Malin Åkerström

Det börjar bli dags för en reflektion. Veckorna avlöser varandra och jag har känt ett behov av att skriva för att bearbeta, analysera och minnas det som har hänt sedan sist. Nog försöker vi att hålla oss flytande trots den pandemi som förvärras världen över. Hästarna mumsar i sig sitt hö precis som de alltid gjort utan att förstå vad som händer runt omkring dem. Stallet, stallarbetet och träningen av hästarna är något som fortsätter som vanligt oberoende av pandemi eller inte, det är skönt att komma ur covidbubblan varje dag när jag parkerar bilen hemma på gården. På arbetet matas det ut information om riktlinjer, rekommendationer och det senaste ur coronavärlden. Alll teamsamverkan dras in och man blir beydligt mycket mer ensam i sitt arbete. Mitt arbete går inte att jobba hemifrån på, vi måste vara på plats och vi träffar patienter hela dagarna för psykisk ohälsa tar inte paus för att corona gjorde entre. Jag är tacksam över att jag har ett arbete att gå till. Ett arbete som måste fortsätta vilket ger en enorm trygghet i ett otryggt samhälle.  

 

Jag och hästarna har hittat vår plats i vårt nya hem, det känns som att vi behöver uppleva varje årstid för att på sikt hitta bra rutiner som fungerar för oss. Just nu är det LERIGT, aldrig har jag varit så påverkad av lera förut. Jag duschar 28 hästben om dagen rena från lera. Hästarna är tappra och kliver ut i leran dag in och dag ut. Aldrig har längtan efter kyla och minusgrader varit så stor. Om vardagen hade varit som önskat tror jag inte att mörker, regn, grått och lera hade påverkat mig så mycket som det gör nu. Jag försöker att bearbeta en sorg inombords, en sorg som jag känner mig väldigt ensam i. En sorg som ännu inte är sann men som jag fruktar kan bli till verklighet. 

 

Efter 14 veckor med tömkrörning för Vera fick jag klartecken att börja rida henne igen. Jag har förstått att den skada hon har aldrig går att friskförklara henne från. Det handlar om att hitta sätt att få henne att fungera på ändå. Även om det då kändes lite motigt att ta in att detta ben kommer prägla vår vardag i resten av Veras liv var glädjen över att få sitta upp på hennes rygg igen så stor så det hamnade i skymundan. Vera hade trots allt inte ont i benet och den bekräftelsen gav mig ett enormt lugn i hennes fortsatta rehabilitering. I flera veckor hann jag rida på henne, det var min största ljuspunkt i ett grått, mörkt och lerigt Novmeber. Hon har varit magisk och så himla fin. Jag har hoppat små bockar på 30cm och den kvalitet hon besitter och uppvisar trots en upphöjd markbom har fått min själ att lysa och kännas varm av glädje. Hennes reahbilitering har blivit det viktigaste i min vardag och jag har drömt mig fram till år 2021 och känt hopp om att få styra in henne på en tävlingsbana igen. Det har varit min största motivation och det drivet har tagit mig igenom mörka, blöta och tunga dagar med lätta kliv. Men livet ska inte vara lätt för från en dag till en annan var det som att marken slets bort under mina fötter, luften blev tung att andas och varje steg känns som en kraftanstängning . För första gången sedan Veras operation i juni har benet nått ett bakslag. Det känns som att alla drömmer har försvunnit och framtiden känns mörk igen. Ännu vet jag inte vad detta innebär och jag vet att det kan vara en massa andra saker också som inte har något med hennes tidigare problematik att göra. Nu väntar jag på hennes nästa veterinärtid, väntan är som en bergochdalbana. Ena sekunden är jag hoppfull och andra sekunden känns det bara så nattsvart. Jag har haft kontakt med världens bästa Håkan som jag saknar här i Stockholm så extremt mycket i sådana här lägen. 

 

För att inte bara minnas det allra tyngsta vill jag leva mig tillbaka in i andra delar av min vardag den senaste tiden. Hösten har inneburit tävling, inhoppning av Amy och Lisa och träningar för otroliga Lotta. Cara och Luna är två glädjeämnen som åkt med mig runt om i landet på äventyrliga tävlingar. Luna har etbalerat sig väl i 130-klasser och hoppat flera felfria och känns redo för att levla upp ytterligare. Tävling med henne har gett mig hopp om mina drömmar. Cara har hoppat så fint och utvecklats massor, Hon har hoppat hem lite priser men i flera rundor har en eller två bommar rullat ner i den där förbaskade sanden fast att känslan har varit magiskt bra. Det har varit frustrerande men jag vet att allt hon behöver är tid. På träning glänser hon verkligen som den stjärna hon är. På årets sista tävling fick jag byta från en 120 klass till en 130 klass pga däckexplosion på lastbilen påväg till tävlingen. Cara hoppade som aldrig förr och avslutade sådär väldigt felfritt med en känsla som säger att framtiden känns så lovande. Det var Caras livs andra 130 och första sedan hon var 6 år gammal innan sin stora skada. Den glädjen levde jag i veckor på. Tack Cara och Luna för att ni ställer upp så mycket för mig och gör ert yttersta för att vara mig till lags. Utan er hade vardagen inte varit densamma. 

 

Amy och Lisa har avklarat ett stort kapitel i deras väg mot att bli tävlingshästar. Under hösten har de hoppats in. Lisa har energi så det räcker för både henne och Amy. Hon är positiv och har aldrig ifrågasatt vare sig ett hinder eller en uppgift hon ställts inför. Hon hoppar vattenmattar, glitterhinder, vågplank, grindar och alltid med öronen spetsade. Vi har ridit ute i skog och mark bakom någon annan snäll häst eller med bara mamma som extra livlina. Amy är precis tvärtemot vad Lisa är, hon är busig, stöddig och med en räv bakom örat. Hon är både lat och bekväm men ridbarheten hon besitter är magisk. Vi har haft en annan häst framför oss som motor och mot slutet av träningsperioden under hösten så hittade hon verkligen sin gaspedel. Hon är tuff och modig, ingenting skrämmer henne, vare sig ett hinder eller en miljö. Hon är på ett sätt väldigt lik sin mamma Topanga. Utomhus i skog och mark springer hon mer än gärna och bockar av glädje precis som Topanga alltid gjorde. Jag har ridit ut ensam både i dagsljus och i mörker med pannlampa, hon endast 3 år gammal är lyrisk utomhus och är det absolut finaste jag vet att sitta på då. 

Hösten som inleddes så bra har fått en helt annan layout. Det är för första gången som jag kan minnas att det känns tungt att rodda min vardag. När lyse efter lyse i mitt liv släcks ner släcks också en bit av mig. Många mornar när jag kämpar med utsläpp i leran vill jag bara lägga mig i den och gråta en stund. Stegen känns som bly och andningen är tung. Det känns som att kämpa i motvind i varje steg. Återigen så speglas mitt mående av hur mina hästar har det. Kämpa mina hjärtan för jag kommer aldrig att sluta kämpa för er.