Malin Åkerström

Låten "Du måste finnas" går på repeat sedan måndagen den 25/1 då beskedet kom att min älskade och fantastiska Vera hade tre ynka dagar kvar i livet. Innehållet i texten speglar min tillvaro just nu för utan Vera i mitt liv är jag en spillra och jag känner att min existens har tappat så mycket betydelse sedan ögonblicket då hon försvann. Det är också svårt att förstå hur tiden ens kan fortsätta att gå när hennes fantastiska hjärta har slutat att slå. Jag känner mig vilsen, halv, hjärtekrossad och jag får panik av tanken att hon aldrig mer kommer komma tillbaka. Jag har gått igenom det här förut, jag vet att det är obeskrivligt sorgligt, tufft och ångestfyllt. Jag tänker att jag borde lära mig att saknaden alltid kommer finnas med mig men genom att tiden fortsätter att ticka på hjälper det mig att leva med sorgen och saknaden istället för emot den. Trots att jag känner igen resan sedan tidigare så är den helt annorlunda den här gången, Vera är ju en helt annan individ. Det jag vet säkert är att det inte blir lättare för varje gång man tvingas lämna en älskad vän för det evigt gröna ängarna utan snarare tvärtom, värre. Nu ältar jag att hennes öde var tvungen att bli såhär och ställer mig frågan "vem jag är utan henne?" Hon var ju allt, det finns ingenting i min vardag som inte är anpassat eller uppstyrt utifrån hennes behov. Alla rutiner, alla tillvägagångssätt är något som hon och jag har byggt upp tillsammans under de 3,5 åren vi fick ihop. Det övriga gänget har fått rätta sig efter drottningen i stallet, för vilken drottning hon var i mitt liv. Jag har varit hennes största fan och hon min största förebild. 

 

Jag kommer skriva för att minnas henne och bearbeta en period i livet som blev så fattigt och meningslös utan henne. Jag vet att jag bearbetar händelser bra genom att uttrycka mig i skrift. Men jag vill också skriva för att hylla Vera och allt hon jag gjort för mig. Med sina ynka 157cm ovan havet så har hon skapat magi i mitt liv och tack vare henne har jag levt mina absolut lyckligaste år någonsin. Jag har varit så stolt över henne och fått nypa mig i armen över att just jag hade turen att få möta henne på hennes resa genom jordelivet. Det sägs att allting händer av en anledning och till en början trodde jag faktiskt att det var sant. För vi var på genomresa genom vårt avlånga land för att köpa en häst åt min lillasyster och jag följde med som stöd och testryttare. Det var då jag fick testa henne, lilla Vera med vingar som tog henne över vilket hinder som helst. Jag skulle inte köpa en häst men Magnus på Karupslund som ägde henne förstod att jag tyckte om henne väldigt mycket och erbjöd mig ett samarbete där vi skulle äga henne tillsammans. När Vera ett par veckor senare en varm junikväll år 2017 landade hemma hos mig hade jag en aning om att det skulle vara en känslig individ. Hur känslig hon faktiskt var hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Den första veckan la jag 1-2 timmars terapistund vid uppsittningspallen innan jag kunde sitta upp. Jag förstod snabbt att Vera inte var dum, hon var rädd. Hon var så rädd att hon skakade när jag stod på pallen och rörde henne. Morötter och hästgodis blev en viktig del i Veras vardag. Vi började bygga upp ett system för hur uppsittningen skulle ske och tiden innan jag kom ombord minskade successivt vecka efter vecka. Uppe på Veras rygg var känslan mestadels magisk. Första månaderna handlade mest om att komma underfund med hur Veras vardag skulle se ut för att hon skulle känna sig trygg. Hagen var ett stort problem, det var lätt att släppa ut men svårt att ta in. Jag tror inte Vera har varit i en stor hage tidigare. Hon trivdes ute i hage med kompisar men när jag kom tog hon till flykt och gick inte att fånga. Stängde jag in henne i en liten del hoppade hon ut eller sprang igenom staketet. Här fungerade inga mutor i världen. Att få henne i en medelstor hagdel och smacka på henne så hon sprang tills hon helt enkelt bad om att få komma in blev nyckeln till att få in henne. Hon jagades aldrig och vi använde aldrig spö eller liknande. Jag stod i mitten och först sprang hon varv på varv och när hon började slappna av fick jag smacka litegrann, efter ett tag sänkte hon huvudet och började frusta och jag kunde börja "träna" övergångar. Jag liksom tog lite kommandot över henne, bestämde vilken gångart hon skulle ha mm utan att röra henne. Efter ett tag som till en början kunde vara uppåt en timme stannade hon och vände huvudet in mot mig med öronen framåt och då gick hon alltid att fånga. Jag har lärt mig så mycket om hantering och att läsa av hästar tack vare Vera.

 

Vera min Vera, jag saknar alla timmar vi har spenderat på en ridbana eller i ett ridhus tillsammans. Det har funnits dagar då vi tillsammans har löst världsproblem tillsammans och gått därifrån svettiga från topp till tå och det har funnits dagar där det har varit som att sväva på moln innanför staketet eller sargen i den mjuka sanden. För visst förstod vi ganska snabbt att sanden och inhängnaden var den plats där du trivdes bäst. Variation med skogsturer mm var aldrig din grej. När du tog till flykt som du gjorde om någonting inte kändes bra blev det en tankeställare hos mig och jag har gjort allt i min makt för att minimera stunder där du upplevde att flykt var din enda utväg. Det var min viktigaste och svåraste uppgift att se till att ditt liv var balanserat och lustfyllt. 

 

När det har kommit till hinder har jag alltid somnat lycklig efter några språng på Veras rygg. Aldrig har jag känt mig så hemma som när jag styrde henne mot första hindret inne på en tävlingsbana. Aldrig har jag heller varit så lycklig. För mig vara hon inte bara fantastisk utan hon var magisk och hon var verkligen allt allt allt för mig. Vi klättrade genom tävlingsklasser och aldrig upplevde jag att det fanns en begränsning i henne. Hon har hoppat hem så mycket vinster och placeringar på vår resa från 110cm till internationell 145 Grand Prix. Om jag ska nämna några av mina favoritpriser så står vinsten i 140 debuten med winning round högt, likaså vinsten i vår internationella debut som var en CSI2* 140, två stycken 2a platser i 145 och fjärdeplaceringen i Norrköping Horse Shows 145 Grand Prix väger också tungt. Två andra tävlingar som jag har varit lyrisk över är Högbo i mars 2019 där Vera vann 130 och var 3a i 140 samma dag. Även Umeå samma månad där Vera hoppade hem tre stycken 2a platser i 130, 135 och 140. Jag har varit så stolt över henne och allt hon har gjort. För mig var hon alltid drömhästen och den finaste jag visste. Vi blev ett oerhört tajt team jag och Vera. Trots hennes osäkra syn på mänskligheten så var hon min största trygghet och jag tror att jag var hennes. Jag hanterade henne i allt alltid och hon är fortsatt den första jag tänker på när jag vaknar och sista jag tänker på innan jag somnar. Det finns inga priser i världen som kan mäta sig med den kärleken och glädjen jag upplevt genom henne. Priserna och upplevelserna är jag bara så oändligt tacksam och stolt över henne för. Bandet vi delade är något helt annat och för mig så mycket större. Jag vill tro att priserna, framgångarna och de stora hindren var som ett kvitto på ett fungerande samspel oss emellan. Något jag vet är att vi båda två älskade sporten och att göra entre på en tävlingsbana. Inne på tävlingsbanan visste hon alltid vad som krävdes av henne, där inne var hon trygg och där inne var det bara hon och jag. 

 

Det var en smärtsam tid när Vera höll på att bli såld, det var planen och dealen hela tiden att hon skulle bli såld. Inte tänkte jag på att den dagen skulle komma när jag köpte in mig på halva henne. En irländsk toppryttare som jag har stor respekt för och ser upp till kom för att titta på henne åt en kund. Han hade förstås sett filmer och var intresserad och priset var accepterat. Jag trodde att det var slutet på min och Veras resa då jag alltid tyckt att den magiska känslan hon ger inte visar sig på film. Hon ser verkligen så fin ut på film men känslan på hennes rygg är ändå minst tio gånger bättre. Provridning bestämdes dagen efter att Vera kvalade till senior-SM och jag gick från lyckligast i världen till nedstämd och väldigt olycklig. Det var med tunga steg jag gick med Vera på släp till ridbanan där provridningen ägde rum. Jag red först och hoppade runt på de hinder som ryttaren önskade innan han tog över. Hon kändes sådär magiskt fin som bara hon kan göra under stunden som jag red. Jag såg snabbt när han satte sig i sadeln att detta gillade inte Vera, det tog nog högst ett par minuter innan hon sprang på bakbenen och kastade sig upp i luften ut från ridbanan och ryttaren kastade sig av och skrek att hon var farlig och att det aldrig skulle fungera. Jag skämdes över att känna glädjen bubblandes inom mig. För mig kändes det där och då som att Vera valde att stanna hos mig. Det blev ingen försäljning utan istället fick jag möjligheten att köpa loss henne tack vare mamma och Veras tidigare delägare som har varit fantastisk att samarbeta med runt Vera. Han ansåg att jag var värd Vera och det kändes så fint att få höra det. Jag vet att jag i denna period sa till en av mina närmsta vänner att om Vera inte skulle fungera rent psykiskt till sporten eller som ridhäst så skulle jag aldrig ångra en dag med henne. Det är något jag under min sista tid med Vera har försökt tänka på för att kunna hantera sorgen över den utväg vår resa fick. 

 

Min sista tävling tillsammans med Vera var i slutet av november 2019. Hon värmde upp i en 125cm klass felfritt innan hon skulle hoppa 145 med winning round. Även där hoppade hon felfritt och sådär magiskt som bara hon kan, efter winning round slutade vi på en andra plats. Om ni bara förstod känslan att få lasta in henne i min transport och köra henne hem till mig efter en sådan dag, tacksamheten över att hon var med mig var enorm och över all den glädje och kärlek vi delade. Stoltheten över henne gjorde mig ofta tårögd och rörd av tacksamhet. Så många drömmar som hon förverkligade för mig och så många drömmar hon skapade att en dag få uppleva tillsammans med henne. 

 

Det var i december 2019 som resan med det där förbaskade dumma vänstra bakbenet började. Jag har skrivit en del om resan med det där benet som präglade hela min vardag. Resan som blev 14 månader lång innan vi förlorade kampen om att rädda henne. Så många tårar i förtvivlan det har varit i det sista kapitlet av vår saga, min och Veras saga. Den innehöll också många stunder av hopp, tacksamhet och glädje. Så hårt vi har kämpat både med rehabilitering, jagande av veterinärer, arbete för att betala alla oändliga veterinärräkningar och för att våga tro på en positiv utväg. Vi kämpade tillsammans och det fanns ingen träning eller tävling som jag var på där jag inte saknade henne något enormt vid min sida. Jag lämande aldrig gården utan att känna en tomhet inom mig för att hon var kvar hemma. Den tomheten har blivit bottenlös, nu finns hon aldrig kvar och väntar på mig. Om allting händer av en anledning skulle jag vilja veta anledningen till varför min älskade Vera var tvungen att somna in. Jag vet att jag gjorde allt och ännu mera för att försöka rädda henne men ändå känns det inte tillräckligt, jag har förlorat min hittills livs viktigaste kamp. Orden kom inte som en chock när Axel som var hennes veterinär i slutet på vår resa sa "benet håller inte för avel Malin, hon har ont nu och hon kommer bara att bli sämre". Jag hade i en månads tid förstått det men ändå så gjorde det så ont att få det bekräftat. Nu var allt hopp bortblåst. Nu skulle jag invänta hennes dödsdag och samtidigt hålla ihop och få henne att känna sig som den drottning hon alltid varit för mig. 

 

Det var den 25/1 som pappersarbetet blev klart och dagen blev bokad, torsdagen den 28/1 skulle jag åka med min fantastiska Vera till hennes egen död. Sent in på nätterna den veckan satt jag hos henne med fickorna fullproppade med morötter och lyssnade på när hon tuggade i sig sitt hö blandat med morötter. Det var den stunden då det bara var hon och jag oberoende av andra människor. Jag berättade för henne att jag aldrig ångrat någonting med henne och att hon varit det bästa som någonsin skulle ha kunnat hända mig. Att jag i resten av mitt hästliv kommer leta efter en häst som kanske kan ge en del av den känslan som hon har gett mig. Jag tackade henne också för att hon låtit mig vara hennes människa och över hur fint hon hade tagit hand om mig. Jag viskade till henne att jag var livrädd för att vara utan henne men att det här var för hennes skull. Att av kärlek skulle hon få slippa lida mer. Jag hoppas att hon förstod att jag var tacksam över henne och jag hoppas innerligt att hon inte förstod att tårarna rann för att hon skulle lämna livet här på jorden.

 

Torsdagen den 28/1 kom och jag sjukanmälde mig från jobbet för att jobba när livets mening skulle tas ifrån mig skulle bara inte gå. Jag förstod inte hur jag skulle kunna ta mig igenom timmarna fram till strax efter kl 14 när jag skulle lasta henne för hennes sista resa. Jag red ut i skogen på Cara för att skingra tankarna och för att låta Vera vara i hagen precis som vanligt. Efter att hon tuggat i sig sitt lunchhö och sista måltid tog jag in henne. Jag grät när jag tog henne och Cara som varit hennes hagkompis gnäggade efter henne när vi gick mot stallet. Det vara Veras och Caras sista stund tillsammans. Jag borstade och ryktade Vera en längre stund, jag ville att hon skulle se skinande ren ut trots den snöstorm som blossade upp utomhus. Ryktborsten var också den enda borsten som Vera uppskattade. Mellan ryktdragen matade jag henne med morötter. Nu tänkte jag att det inte spelar någon roll ifall hon äter för många och får ont i magen, hon kommer hinna somna in innan. Mamma kom och förberedde transporten för avfärd. Det kändes bra att hon var där, under resan med Vera så har jag känt mig så ensam och jag har saknat någon att kunna sörja med när det har varit tufft. Nu var jag tacksam att ha mamma med mig för jag vet inte hur jag skulle ha klarat det utan henne. Vera fick på sig sina finaste segertäcken och vi lastade henne och åkte mot Mälarkliniken. Tårarna rinner nedför mina kinder och jag tittar mot mamma och ser att hennes tårar också rinner. Det är kaos ute i trafiken på grund av den rådande snöstormen. Jag har läst berättelser om hur solen ska titta fram när någon tar sitt sista andetag och känner att jag tar mycket hellre ett väder som det pågående, för det finns inget fint med att Vera kommer att dö. Jag hoppas att platsen där hon hamnar är en ljus och fridfull plats, men för mig som blir kvar utan henne finns det inget ljust med. Desto närmre Mälarklinken vi kommer ju högre blir min rädsla över att förlora henne. På plats går det smidigt och fort, jag satt med Vera i en box en stund innan veterinären som skulle ge henne sprutan med avlivningsmedel kommer för att förbereda henne. Veterinären har jag träffat förut och jag gillar henne. Hon var helt rätt ämnad för dagens uppgift. Jag väljer att gå med Vera till platsen som ligger avsides till där hon ska få sin spruta. Jag vill inte att hon ska vara själv en endaste senkund med människor som hon inte känner men jag är inte stark nog att vara kvar när medlet når hennes blod och hon försvinner. När vi kommer fram till platsen ger jag henne en sista morot, klappar henne i den fluffiga pälsen bakom örat och viskar "Tack för allt, jag kommer att älska dig för alltid". Sedan drar mamma iväg mig i armen. Tack mamma för att du gjorde det för jag hade aldrig kunnat gå ifrån henne själv. Vi ställer oss på parkeringen ute i snöstormen och kramar varandra, nu har stillsamma tårar övergått till hulkande och panik över att något ska gå snett. Jag vill ångra mig och springa tillbaka och rädda henne även om jag vet att det är just det som jag gör. Jag räddar henne från att lida. Det känns som en evighet innan veterinären kommer tillbaka även om det bara handlar om några minuter. Hon kommer och berättar att Vera inte märkte någonting och somnade in med munnen full av godsaker. 

 

Här börjar resten av mitt liv utan hästen med stort H i mitt liv. Utan mina drömmars tjej och bästa livskamrat. Jag känner mig så tom och saknaden sköljer över mig i en panikform med jämna mellanrum. Jag kan inte tänka på henne utan att tårarna bränner bakom ögonlocken. Förlusten av Vera är inte lik någon annan. Det finns en lättnad över att kampen är över och ovissheten som det senaste året har inneburit har fått ett slut. Men jag hittar ingenting som skulle kunna vara en mening till varför just Vera skulle skadas så svårt. Det har tagit en månad att skriva det här och ännu känns sorgen som ett djupt stort sår i mitt hjärta. Jag är henne innerligt tacksam för vår tid hop och inte ens nu ångrar jag resen eller en endaste dag med Vera.

 

Jovera vd Broekkant  ~ "You weren´t just a star to me, you were my whole damn sky".