Malin Åkerström

Jag lever, jag andas, jag fungerar men jag saknar min svarta prinsessa så innerligt. Jag önskar varje dag att hon var här hos mig, att hon hjälpte mig igenom alla tuffa dagar då saknaden blir för mycket för att jag ska kunna hantera den utan ett hav av tårar. Men jag tror att det är bra att tårarna rinner. Hon är värd att gråta över för hon gav mig så oändligt mycket under den tid hon fanns här hos mig. Någonstans är det svårt att acceptera att hon inte är närvarande här på samma sätt längre eftersom hon i varje steg jag tar är närvarande i mina tankar. Jag sörjer och jag kämpar på även om mina andetag känns betydligt tyngre än innan den 4 december 2017. Men jag står fast vid att en del av mig känner en enorm lättnad över att hon är fri nu. Jag har aldrig tidigare med någon annan häst upplevt just den lättnaden. Det är lätt att bli egoistisk när man älskar någon utan gränser på det sättet som jag älskar Topanga men av kärlek växte också beslutet fram, beslutet om att hon fick släppa taget och bli en ängel. 

 

Efter en sådan stor urladdning mentalt som det är när man förlorar någon så betydande är det lätt att man ifrågasätter det man gör och det man håller på med. Utan att vilja lyfta mig själv på något sätt så jobbar jag väldigt hårt för mina hästar. Detta år har varit ett oerhört tufft år på alla sätt och vis. Men dagen efter att Topanga somnade in tänkte jag på om det är värt det när det också mellan varven ingår sådana förluster. När jag tänkte på det så var jag påväg till stallet från ridhuset med Isa. Mitt svar till mig själv är att jag inte under några omständigheter kan tänka mig att leva utan hästarna. Vem är jag utan hästarna? Vad gör jag utan hästarna? Har mitt liv en mening utan hästarna? Jag vet att jag har en familj som är fantastisk och många fina vänner som skrivit snälla och stöttande kommentarer och meddelanden. Men utan hästarna kan jag inte leva eller fungera. Jag älskar alla mörka regninga och blåsiga vinterkvällar i stallet lika mycket som varma och härliga sommardagar. Jag älskar att varje dag möta mina hästar och alla deras personligheter även om den varelse med störst plats i mitt hjärta inte finns här så är hon ändå med mig, i mitt minne och i Amy. 

Att Amy har tagit det så bra att bli av med sin mamma har hjälpt mig enormt mycket. Hon lever livet tillsammans med Lisa. Igår fick faktiskt Amy träffa Håkan för en undersökning efter ett trauma i förra veckan där hon slog i nacken så hårt att jag fick sitta med henne halva natten för att hjälpa henne att få i sig mat och vatten. Vi befarade en spricka i nacken men efter tester och undersökningar igår så ser det ljust ut nu. En del av mig ville ge upp när hon gjorde sig illa men snart börjar 2018 och då ska flytet vända. Det bara måste göra det. Mina tjejer är så fantastiska så de förtjänar verkligen ett skadefritt år.

Håkan gick igenom alla hästar igår, rörelsekontroller, tandkoll, vaccinationer mm. Alla hästar klarade veterinärkollen helt utan anmärkning. Kunde jag få en bättre julklapp? Jag tror inte det. Isa får börja hoppa, Vera har inga problem efter hennes trauma med efterföljande operation, Cara är frisk som en nötkärna efter en tuffare träningsperiod även om hon hade kunnat uppföra sig bättre mentalt. Hon for omkring i en rad bocksprång och stegrade sig och höll på. Men hon är sig själv och jag älskar henne precis som hon är. Jag försöker att hålla mig ovanför ytan, jag vill vara glad nu när det är jul, men saknaden är tuff..