra dag och har varit lite spänd i en period. Efter träningen tog det en väldigt lång stund innan hon ville gå in i transporten också. Hoppningen sköter hon oavsett stressnivå väldigt bra men mot slutet tog kraften lite slut i henne. Hon tappade spänsten i ett språng och rev ordentligt vilket stressade henne ännu mer. Hon är inte van vid att riva så vi avslutade med lite lägre språng för att hon skulle få slappna av. Jag blev ändå orolig över ifall hon skulle bli "rädd" när hon rev eftersom hon blev stressad men Vera är tuff. Vi skuttade ett par låga språng i helgen för att ge självförtroende och åkte igår till Söderby för att hoppa med hjälp av Lena. Vera var mer avspänd än på länge och seglade över hinder på 140cm och tog alltså inte illa upp av att riva förra veckan. Jag är kanske lite väl överanalyserande ibland och väldigt bortskämd med att Vera sällan rör en bom på träningarna. Nu känns vi mer än redo för att debutera 135cm nästa tävling.

 

I måndags var jag nära att ramla ner i ett dike så djupt. Tårarna rann och timme efter timme låg jag klarvaken på natten och oroade mig över min sagohäst, min Isa. Tidigare på kvällen när vi skulle ta våran obligatoriska måndagstur i skogen som verkligen lyser upp mina måndagar brast det. Isa var sadlad, pannlampan var laddad och vi skulle ge oss iväg. Men hon haltar sig ut ur stallet på det där förbaskade dumma vänstra frambenet som vi har rehabiliterat och vilat i en halv oändlighet. Rädslan för att skadan gått upp höll på att kasta mig ner i det där diket. I diket av förtvivlan där jag redan varit och vänt så många gånger. Jag känner mig bränd på skador och får ett katastroftänk så fort det är något som inte stämmer med hästarna. Jag tänker varje gång att de ska tas ifrån mig till de evigt gröna ängarna. Vilket innebär att jag kommer få en sådan där svart period av sorg och saknad, en period av förtvivlan. Jag som hade bestämt att 2018 skulle det vända. Alla hästar var ju friska när vi vände kapitel till det här året. När det gäller Isa så blir också min mamma ledsen för Isa är den enda av mina hästar som hon kan rida på. Min mamma som tragglat med så oändligt mycket smärta och problem i sin arm sedan den där dagen i höstas när jag fick samtalet om att hon blivit översprungen av en häst och var på väg med ambulans till sjukhuset. Mamma hade äntligen börjat bli glad igen efter att ha kommit igång så pass med armen att hon kunde rida igen. Att hon gillar att rida Isa förstår jag också för det är verkligen en sagohäst att rida. När de andra hästarna skadat sig är det jag som sörjer och det är lättare. Jag vill inte se min mamma ledsen för det gör också så förbaskat ont. Vi som dagen innan klappat om Isa och skrattat av glädje efter att jag och Isa för första gången sedan i början på maj hoppat ett enstaka hinder på hela 105cm. Som vanligt räddar Håkan oss och Isa var halva dagen på kliniken igår. Men vet ni det konstiga? Igår var inte Isa halt. Hon undersöktes noggrant för Håkan vet att jag inte kan andas ut annars. Men inte ett steg haltade hon hur mycket hon än böjdes, longerades eller sprangs med. Det är ju nästan så att jag skäms när Håkan tryckt in henne i sitt redan tajta schema och hon uppvisas frisk som en nötkärna. Jag har inget tålamod att vänta om hästarna är skadade, jag vill veta på en gång för jag oroar ihjäl mig efter allt som varit. När hennes tidigare skada uppstod kom det och gick litegrann till en början så vi får inte andas ut helt. Men vi får ett andrum att fungera i så länge hon är frisk. För både mig och mamma har det liksom blivit otänkbart att en häst kan vricka till sig lite lätt eller kliva på en sten som ger en tillfällig hälta. Vi tror att det värsta har hänt så fort en hälta uppstår. I måndags grät vi i onödan mamma och jag men lättnaden över att det finns hopp kändes så skön efter gårdagen. Jag sov som en stock natten till idag. För att göra allt i vår makt för Isa får hon skrittas i två veckor innan Håkan tittar på henne igen. En försiktighetsåtgärd helt enkelt.

 

I söndags fick jag faktiskt lite stallhjälp. Mormor kom med min kusin Fredrik som är 13år och vi fixade med fölen. Han är så duktig med djur min kusin, han är väldigt lugn trots stegrande och busiga föl. Väldigt roligt att han sedan Amy föddes har varit till stor hjälp och kunnat hjälpa mig med allt kring henne. Annars spelar vi fotboll fölen och jag, vi borstar, kratsar fötter, spolar ben, står uppbundna och står själva i stall/hage kortare stunder för att träna på det.

Det finns måndagar som känns långa, gråa och tråkiga men min måndag känns idag väldigt glädjefylld. Det går inte att göra annat än att sväva fram på små rosa moln i korridorerna på jobbet efter den fantastiska tävlingshelg jag har haft. Hästarna hoppade 100% felfritt vilket resulterade i 4/4 felfria rundor och 4 rosetter till samlingen.

 

Vi backar bandet till lördag morgon för det var då tävlingshelgen tog sin start. Innan avfärd 08.30 trimmade jag Vera inför hennes klass under söndagen. Hon var som vanligt full av energi. Avfärdstiden blev något justerad då Cara inte alls ville åka iväg utan gjorde sina mest tappra försök till att slippa undan innan jag stod som segrare i lastningsstriden. Vi åkte via Stora Wäsby för att lasta om till Marias redan färdigpackade lastbil och hämtade då upp Chalexi. Maria var inte hemma i helgen så jag som titulerar mig som gudmor till Chalexi fick låna med mig henne på tävling också. Chalexi som fyller 5år detta år inledde tävlingsdagen och helgen med att hoppa 100cm. Hon tror sig vara en världsvan tävlingshäst trots sin unga ålder vilket är väldigt bra för det finns inga hinder, skyltar eller läktare som skrämmer henne. Hon hoppade okomplicerat runt felfritt och gjorde jämna fina språng. Jag tycker att hon är så fin och är verkligen glad för Marias skull som har en hel framtid ihop med henne. Jag är också jätteglad över att ha fått låna henne ibland.

 

Cara hoppade 110 och 120cm under lördagen och båda klasserna felfritt. Hon är min absolut mest kapabla häst men fortfarande den jag anser mig rida sämst på. I 110-klassen tyckte jag att ridningen var okej och ingen korsgalopp uppstod någonstans. Vi hade rätt antal galoppsprång på distanserna och det flöt på bra i svängarna. Jag behövde inte ens lasta in henne mellan klasserna vilket var bra för då behövdes bara en kortare framridning inför 120-klassen. Men Cara har inte hoppat på ett tag så hon blev lite trött ändå. Hon skötte som alltid hindren väldigt bra men orkade inte galoppera i svängarna så lite korsgalopp där. Det är när det uppstår som jag tycker att jag rider henne betydligt sämre. Hon är fantastisk och det är bara mitt fel. Jag måste bli bättre för att hitta ett jämnt och fint flyt i svängarna trots korsgalopp och allt vad som nu kan uppstå. Vi hinner liksom reda ut det till alla hinder så distanser osv stämmer bra. Cara hoppar också mycket i varje språng vilket gör att när hon är trött så tas det mer ut i svängarna för hon är så bra och noggrann med hindren. Lite av ett lyxproblem men jag vill verkligen rida henne perfekt för hon är så värd det. Hon är ju så himla bra.  Men jag lär mig litegrann varje gång och överanalyserar mig själv sjuttioelva gånger ungefär för att bli bättre. Hur som helst är jag helt lycklig över henne och att hon är just min häst. Hennes första 120-klass inomhus och första tävling sedan september och hon levererar på topp.

 

Igår var det Veras tur att tävla och hon hoppade en 130-klass felfritt och blev placerad som nr 8. Vera är ren magi, det bara stämmer när jag styr henne mot första hindret på banan. Det går inte att beskriva känslan den är bara så otroligt bra. Hon var svår att rida fram på igår då hon var känslig för alla människor på framhoppningen men jag försökte ta så få språng som möjligt för att inte stressa upp henne mer än nödvändigt. Försökte bara ligga och rulla i galopp för att göra av med lite energi. Inne på banan ger hon allt och är precis som en gummiboll. Älskar henne!

 

Jag har haft riktigt bra pass med Isa hemma i helgen också. I fredags hoppade jag lite studs samt ett hinder med en bom tre galoppsprång före och en efter. Det har tidigare varit en svår övning för henne men det gick så bra. Hindret var på 90cm vilket är årsbästa för oss och hon tog sig an hindret på ett väldigt bra sätt. Hon hoppade hindret istället för att ramla över. Hon är verkligen på god väg. I lördags kväll red jag ett markarbetspass med tre små bockar på en långsida och red på alla möjliga galoppsprång där emellan. Det är egentligen ganska enkla och vanliga övningar men det finns så mycket för oss att hämta hem med de. Igår tog vi sväng i skogen och Isa hade lite trötta ben men var pigg och glad.

Vad vore livet utan hästarna. Varje dag när jag slutar mitt nya jobb så är det som att släppas fri, jag blir fri när jag får åka till stallet. Jag vistas där utan att tänka på varken tid eller rum. Jag bara är och samlar energi och kärlek. Tänk om man inte har den möjligheten att dagligen få uppleva den känslan. Hur hittar man då sin motivation? På jobbet lär jag mig sakta men säkert mina arbetsuppgifter. Om ett tag tror och hoppas jag att arbetet kommer att passa mig toppen och jag kommer få fria tyglar att styra över min tid där. Jag gillar de stunder då jag hittills har fått testa mina vingar för att se om jag kan flyga eller med andra ord hjälpa människor till ett meningsfullt liv. Mina kunskaper sätts på prov och det finns ingen riktig mall att utgå ifrån. Det handlar om att kunna improvisera och hitta rätt lösning för rätt person. Det låter kanske flummigt men det är faktiskt så det är. Vardagen ska fungera för varje individ och det ska kännas meningsfullt. På vägen dit finns en mängd olika hjälpmedel som hjälp för att hitta rätt struktur. För mig känns det meningsfullt om jag kan bidra till att någon annan får det bättre. Om mina lösningar hjälper till att göra skillnad. Som ni kanske förstår så krävs erfarenhet innan jag kommer vara bra på det där och jag längtar dit.

 

Senaste veckan har innehållit två riktiga lyckorus. Det första var efter första Lotta träningen för terminen i torsdags. Planen var att ta Vera men hon hade ev haft lite kolik eller ngt ett par dagar innan så jag tänkte ta Cara istället men då hade Cara ätit dåligt på morgonen och verkat hängig samma dag så lotten föll på Isa istället. Isa och jag hoppade förstås dvärghinder men slog ändå höjdrekord med hela 90cm. Men så ridbar hon kändes, så fin och som att flera pusselbitar har fallit på plats efter igångsättningen. Isas svårighet är att hon är svag vilket gör att hon blir lite som ett godståg och då väldigt stark och svår att reglera eller påverka. Det är därför jag tar det så långsamt med henne för att jag vill att hon ska vara väldigt lydig innan hon hoppar för att inte tåget ska rinna iväg och det blir okontrollerat. Min teori är att risken för att hon ska skada sig igen kommer vara mindre om hon inte gör det. Hon har aldrig känts så reglerbar som hon gjorde den här träningen. Varenda galoppsprång var korrekt och det gjorde mig så glad så jag levde på det hela helgen. Älskade Isa vad jag känner hopp om en rolig framtid. Mitt andra lyckorus var efter gårdagens träning med Cara som det inte verkade vara något konstigt med alls i torsdags men man blir ju lite orolig så bättre att ta det säkra före det osäkra. Lena lät oss komma och hoppa själva efter sina träningar på Söderby och det var verkligen så snällt och bra. I helgen gör hon sin årsdebut och det fanns lite energi att tämja inför det. Vi gjorde inget märkvärdigt utan hoppade mest hinder i följd och liten bana. Nu när Cara fyller 6 år så får hon använda andra bett än tidigare och jag har provat ett nu som fungeradt super. För första gången på länge kändes min ridning väldigt bra på henne och jag kunde lägga större vikt på mig själv än att få igenom halvhalter på distanser med nya bettet. Cara accepterar

mina halvhalter och det blev liksom ett väldigt bra flyt hela träningen. Hon hoppade också magiskt bra, det finns så mycket hopp i henne och hon är både modig och försiktig. Hon har vuxit så mycket sedan vi köpte henne som 3,5åring och det gör att det finns mycket att stärka hos henne men också för att hon har så stort register i sig åt alla håll och kanter. Men Cara min Cara hon är det absolut bästa jag haft. Jag måste bara bli bäst på att matcha henne. Jag somnade i alla fall väldigt gott igår och kände mig så lycklig över att Cara faktiskt är min häst.

 

Annars rullar vardagen vidare. Mamma är två långhelger i Åre så jag och Isa passar på med extra mycket markarbete och turer i skogen. Isa är en vardagshjälte för mig. Hon är lättsam och väldigt fin att rida. Vera trimmar på sen sist och är alltid väldigt pigg och framåt. Hon vill alltid arbeta och känns bra. Även hon ska tävla i helgen. Det är alltid extra roligt när hon ska med på tävling. Veckans största händelse är nog att Amy har lärt sig kram på kommando. En till konst till samlingen helt enkelt. Jag har också börjat googla på hur mycket föl växer då Amy verkligen är så liten. Lisa växer så det knakar medan Amy inte alls växer lika mycket eller fort. Tänk om Amy blir en ponny!? men vet ni det gör mig absolut ingenting om det nu skulle bli så, den dagen Amy föddes insåg jag att det spelar ingen roll hur hon blir i framtiden för hon är redan så oändligt mycket mer än vad jag kunnat önska mig. Hon betyder verkligen allt för mig. Lisa har faktiskt också lärt sig en ny konst, att rymma, Tre gånger på 5 dagar har hon rymt ur hagen på samma ställe. Staketet är helt, det finns tre trådar men hon lyckas ändå ta sig ut. Platsen hon tar sig till är dessutom som en inhägnad så hon kommer ingenstans så jag förstår inte det roliga med att ta sig dit. Tur hon är fluffig och söt får då får man sin kvällsmorot i alla fall. Hon ska ha en guldstjärna i all hantering för hon sköter sig i övrigt exemplariskt.

 

 

Jag har trott mig veta vad saknad innebär men saknaden efter Topanga går inte att jämföra med någon annan saknad som jag har upplevt genom livet. Jag saknar henne så innerligt och ofta, varje dag saknar jag henne. Det hon bidrog med i mitt liv är så oändligt mycket och så fint så jag känner mig rörd till tårar. Utan henne skulle jag inte vara jag. Utan henne skulle jag inte veta vad glädje hela vägen in i själen innebär. Jag skulle inte veta vad det innebär att älska någon så starkt att du är villig att offra vad som helst för att någon annan ska ha det bra. Jag är säker på att om jag inte hade haft Topanga i mitt liv skulle jag vara en betydligt sämre person. Jag säger inte att jag är bra på något sätt men att hon har lärt mig att se det fina i livet, att uppskatta små saker och att skratta ofta.

 

Häromveckan styrde jag Isa mot traktorvägarna i skogen i det stall hon bor i vilket också är det stallet som Topanga bodde i innan hon blev dräktig. Jag kände mig lycklig över att underlaget var så pass bra att jag skulle kunna galoppera och låta träd för träd försvinna bakom oss. Men lyckan blev kortvarig. Isa ville inte galoppera alls utan tyckte att det var rena skräckstigen att vistas på. Jag satte mig sedan i bilen och lät tårarna rinna. Efter en stund insåg jag att det inte alls var för att Isa inte ville som jag utan för att jag saknar Topanga som jag var ledsen. Ingen annan kan ge mig den där känslan, traktorvägen i skogen var vår favorit. Min och Topangas favorit. Där galopperade vi snabbt som vinden, i svängarna bockade Topanga av glädje och jag skrattade så mycket att jag knappt kunde hålla mig kvar. Det var min terapi och Topangas höjdpunkt i veckan. I ur och skur red vi där oavsett om det var närmare mitt i natten eller en tidig morgon och ALLTID hade vi lika vansinnigt roligt. Jag associerar den där platsen till en känsla jag aldrig kommer få uppleva igen. I alla fall inte på samma sätt som när Topanga fanns. När jag inser det blir saknaden så påtaglig och så stor.

Jag tror att Topanga brydde sig om mig. Många gånger har jag känt mig ensam men Topanga fick mig alltid att känna mig rik på kärlek och aldrig kände jag mig ensam i hennes sällskap. Hon var så närvarande och så fin mot mig. Livet utan henne är verkligen en stor pusselbit fattigare. Hon löste alla mina livsfrågetecken utan att säga ett enda ord. Hon fick mig att känna mig värdefull och att min existens hade betydelse. Det finns dagar då jag ifrågasätter detta och då saknar jag henne ännu mer. Det var hon och jag mot världen. När saknaden blir sådär extra stor så känns det som att världen är emot mig. Som att jag är ensam att ta mig igenom livet. Ingen förstår mig så bra som hon gjorde. 

Jag är livrädd för att hon kommer att glömmas bort och för att minnena ska suddas ut. Jag vill att hela världen ska veta vem hon var och allt fint hon bidragit med. Hon var ingen häst med värdscupmeriter som skrivs om i tidningarna men hon var en unik individ med ett hjärta större än hela vår planet. Hon var en individ som trodde gott om allt och alla.

Topanga jag saknar dig och älskar dig precis lika villkorslöst som innan du lämnade platsen här på jorden. Jag vet att du gör stordåd på den plats där du nu befinner dig. Jag vet att jag i resten av mitt liv kommer att bära med mig dig i mitt hjärta och vara dig evigt tacksam för att du förändrade mitt liv till en så lycklig plats under de nästan 9 år vi fick tillsammans. 

Det är måndag och andra veckan på mitt nya jobb är på ingång. Välkommen till verkligheten Malin. Att komma och gå som man vill är inte längre ett alternativ utan ett minne blott. Måndag - Torsdag ska jag vara på plats mellan kl 8-17 och på fredagar mellan 8-14.30. Men jag kommer att vänja mig, det är omställningen som är svår och stressande. Ett nytt jobb inom ett område som jag inte har erfarenheter inom är inte enkelt. Jag är yngst på mitt jobb. Jag har minst erfarenheter. Jag har minst kunskap. Men jag lär mig litegrann varje dag. Jag försöker att få pusselbit för pusselbit att falla på plats. Jag antecknar och repeterar och försöker att suga åt mig av allt jag ser och hör. En dag ska jag vara bra på det här. En dag kommer jag att trivas och se det här som en del av mitt liv precis som jag tog mig an livet som student. Jag längtar till den dagen och önskar att vi bara kunde hoppa dit nu på en gång.

 

Med mitt nya schema krävs planering för att få vardagen att gå ihop. I mitt liv är hästarna a och o. Att få en bra struktur är viktigt för att varje häst ska få den tid de behöver. Det är 5 hästar i 2 olika stall och efter min första vecka på nya jobbet så känner jag mig hoppfull över att få det att gå ihop på ett bra sätt. Jag är van vid långa dagar och trivs med det vilket gör att mina tider är ungefär likadana som de varit de senaste åren. Det bästa stunderna är när jag är i stallet. Där finns inte tid eller rum utan bara jag och hästarna. Det tar den tid det tar och jag känner mig så oerhört hemma i både kropp och själ. Det blir så oerhört värdefullt att få vara där varje dag året om. Drömmen skulle ju såklart vara att bara tillbringa dagarna i stallet och inte jobba men verkligheten fungerar inte så, i alla fall inte för mig. Jag behöver en stabil och fast inkomst för att kunna ha mina tjejer. Jag tror också att jag älskar och värdesätter hästarna och stallet ännu mer (om det nu går) när jag får jobba för att kunna få uppleva det. Jag är tacksam över att jag i min uppväxt har fått lära mig att hantera ekonomi, pengars värde och att ta ansvar för det. Jag gör vad som helst för att kunna ha mina tjejer och göra det jag älskar allra mest. Nästa månad får jag min första heltidslön efter studieuppehållet och jag längtar efter att få göra nya kalkyler över hästarnas utgifter. Min mamma har stöttat mig i tävlings och träningskostnader under mina studieår vilket jag inte kan tacka henne nog för. Stallhyror, foder, skoningar och veterinärkostnader har varit mer än tillräckligt med studentinkomsten trots många timmars arbete på sidan av. Mitt i allt nytt vill jag backa bandet, pausa livet och ta vara på tiden som bara susar fram. Jag minns min första skoldag på Karolinska Institutet som om det vore igår och det är därför skrämmande att tre år har kunnat susa förbi utan att jag har hunnit blinka. Men jag vet också att jag har trivts bra under de där tre åren trots att den första tiden kändes precis på samma sätt som jag känner nu.

 

Nog om det där och till betydligt viktigare saker. Tävlingssäsongen är officiellt igång och i lördags packade jag in Vera i transporten och rullade mot Märsta för årsdebut. Planen var att hoppa en 120cm men Veran kände sig ganska nöjd redan efter hinder nummer fem, skämt åsido. Jag såg ingen vettig distans på ett hinder kort ur sväng från utgången och tog förhållning efter förhållning så Vera stannade upp i hopp om att få gå ut till den skinande solen istället. Jag kunde inte rida an på hindret och fick lägga en volt. Hon kändes väldigt fin men vi har inte varit ute på länge eftersom hon fick ett ofrivilligt avbrott i och med operationen i höstas så lite ringrostiga. Jag bestämde mig för att efteranmäla oss till 130cm också och det var ett bra beslut för Vera var lugn och fin och jag skötte styrningen betydligt bättre vilket gav oss en dubbelnolla och vårt sista kval för att få hoppa 140cm. Väldigt skönt att ha det där kvalet klart så vi slipper tänka på det men också väldigt skönt att Vera kändes så himla fin och att allt stämde. Är en lyckligt lottad delägare och ryttare till henne. Hon är väldigt speciell men hon är också magisk.

 

Cara trimmar på och känns finare och finare. Igår grävde jag fram henne under en päls som vem som helst skulle kunna tro tillhörde en björn istället för en häst. Jag har faktiskt aldrig klippt henne förut men hon var supersnäll. Vi hade en spa-kväll med ben, svanstvätt och ryktning efteråt. Jag gillar kvalitetstid med tjejerna. Cara är en tacksam häst att ge extra uppmärksamhet för hon trivs verkligen med att vara i centrum. Hon gör sin första hoppträning i veckan och årsdebuterar om två veckor är planen.

 

Isa fortsätter med sitt markarbetesschema och igår slog vi nog höjdrekord när ett litet skutt mätte hela 70cm. Hon förbättras för varje gång nu även om vägen till målet fortfarande är lång och säkerligen krokig också. Jag är så nöjd med den långsiktiga planen och att jag verkligen kommer att ge henne all den tid som krävs för att jag ska känna att vi är redo att starta upp tävlingskarriären igen. Hon är värd att vänta på det är jag helt säker på.

 

Amy och Lisa har sina aktiviteter flera gånger i veckan och förra veckan stod spolning av ben på schemat. När man har spolat sina ben får man också borstas och äta morötter. Borstningen är mest uppskattad hos Lisa och morötterna hos Amy. Framtiden känns så spännande med dessa två även om de för min del gärna får vara såhär små, söta och fluffiga i hela sina liv också. Lisa är en fantastiskt trevlig och rar individ och kärleken till Amy går inte att sätta ord på den är bara så himla oändlig. Ni som vill se alla henne konster hon lär sig kan följa henne på instagram, där heter hon @amythefoal

 

I helgen åkte jag och red på galopphästarna. Det var skönt att komma dit och känna mig som hemma. Ett jobb där jag kan alla rutiner. 

     

Den här sista veckan var planen att vila ordentligt då jag känt mig trött ett tag men jag är dålig på att vila så det har väl blivit lite mindre vila än önskat. Men jag har varit fri och jag har njutit trots en släng av influensa eller ngt liknande. Hästarna har jag spenderat många timmar med och jag har tagit vara på snön som har kommit med samtliga hästar, både mina egna och de på jobbet. Däremot har jag varit med om en ren skräckupplevelse med en häst. Jag har aldrig varit rädd när jag suttit på en häst men den här gången blev jag livrädd. Jag har trott att jag har suttit på en häst som skenat men efter den här upplevelsen har jag förstått att det har jag inte gjort förens nu. Bort skenade vi, långt bort från stallet. Hästen sprang i ren panik och jag försökte förtvivlat att ta i en tygel för att få stopp på den. Jag var chanslös och kände att ridhandbokens kommentar om skenade hästar som Lena berättade för oss i fjällen gick på repeat i mitt huvud. Den lyder såhär "om du sitter på en skenande häst, kasta dig av, annars går du en säker död till mötes". Efter en stunds skenade ser jag en skarp kurva på vägen och inser att det här kommer att sluta illa om jag inte gör något. Jag lyckas styra in hästen med hjälp av vikthjälper och en tygel rätt in i en snårig skog  där en klunga med träd stoppar hästen så grenar går av och flyger iväg. Men jag fick min chans att kasta mig av och vi klarade oss oskadda men skakade båda två av händelsen. Vi gick tillbaka till stallet och red lite mer avslappnat på inhängnat område efter det. Tack och lov att vi båda klarade oss men benen ville knappt bära mig hem efter den chock jag fick. Jag tror att hästen kände detsamma. Den var inte dum, utan panikslagen. 

Mina tre tävlingshästar tränar på och Cara kommer allt mer igång efter vintervilan. Vi har skuttat över lite studs och ngn annan serie och jag har en tydlig plan över kommande veckors träning. Tyvärr är hon lite svår att rida i ridhuset då hon mest hittar på hyss där vilket gör att hennes hoppning inte är så bra som den brukar vara på träningarna. Hon är på helspänn och flyger i luften för minsta lilla och kan kasta sig precis i en landning och tar inte riktigt tid på sig i sprången. Men jag har ett nytt tänk kring detta och tycker att hon håller på att bättra sig. När jag rider ute på fälten är hon helt avspänd och flyger bara iväg på de ställen som hon alltid gör. Men jag är så förväntansfull inför hennes säsong. Vera har gjort sin första hoppträning för säsongen och jag säger bara wow. Hon var förstås pigg som tusan men hon hoppar som en gummiboll. Hon har stenkoll på varenda bom och jag blir helt lyrisk och lycklig över att få uppleva den känslan. Vera kommer att inledda tävlingssäsongen nästa helg så det ser jag mycket fram emot. Isa har jag prioriterat galopp i snön på i veckan vilket har resulterat i mindre markarbete men jag känner att jag måste ta vara på snön så länge den ligger för det brukar ju inte vara så långvarigt här i Stockholm. Men jag har tvingat mamma att trava lite upphöjda travbommar i alla fall så lite högre benlyft än normalt har hon fått göra. Hon behöver ändå lite tid och ska få all tid som krävs att komma i form. Men jag älskar henne! 

Fölen är lika fluffiga som fantastiska. De tycker livet är mycket bättre med snö. Jag tränar de att gå ensamma på liten promenad mellan varven och att stå ensam en stund inne och ute i hagen då de annars alltid är med varandra. De är som piff och puff eller helan och halvan. Amy lär sig konster och kan nu pussas, snurra och vacker hov på kommando. Hon är väldigt smart och lär sig fort. Lisa förstår ingenting utan vill hellre mysa och klias på istället. Jag och Amy förstår varandra på ett annat sätt eftersom jag har spenderat så mycket tid med henne sen hon föddes. De är verkligen två härliga individer! 

Fjällen är nu ett minne blott och jag är back in business. Skämt åsido, jag tar vara på den sista tiden innan min nya verklighet börjar. Verkligheten som innebär att jag börjar arbeta som legitimerad arbetsterapeut. Jag är både rädd och nervös men samtidigt lite nyfiken för vilka prövningar jag kommer att ställas inför. Klarar jag det? Har jag tillräckligt med kunskap? Kommer jag leva upp till deras förväntningar? Listan med frågor kan göras lång så vi hoppar tillbaka till veckan i Björnrike istället. Fjällen levde som alltid upp till mina förväntningar och det var magiskt vackert med så mycket snö. Energiförrådet är påfyllt och jag är tacksam för alla skratt tillsammans med familjen och familjen Bredberg. Det var välbehövligt och bra på alla sätt och vis. 

En vecka utan Amy kan kännas som en evighet. Det är skönt att vara hemma igen och hänga med hästar hela dagarna. Isa har flyttat tillbaka till sitt andra stall. Det gör lite ont i hjärtat men hennes sponsor vilket är min mamma vill att hon står där nu när hon förhoppningsvis kommer igång och rider igen efter sin skada. Helst vill jag ha Isa hos mig förstås och att mamma rider henne här sina dagar i veckan. Det blir lättare för mig de dagar jag rider henne och hästlivet här värdesätter jag högt. Men det känns också tryggt att mamma rider henne där om vi inte skulle rida samtidigt. För om något händer henne vilket det absolut inte får göra så finns det människor runt omkring. Jag tycker att det är roligt att kunna dela glädjen över Isa tillsammans med mamma igen. Mamma trimmar henne väldigt bra och ur en annan synvinkel än vad jag gör vilket gör att vår träning av Isa kompletteras väldigt bra för att hon ska bli så bra som möjligt. Isa klättrar mot tronen hos mig hela tiden och är i mina ögon en sagohäst. Jag älskar att rida henne, jag älskar den plan vi har för henne och att hennes igångsättning blev precis som jag ville . Jag har klockat varje minut, aldrig har jag skyndat på utan utgått från min plan och fullföljt den. Nu klockar jag inte längre minuterna i trav och galopp. Nu mäter jag istället centimerna på hinder för att sakta sakta komma i tävlingsform och upp i tävlingshöjd. Det kommer ta några månader till innan den känsla jag letar efter infinner sig. Isa måste bli starkare och det tar tid. Jag har all tid i världen att vänta på henne. Det viktiga är att hon är så pass uppbyggd att risken för skador minimeras. Jag är målmedveten och jag älskar varje dag tillsammans med Isa. Tack mamma för att du gör detta för mig och för att du är en så stor del i glädjen kring Isa. Jag hoppas att du också ska känna den glädjen över Isa som jag gör för du är den jag mest i världen unnar den glädjen. 

Cara är precis som jag back in business efter sin vintervila. Hon har efter två år av tappra försök lyckats bocka av mig med dunder och brak. Mina ben är mer blåa än någon annan färg just nu så det blir definitivt mörka strumpbyxor till examensklänningen på fredag. Men hon känns energisk och fin också så en liten klapp ska hon ha ändå. Ser fram emot hennes säsong, alltid spännande med de yngre och samtidigt så skönt att ha en plan för henne långsiktigt, vilket gör att det inte finns några krav eller måsten. Hon äger och det har hon redan visat så många gånger. 

Vera skuttar över små hinder och serier och är lite som en tickande bomb men känns på många sätt bättre än någonsin. Hon är inte alls spänd längre utan bara pigg. Känslan ger mig fjärilar i magen även om hindren inte är så stora så är känslan densamma. För mig är hon den mest magiska. 

Amy och Lisa har träffat hovslagaren idag och går på sin förskola där de får stå uppbundna, borstas, kratsat sina fötter och promenerar fint i grimskaft. Sen busar vi förstås och äter morötter i mängder. Älskade små hästar vad de är fantastiska att jobba med. Lika på mänga sätt men ändå så olika och med underbara personligheter. 

Jag är snart i fjällen för att precis som alla andra år fira in det nya året tillsammans med familjen och familjen Bredberg.  Julen har passerat och varit sådär väldigt fin och fantastisk som den alltid är. Mormor som är hjälten och huvudpersonen i hela vår släkt hade fixat allt inför 3 dagars julfirande hemma hos henne. Det var magiskt. Hon gav mig också en stor canvastavla på Topanga. Tårarna kunde inte hålla sig borta. Jag älskar tavlan och blev väldigt rörd över att jag fick den samtidigt som tårarna rann av saknad. Tavlan hänger nu i mitten på min vägg hemma. För hon var mittpunkten i mitt liv. Hon var den viktigaste och högst älskade. 

Året som så gett så många månader av sorg och kämpande är snart förbi. Jag vill lägga det mesta bakom mig men jag vill minnas det som varit bra. Det här året förlorade jag Contendra och Topanga och det är så oändligt mycket mer än vad jag kan beskriva eller förstå. Det är något jag tampas med och bearbetar varje dag. Jag försöker att minnas allt det roliga för det finns så ändligt mycket glädje under åren med dessa tjejer. Jag vill och jag kommer att bära med mig minnena i resten av mitt liv. 

Årets lyckligaste dag är lätt att räkna ut för den 17/6-2017 föddes hon ju, hästen från mina drömmar som visade sig vara så oändligt mycket mer än vad jag vågat tro eller hoppas på. Amy kom och har förändrat hela min värld till en ljusare plats. Hon har verkligen räddat mig och fått mig att skratta och le så många gånger. Hon är ALLT och solstrålen i mitt liv. Hon är en del av Topanga och hon är den finaste jag har mött. Det lycklig är att hon kommer vara hos mig i resten av hennes liv. 

Möjligheten att få bli delägare i fina Vera är också lycka. Hon passar mig så himla bra och jag älskar känslan på hennes rygg varje dag. Jag är så orimligt taggad på nästa säsong tillsammans med henne. Lilla Lisa är ju också ett nytillskott till familjen och hon är verkligen en snäll liten tjej som förgyller Amys dagar och är sådär gosigt härlig så man blir varm i hela hjärtat. Jag ser fram emot att få följa hennes resa genom livet och vill bli hennes allra bästa kompis. 

Att Isa snart ser ut att vara back on track är så roligt och hon är ju verkligen sagohästen. Hästen som jag varje gång när jag kliver av längtar tills nästa gång jag får stiga på igen. Att hon har en så enorm personlighet gör ju att hon är omöjlig att inte finna glädje hos. Just nu travar vi bommar och hoppar små kryss på 30cm och så kommer en månad till framöver att se ut. Hon ska byggas upp ordentligt innan vi tar oss till nästa steg, jag har inte bråttom. Vi har flera år på oss att visa oss på tävlingsbanorna. 

Cara är årets mest problemfria häst och min alldeles egna superstar. Vi har tagit det försiktigt i år men är redo för nya utmaningar under 2018. Efter höstens träningsperiod tycker jag att jag rider henne lite bättre och alla lovord hon får gör att jag känner hopp om en rolig framtid. Med henne sätter jag inga höga mål. Hon kan hoppa till månen och tillbaka men jag kommer att utvecklas tillsammans med henne i den takt det tar. Jag kommer att värna om henne mer än vad championat och annat lockar. Hon är bäst och jag älskar henne. 

Jag vill också hylla årets tävlingshäst Virus som har räddat tävlingssäsongen med många fina rundor och rosetter till samlingen. Men också det fantastiska team som är omkring honom och som sprider så mycket glädje runt omkring mig. Han är kung Virus och utvecklingen tillsammans med honom den senaste tiden har tagit oss till en helt ny level. 

Nu när jag skriver detta är jag även klar med hela arbetsterapeutprogrammet. 3år på Karolinska Institutet har passerat, alla tentor är godkända och jag inväntar endast examensdagen och min legitimation för att sedan börja mitt nya arbete inom psykiatrin. Det är såklart roligt men också skrämmande. Men det öppnar fler dörrar för mig och jag behöver inte jobba så hårt för att få ekonomin att gå ihop. 

Tack 2017 för det bra du bidrog med, jag är mer än redo att gå vidare och börja ett nytt kapitel i livet under 2018. 

Jag lever, jag andas, jag fungerar men jag saknar min svarta prinsessa så innerligt. Jag önskar varje dag att hon var här hos mig, att hon hjälpte mig igenom alla tuffa dagar då saknaden blir för mycket för att jag ska kunna hantera den utan ett hav av tårar. Men jag tror att det är bra att tårarna rinner. Hon är värd att gråta över för hon gav mig så oändligt mycket under den tid hon fanns här hos mig. Någonstans är det svårt att acceptera att hon inte är närvarande här på samma sätt längre eftersom hon i varje steg jag tar är närvarande i mina tankar. Jag sörjer och jag kämpar på även om mina andetag känns betydligt tyngre än innan den 4 december 2017. Men jag står fast vid att en del av mig känner en enorm lättnad över att hon är fri nu. Jag har aldrig tidigare med någon annan häst upplevt just den lättnaden. Det är lätt att bli egoistisk när man älskar någon utan gränser på det sättet som jag älskar Topanga men av kärlek växte också beslutet fram, beslutet om att hon fick släppa taget och bli en ängel. 

 

Efter en sådan stor urladdning mentalt som det är när man förlorar någon så betydande är det lätt att man ifrågasätter det man gör och det man håller på med. Utan att vilja lyfta mig själv på något sätt så jobbar jag väldigt hårt för mina hästar. Detta år har varit ett oerhört tufft år på alla sätt och vis. Men dagen efter att Topanga somnade in tänkte jag på om det är värt det när det också mellan varven ingår sådana förluster. När jag tänkte på det så var jag påväg till stallet från ridhuset med Isa. Mitt svar till mig själv är att jag inte under några omständigheter kan tänka mig att leva utan hästarna. Vem är jag utan hästarna? Vad gör jag utan hästarna? Har mitt liv en mening utan hästarna? Jag vet att jag har en familj som är fantastisk och många fina vänner som skrivit snälla och stöttande kommentarer och meddelanden. Men utan hästarna kan jag inte leva eller fungera. Jag älskar alla mörka regninga och blåsiga vinterkvällar i stallet lika mycket som varma och härliga sommardagar. Jag älskar att varje dag möta mina hästar och alla deras personligheter även om den varelse med störst plats i mitt hjärta inte finns här så är hon ändå med mig, i mitt minne och i Amy. 

Att Amy har tagit det så bra att bli av med sin mamma har hjälpt mig enormt mycket. Hon lever livet tillsammans med Lisa. Igår fick faktiskt Amy träffa Håkan för en undersökning efter ett trauma i förra veckan där hon slog i nacken så hårt att jag fick sitta med henne halva natten för att hjälpa henne att få i sig mat och vatten. Vi befarade en spricka i nacken men efter tester och undersökningar igår så ser det ljust ut nu. En del av mig ville ge upp när hon gjorde sig illa men snart börjar 2018 och då ska flytet vända. Det bara måste göra det. Mina tjejer är så fantastiska så de förtjänar verkligen ett skadefritt år.

Håkan gick igenom alla hästar igår, rörelsekontroller, tandkoll, vaccinationer mm. Alla hästar klarade veterinärkollen helt utan anmärkning. Kunde jag få en bättre julklapp? Jag tror inte det. Isa får börja hoppa, Vera har inga problem efter hennes trauma med efterföljande operation, Cara är frisk som en nötkärna efter en tuffare träningsperiod även om hon hade kunnat uppföra sig bättre mentalt. Hon for omkring i en rad bocksprång och stegrade sig och höll på. Men hon är sig själv och jag älskar henne precis som hon är. Jag försöker att hålla mig ovanför ytan, jag vill vara glad nu när det är jul, men saknaden är tuff..

Min bästa vän och livs största kärlek finns inte längre. Det är så obegripligt och fruktansvärt sorgligt att det är svårt att förstå. Det går inte heller att förstå att jag i resten av mitt liv ska klara av att leva utan henne vid min sida. Måndagen den 4 december 2017 strax före klockan 19 på kvällen tog Topanga sitt sista andetag. Där och då infann sig en bottenlös sorg som är så svår att hantera. Jag ska försöka sätta ord på känslorna och resan tillsammans med Topanga som varit min högre hand och andra halva i nästan 9år. Det är svårt att skriva för alla tårar som förtvivlat rinner ner för mina kinder. Jag skriver i omgångar för att det ska bli lättare. Jag vill skriva för att minnas henne och bearbeta den svarta period som nu präglar min tillvaro. En tillvaro utan hon som varit mitt allt. Hon som var meningen med allt. 

Jag var nyfyllda 16 år gammal när jag för första gången träffade henne, en svart liten 6-årig prinsessa. En häst med ögon snällare än några ögon jag tidigare sett. Topanga var kanske inte var den häst jag egentligen letade efter men nu kan jag med handen på hjärtat säga att hon var så mycket mer än vad jag någonsin vågat drömma om. Det var något som jag fastnade för hos henne. Kanske det var de där snälla och vänliga ögonen. Min blev hon i alla fall och det är de bästa beslutet som jag tagit i mitt liv. Året var 2009. 

Resan med Topanga är verkligen som en lycklig saga. Hon var min bästa tävlingskompis men också min allra bästa vän. Under våra år tillsammans på tävlingsbanan har hon sett till att vi har fått galoppera först på ärevarv hela 33 gånger blandat med en mängd andra priser. Ofta visste jag när jag gick in på banan att jag skulle vinna. Jag visste vilka omhoppningar som passade henne bäst och Topanga älskade omhoppning. Hon tände till av att få galoppera på och svänga så snävt som det bara gick. Ibland svängde hon snabbare än mig när hon förstod att det var omhoppning på gång. Sällan satte hon en fot fel. Ibland vann vi flera klasser i rad. Vi har tävlat upp till 130cm tillsammans och högre skulle vi aldrig pressa henne att hoppa. Hon har ett så himla stort hjärt och vill så väl hela tiden så jag vet att hon skulle försöka även om kapaciteten inte skulle räcka till. 

Hemma i vardagen har Topanga alltid varit min trygghet, min solstråle och den som jag alltid vänder mig till om jag är ledsen. En tur i skogen tillsammans med henne har fått vilken grå och jobbig dag som helst att lysa, hon har alltid förvandlat mina tårar till ett leende. Våra skogsturer har varit mina höjdpunkter i veckorna. Det har också varit min terapi. Vi har susat fram snabbt som vinden genom skogar och på öppna fält. Vi har busat barbacka och varje gång skrattar jag så jag får  ont i magen. Känslan på hennes rygg är magisk. Hon är så fruktansvärt fin att rida. Vart jag än har befunnit mig så har stunderna med Topanga alltid varit hem för mig. Hon har tagit mig igenom alla tonårskriser och hon har tagit mig igenom sorgerna efter Sessan, Candy, Wicky och Contendra. Hon har lärt mig så oändligt mycket om mig själv, om livet och vad riktig kärlek innebär. Jag har älskat henne så gränslöst mycket genom åren. Sådär mycket så tårar kan rinna av glädje över den fantastiska kärlek hon låtit mig få uppleva. Men nu när hon inte finns här hos mig, vems päls ska då torka mina tårar? Tårarna som förtvivlat rinner av saknad efter henne... 

Jag har haft många hästar genom åren, alla har de betytt mycket och alla har jag älskat på ett eller annat sätt. Men ingen kärlek kan mätas med den till Topanga. Jag är livrädd för att aldrig känna så starkt för något igen. För relationen till min Topanga har varit så himla vacker. Hon gör mig rörd och varm i hela själen, varm av glädje och kärlek. Jag gör allt för henne. Hon skulle få min högra arm om det skulle kunna rädda henne. Det fina är att jag vet att Topanga gör allt för mig också. Hon har gett mig hela hennes själ. När jag är ledsen och bara måste krama hennes hals för att jag vet att det blir bättre då så slutar hon att äta och står blixtstilla i väntan på att jag ska bli tröstad. För mig är hon nästan mänsklig. Det känns som att hon förstår mig. Det känns också som att jag kan prata med henne. Kanske är det för att vi har varit ett team under så lång tid som vi förstår varandra så väl men jag tror också att hon är extremt klok min Topanga. 

I maj 2016 skadades Topanga. Framtiden som ridhäst var osäker. Chanserna var faktiskt väldigt små men att behålla Topanga var såklart ett självklart alternativ för oss. Hon är ju hela min värld och bara hon finns i mitt liv så ger hon mig så oändligt mycket glädje. Hoppet om att hon skulle bli frisk fanns också där. Vi bestämde oss för att betäcka henne för att ge henne en lång vila. Jag och mamma har alltid drömt om ett föl och vi har länge pratat om att det vore häftigt med ett föl efter Topanga då hennes psyke och ridbarhet är långt utöver det vanliga. Dräktig blev hon också på andra försöket med hingsten Heartbeat. En lycka så stor men också en rädsla efter Weni Widi Wici som dog i förlossningen. Efter en sommar på landet flyttade vi Topanga till våra vänner Maria och Jacobs lösdrift. En stor nybyggd ligghall och skötsel i världsklass för att vara lösdriftshäst erbjöds hon där. Jag var också där och pysslade och matade henne med morötter varje dag. Hon trivdes så himla bra och jag älskade våra stunder när vi myste och spenderade tid tillsammans. 

Återigen kom ett bakslag som kastade om hela min och Topangas tillvaro i mars i år. Min då nya häst Isa var halt och jag kände mig ledsen över det så jag ville åka och söka tröst hos Topanga som så många gånger förut. Redan när jag med hjälp av lampan på mobilen ser henne liggandes på håll i ligghallen förstod jag att något inte stod rätt till. Det var en mörk fredagskväll och mörkare än vad den till synes såg ut att vara blev den. Efter en kraftansträngning tog sig Topanga upp till stående. Tack och lov hade jag min kompis Tova med mig för om inte hon puttade på Topanga hade vi aldrig fått in henne i stallet. Fötterna ville inte bära henne och hon rörde sig på ett sätt jag aldrig tidigare hade sett hos en häst. Paniken växte inom mig. Vad var felet? Håkan svarar som vanligt dag som natt när jag ringer. Han vet att jag inte ringer obekväma tider om det inte är kris. Det här var kris! Dagen därpå kom han ut och konstaterade att hon hade fått dräktighetsfång. Jag fick inte fram några ord för alla tårar, jag hade befarat att det skulle vara något sådant men jag har ingen erfarenhet av en häst med fång. Nu känns det som att jag kan allt. Jag läste på i timmar om fång, dräktighetsfång tillhör en ovanligare grupp av fång. Jag åkte omedelbart och köpte  600kg Hö som är anpassat för fång och jag började att kyla benen på Topanga. Den senaste forskningen visar att kyla av benen från knäet och hela vägen ner längs hoven så ofta som man kan hjälper till att stanna av ett fånganfall. Det hjälper också till med smärtlindring. Svårigheten var att Topanga alltid var tvungen att stå på extremt mjuk bädd och inte fick lämna boxen. Vatten är det bästa sättet att kyla benen på. Jag köpte baljor och la en massa tvättsvampar i botten för att det skulle vara mjukt och satte ner fötterna där i med iskallt vatten. Topanga snällast i världen som hon är kunde stå så i timmar. Jag gjorde detta 4 gånger om dagen och 30 minuter åt gången. Första passet vid 06 och sista passet för dagen vid 22-23.  Efter att hon hade stått i vatten hade jag ett schema för vilka kylpreparat jag satte på. Jag har testat allt vad lera, isbalsam och kylspray heter.

I början av det första fånganfallet innan smärtlindringen började hjälpa låg Topanga ner i boxen, helt utslagen på sidan men med en blick full av skräck och ett otäckt ljud kom från hennes mun. Jag trodde att hon höll på att dö, jag kände hur jag var tvungen att gå ut för jag kunde knappt andas längre. Ångest och tårar tog över hela mig. Jag har aldrig känt en förtvivlan av hjälplöshet så stark förut. Jag kunde inte hjälpa henne, hästen som betyder hela min värld för mig. Hon led och jag var bara maktlös. Men medicinen började att hjälpa henne och allt mer förvandlades hon till sig själv igen. Att medicinera ett dräktigt sto står på alla medicinsidor att det inte rekommenderas. Men det fanns inget alternativ. Det var 3 månader kvar till beräknad fölning. Håkan och Topangas hovslagare hjälpte oss så mycket. De sökte också efter all forskning man kan hitta om fång på dräktiga ston och frågade personer i sina omgivningar som handskats med denna typ av fång tidigare om tips och råd. De åkte förbi stallet själva ibland för att kolla till henne, ta prover eller forma tofflor av frigolit till hennes fötter. De var ovärderliga i sitt engagemang och de gjorde detta för att Topanga är en speciell häst för oss alla. Hon gör ett sådant avtryck hos människor hon lär känna. Jag är evigt tacksam för all hjälp vi fick. Ofta ringde de och frågade hur hon mådde och mitt i allt det tragiska så kändes det så fint att fler än mig brydde sig så mycket om Topanga. 

Efter många veckor i Box och ett bakslag till när medicinen slutade att hjälpa och vi fick byta preparat fick Toapanga stå i en liten ruta på ridbanan ett par timmar om dagen. Det var hennes bästa stund varje dag. Hon har alltid älskat att vara ute så att låsa in henne kändes så elakt. Jag hoppas innerligt att hon förstod att vi försökte hjälpa henne för om någon häst skulle förstå så är det hon. Ofta kommer en vändning efter fölning. Dels för att hon skulle bli lättare men också för att hela hennes ämningsomsättning skulle ändras. Vi längtade innerligt efter fölet på flera olika sätt. 

Den 17/6 en lördagskväll födde hon vår lilla Amy. Hon var så duktig och den lycka som lyste i hennes ögon när hon hälsade på Amy för första gången kommer jag aldrig att glömma. Hon var verkligen en lycklig och oerhört duktig mamma. Jag hade inte förväntat mig något annat egentligen. Jag visste att hon skulle vara världens bästa mamma. 

Topanga fick en sista sommar på landet i somras. Hon hade ett perfekt boende där hon kunde vara ute eller inne hur mucket hon ville. Hon kunde gå normalt igen och stegrade och busade ibland. Men det var inte slutet på en tuff period.. Det var bara ett litet andrum där vi fick njuta en stund innan nästa bakslag kom. Fånganfallen radade upp sig efter varandra och vi försökte allt för att hålla henne på benen. Nu fanns det ju också ett litet föl som behövde sin mamma att förhålla sig till. Topanga blev successivt sämre mellan varje fånganfall och jag behövde förlita mig på våra veterinärer som hade koll på henne för att de skulle säga när det inte gick längre, innan hennes liv förvandlades till ett enda lidande. Jag som tagit hand om henne flera gånger varje dag har haft svårt att acceptera att hennes livssituationen har varit uthärdlig. För mig är det inte okej att hon vissa kvällar stapplar sig in i stallet. Mitt stora hjärta, jag vet inte hur många gånger jag ringt till mamma eller mormor i ren panik över hennes tillstånd och över rädslan att detta inte skulle få en positiv och ljus vändpunkt. Jag kan liksom inte sig mig själv i ett liv utan Topanga. Hur jobbigt det än är att acceptera att hon kommer att fattas i mitt liv så växte beslutet fram. Hennes välmående måste alltid vara i första rummet. En dag när jag var inne på kliniken med en annan häst frågade Håkan som så många gånger tidigare hur det var med Topanga... Jag behövde inte svara, vi tittade på varandra och båda visste att det här är inte hållbart längre. När marken fryser och blir hård ute kommer Topanga inte kunna ta sig fram. Utan att vi egentligen behövde säga några ord fattade vi ett beslut. Tacksamheten till Håkan som veterinär är så stor. Han låter mig bestämma och han gör sitt yttersta för att uppfylla mina önskningar. 

Hur tar man farväl en sista gång av någon som man älskar så gränslöst mycket? Det finns inget svar. Jag spenderade hela Topangas sista dag i livet tillsammans med henne. Jag försökte ta vara på allt som har med henne att göra. Jag analyserade hennes blick en gång till, hennes söta öron och den fluffiga vinterpälsen. Jag är livrädd för att glömma, jag vet att jag aldrig kommer att glömma henne men jag vill minnas varje detalj, hennes lukt och allt som har med henne att göra. På eftermiddagen tog jag in henne och Amy. Jag satt i boxen i flera timmar innan Håkan kom och satte sig bredvid oss. Topanga hade hunnit äta 4 påsar morötter och 2 påsar äpplen. Min fina vän Jenny var där för att hjälpa Håkan, mamma och mormor var också där. Nu var slutet på min favoritsaga nära. År, hade blivit till månader, till veckor, till dagar, till timmar och nu endast till minuter kvar på vår resa. Topanga fick en spruta med lugnande och jag visste att nu kommer hon att somna till och aldrig mer bli sig själv igen. Men jag var inte redo att låta henne gå ännu. Jag stod med hennes huvud i min famn och höll det fast, jag höll i så att ingen skulle kunna ta henne ifrån mig. Det var den värsta stunden i hela mitt liv. Känslorna härjade omkring okontrollerat inom mig. Jag visste att snart kommer de inte vilja vänta längre, snart kommer de att ta henne ifrån mig. Jag var fruktansvärt rädd, så rädd för att förlora henne men också livrädd för att hon skulle ropa efter Amy. För om hon skulle göra det så skulle jag aldrig bli hel igen. Tillslut kom mormor och lossade mitt grepp om hennes huvud. Jag berättade att jag älskar henne mest i hela världen och pussade henne bakom örat i den fluffiga pälsen en allra sista gång. Lugnt gick hon iväg och jag satt kvar hos Amy, förtvivlat ledsen men jag försökte vara stark för Amys skull. Hon behövde mig nu. Nu blev hon av med sin mamma som också var hennes favorit och stora trygghet här i livet. Topanga somnade in lugnt och stilla i sin hage tillsammans med Håkan, Jenny och Mormor, mina favoritpersoner. 

Jag känner en sådan enorm tacksamhet över att ha fått spendera nästan 9 år tillsammans med en individ som Topanga. Varje liten del av mig kommer att älska och sakna henne tills den dag vi möts igen. Jag hoppas innerligt att vi möts igen. Jag har aldrig upplevt en saknad så stark förut som den som präglar mitt liv just nu men jag är också lättad. Jag är lättad över att hon inte lider mer. Att hon aldrig ska behöva stappla ett endaste steg till. Att hon har det bra nu. För hur jobbigt och svårt det än är så har det ingen betydelse om hon har det bra för det är det allra viktigare för mig. Tack kompis, tack för allt och sov gott där uppe och håll koll på oss. Vi tänker på dig hela tiden och är stolta över allt du har gjort. Du har varit ovärderlig och helt fantastisk. 

Idag satt jag äntligen upp på Vera igen för första gången sedan operationen. Vi tog en lugn skritt och trav tur och det känns toppen att få börja med henne igen. Tänk om turen vill vara med mig och jag faktiskt får ha tre egna tävlingshästar igång nästa år. Vilken lycka det skulle vara. 

Isa har galopperat i en vecka nu men vi har bara kommit upp i ett par minuter. Men hon känns forfarande super och jag kör målmedvetet på och klockar alla minuter i trav och galopp. 

Cara trimmar på varvat med uteritter och är egentligen väldigt fin. Lite tråkigt att hon snart ska gå på vinterlov i några veckor. Men är så förväntansfull inför hennes år som 6-åring. Nu är hon ju snart en stor tjej!! 

Förra helgen avslutade jag mitt tävlingsår för år 2017 tillsammans med Virus och hans team på Strömsholm. Vi inledde med en stabil 135-klass där vi hade ett nedslag och avslutade dagen med att gasa in en andra plats i 125-klassen. Jag är så himla tacksam över honom och hans team. Det är så roligt att de är så engagerade och dessutom väldigt roliga att umgås med. Virus levererar bara mer och mer och ger mig så många roliga minnen. 

Isa travar på och är inne på sin åttonde igångsättningsvecka och fjärde veckan med trav. Hon travar just nu i 8 minuter och jag har börjat blanda in lite ridning i ridhus efter 7 strikta veckor på grusvägarna. Hon är helt underbar att rida och det är det jag längtar allra mest till när jag vaknar på morgonen. Hon gör mig lycklig. Hon ger mig hopp om ett lyckligare 2018 och en framtid med mycket glädje. 

Cara hopptränade för Per förra veckan och fortsätter att briljera i sin hoppning. Hon hoppade sitt livs första språng på 130cm vilket förhoppningsvis blir hennes tävlingshöjd under nästa år. Jag får nypa mig själv i armen för att förstå att jag faktiskt har den här hästen som får så mycket fina lovord. Hon är outstanding när hon hoppar men hemma i vardagen försöker hon ganska ofta att få av mig. Många gånger är det bar tur att jag sitter kvar. 

Amy och jag hittar på massor med saker. Jag tränar henne mycket samtidigt som vi busar och leker. Om ni bara visste vilken enorm kärlek och värme det är när hon kommer och möter mig springandes bara hon hör mina steg närma sig hagen. Hon är faktiskt helt fantastisk och det jag är allra mest stolt över i mitt liv. 

Vera och Topanga följer sitt schema med borstning och ompyssling minst 5 dagar i veckan. De stunderna betyder verkligen så mycket för mig och jag hoppas att det gör det för dem också. Jag vill skämma bort de och få de att känna sig speciella för det är vad de är för mig. 

I helgen väntar tävling med Virus igen. Sist skuttade han runt en lång 140-klass med en bom i backen och var helt grym. Vilken utveckling han gör och vilken tacksamhet och glädje jag känner över att få vara en del i hans team. Han har ett hjärta av guld. 

Förra helgen utökades familjen eller jag kanske ska kalla det för farmen med en ny medlem. Hoppla Lisa född 17 maj i år efter Heartbeat heter den nya lilla prinsessan. Hon har inte flyttat hem ännu men hon tillhör vår ägo och jag längtar såklart hur mycket som helst tills hon anländer. Amy kommer alltså få en kompis och storasyster på samma gång. Jag tror att hon också längtar efter lilla Lisa. 

Veckans höjdpunkt är som vanligt Lottas träningar. Jag hoppade både Cara och Nova i torsdags för henne och älskar och tar till mig av varje minut på dessa träningar. Cara hoppar verkligen som en unicorn at the moment. Hon känns fantastisk i sprången. Jag lär mig mer och mer hur jag ska rida och matcha henne. Hon är den som är svårast för mig att rida på hinder men också den med allra mest potential. Jag vill så gärna bli bäst på att rida henne. Vi får mycket bra hjälp och övningarna är bra för hennes utvecklings skull. Tänk när hon är stark och ridbar, hur kommer hon hoppa då? Nova gjorde en väldigt bra träning. Nyttigt för oss att få tips och råd och träna på riktigt. Hon är ung och oerfaren men med många fina kvalitéer. 

Vera plockade bort sina stygn igår på mälarkliniken. Allt såg fint ut så nu får hon gå i liten sjukhage och skrittas  för hand lite längre stunder. Jag sörjer fortfarande hennes skada och önskar så att jag kunnat förhindra den. Hon är den av alla hästar som passar mig som handen i handsken. Som ger en magisk känsla i sin hoppning och som får mig att sväva på moln.  Låt dessa veckor gå fort så vi snart är back on track igen. 

Isas igångsättning går sakta framåt. Magkänslan har sagt att det ska ta lite extra tid så jag följer den. Men det händer så mycket med henne. Hon har under dessa 6 veckor med ryttare blivit som en helt annan häst. Skrittarbete är verkligen inte att underskatta. Under två veckor med trav har vi kommit upp i 4 minuters travande. Det borde kanske ha varit några minuter till men nu när hon är lydig och på plats ökar jag hellre lite snabbare än när hon var stark och tog sig fram likt ett godståg. Isa har jag verkligen kommit nära den senaste tiden. Som häst ligger hon mig otroligt varmt om hjärtat. 

Topanga och Amy finns inga ord för det är så oändligt mycket glädje och kärlek över de två. Jag känner mig rörd av tacksamhet till Topanga och att de två finns och förgyller mitt liv. När jag är med de två är känslorna så många och så stora. Jag är lycklig med de två. Lyckligast i världen. 

Det svåra stunderna blandas med dagar när livet känns fantastiskt. I söndags inleddes dagen med härliga ridturer på Cara och Vera innan jag styrde norrut för tävling på Virus och roliga stunder tillsammans med dalamänniskorna som är så unikt bra. Att Virus susade hem en sjätte plats och hoppade hur bra som helst gjorde inte direkt dagen sämre. Jag lämnade tävlingen i Sandviken med ett leende, med ny energi och så mycket glädje. Att glädjen skulle bli långvarig borde jag förstått att den inte skulle bli. Men jag kunde inte heller förstå att halva kvällen och natten skulle spenderas på mälarkliniken med min fantastiska Vera.. 

När jag ringde jouren på mälarkliniken i söndags var det en enorm lättnad att det var Håkan som svarade. Veterinären som jag litar på till 110% och som känner mig och hästarna utan och innan vid det här laget. Han förstod direkt när jag ringde att något inte var bra. Jag krypkörde dit med Veran ståendes på tre ben. Hem åkte jag med en tom transport. Vera stannade kvar och genomgick en operation under måndagen. Ett sår hade gått in i leden. Allting har gått bra och beskeden har varit väldigt positiva efter operationen. Ingen skada på leden och allt verkar vara rent och fint. Jag får inte ropa hej ännu men det är en lättnad att det hittills har gått så bra. Hon är tyvärr fortfarande kvar på mälarkliniken vilket innebär att jag åker dit för att skämma bort henne med godsaker och berätta för henne hur duktig hon är som så tappert tar sig igenom allt hon utsätts för. Älskade lilla Vera, jag känner mig så himla ledsen över det här. Jag försöker bita ihop och vara stark men inombords skriker det av sorg. Det obefintliga flytet som har präglat detta år tar på krafterna. Uppgivenheten är inte bara en känsla utan en del av min vardag nu. Det känns förstås tråkigt att tävlingssäsongen fick ett oönskat avslut men det värsta är att Vera står instängd i en box bland människor hon inte känner. Hon som inte litar på människor och tror att människor vill henne illa.

Igår tränade jag Cara för Per igen. Jag fick superbra hjälp och övningarna var verkligen passande för oss. Vi fick träna på våra sämre sidor och Cara tar verkligen till sig och försöker göra sitt bästa. Hoppar gör hon helt amazing. Träningen innehöll mycket lydnad på små hinder och det kändes verkligen toppen att få träna på det jag vet att vi behöver träna på. 

Vera tävlade i Märsta i helgen och hoppade som vanligt till månen och tillbaka, i alla fall säger känslan det. Vi hoppade en 130-klass och felfritt gjorde vi det också. Vera är egentligen alltid felfri men denna gång var även jag det. Jag är så glad och tacksam över att få vara hennes ryttare. Det är en känsla utöver det vanliga. 

Isa är inne på sin sista vecka med bara skritt och skrittar upp till en timme om dagen. Hon är pigg och glad varje dag. Hon älskar att få arbeta och ger så mycket energi tillbaka genom sin enorma personlighet. 

Amy äger och ger mitt liv så enormt mycket glädje. Vi tränar mycket för att hjälpa Topanga att få vara stilla. Amy springer lös bredvid mig, stannar när jag stannar osv. Hon är precis som en hund. Så fort hon ser mig kommer hon springandes. Om ni bara visste hur mycket mitt hjärta smälter av det. Eller hur viktig hon är för att livet ska kännas meningsfullt. Topanga har det tufft just nu. Det kostar mycket energi och många tårar. Hon är och kommer föralltid vara den viktigaste i mitt liv. 

I förra veckan flyttade en gäst in i stallet. Min vän Tovas häst Flash kom hem oväntat och behövde ett boende. Toppen tycker jag som fått chansen att umgås med Tova nästan varje dag sedan dess. I söndags åkte Tova med mig och Vera till Gävle för tävling. Vera hoppade en 130cm avd b och gjorde det helt fantastiskt. Ett ner efter en ryttarmiss men då det bara var en felfri i klassen så blev det pris till Veran. När jag kommer ut från banan tillsammans med Vera så känner jag mig så himla high on life. Vilken känsla och vilka språng hon tar. Vi flyger verkligen, registret i hennes lilla kropp är något utöver det vanliga. Det är såklart trist med ett nedslag när Vera är 100% felfri från sin sida men när känslan är så himla bra spelar det liksom ingen roll. Hon är den häftigaste jag suttit på. 

Isa har haft en tappsko och hennes hovslagare har varit på semester. Vi har lånat en toffel av Topanga för att kunna skritta ändå men vi ligger lite efter i vår tidsplanering. Men vi jobbar på och är uppe i 35 minuter skritt om dagen. Att ha Isa hos mig är jag så glad över. Det känns som att jag har lärt känna henne på ett helt annat plan. Hon har så mycket likheter med min ängel och älskade Wicky. De är faktiskt lite släkt och deras sätt att vara på påminner så mycket om varandra. De har stora och starka personligheter. En stark kärlek för mat, de är yviga och hetsiga i allt från hantering till ridning utan att på något sätt bli svåra att hantera då de på samma gång är känsliga. Wicky hade alltid ett x antal växlar fler i under ridningen men deras mentalitet är så lika. De älskar att arbete och vill göra rätt. 

Cara är fortfarande som en berg och dalbana att rida. Ena dagen är hon en dröm medan hon den andra mest är på två ben och gärna i diken eller dylikt. Jag tränade henne förra veckan för Per Dahlgren och hon hoppade helt amazing. Per undrade om vi kunde få henne att hoppa lite lägre då hon även på små hinder levererade försäljningssprång som han kallade det. Men vilken glädje över att hon utvecklas så bra och mer och mer levererar sina fantastiska supersprång. 

Annars springer jag stafett med Amy och spenderar många timmar tillsammans med henne och Topanga. Det ger mig så mycket energi att vara tillsammans med de två. Det är stunder jag inte skulle byta bort mot någonting annat. Det är stunder då jag glömmer allt annat för en stund och är lyckligast i världen. Det här året har varit så mycket upp och ner men när jag springer skrattandes genom hagen med en busig Amy bredvid mig i sikte mot Topanga är alla dalar värda att ha gått igenom för att få ha Amy och Topanga i mitt liv. Kärleken är gränslös. 

Idag åkte jag till vällstas fina ridhus för att hoppa Vera. Hon har varit så känslig i veckan. Att bli ingångar och uppsittning är inte hennes bästa grenar. Men när jag väl sitter på plats är hon ju ren magi. Hon hoppade fantastiskt idag. Hon är så himla bra så att jag stått ute i regn och blåst i vad som känts som en oändlighet för att få in henne blir så värt det flera gånger om för att få uppleva känslan av att flyga med henne. 

Min rara lilla Cara hittar på hyss och är bäst om vartannat. Vi tränar på läxorna vi fick av Lotta blandat med klättring och galoppträning på fälten. Många stunder är hon oslagbar men många är jag även ruskigt nära att lämna skeppet på. Men det är så kul att jobba med henne. 

Topanga kämpar på som den kämpe hon är. Maktlösheten över att inte kunna hjälpa henne är olidlig. Min stora kärlek. Amy går det ingen nöd på, vi springer stafett och leker med bollen tillsammans blandat med lite vuxen träning. Att få vara hennes människa är det bästa jag vet. Känslorna är så enorma kring Amy och Topanga. De är min mening med livet. 

Veckan har precis som de flesta andra veckor varit händelserik. För ett tag sedan fick jag en kommentar i skolan om att jag är bra på multitasking och jag tror faktiskt att det stämmer. Det finns dagar då jag jobbat som arbetsterapeut på rehabiliteringshemmet fram till lunch, pluggat på campus i Solna efter det för att sedan åka till mitt andra jobb hos galopphästarna och sedan avslutat dagen hos mina hästar. Det gäller att ta vara på tiden. 

Veckans tråkigaste händelse är att min mamma har skadat sig. Jag fick ett samtal i tisdags om att hon hade varit med om en olycka i stallet och var i ambulansen påväg till sjukhuset. Jag blev livrädd såklart och anlände på Danderyd före mamma och ambulansen. Några frakturer fördelat över kroppen blev resultatet. Stackars mamma, hon är den viktigaste människan i mitt liv så att se henne ha så ont gör ont i mig. 

Veckans bästa händelse är Lotta träningen där jag red Cara. Planen var dock att rida Vera men hon har varit så känslig i veckan så jag kunde inte fånga henne i hagen. Men träningen var verkligen super för Cara och tog oss igenom i princip allt det vi behöver träna på. Hoppade det gjorde hon helt fantastiskt. 

Amy och Topanga har tvingats ha lite boxvila vilket inte har varit så uppskattat. Men Topanga har behövt vila sina fötter som har gjort att hon har svårt att röra sig. Jag har tagit ut och sprungit med Amy och stimulerat henne på alla möjliga sätt. Hon brukar få gå lös i stallet och följer då efter mig in i sadelkammaren, foderkammaren och vart jag än går. Hon är som en hund. Hon kan bli borstad och kratsa sina hovar uppbunden i stallgången. Hon har haft täcken på sig, höpåsar, sin maskot Holly mm. Hon kan stanna när jag stannar och gå när jag går när jag leder henne. Hon är världens bästa lilla häst. Många kvällar sitter jag med tårar i ögonen över att Topanga ska behöva ha det såhär. Jag väntar och hoppas innerligt att det ska vända snart. Hon är den största kärleken i mitt liv och det är så extremt smärtsamt att inte kunna erbjuda henne det liv som jag önskar. 

Imorgon har Isa sitt första återbesök hos Håkan. Jag längtar verkligen och har en positiv känsla över att åka dit. Jag vet att hon är bättre men vågar inte spekulera för mycket i det då rädslan att få ett negativt besked ändå finns närvarande. Hon har vilat i 4,5 månad så det är en lång tid. Igår friserade jag henne och idag ska hon få ett ordentligt bad så hon kanske är mer vit än gul under morgondagen. 

Nu ska jag sätta igång med ridningen. Cara och Vera ska galoppera på fälten!