Semester
Dagarna verkligen seglar förbi, jag har hunnit tappa uppfattning om vilken veckodag det är om jag inte tänker efter en extra gång. Men att dagarna passerar i en sådan fart sätter skräck i mig. Snart kommer hela min semester ha susat förbi utan att jag
hunnit blinka. Plötsligt känns det som att det är massor som jag borde göra under min ledighet fast att jag innerst inne vet att min största uppgift är att få tid till återhämtning och vila. Vissa dagar kan jag känna mig värdelös om ingen häst
är riden före lunch men andra dagar låter jag var sak ta sin tid och rider när det passar. Hemma är jag van att varenda liten minut på mitt dygn är uppstyrd. Där finns inte utrymme för att ta dagen som den kommer. Jag planerar varje dag och timme i
detalj.
Visst älskar jag livet ute på landet. Jag älskar det så mycket att jag är livrädd för att tiden här ute ska ta slut. Det här är min plats på jorden. Jag får ångest när jag tänker på att dagarna är på nedräkning och det snart är dags att åka
hem igen. Blir man någonsin klar med sin semester? Usch, jag oroar mig så mycket för att semestern ska vara över att det till och med själ tid från min semester. Jag är också besviken på att när jag är ledig så får jag tid för reflektion och blir
nedstämd. Sedan blir jag ledsen för att jag inte känner mig lyckligare. För det vill jag ju vara, jag har så mycket fint i livet och ingen direkt anledning att känna mig nedstämd men samtidigt så gnagar det en känsla av att jag
inte är tillräcklig, att det önskas att jag vore annorlunda.
En otroligt tung händelse är att Diva har lämnat stallet. Jag och Diva har en lång historia bakom oss och vi har totalt tillbringat 4år tillsammans. Vi var verkligen ett team, hon har krigat så mycket för mig. Jag har henne att tacka för så oändligt
mycket. Inte bara som tävlingshäst utan också som individ och vän. Diva valde mig som ryttare och jag valde att lyssna och försöka förstå henne. Hon återkom till mig upprepade gånger efter att ha kastat av sina nya ryttare och slutat att hoppa.
Hos mig har hon varit snäll som ett lamm. Det är henne jag skulle välja att galoppera barbacka över ett fält på. Henne som jag i vinterns mörker styr ut i skogen. Hon har betytt enormt mycket för mig genom åren och har varit så självklar i mitt stall.
Lilla rara fina Diva som lät mig uppleva Falsterbo, breeders och Champion of the youngsters för första gången. Som samlade mängder med vinster och priser upp till och med 140-klasser. Hon som kunde vinna 5 klasser i rad utan att ha satt en hov fel.
Hon har varit mitt ljus i mörkret så många gånger. Jag tror inte att någon förstår vilken sorg jag känner över att hon har åkt ifrån mig. Rädslan att hon ska bli missförstådd ngn gång i livet igen finns med mig trots att hon nu ska få bli mamma ett
tag. I min ensamhet rinner tårarna av sorg och saknad efter henne. Min tappra krigare och älskade Dunder Divan har föralltid förevigat en plats i mitt hjärta. Trots ledsamheten över att vi har gått skilda vägar så är jag tacksam över hennes ägare
som har gett mig förtroendet att vara Divas människa under så lång tid. Det kommer alltid att finnas en plats i mitt hjärta tillägnad henne.
Jag ska försöka njuta av mina sista dagar i mitt paradis. Även om det känns lite tyngre nu, det jag har väntar på i månader är snart över och jag måste flytta hem från landet. Det är inte bara mig det är så för men känns ändå som ett hårt slag i
magen.