Tiden läker inte alla sår
Detta inlägg kan ta tid att skriva. Tårarna rinner och hjärtat värker. Idag när jag börjar bearbeta en jobbig tid i skrift här så är det midsommar. Alla människor är glada, dansar, gör kransar och skrattar. Men jag ligger i en soffa på landet och försöker se vad jag skriver mellan tårarna. Paniken över innerbörden "aldrig mer" gör livssituationen outhärdlig. Detta är bara början på en lång och evig saknad. Detta är början på ett liv utan min Contendra.
Contendra kom in i mitt liv dagen före Valborg för lite mer än 3år sedan. En outbildad, otävlad och grön 7-åring. En väldigt rädd varelse som varje gång hon såg sin egen skugga fick hjärtklappning. Från den dagen ägde jag halva Contendra. Jag fick den halvan av en familj som jag känt sedan länge. Det förtroendet kommer jag föralltid att vara evigt tacksam över. Contendra är den bästa egna häst som jag har haft.
Efter några veckor med Contendra började hennes tävlingskarriär. Från att inte kunnat hoppa över små kryss för den skräck hon såg i dessa små 30cm hinder till att tävla var självklart ett stort steg men också ett steg närmare den tävlingshäst hon sedan kom att bli. Hennes första tävling var en lokal sådan i Solna där jag skulle hoppa 95 och 100cm. När jag kom dit visste jag inte om jag skulle komma runt över huvudtaget. Men Contendras tävlingskarriär har bjudit på många felfria ritter och många prisrosetter att glädjas över. Hon inledde med två felfria rundor och glädjen över det var helt ärligt lika stor som när jag på sidan om hoppade felfritt i svår hoppning på andra hästar. Det speciella med Contendra var att hon var just min häst.
Jag skulle ljuga om jag sa att resan med Contendra har varit enkel men den har varit fantastisk trots alla gånger jag har legat i sanden och spottat ut grus. Contendra satte sig djupare och djupare i mitt hjärta och jag bestämde mig för att köpa ut henne. Någonstans kände jag en enorm potential i henne, en potential som ingen annan såg.
Contendra skördade priser till höger och vänster och under våra två år på tävlingsbanorna gick vi från 95cm till att hinna debutera 140cm och lämnade endast en tävling utan pris. Hon förstod precis vad som förväntades av henne när hon kom in på banan. Hon ville vara felfri lika mycket som jag ville. Varje gång jag satte mig på henne på en tävling så kände jag en sådan stolthet. Hon var vackrast i världen. Hon var också den första hästen som jag ägt helt själv. Ibland vågade hon inte gå nära framhoppningshindren för alla människor runt omkring men inne på banan gav hon mig hela sig hjärta varje gång. Vi var ett team hon och jag. Vi lärde oss att förstå varandra.
I början på maj 2016 så kom den där vändpunkten som förändrade vår tid till något sämre. Vi var på tävling i Hammarö och veterinären på besiktningen tyckte att Contendra såg lite stel ut. Han sa att jag kunde värma upp henne och komma tillbaka men jag sa direkt att syns det något så är det något och valde att inte komma tillbaka och strök henne från helgens starter. Någonting skrek inom mig. Under de två första åren har Contendra aldrig gått ett ojämnt steg. Jag bokade en tid hos Håkan veckan därpå..
Veterinärbesöken blev många innan vi hittade vad som var fel. Vi fick ta hjälp av tyska veterinären Cosima som jobbat mycket med komplicerade och svåra fall. Under tiden blev Contendra sämre och sämre. Två skador hittades och en är ännu idag ett olöst fall men utom betydelse nu när Contendra lever utan smärta på evigt gröna ängar. En skadad sena i bogen var den mest påtagliga skadan till en början. Hoppet var litet men jag sa redan från första stund "gör allt vad ni kan för att rädda henne, kosta vad det kosta vill". Vi har testat många olika behandlingar. Återbesöken har slitet mig mellan hopp och förtvivlan om och om igen. Som en enda berg och dalbana har det varit. För att inte gå under av sorg mentalt när hoppet lös med sin frånvaro bestämde jag mig för att tro på Contendra. Jag bestämde mig för att hoppas in i det sista att det skulle komma en positiv vändpunkt. Många runt omkring oss hade slutat både tro och hoppas men hoppet hjälpte mig att få detta sista år med
Contendra till ett positivt år. Ett år fullt av kärlek. Kanske att jag hoppades i onödan men jag är glad för att jag aldrig slutade tro på henne. För hur skulle det kännas om någon gav upp hoppet om än!?
Trots alla dalar i denna berg och dalbana så kom det toppar som gjorde mig lycklig hela vägen in i själen. I februari i år var Contendra ohalt för första gången på 9 månader. Hon skulle då få börja en långsam igångsättning från marken. Under 11 veckor höll vi på innan jag fick tillåtelse att sitta upp. Under dessa nästan tre månader hade vi kommit upp till 10 minuters trav och en minut galopp. Ett år efter hennes skadetillfälle så satt jag upp igen. Jag kände mig som ett barn på julafton. Första dagen longerade mamma mig på för Contendra har ju alltid varit lite av en speciell individ. Men vad gjorde livlinan när jag red på min häst igen. Jag drömde mig bort till tävlingar, träningar, gröna fält och kände verkligen ett stort "YES". Dagen som så ofta såg ut att aldrig komma hade kommit. Tyvärr blev lyckan kortvarig för redan vid andra tillfället på hennes rygg så kände jag att något inte stod rätt till. Jag testade ett par gånger till men ännu en dal hade tagit sin början. Innerst inne började jag att förstå att denna dal skulle nå botten och ännu längre än så.
Håkan som hjälpt oss så mycket, som svarar dag som natt på alla mina frågor och funderingar när jag är orolig kom och tittade på henne. Resultatet blev hälta på 3 av 4 ben.. Men vi ville ge henne en sista chans och bestämde oss för att ge henne en månad till för att se om man kunde träna bort hältan. Vi hade testat allt vad behandlingar heter så där fanns inget mer att tillgå. Jag sa att jag kan ge henne obegränsat med tid så länge hon mår bra och det finns hopp. Lugnt och försiktigt tränade jag vidare innan Contendra blev sämre och sämre igen. Hon fick svårt att vända sig i boxen igen och haltade synligt i skritt. När vi hade nått vår deadline grät jag halva natten inför besöket hos Håkan. Besöket som skulle avgöra om hennes tid på jorden led mot sitt slut eller inte. Jag försökte att hoppas men inom mig slets jag itu av alla känslor som visste att detta inte skulle bli vad jag hoppats på i nästan 14 månader.
Besöket blev vad jag hade fruktat och fasat för och även om jag hade det på känn så kom det som ett hårt slag i magen. Jag har kämpat, försökt allt jag kan och jobbat i mängder för att finansiera alla hennes veterinärkostnader. Tiden läker verkligen inte alla sår för Contendras kommer aldrig att läka.
Jag valde att ge Contendra dryga 3 veckor i en stor gräshage tillsammans med Cara innan hon fick vandra vidare. Jag skämde bort henne med allt vad godsaker, massage och borstning heter. Jag försökte att ge igen för allt hon givit mig, för allt hon har tillfört i mitt liv. Jag ville tacka henne för alla oförglömliga minnen och all lycka hon har spridit i mitt liv.
Dagen jag kommer att hata i resten av mitt liv närmade sig med stormsteg och den 22/6 lastade jag henne för allra sista gången. Att köra sin bästa vän helt lyckligt ovetandes om vad som komma skall önskar jag inte ens min värsta fiende att göra. Paniken var stor, det var bara timmar kvar på vår saga. Timmar kvar på en tid som varit så mycket mer än vad jag någonsin vågat drömma om. Jag matade henne med flera påsar morötter innan mormor tog grimskaftet och jag pussade henne hejdå för allra sista gången. Jag klappade henne i pannan och sa "jag älskar dig". Sedan gick jag och släppte alla spärrar och lät tårarna forsa fritt. Jag satte mig utanför plasten där Contendra nu stod och mumsade i sig godsaker tillsammans med den viktigaste personen i mitt liv, mormor. Jag väntar en kort stund innan jag hör henne falla och tittar på klockan som slår 16.13. Där och då infann sig en förtvivlan och en sorg svart som natten. Nu var Contendra död, borta för all framtid och jag ensam kvar utan den häst som jag älskat så gränslöst mycket. En tomhet och saknad som inte går att beskriva i ord växer inom mig.
Tack Contendra för en fantastisk tid, för att du gav mig hela din själ och för att du har varit precis den du är. I mitt hjärta är du alltid saknad, aldrig glömd och jag kommer att älska dig i resten av mitt liv.
