Malin Åkerström

Låten "Du måste finnas" går på repeat sedan måndagen den 25/1 då beskedet kom att min älskade och fantastiska Vera hade tre ynka dagar kvar i livet. Innehållet i texten speglar min tillvaro just nu för utan Vera i mitt liv är jag en spillra och jag känner att min existens har tappat så mycket betydelse sedan ögonblicket då hon försvann. Det är också svårt att förstå hur tiden ens kan fortsätta att gå när hennes fantastiska hjärta har slutat att slå. Jag känner mig vilsen, halv, hjärtekrossad och jag får panik av tanken att hon aldrig mer kommer komma tillbaka. Jag har gått igenom det här förut, jag vet att det är obeskrivligt sorgligt, tufft och ångestfyllt. Jag tänker att jag borde lära mig att saknaden alltid kommer finnas med mig men genom att tiden fortsätter att ticka på hjälper det mig att leva med sorgen och saknaden istället för emot den. Trots att jag känner igen resan sedan tidigare så är den helt annorlunda den här gången, Vera är ju en helt annan individ. Det jag vet säkert är att det inte blir lättare för varje gång man tvingas lämna en älskad vän för det evigt gröna ängarna utan snarare tvärtom, värre. Nu ältar jag att hennes öde var tvungen att bli såhär och ställer mig frågan "vem jag är utan henne?" Hon var ju allt, det finns ingenting i min vardag som inte är anpassat eller uppstyrt utifrån hennes behov. Alla rutiner, alla tillvägagångssätt är något som hon och jag har byggt upp tillsammans under de 3,5 åren vi fick ihop. Det övriga gänget har fått rätta sig efter drottningen i stallet, för vilken drottning hon var i mitt liv. Jag har varit hennes största fan och hon min största förebild. 

 

Jag kommer skriva för att minnas henne och bearbeta en period i livet som blev så fattigt och meningslös utan henne. Jag vet att jag bearbetar händelser bra genom att uttrycka mig i skrift. Men jag vill också skriva för att hylla Vera och allt hon jag gjort för mig. Med sina ynka 157cm ovan havet så har hon skapat magi i mitt liv och tack vare henne har jag levt mina absolut lyckligaste år någonsin. Jag har varit så stolt över henne och fått nypa mig i armen över att just jag hade turen att få möta henne på hennes resa genom jordelivet. Det sägs att allting händer av en anledning och till en början trodde jag faktiskt att det var sant. För vi var på genomresa genom vårt avlånga land för att köpa en häst åt min lillasyster och jag följde med som stöd och testryttare. Det var då jag fick testa henne, lilla Vera med vingar som tog henne över vilket hinder som helst. Jag skulle inte köpa en häst men Magnus på Karupslund som ägde henne förstod att jag tyckte om henne väldigt mycket och erbjöd mig ett samarbete där vi skulle äga henne tillsammans. När Vera ett par veckor senare en varm junikväll år 2017 landade hemma hos mig hade jag en aning om att det skulle vara en känslig individ. Hur känslig hon faktiskt var hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Den första veckan la jag 1-2 timmars terapistund vid uppsittningspallen innan jag kunde sitta upp. Jag förstod snabbt att Vera inte var dum, hon var rädd. Hon var så rädd att hon skakade när jag stod på pallen och rörde henne. Morötter och hästgodis blev en viktig del i Veras vardag. Vi började bygga upp ett system för hur uppsittningen skulle ske och tiden innan jag kom ombord minskade successivt vecka efter vecka. Uppe på Veras rygg var känslan mestadels magisk. Första månaderna handlade mest om att komma underfund med hur Veras vardag skulle se ut för att hon skulle känna sig trygg. Hagen var ett stort problem, det var lätt att släppa ut men svårt att ta in. Jag tror inte Vera har varit i en stor hage tidigare. Hon trivdes ute i hage med kompisar men när jag kom tog hon till flykt och gick inte att fånga. Stängde jag in henne i en liten del hoppade hon ut eller sprang igenom staketet. Här fungerade inga mutor i världen. Att få henne i en medelstor hagdel och smacka på henne så hon sprang tills hon helt enkelt bad om att få komma in blev nyckeln till att få in henne. Hon jagades aldrig och vi använde aldrig spö eller liknande. Jag stod i mitten och först sprang hon varv på varv och när hon började slappna av fick jag smacka litegrann, efter ett tag sänkte hon huvudet och började frusta och jag kunde börja "träna" övergångar. Jag liksom tog lite kommandot över henne, bestämde vilken gångart hon skulle ha mm utan att röra henne. Efter ett tag som till en början kunde vara uppåt en timme stannade hon och vände huvudet in mot mig med öronen framåt och då gick hon alltid att fånga. Jag har lärt mig så mycket om hantering och att läsa av hästar tack vare Vera.

 

Vera min Vera, jag saknar alla timmar vi har spenderat på en ridbana eller i ett ridhus tillsammans. Det har funnits dagar då vi tillsammans har löst världsproblem tillsammans och gått därifrån svettiga från topp till tå och det har funnits dagar där det har varit som att sväva på moln innanför staketet eller sargen i den mjuka sanden. För visst förstod vi ganska snabbt att sanden och inhängnaden var den plats där du trivdes bäst. Variation med skogsturer mm var aldrig din grej. När du tog till flykt som du gjorde om någonting inte kändes bra blev det en tankeställare hos mig och jag har gjort allt i min makt för att minimera stunder där du upplevde att flykt var din enda utväg. Det var min viktigaste och svåraste uppgift att se till att ditt liv var balanserat och lustfyllt. 

 

När det har kommit till hinder har jag alltid somnat lycklig efter några språng på Veras rygg. Aldrig har jag känt mig så hemma som när jag styrde henne mot första hindret inne på en tävlingsbana. Aldrig har jag heller varit så lycklig. För mig vara hon inte bara fantastisk utan hon var magisk och hon var verkligen allt allt allt för mig. Vi klättrade genom tävlingsklasser och aldrig upplevde jag att det fanns en begränsning i henne. Hon har hoppat hem så mycket vinster och placeringar på vår resa från 110cm till internationell 145 Grand Prix. Om jag ska nämna några av mina favoritpriser så står vinsten i 140 debuten med winning round högt, likaså vinsten i vår internationella debut som var en CSI2* 140, två stycken 2a platser i 145 och fjärdeplaceringen i Norrköping Horse Shows 145 Grand Prix väger också tungt. Två andra tävlingar som jag har varit lyrisk över är Högbo i mars 2019 där Vera vann 130 och var 3a i 140 samma dag. Även Umeå samma månad där Vera hoppade hem tre stycken 2a platser i 130, 135 och 140. Jag har varit så stolt över henne och allt hon har gjort. För mig var hon alltid drömhästen och den finaste jag visste. Vi blev ett oerhört tajt team jag och Vera. Trots hennes osäkra syn på mänskligheten så var hon min största trygghet och jag tror att jag var hennes. Jag hanterade henne i allt alltid och hon är fortsatt den första jag tänker på när jag vaknar och sista jag tänker på innan jag somnar. Det finns inga priser i världen som kan mäta sig med den kärleken och glädjen jag upplevt genom henne. Priserna och upplevelserna är jag bara så oändligt tacksam och stolt över henne för. Bandet vi delade är något helt annat och för mig så mycket större. Jag vill tro att priserna, framgångarna och de stora hindren var som ett kvitto på ett fungerande samspel oss emellan. Något jag vet är att vi båda två älskade sporten och att göra entre på en tävlingsbana. Inne på tävlingsbanan visste hon alltid vad som krävdes av henne, där inne var hon trygg och där inne var det bara hon och jag. 

 

Det var en smärtsam tid när Vera höll på att bli såld, det var planen och dealen hela tiden att hon skulle bli såld. Inte tänkte jag på att den dagen skulle komma när jag köpte in mig på halva henne. En irländsk toppryttare som jag har stor respekt för och ser upp till kom för att titta på henne åt en kund. Han hade förstås sett filmer och var intresserad och priset var accepterat. Jag trodde att det var slutet på min och Veras resa då jag alltid tyckt att den magiska känslan hon ger inte visar sig på film. Hon ser verkligen så fin ut på film men känslan på hennes rygg är ändå minst tio gånger bättre. Provridning bestämdes dagen efter att Vera kvalade till senior-SM och jag gick från lyckligast i världen till nedstämd och väldigt olycklig. Det var med tunga steg jag gick med Vera på släp till ridbanan där provridningen ägde rum. Jag red först och hoppade runt på de hinder som ryttaren önskade innan han tog över. Hon kändes sådär magiskt fin som bara hon kan göra under stunden som jag red. Jag såg snabbt när han satte sig i sadeln att detta gillade inte Vera, det tog nog högst ett par minuter innan hon sprang på bakbenen och kastade sig upp i luften ut från ridbanan och ryttaren kastade sig av och skrek att hon var farlig och att det aldrig skulle fungera. Jag skämdes över att känna glädjen bubblandes inom mig. För mig kändes det där och då som att Vera valde att stanna hos mig. Det blev ingen försäljning utan istället fick jag möjligheten att köpa loss henne tack vare mamma och Veras tidigare delägare som har varit fantastisk att samarbeta med runt Vera. Han ansåg att jag var värd Vera och det kändes så fint att få höra det. Jag vet att jag i denna period sa till en av mina närmsta vänner att om Vera inte skulle fungera rent psykiskt till sporten eller som ridhäst så skulle jag aldrig ångra en dag med henne. Det är något jag under min sista tid med Vera har försökt tänka på för att kunna hantera sorgen över den utväg vår resa fick. 

 

Min sista tävling tillsammans med Vera var i slutet av november 2019. Hon värmde upp i en 125cm klass felfritt innan hon skulle hoppa 145 med winning round. Även där hoppade hon felfritt och sådär magiskt som bara hon kan, efter winning round slutade vi på en andra plats. Om ni bara förstod känslan att få lasta in henne i min transport och köra henne hem till mig efter en sådan dag, tacksamheten över att hon var med mig var enorm och över all den glädje och kärlek vi delade. Stoltheten över henne gjorde mig ofta tårögd och rörd av tacksamhet. Så många drömmar som hon förverkligade för mig och så många drömmar hon skapade att en dag få uppleva tillsammans med henne. 

 

Det var i december 2019 som resan med det där förbaskade dumma vänstra bakbenet började. Jag har skrivit en del om resan med det där benet som präglade hela min vardag. Resan som blev 14 månader lång innan vi förlorade kampen om att rädda henne. Så många tårar i förtvivlan det har varit i det sista kapitlet av vår saga, min och Veras saga. Den innehöll också många stunder av hopp, tacksamhet och glädje. Så hårt vi har kämpat både med rehabilitering, jagande av veterinärer, arbete för att betala alla oändliga veterinärräkningar och för att våga tro på en positiv utväg. Vi kämpade tillsammans och det fanns ingen träning eller tävling som jag var på där jag inte saknade henne något enormt vid min sida. Jag lämande aldrig gården utan att känna en tomhet inom mig för att hon var kvar hemma. Den tomheten har blivit bottenlös, nu finns hon aldrig kvar och väntar på mig. Om allting händer av en anledning skulle jag vilja veta anledningen till varför min älskade Vera var tvungen att somna in. Jag vet att jag gjorde allt och ännu mera för att försöka rädda henne men ändå känns det inte tillräckligt, jag har förlorat min hittills livs viktigaste kamp. Orden kom inte som en chock när Axel som var hennes veterinär i slutet på vår resa sa "benet håller inte för avel Malin, hon har ont nu och hon kommer bara att bli sämre". Jag hade i en månads tid förstått det men ändå så gjorde det så ont att få det bekräftat. Nu var allt hopp bortblåst. Nu skulle jag invänta hennes dödsdag och samtidigt hålla ihop och få henne att känna sig som den drottning hon alltid varit för mig. 

 

Det var den 25/1 som pappersarbetet blev klart och dagen blev bokad, torsdagen den 28/1 skulle jag åka med min fantastiska Vera till hennes egen död. Sent in på nätterna den veckan satt jag hos henne med fickorna fullproppade med morötter och lyssnade på när hon tuggade i sig sitt hö blandat med morötter. Det var den stunden då det bara var hon och jag oberoende av andra människor. Jag berättade för henne att jag aldrig ångrat någonting med henne och att hon varit det bästa som någonsin skulle ha kunnat hända mig. Att jag i resten av mitt hästliv kommer leta efter en häst som kanske kan ge en del av den känslan som hon har gett mig. Jag tackade henne också för att hon låtit mig vara hennes människa och över hur fint hon hade tagit hand om mig. Jag viskade till henne att jag var livrädd för att vara utan henne men att det här var för hennes skull. Att av kärlek skulle hon få slippa lida mer. Jag hoppas att hon förstod att jag var tacksam över henne och jag hoppas innerligt att hon inte förstod att tårarna rann för att hon skulle lämna livet här på jorden.

 

Torsdagen den 28/1 kom och jag sjukanmälde mig från jobbet för att jobba när livets mening skulle tas ifrån mig skulle bara inte gå. Jag förstod inte hur jag skulle kunna ta mig igenom timmarna fram till strax efter kl 14 när jag skulle lasta henne för hennes sista resa. Jag red ut i skogen på Cara för att skingra tankarna och för att låta Vera vara i hagen precis som vanligt. Efter att hon tuggat i sig sitt lunchhö och sista måltid tog jag in henne. Jag grät när jag tog henne och Cara som varit hennes hagkompis gnäggade efter henne när vi gick mot stallet. Det vara Veras och Caras sista stund tillsammans. Jag borstade och ryktade Vera en längre stund, jag ville att hon skulle se skinande ren ut trots den snöstorm som blossade upp utomhus. Ryktborsten var också den enda borsten som Vera uppskattade. Mellan ryktdragen matade jag henne med morötter. Nu tänkte jag att det inte spelar någon roll ifall hon äter för många och får ont i magen, hon kommer hinna somna in innan. Mamma kom och förberedde transporten för avfärd. Det kändes bra att hon var där, under resan med Vera så har jag känt mig så ensam och jag har saknat någon att kunna sörja med när det har varit tufft. Nu var jag tacksam att ha mamma med mig för jag vet inte hur jag skulle ha klarat det utan henne. Vera fick på sig sina finaste segertäcken och vi lastade henne och åkte mot Mälarkliniken. Tårarna rinner nedför mina kinder och jag tittar mot mamma och ser att hennes tårar också rinner. Det är kaos ute i trafiken på grund av den rådande snöstormen. Jag har läst berättelser om hur solen ska titta fram när någon tar sitt sista andetag och känner att jag tar mycket hellre ett väder som det pågående, för det finns inget fint med att Vera kommer att dö. Jag hoppas att platsen där hon hamnar är en ljus och fridfull plats, men för mig som blir kvar utan henne finns det inget ljust med. Desto närmre Mälarklinken vi kommer ju högre blir min rädsla över att förlora henne. På plats går det smidigt och fort, jag satt med Vera i en box en stund innan veterinären som skulle ge henne sprutan med avlivningsmedel kommer för att förbereda henne. Veterinären har jag träffat förut och jag gillar henne. Hon var helt rätt ämnad för dagens uppgift. Jag väljer att gå med Vera till platsen som ligger avsides till där hon ska få sin spruta. Jag vill inte att hon ska vara själv en endaste senkund med människor som hon inte känner men jag är inte stark nog att vara kvar när medlet når hennes blod och hon försvinner. När vi kommer fram till platsen ger jag henne en sista morot, klappar henne i den fluffiga pälsen bakom örat och viskar "Tack för allt, jag kommer att älska dig för alltid". Sedan drar mamma iväg mig i armen. Tack mamma för att du gjorde det för jag hade aldrig kunnat gå ifrån henne själv. Vi ställer oss på parkeringen ute i snöstormen och kramar varandra, nu har stillsamma tårar övergått till hulkande och panik över att något ska gå snett. Jag vill ångra mig och springa tillbaka och rädda henne även om jag vet att det är just det som jag gör. Jag räddar henne från att lida. Det känns som en evighet innan veterinären kommer tillbaka även om det bara handlar om några minuter. Hon kommer och berättar att Vera inte märkte någonting och somnade in med munnen full av godsaker. 

 

Här börjar resten av mitt liv utan hästen med stort H i mitt liv. Utan mina drömmars tjej och bästa livskamrat. Jag känner mig så tom och saknaden sköljer över mig i en panikform med jämna mellanrum. Jag kan inte tänka på henne utan att tårarna bränner bakom ögonlocken. Förlusten av Vera är inte lik någon annan. Det finns en lättnad över att kampen är över och ovissheten som det senaste året har inneburit har fått ett slut. Men jag hittar ingenting som skulle kunna vara en mening till varför just Vera skulle skadas så svårt. Det har tagit en månad att skriva det här och ännu känns sorgen som ett djupt stort sår i mitt hjärta. Jag är henne innerligt tacksam för vår tid hop och inte ens nu ångrar jag resen eller en endaste dag med Vera.

 

Jovera vd Broekkant  ~ "You weren´t just a star to me, you were my whole damn sky".  

 

 

 

 

 

 

 

 

Det börjar bli dags för en reflektion. Veckorna avlöser varandra och jag har känt ett behov av att skriva för att bearbeta, analysera och minnas det som har hänt sedan sist. Nog försöker vi att hålla oss flytande trots den pandemi som förvärras världen över. Hästarna mumsar i sig sitt hö precis som de alltid gjort utan att förstå vad som händer runt omkring dem. Stallet, stallarbetet och träningen av hästarna är något som fortsätter som vanligt oberoende av pandemi eller inte, det är skönt att komma ur covidbubblan varje dag när jag parkerar bilen hemma på gården. På arbetet matas det ut information om riktlinjer, rekommendationer och det senaste ur coronavärlden. Alll teamsamverkan dras in och man blir beydligt mycket mer ensam i sitt arbete. Mitt arbete går inte att jobba hemifrån på, vi måste vara på plats och vi träffar patienter hela dagarna för psykisk ohälsa tar inte paus för att corona gjorde entre. Jag är tacksam över att jag har ett arbete att gå till. Ett arbete som måste fortsätta vilket ger en enorm trygghet i ett otryggt samhälle.  

 

Jag och hästarna har hittat vår plats i vårt nya hem, det känns som att vi behöver uppleva varje årstid för att på sikt hitta bra rutiner som fungerar för oss. Just nu är det LERIGT, aldrig har jag varit så påverkad av lera förut. Jag duschar 28 hästben om dagen rena från lera. Hästarna är tappra och kliver ut i leran dag in och dag ut. Aldrig har längtan efter kyla och minusgrader varit så stor. Om vardagen hade varit som önskat tror jag inte att mörker, regn, grått och lera hade påverkat mig så mycket som det gör nu. Jag försöker att bearbeta en sorg inombords, en sorg som jag känner mig väldigt ensam i. En sorg som ännu inte är sann men som jag fruktar kan bli till verklighet. 

 

Efter 14 veckor med tömkrörning för Vera fick jag klartecken att börja rida henne igen. Jag har förstått att den skada hon har aldrig går att friskförklara henne från. Det handlar om att hitta sätt att få henne att fungera på ändå. Även om det då kändes lite motigt att ta in att detta ben kommer prägla vår vardag i resten av Veras liv var glädjen över att få sitta upp på hennes rygg igen så stor så det hamnade i skymundan. Vera hade trots allt inte ont i benet och den bekräftelsen gav mig ett enormt lugn i hennes fortsatta rehabilitering. I flera veckor hann jag rida på henne, det var min största ljuspunkt i ett grått, mörkt och lerigt Novmeber. Hon har varit magisk och så himla fin. Jag har hoppat små bockar på 30cm och den kvalitet hon besitter och uppvisar trots en upphöjd markbom har fått min själ att lysa och kännas varm av glädje. Hennes reahbilitering har blivit det viktigaste i min vardag och jag har drömt mig fram till år 2021 och känt hopp om att få styra in henne på en tävlingsbana igen. Det har varit min största motivation och det drivet har tagit mig igenom mörka, blöta och tunga dagar med lätta kliv. Men livet ska inte vara lätt för från en dag till en annan var det som att marken slets bort under mina fötter, luften blev tung att andas och varje steg känns som en kraftanstängning . För första gången sedan Veras operation i juni har benet nått ett bakslag. Det känns som att alla drömmer har försvunnit och framtiden känns mörk igen. Ännu vet jag inte vad detta innebär och jag vet att det kan vara en massa andra saker också som inte har något med hennes tidigare problematik att göra. Nu väntar jag på hennes nästa veterinärtid, väntan är som en bergochdalbana. Ena sekunden är jag hoppfull och andra sekunden känns det bara så nattsvart. Jag har haft kontakt med världens bästa Håkan som jag saknar här i Stockholm så extremt mycket i sådana här lägen. 

 

För att inte bara minnas det allra tyngsta vill jag leva mig tillbaka in i andra delar av min vardag den senaste tiden. Hösten har inneburit tävling, inhoppning av Amy och Lisa och träningar för otroliga Lotta. Cara och Luna är två glädjeämnen som åkt med mig runt om i landet på äventyrliga tävlingar. Luna har etbalerat sig väl i 130-klasser och hoppat flera felfria och känns redo för att levla upp ytterligare. Tävling med henne har gett mig hopp om mina drömmar. Cara har hoppat så fint och utvecklats massor, Hon har hoppat hem lite priser men i flera rundor har en eller två bommar rullat ner i den där förbaskade sanden fast att känslan har varit magiskt bra. Det har varit frustrerande men jag vet att allt hon behöver är tid. På träning glänser hon verkligen som den stjärna hon är. På årets sista tävling fick jag byta från en 120 klass till en 130 klass pga däckexplosion på lastbilen påväg till tävlingen. Cara hoppade som aldrig förr och avslutade sådär väldigt felfritt med en känsla som säger att framtiden känns så lovande. Det var Caras livs andra 130 och första sedan hon var 6 år gammal innan sin stora skada. Den glädjen levde jag i veckor på. Tack Cara och Luna för att ni ställer upp så mycket för mig och gör ert yttersta för att vara mig till lags. Utan er hade vardagen inte varit densamma. 

 

Amy och Lisa har avklarat ett stort kapitel i deras väg mot att bli tävlingshästar. Under hösten har de hoppats in. Lisa har energi så det räcker för både henne och Amy. Hon är positiv och har aldrig ifrågasatt vare sig ett hinder eller en uppgift hon ställts inför. Hon hoppar vattenmattar, glitterhinder, vågplank, grindar och alltid med öronen spetsade. Vi har ridit ute i skog och mark bakom någon annan snäll häst eller med bara mamma som extra livlina. Amy är precis tvärtemot vad Lisa är, hon är busig, stöddig och med en räv bakom örat. Hon är både lat och bekväm men ridbarheten hon besitter är magisk. Vi har haft en annan häst framför oss som motor och mot slutet av träningsperioden under hösten så hittade hon verkligen sin gaspedel. Hon är tuff och modig, ingenting skrämmer henne, vare sig ett hinder eller en miljö. Hon är på ett sätt väldigt lik sin mamma Topanga. Utomhus i skog och mark springer hon mer än gärna och bockar av glädje precis som Topanga alltid gjorde. Jag har ridit ut ensam både i dagsljus och i mörker med pannlampa, hon endast 3 år gammal är lyrisk utomhus och är det absolut finaste jag vet att sitta på då. 

Hösten som inleddes så bra har fått en helt annan layout. Det är för första gången som jag kan minnas att det känns tungt att rodda min vardag. När lyse efter lyse i mitt liv släcks ner släcks också en bit av mig. Många mornar när jag kämpar med utsläpp i leran vill jag bara lägga mig i den och gråta en stund. Stegen känns som bly och andningen är tung. Det känns som att kämpa i motvind i varje steg. Återigen så speglas mitt mående av hur mina hästar har det. Kämpa mina hjärtan för jag kommer aldrig att sluta kämpa för er. 

 

 

 

 

 

 

Semestern sommaren 2020 är över. Det känns sorgligt även om det blev turbulenta veckor under min semester. Ni vet känslan innan man går på semester, man räknar ner veckor, dagar, timmar och sedan minuter innan det är dags att checka ut. Den känslan är magisk. Nu kommer veckor avlösa varandra i något som kallas min vardag tills det är nytt år och ny semester. Nu måste varje minut på mitt dygn vara planerad för att få de ynka 24 timmarna per dygn att gå runt. 

 

Det har varit en berg och dalbana under mina 5 veckor ledigt på landet. Det har varit veterinärbesök, oro, tårar men även stunder av glädje. Jag finner glädjen hos hästarna. Så oerhört mycket glädje och kärlek finner jag när jag är omkring mina fina hästar. Jag har lärt mig att uppskatta små stunder med hästarna. Att glädjas över att få titta på de i en stor gräshage tillsammans är en sak som jag inte analyserat på samma sätt innan denna sommar. Jag är så tacksam över att mina hästar har haft fantastiska veckor ute på landet. Hos hästarna kan jag strosa omkring i timmar utan att vara ett dugg produktiv eller effektiv. Hos hästarna är en plats där jag upplever att min existens har en betydelse. En silkeslen mule mot min kind och hela dagen är räddad. Eller kärleken man känner när en hel flock hästar kommer i full galopp när jag ropar deras namn. Ibland känns det som att det är jag och hästarna mot världen. Vi stöttar varandra och finns där för varandra i både glädje och sorg. Ofta önskar jag att människor var lika lätta att umgås med som hästarna är. 

 

Under mina semesterveckor har vardagen efter coronapandemin mer och mer återgått till det normala, tävlingarna rullar på som de brukar göra. Jag har tävlat, Luna har levlat upp en klass och hoppat magiskt bra. Cara försöker jag mest hålla i skinnet och sakta men säkert matcha mot större klasser. Styrka, balans och ridbarhet är i huvudfokus. Med Luna känns det enkelt, hon gör sin grej och gör inte så stor skillnad på träning eller tävling. Det finns ingen atmosfär som skrämmer henne. Kraven jag har på mig själv med Cara är enorma, det är jag själv som har skapat dessa krav. Jag grubblar, tänker och ofta anser jag att hon är värd någon bättre än mig, någon som kan göra henne mer rättvisa. För mig är Cara svår, därför tragglar vi på i klasser som jag vet att vi kan tills det att jag tycker att det känns lätt. Oron över hennes tidigare skada är ständigt närvarande vilket gör mig försiktig. Hon är min bästa vän och en vacker dag ska jag vara värd hennes kvalitéer. 

Även om det är så roligt att få vara igång igen med tävlingar så kan jag inte låta bli att erkänna att jag också känner mig olycklig utan Vera vid min sida. Hon höjer min livskvalitet, mitt självförtroende, min självkänla och hon bidrar med magi i mitt liv. Vera är min match made in heaven. Det är lätt att vänta tålmodigt och arbeta med rehabilitering när man vet att framtiden ser ljus ut, men Veras framtid är oviss. Jag har krigat för hennes liv i ett halvår och jag kommer att fortsätta kämpa. Hon är ovärderlig och jag kommer oavsett utgång aldrig ångra en dag av kämpande. Just nu är hon igång med rehabilitering, jag jobbar med henne från marken och känner mig ganska nöjd med det på flera sätt. Det blir mer skonsamt och försiktigt även om Vera är Vera och har testat att springa efter de flesta grusvägar runt om gården på egen hand. 

Efter våra veckor på landet började ett nytt kapitel för mig och hästarna. Vi har flyttat in på Holmboda Gård hemma hos familjen Willgård. Det känns nästan overkligt att jag får leva i den miljö som denna gård besitter. Det är en magisk plats som ger ett lugn i hela själen. Jag älskade min förra gård, hade absolut allting jag behövde där men känslan jag har inom mig på de få veckorna som jag har varit på Holmboda säger mig att det var helt rätt beslut att flytta. Ibland är en förändring nödvändig och denna var det. Jag har blivit så välkomnad till Holmboda och mina hästar känns lugna och harmoniska i sitt nya hem. 

Det har varit många tunga dagar på senaste tiden. Jag tvivlar på mig själv, känner mig dålig och otillräcklig, tycker att mina hästar är för bra för mig osv. Min solstråle Ellie påminner mig då ofta om att 2020 är ett år jag aldrig vill glömma. Avel har blivit ett intresse och att få följa Ellies steg mot framtiden är så betydelsefullt. Jag drömmer mig fram i tankarna till nästa år då jag förhoppningsvis får uppleva den dröm jag länge haft. Det blir året då jag kommer stå som uppfödare, ägare och ryttare på en startlista till min första uppfödning Amy. Den motivationen känns livsviktig just nu. 

 

Det är dags att sammanfatta den senaste tiden, att sätta ord på saker hjälper mig att bearbeta både glädje och sorg. Jag tror att väldigt många kommer minnas våren år 2020 men inte av samma anledningar som jag gör. Covid-19 är en pandemi som man tror bara finns i filmer men som på riktigt tagit över kontrollen över stora delar av världen. Den har satt många liv på sin spets och berört all befolkning på ett eller annat sätt. Det är stort och svårt att greppa fast att jag lever mitt i det. Via mitt yrke inom vården matas vi av all den senaste informationen och vi blir uppdaterade om de senaste riktlinjerna. Det som berör mig mest är distansen jag tvingas leva i från min mormor. Min mormor är min människa här på jorden, hon betyder allt för mig och att veta att hon sitter isolerad från omvärlden gör ont i hela min själ. Jag vet att hon som den kloka person hon är tar det med ro men jag sörjer all den tid jag förlorar tillsammans med henne.

 

Den här våren har min mormor varit extremt betydelsefull för mig. Hon har varje dag och ibland flera gånger om dagen bemött mina tårar och arga utrop med ömmhet och värme fast jag inte förstår hur hon kan stå ut med mig alls. Som jag skrev sist så har Veras ben tagit över kontrollen över mitt liv. Det har varit månader av oro, ångest och miljontals tankar över om allt står rätt till med det där benet. Jag har varit hos veterinär så många gånger utan att ha hittat någonting som bekräftar min oro tills en dag... efter mycket om och men beslutades det att göra en CT röntgen på Veras bakben, jag körde henne till Strömsholm där hon fastande stod hela natten för att sövas dagen därpå och genomgå röntgen. Tyvärr var veterinären sjuk och jag fick hämta hem henne för att sedan köra tillbaka henne en vecka senare när veterinären var frisk igen. Svaret skulle ta en vecka att få, veckorna tickade på utan att jag fick ta del av det trots upprepade försök att få kontakt med veterinärer. Google blev min högra arm och jag googlade fram vad jag trodde röntgenutlåtandet visade efter att fått det skickat till mig. Det var som att tyda grekiska för en som är dålig på språk. Jag hade en farhåga om att Vera skulle bli helt vilande i 6 månader vilket kändes tungt när jag började söka hjälp för benet 5 månader tidigare. Till sist fick jag kontakt med min veterinär Håkan som precis som jag försökt jaga veterinärer för svar utifrån röntgenutlåtandet. När orden "Hon blir aldrig bra, det finns ingenting vi kan göra" nådde mig blev hela min värld svart. Jag var tvungen att be om att få återkomma för dessa ord blev för svåra att greppa eller ta in. Mina tårar skulle vid det här laget ha kunnat fylla ett helt badkar. Min magkänsla var inte rätt nu heller. Jag hörde Håkan rabbla upp fel efter fel i det där bakbenet och jag undrade om det inte vore lättare att säga om det fanns någonting som var helt för den listan hade blivit betydligt kortare. Det är emot alla mina principer att få en diagnos men att inte på något sätt försöka läka den, i alla fall i Veras fall. Hon springer lyckligt oventandes om problemen runt i sin hage och ser ut att vara helt oberörd av benet som innehåller de flesta fel ett knä kan ha. Tre veterinärer med olika kompetens var eniga om att detta inte var värt att operera, rehabilitera eller behandla. Jag nöjde mig inte utan tillsammans med Håkan sökte vi upp en second opinion egentligen utan att det fanns något hopp men för att jag ska få känna att jag har gjort allt jag kan för henne. Jag är så glad över att jag inte gav upp för second opinion kom från en veterinär i Helsingborg som har jobbat mycket längre med svar från CT röntgen än vad veterinärer i Stockholmstrakten har gjort. Han gav Vera över 50% chans att återgå till full tävlingsverksamhet om hon genomgår en operation med en speciell behandling. De dryga 50% tänker jag inte kasta bort, inom kort kommer Vera att opereras. Jag vet att man kan få ett helt annat utgångsläge efter operationen både åt det positiva och det negativa hållet. Det är där allt avgörs som har med hela Veras framtid att göra, det blir som att få svaren svart på vitt hur det står till i det där förbaskade knäet. Det gör ont att säga men varför skulle just Vera råka ut för detta? Vera som är min match made in heaven, som är anledningen till många av mina lyckligaste stunder i livet. Hon som är min allra närmsta livskamrat. Relationen till Vera är extramt tajt, vi har rest land och rike ihop och känslan hon ger mig är obeskrivlig, den är bäst i hela världen. Jag vet att när Vera ska ta sig över ett hinder kommer jag somna lycklig för det är ren magi att få flyga med henne. Jag vet att många tror att det är resultaten hon levererar som gör henne magisk men jag ser resultatet på tävling som ett kvitto på vår vardag, på ett fungerande samspel där både hon och jag är i balans. Jag sätter mig på henne och känner att det är hemma för mig. Ingen annanstans känns allt så självklart eller lustfyllt. 

 

En tuff tid där jag känt mig så långt under isen har fått en vändpunkt, lördagen den 23/5 kl 23.20 kom hon ut, mitt och Isas efterlängtade lilla föl. På egen hand med världens bästa Shaun i telefonen förlöste jag henne. Isa var fantastisk och är en fantastisk mamma till henne. Precis som önskat och i mina drömmar blev det ett litet stoföl med långa ben. Första natten stöttade vi henne för att komma upp och äta och till en början blev det mat i nappflaska. Att vara i bebisbubbla med sitt föl är magiskt. För många är det nog inte så stort som det känns för mig, jag lägger hela min själ i det här och för mig är detta verkligen wow på alla sätt och vis. Även om jag är lite av en hönsmamma och har ringt veterinärer flera gånger för att jag har oroat mig över att hon sovit mycket och inte ätit så ofta som de flesta föl gör så är det en så härlig känsla. Hon är här, hon som jag har planerat för och väntat på i 2 år nu. Det är svårt att förstå att någon så liten kan komma och förändra så enormt mycket på så kort tid. Hon har räddat mig och hela min tillvaro. Hennes namn blir Veni Vidi Amavi I men till vardags kallas hon för Ellie. Namnet betyder jag kom, jag såg, jag älskade och I heter hon för att hedra sin mamma Isa. Om hon bara visste hur mycket hon redan betyder för mig. Jag är hennes största fan och hon är min idol. Att få föl innebär risker och nervositeten har varit stor inför ankomstdatum men ändå är det som att det är meningen med livet för mig. Till Ellie flyr jag så fort känslorna över mitt liv blir för svåra att hantera och jag finner frid, kärlek och glädje. Jag kan sitta hos henne i timmar och titta på hur hon upptäcker världen. Jag är så tacksam över Isa som har gett mig det mest perfekta fölet och för att hon tar hand om henne på allra bästa sätt. 

Starten på 2020 har inte varit som jag önskat eller trott. Oro, ledsamhet och uppgivenhet har präglat min vardag. Om vi backar bandet till december så kändes livet magiskt, vilket år 2019 blev. Ett år jag aldrig vill eller kommer glömma. Alla mina hästar dansade igenom sin vetcheck utan anmärkning. Det blir som ett kvitto på att balansen mellan träning, tävling och återhämtning har varit bra. Som den träningsnörd jag är känns det extra bra då jag spenderar många timmar med att planera och känna av hur jag tror att hästarna ska tränas för att må så bra som möjligt. Men det fanns en liten sak som nästlade sig fast i mitt huvud. När Vera sprang i löpargånger första vändan såg hon lite ojämn ut på ett bakben. Det var borta vid longering och fanns inga böjprovsreaktioner. Veterinären var inte orolig och sa att jag kunde träna vidare. Jag skulle vetchecka min sista häst två veckor senare så jag tog med Vera för att vara på den säkra sidan och hon dansade igenom vetcheckan utan något som helst litet snedsteg. Hon fick träffa en kiropraktor som också några veckor senare kom hem och fixade lite med henne igen. Efter några lugna veckor för henne så kände jag att något inte stämde. När min fantastiska veterinär Håkan skulle fixa tänderna på alla våra hästar i början på januari fick han titta på Vera och mycket riktigt hade en hälta smugit sig fram. Jag lämnade in henne en heldag på kliniken med Håkan för nogrannare undersökningar. Det visade sig att det fanns en liten inflammation som var ca 3 månader gammal vilket stämmer överens med en händelse i hagen när Vera stegrade, landade på Cara och satte sig. Den dagen var Vera väldigt halt på det bakbenet men dagen efter var hältan borta så det behövde aldrig göras något åt det. När hon tränats och tävlats efter det så har benet successivt brutits ned och när hon fick en lugnare period så kom hältan fram. En behandling och en vecka med skritt innan hon fick börja joggas igång igen blev resultatet efter hennes fjärde veterinärbesök inom loppet av en månad. Men något var inte helt bra så stackars Håkan fick spendera mycket tid till att titta på alla filmer som jag skickade. Vera var inte längre belastningshalt utan hon var svag. Igångsättningen fortsatte och vi följde upp med filmer hela tiden för att följa hennes utveckling. För varje vecka så blev det bättre och svagheten visade sig mindre och mindre. Men mitt liv blev så präglat av det där benet att jag spenderade all vaken tid till att tänka på det, analysera alla hennes steg och titta på filmer. Jag började drömma om bakben. Det blev inte kul att träna utan jag satt bara och kände efter hur benet kändes. Jag tog med henne på en vetcheck när jag ändå skulle till veterinären och hon såg fin ut. Jag tränade vidare men valde ändå att åka med henne till Håkan en dryg vecka senare för jag inte litar på någon annan veterinär. Svagheten var nu borta och Vera är i full träning, det blev som ett ansiktslyft över hela mitt liv. Hon är så oerhört viktig för mig och trots att det bara var en liten liten inflammation så landade det i 6 veterinärbesök och många telefonsamtal för att utvärdera filmer. Det är stressande för ekonomiskt kunde jag inte förutspå att det skulle bli så mycket. Det är värt varenda krona men det blir till att vända och vrida på vartenda öre ett tag framöver. Jag har levt flera veckor på glädjen över att ha henne tillbaka. Men så kom det ett snedsteg igen, hon stapplar ut ur stallet en morgon efter att kvällen innan ha röjt sitt bästa i hagen och även sprungit av sig en sko. Hon är väldigt halt på det där bakbenet och när jag tar in henne 6h senare för att hovslagaren ska fixa hennes tappsko så är hältan borta. Hur kan en kraftig hälta försvinna på 6h? Det är en gåta, vi har pratat om det kan vara en nerv som hamnar i kläm men det går inte att utreda om hon inte visar några symptom och på 6h kan det vara svårt att få en veterinärtid. Jag har ständig kontakt med vår veterinär och Vera ska tränas och tävlas nu men det där bakbenet har återigen tagit över kontrollen över mitt liv. Jag springer med henne på morgonen för att kunna andas ut när jag åker till jobbet, jag springer med henne när jag kommer hem för att kunna slappna av någorlunda när jag fixar stallet. Jag tittar på henne i boxen för att se om hon vilar på det bakbenet mer än det andra bakbenet. Jag rider och analyserar alla hennes steg. Jag tittar på filmer på benet innan jag ska sova. Jag kan inte släppa det för jag är ständigt orolig över att hon på något sätt ska ha ont. Hon betyder allt för mig.

 

Jag vet att desto fler hästar man har desto större är risken att någon blir dålig men för mig hade det gärna räckt med Veras alla veterinärbesök. Parallellt med att Vera har utretts och fixats med så blev Cara dålig. Det började med att hon blev gallig och varm i sitt bakben där hon hade sin senskada. Vi tog det lugnt i ett par dagar men sedan kom hältan som ett brev på posten. Hon uppvisade samma symptom som när hon fick sin senskada och jag bokade tid hos veterinär. Vi ultaljudade hennes sena och veterinären uppger att senan ser dålig ut, vi började diskutera om hon hade något avelsvärde men hon menade också att det kunde vara påfrestande för senan att gå som avelssto så det kanske inte ens kunde vara ett alternativ. Tårarna blev många efter det besöket, då det var ett tidigt ultaljud bestämdes ett ultraljud två veckor senare innan några beslut skulle fattas. Veckan efter blir Cara så halt att hon knappt vill stödja på det benet. Det blev en extra vända till veterinären. Jag var beredd på det värsta... tänkte att senan kanske gått av. I bilen påväg till kliniken kände jag mig som världens sämsta hästägare som inte tagit med morötter ifall de skulle behöva ta bort henne på plats. Men jag tänkte att ifall utvägen skulle bli så kunde jag ringa dit min mormor med morötter. Katastroftänk kallas det men efter veterinärbesöket veckan innan så kändes ett ljus i tunneln så långt borta. Denna gång åkte jag hem från veterinären med en gipsad hov på Cara efter att de skurit upp en hovböld. Vad är oddsen att hon ska få en hovböld på samma ben som hon har en skadad sena!? Funderingarna höll mig vaken om nätterna fram tills besöket då senan på nytt skulle utvärderas. Hon var fortfarande halt när jag återvände för check av senan trots att hon då var skodd med sula. Veterinären sa efter en kortare rörelsekoll att hältan kom från hoven. jag undrade ifall det gick att bedöva bort hoven för att vara säker på att senan inte orsakade hältan. När jag är hos Håkan är jag van vid att kunna ha en öppen dialog, att kunna diskutera och utvärdera tillsammans. Alla arbetar olika och det respekterar jag och därför blev det inte heller någon bedövad hov. Tårarana av frustration brände bakom ögonlocken och rann sakta nedför mina kinder när vi går in för att göra ett nytt ultraljud. De uppger att senan ser oföandrad ut. För mig innebar det då att vi ska besluta om hon kan gå till avel eller inte. Den här gången tycker de att jag ska träna henne. Jag blev ganska paff över det beskedet så jag fick inte fram några frågor utan packade ihop och åkte hemåt igen. Jag ringde Håkan för att träna henne kunde jag ju inte då det fortfarande fanns en hälta. Vi bokade in en vetcheck till 1,5 vecka senare. Vilken lättnad det var att komma till Håkan, där känner jag mig trygg, jag får mina frågor och funderingar besvarade och vi kan ha en dialog kring hästarna. Hos Håkan dansade Cara igenom vetchecken utan anmärkning. Vi ultaljudade senan och den såg fin ut, precis som den för ett år sedan såg ut när hon friskförklarades. En senskada är en senskada och det kommer alltid gå att leta sig fram till ärrvävnad. Men Caras sena har läkt långt över förväntan då skadan från början var ganska omfattande. Ingen kan säga hur hållbar den kommer vara men det finns en framtid för Cara som tävlingshäst. Dessa fyra veterinärbesöket var alltstå ganska överflödigt för att problemet var endast en hovböld. Men lyckoruset efter detta besök höll i sig resten av den veckan. Jag blev som en ny människa, fick energi till att göra vad som helst. Det finns dock alltid ett men och just nu tampas jag och Cara om kriget med att behålla skorna på fötterna och framförallt inte trampa in sidokapporna i hoven. Jag hinner rida henne i ett par dagar och sedan sitter en ny vriden sko med sidokappa i hoven, hon gör detta på olika fötter. Det blir som ett moment 22, efter onödigt lång vila är Cara gänglig i kroppen. Hennes gänglighet gör att hon lättare trampar av sig skorna och när hon då måste vila i väntan på hovis så blir hon inte direkt mer tränad och mindre gänglig. Det stressar mig för jag vet att hennes kropp inte klarar så mycket vila. Minnena från förra våren när vi höll på att ge upp hoppet om hennes kropps rehabilitering gör sig påmind. Vardagen blir tung att rodda runt och varje morgon vaknar jag med en oro för vad som kan ha hänt med tjejerna när jag sovit.

 

Jag vet att mitt mående speglar sig i hur mina hästar mår, jag vet att det í andra sammanhang kan jämföras som bagateller. I sociala sammanhang skäms jag ofta över att lyfta hur mycket det påverkar mig, jag upplever inte att det är accepterat att bry sig så mycket om sina djur. Mina djur är mitt allt, vi är familj jag och mina fyrbenta diamanter. Min livssituation kan förändras och jag kanske värderar annorlunda i framtiden. Men jag vill vara här och nu för livet pågår varje dag. Jag känner mig ensam men finner den bästa trösten i stallet med ansiktet inborrat i någons päls. Där är jag alltid accepterad precis för den jag är. Där blir jag alltid bemött av glada gnäggningar. Livet skulle vara så fattigt utan mina fantastiska djur. Men jag känner mig bränd på skador, är livrädd att hästarna ska tas ifrån mig för mina erfarenheter med skador har ett belastat bagage.

 

 

 

 

Detta år lider mot sitt slut. Det är med värme och glädje som jag blickar tillbaka över året och allt som jag har fått uppleva. Jag ska försöka sammanfatta de allra bästa stunderna och jag kan faktiskt inte välja ut en specifik som toppar allt annat men har två händelser som betyder sådär lite extra mycket. Eftersom hästarna är a och o i mitt liv så sammanfattar jag varje hästs år. Jag tror att varje år innehåller både toppar och dalar, jag tror också att människan försöker tränga bort det som har gjort ont i ren överlevnadsinstinkt. Ibland går det inte men när dalarna och topparna avlöser varandra så är det mycket lättare. 

 

Vi börjar med stallets stjärna Vera som har leverat så bra att jag får nypa mig i armen för att förstå att det är på riktigt och inte bara en dröm. Hon har radat upp felfria rundor och vinster och placeringar i allt från 120 till 145. Jag sätter inte upp så stora mål inför en säsong. Jag har en tanke med vad jag skulle vilja uppnå men kan omvärdera det under tidens gång. Med Vera önskade jag att få hoppa felfritt i 145. Jag önskade att hon inte skulle bli såld. Idag står vi här med flera felfria 145-klasser med topp placeringar. Hon är också min egna häst efter ett fantastiskt samarbete med Magnus på Karupslund. Hon är kvalad till senior SM och har vunnit 140 på internationell tävling i Norge. Hon har verkligen varit outstanding. Med Vera är vardagen tuff, svår och ibland extremt frustrerande. Det år sådant som jag glömmer bort eller förtränger när hennes toppar är så stora. Men också känslan att få hoppa henne inne på en tävlingsbanan gör att vardagen är värt det till varje pris. I alla mina kommande hästar kommer jag försöka leta efter den känsla som Vera ger för den är bättre än på någon annan häst som jag har suttit på, någonsin! Jag är så rörd och tacksam över allt Vera låtit mig uppleva.

 

Luna som började sin 6-års säsong med debut i 120 felfritt har fortsatt att hoppa mestadels felfritt och aldrig haft mer än 4 fel på tävling. Förutom i den rundan där hon hoppade felfritt men svängde till höger efter ett hinder och jag fortsatte rakt fram. Hon har så mycket mod, kapacitet, vilja och en inställning som är utöver det vanliga till allt arbete. Med spetsade öron gör hon allt jag ber henne om. Hade hon varit en människa så hade hon också gjort det med ett leende på läpparna. Jag ser alltid fram emot att rida Luna. Hon är den gladaste, vänligaste och goaste som finns. Hon har tävlat sparsamt för att hon gjort varje start så bra. Hon avslutade med att debutera 125cm felfritt. Tack Luna för att du förgyller hela min vardag. 

 

Cara hade en tung början på 2019, jag vet att jag tyckte att det kändes förjävligt. Jag hade gett upp hoppet om att hon skulle bli bra. Komplikationerna av hennes långa vila avlöste varandra. Jag satte igång henne efter konstens alla regler, jag klockade varenda minut för att bygga upp henne långsamt och försiktigt. Ändå fungerade det inte. Det var en stor frustration främst känslomässigt men också ekonomiskt. Snart hade jag betalat veterinärräkningar för halva hennes värde liksom. Tänk om det skulle komma till en punkt där jag ekonomiskt inte hade råd att rädda henne!? Jag vågade knappt tänka tanken. Min underbara veterinär Håkan gav aldrig upp hoppet om henne, tur det för min bakgrund med skadade hästar har fått mig att tro att det inte går att komma igen. För så har min verklighet sett ut. Vi hittade ett sätt och Cara kunde tränas igen. Fortfarande långsamt och försiktigt. När jag inte klockade minuter längre så mätte jag centimeter på bommar som blev till hinder och nu står jag här vid årsskiftet med en häst som dansade igenom sin veterinärkoll utan minsta lilla antydan till en anmärkning. Hon har hunnit återgå till tävlingsbanan och gjort 5 starter under hösten i 110/120. Hon känns magisk och helt fantastisk. Hon känns faktiskt bättre än någonsin. Jag kommer vara försiktig. Ännu vågar jag inte lita på att det kommer gå vägen men lyckan över att vi har kommit hit är enorm. Älskade Cara, du är värd varenda krona, all tid och väntan. Nu känns den där tunga perioden så långt borta för nu njuter vi av bus i skogen och timmar av trimmande på vår lilla utebana.

 

Amy och Lisa har tagit sina första kliv in i vuxenvärlden. De har börjat i skolan och lärt sig att bära sin matte i skritt, trav och galopp utan att tappa henne. Amy tuff och orädd har aldrig tyckt att det har varit konstigt eller svårt. Hon gör allt jag ber henne om och har ett oerhört gott självförtroende. Hon är liten, ännu endast 153cm hög men hennes personlighet är betydligt större. Hon är den som alltid kommer när jag ropar, som förstår mig bättre än någon annan fyrbent varelse. Lisa har en mer försiktig personlighet. Hon är snällare än det snällaste lammet. Hon har behövt känna in alla gångarter med ryttare innan hon känt sig säker men hon har aldrig gjort något dumt. Hon är den gosigaste och keligaste häst jag har haft. Det känns så fantastiskt att få vara med på deras resa genom livet. 

 

Jag har haft äran att ha Dino, Britt och Diva hemma hos mig större delen av året. Dino står ännu kvar och matchas mot en ny säsong 2020. Jag har haft fantastiska minnen med alla tre. Britt har varit som en vinstmaskin och radat upp vinst efter vinst, i våras vann vi 4 klasser i rad 130,135, 140 och 135. Diva tog sig tillbaka till 130 vilket var en önskan jag hade. Dino och jag debuterade både 120 och 130cm. Hon har så mycket hopp i sig men är i behov av lite tid innan hon kommer bevisa det på riktigt. Till vardags har dessa tjejer varit perfekta, så snälla, okomplicerade och värdefulla. Ett nöje att få ha tillbringat så mycket tid med dem alla tre även om två stycken fattas och saknas inför år 2020. 

 

Jag har gjort mitt första tävlingsår för Gagnefs ridklubb där Virus ägare Åsa är en riktig eldsjäl. Vi har debuterat i elitserien och haft så roligt tillsammans. Virus och jag har tagit oss till nya höjder, vi satte vårt sista kval till svårklass och debuterade svårklass felfritt. Jag har aldrig vågat drömma om att ha tillgång till två hästar på den nivån och erfarenheten det ger att få hoppa dessa klasser är oersättlig på annat sätt. Teamet i Dalarna som framförallt innefattat Virus, Bobbie, Åsa och Annika är en ära att få vara en del av. Jag har fått så mycket support, stöd och framförallt glädje när vi har varit iväg tillsammans. 

 

Jag har balanserat ett år mellan verklighet och mitt drömliv, det vill säga mellan arbete och livet med hästarna. Det har varit slitigt, tungt, fantastiskt, betydelsefullt, utmanande, roligt och svårt. Men här står jag livs levande och är tacksam för att det gick ihop. För det mesta tack vare min mormor, hon stöttar, vägleder och finns alltid där. Efter en framgångsrik tävlingsklass är hon först med att skicka ett glatt meddelande. Hon är den som undrar och är mest intresserad över mina hästars träning, rehabilitering, utveckling och vardag. Jag beundrar henne för hennes engagemang, tålamod och kloka syn på livet. Utan henne vore jag ingenting och det är verkligen sant. En annan som har haft en stor betydelse för mig är min hund Lexie. Med henne vid min sida känner jag mig inte ensam. När tårarna rinner och behöver torkas kramar jag henne och borrar in ansiktet i hennes päls. Hon är alltid glad och det smittar av sig på mig. Jag är så glad att jag tog besluet att köpa henne. Tack alla som funnits för mig och bidragit till ett magiskt 2019!! 

 

 

Det är slutet på oktober. Det har varit omtumlande men fantastiska veckor sedan sist. Vädret har varit milt vilket underlättar mitt liv något enormt. Jag känner mig lycklig och ser fram emot att så småningom avsluta detta år och se vad nästa år i hästväg har att erbjuda. De flesta hästar har två tävlingar kvar innan vi tar lite julledighet och förbereder oss för nästa års mål och utmaningar.

 

Efter Norrköping hade jag ett mental breakdown. En otroligt mycket mer meriterande och duktigare ryttare än mig skulle komma och prova Vera åt kunder i utlandet. Jag har hela tiden haft i bakhuvudet att detta skulle ske, att vår tid tillsammans var begränsad. Men hur mycket jag än vill vara professionell och kunna hantera det som vilken businesswomen som helst så var det så tungt. Jag har tänkt och reflekterat över detta och tror att det har att göra med Veras speciella behov i hantering och träning. Att sälja en okomplicerad häst är enklare och speciellt en som har meriter som Vera har. De hästarna får det bra, det är mycket pengar som står på spel. En häst som är speciell som Vera är det annorlunda med och det satte skräck i mig att hon skulle riskera att bli missförstådd. Hon ser söt och snäll ut och hon är egentligen inte dum men hennes extrema flyktbeteende gör att det går att hamna i rent livfarliga situationer. Jag är inget proffs, någon annan kanske kan träna bort hennes beteende och det finns förmodligen fler som kan hantera henne. Men det finns inga garantier för det och den ovissheten var värst att hantera för mig. Sen såklart en stor sorg att bli av med en häst som Vera, en som henne upplever man bara en gång i livet. Ångesten och nedstämdheten blev kortvarig för när ryttaren satt upp på Vera stannade han bara där i ca 3 minuter innan han kastade sig av och sa att det aldrig skulle fungera. Jag såg vitögonen på henne innan hon började sin flykt på bakbenen ut från ridbanan. Vi gick hem och jag skjutade ryttaren tillbaka till flygplatsen. Vi prade mycket om Vera och om hon skulle fungera bättre om han tränade henne, jag ser ändå upp till denna ryttare. Han trodde absolut inte att hon skulle göra det och tyckte att hon var för knepig att träna, att det skulle vara väldigt svårt att sälja henne. Jag pratade med hennes delägare som såklart var uppgiven över detta. Världens bästa delägare och affärsman som hittat så fina hästar till mig och är fantastisk att samarbeta med. Mamma ringde mig och sa att hon kunde hjälpa mig med pengar för att köpa ut Vera, vi la lite av ett skambud på henne men vi fick det godtaget och nu ägs Vera av mig och min mamma. Det är det bästa som hänt mig detta år och glädjen är enorm. Tacksamheten till mamma går inte att sätta ord på, hon är inte som någon annan mamma i hela världen, hon är unik. Hon gör alltid sitt yttersta för mig och mina syskon. Hon tog sina besparingar för att kunna ge mig hästen som hon också alltid är orolig över att jag ska skada mig på. Men att jag är lycklig kommer alltid i första rummet för henne. Jag vet att hon skulle gå igenom eld och vatten för mig och jag för henne. Från djupet av mitt hjärta mamma så är jag så glad, rörd och tacksam över att du gett mig Vera. Hon är mina drömmars häst och lugnet över att hon får stanna har gjort livet helt fantastiskt. Även ett stort tack till hennes tidigare delägare som tyckte att jag var värd en häst som Vera. Det värmer och känns fantastiskt roligt att vi har Luna att fortsätta samarbeta med.

 

Vera är knepig, känslig, tålamodskrävande, svår, oberäknelig, fantastisk, magisk och helt underbar. Efter denna provridning har hon varit extra känslig i en period men som också kan ha med vädret att göra. Varje höst blir hon lite extra explosiv. Men vad gör det när hon nu är min häst som jag kan dela en framtid tillsammans med. För ett par veckor sedan åkte jag, Vera och Britt till Kingsland Oslo Horse Show för att rida de 2* klasserna under världscuptävlingarna där. Vilken möjlighet och vilken upplevelse det blev. Vera inledde med en 140 klass i ett stort och bra startfält som innehöll Norges absolut bästa ryttare. Hon var stressad på framhoppningen på ett sätt hon aldrig varit på innan. Men att tävla på Telonor Arena i Oslo är väldigt likt Friends arena i Stockholm så jag förstår henne. Men väl inne på banan blev hon lugn och sitt vanliga jag, där inne vet hon vad hon ska göra. Banan var stor, betydligt mycket större än vad jag upplever 140 klasserna vi hoppat i Sverige. Men såklart att internationellt är en annan level, otroligt nyttig rutin för mig. Vera flög runt denna klass och var snabbast. Min absolut största seger hittills. Det var overkligt och det tog tid att få in det samtidigt som jag kände ett sådant stort lyckorus. Att få gå in på prisutdelning och få nationalsången spelad för sig är speciellt. Tack Vera, tack för att du ger allt och lite till för mig! 

 

Britt inledde morgonen efter Veras stora seger med att vinna sin CSI 2* 130. Denna gång njöt jag på prisutdelningen, kände mig tacksammast i hela världen över att få dela dessa stunder med just Britt och Vera. Britt hoppade fint i sin övriga klasser, någon bom i backen men en bra känsla. Vera hoppade bara Grand Prixen efter sin seger. Herregud vad högt det var när jag gick banan. Jag är inte van vid 145 hemma ännu så för mig känns det ännu stort och andra som gick banan med mer rutin än mig ansåg att storleken på banan var mer som en svensk 150GP. Utomlands får hindren diffa mer i storlek än i Sverige vilket jag inte hade en aning om. Min Vera som endast är 157cm hög (liten) flög runt där inne. Tyvärr tappade jag en stigbygel påväg in på en linje så vi fick två små bommar ner i backen på den linjen innan jag återfick stigbyglarna. Men som hon hoppade. Det kändes som att vi lärde oss mer och mer ju längre in i banan vi kom. I början ville jag komma lite väl nära hindren för det är jag van vid när hindren är ett snäpp lägre men när hindren blir större behöver jag verkligen ge Vera mer plats. Det ger mersmak att hoppa en sådan här klass. Det känns att hindren är stora men jag och Vera skämde inte ut oss, det var mycket fel i klassen och med rutin och träning tror jag att vi kommer kunna prestera på denna nivå. Jag känner mig så tacksam över Vera!

 

Två andra hästar som är värda att hyllas är Cara och Luna. Cara har gjort sina första starter på 1,5år. Det är är en så konstig känsla för jag trodde verkligen inte att dagen jag skulle styra in henne på en tävlingsbana skulle komma igen. Jag vågar inte lita på att hon blir min framtishäst som jag innan alltid trott, vi tar en start i taget och skyndar långsamt. På Strömholm ett par veckor innan Oslo så hoppade hon och Luna varsin 120cm. Båda två var helt magiska. Även om vi önskade att banan hade 12 språng istället för 13 för vi rev sista hindret alla 3 så är jag så extremt nöjd. Båda två levererade sina livs bästa rundor. Vilka jämna fina språng de hoppade och ridbarheten kändes så bra. Åh vad jag ser fram emot nästa år med dessa stjärnor. Luna har allt som behövs för att kunna hoppa stora hinder. Cara som har en lite längre väg att gå med all rätt efter lång vila och osäker framtid, men jag njuter av varje språng ihop med henne. Vera, Cara och Luna vilket drömgäng jag har som tävlingskompisar och bästa vänner.

Veckorna efter semestern avlöser varandra. Det var med tårar i ögonen som jag packade in mina hästar i lastbilen och lämnade landet, semestern och mormor. Men vilka underbara veckor jag fick ute på landet. Min plats på jorden där jag kan tanka energi och bara vara Malin.

 

Vardagen går i ett precis som den alltid gör. Jag trivs med det även om drömmen om att kunna arbeta med hästar på heltid alltid är närvarande. Jag har skapat mig en tillvaro som är realistisk och helt okej utifrån de förutsättningar som jag har. Jag njuter varje kväll när jag släcker stallet och mina fina stjärnor till hästar lugnt mumsar i sig sin kvällsmat. För vilket fantastiskt gäng det är som bor i mitt stall.

 

Tävlingarna är i full gång igen vilket jag älskar. Efter lite sommarbreak så har jag varit i Värmland, på Sundbyholm, i Högbo och nu nyligen i Norrköping. I Värmland var det Bobbie som var stjärnan och vann alla sina 3 klasser. Jag fick även tävla fina Sha-Boom för första gången vilket är en häst som passar mig väldigt bra och hon har hittills hoppat felfritt i 4 av våra totalt 5 starter. På Sundbyholm red jag 6 hästar och alla hoppade med sig ett eller flera pris hem. Högbo blev en lyckad tävling. Britt vann sin klass som var 130cm och Vera var 2a i sin klass 140cm. 

 

Norrköping blev något alldeles speciellt. Vera inledde med en felfri runda och femte plats i 130 och hoppade sedan dubbelt felfritt och kom 4a i 145cm med winning round. Hon kvalade till senior-SM och hoppade sådär magiskt som bara hon kan. Hon får 145 att kännas väldigt enkelt. Det är svårklass men hon studsar runt som om det vore något betydligt enklare trots min lilla rutin i de klasserna. Vera är något utöver det vanliga och aldrig har jag mött någon så bra som henne. Lyckan går inte att sätta ord på. 

 

Virus som visade en formsvacka i Högbo fick ändå debutera 145cm i Norrköping och gjorde det med bravur, felfritt och vidare till winning round där han rev sista hindret men blev trots det placerad som nr 9 av de 12st placerade i klassen. Helt fantastiskt och så roligt att jag började hoppa honom i 110 klasser när han var 6år gammal och nu hoppar han svårklass, vilken resa det har varit och så mycket glädje den har innehållit. Extra roligt att få glädjas med härliga Åsa som kämpar och jobbar med Virus mellan tävlingarna. Dubbel glädje är verkligen extra roligt. 

 

När jag styrde lastbilen hemåt från Norrköping med Vera och Britt var jag helt lyrisk trots att Britt avslutade med 12fel i 140-finalen, en tuff och svår bana krävde alla rätt från min sida för att lyckas och det blev en miss i en kombination. Men Britt hoppade fint och krigade med mig. Helgen kändes overklig och i måndags morse var det med lätta kliv jag gick till jobbet. Glädjen över Vera och Virus var så stor men just nu är den dämpad av en oro och sorg som har lagt sig som en gråzon över mig. Ett meddelande och hela min värld förändrades. 

 

Ibland tror jag inte att jag är skapt för den här världen med hästar för hästarna kommer aldrig finnas med mig lika länge som jag lever. Jag älskar de så gränslöst att jag har svårt att acceptera att de på ett eller annat lämnar mig mellan varven. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan hästar, det är inte heller jag. Jag borde heta hästnörd i mellannamn. Mina hästar är allt jag också är. 

 

Jag rider hästar åt andra och åt helt fantastiska hästägare. Men ibland kan ett misstag leda till att de väljer att sätta hästarna hos någon annan. Det kan vara förståeligt och kanske ekonomiskt bättre. Men det är ett enormt misslyckande för mig. För vi alla  som är i den här branschen vet att det går upp och det går ner. Se på Virus, han hoppade sitt sämsta resultat ena helgen och sitt allra bästa helgen efter. Det finns inte alltid en förklaring. Ibland stämmer det bara inte. Jag gör fel, jag är en människa och människor gör fel. Hästar är också levande varelser och kan också göra fel. Det är okej, men det kan vara oerhört hårt att efter en sämre runda aldrig få chansen att göra om och göra rätt. För jag går alltid in på banan med avsikt att göra det allra bästa jag kan. Ibland lyckas jag och ibland gör jag det inte. Marginalerna kan vara så oerhört små och ju större klasser ju mindre marginal till ett snedsteg har man. Jag försöker jobba med att äta, sova och vara i balans inför tävling samtidigt som jag försöker förbereda hästarna utifrån sina individuella program. Jag ändrar, utvärderar och gör om planen efter behov. Jag är en känslomänniska, jag skrattar och jag gråter. Därför skrattar jag i medgång och jag gråter i motgång.  

 

 

Visst älskar jag livet ute på landet. Jag älskar det så mycket att jag är livrädd för att tiden här ute ska ta slut. Det här är min plats på jorden. Jag får ångest när jag tänker på att dagarna är på nedräkning och det snart är dags att åka hem igen. Blir man någonsin klar med sin semester? Usch, jag oroar mig så mycket för att semestern ska vara över att det till och med själ tid från min semester. Jag är också besviken på att när jag är ledig så får jag tid för reflektion och blir nedstämd. Sedan blir jag ledsen för att jag inte känner mig lyckligare. För det vill jag ju vara, jag har så mycket fint i livet och ingen direkt anledning att känna mig nedstämd men samtidigt så gnagar det en känsla av att jag inte är tillräcklig, att det önskas att jag vore annorlunda.

En otroligt tung händelse är att Diva har lämnat stallet. Jag och Diva har en lång historia bakom oss och vi har totalt tillbringat 4år tillsammans. Vi var verkligen ett team, hon har krigat så mycket för mig. Jag har henne att tacka för så oändligt mycket. Inte bara som tävlingshäst utan också som individ och vän. Diva valde mig som ryttare och jag valde att lyssna och försöka förstå henne. Hon återkom till mig upprepade gånger efter att ha kastat av sina nya ryttare och slutat att hoppa. Hos mig har hon varit snäll som ett lamm. Det är henne jag skulle välja att galoppera barbacka över ett fält på. Henne som jag i vinterns mörker styr ut i skogen. Hon har betytt enormt mycket för mig genom åren och har varit så självklar i mitt stall. Lilla rara fina Diva som lät mig uppleva Falsterbo, breeders och Champion of the youngsters för första gången. Som samlade mängder med vinster och priser upp till och med 140-klasser. Hon som kunde vinna 5 klasser i rad utan att ha satt en hov fel. Hon har varit mitt ljus i mörkret så många gånger. Jag tror inte att någon förstår vilken sorg jag känner över att hon har åkt ifrån mig. Rädslan att hon ska bli missförstådd ngn gång i livet igen finns med mig trots att hon nu ska få bli mamma ett tag. I min ensamhet rinner tårarna av sorg och saknad efter henne. Min tappra krigare och älskade Dunder Divan har föralltid förevigat en plats i mitt hjärta. Trots ledsamheten över att vi har gått skilda vägar så är jag tacksam över hennes ägare som har gett mig förtroendet att vara Divas människa under så lång tid. Det kommer alltid att finnas en plats i mitt hjärta tillägnad henne. 

Jag ska försöka njuta av mina sista dagar i mitt paradis. Även om det känns lite tyngre nu, det jag har väntar på i månader är snart över och jag måste flytta hem från landet. Det är inte bara mig det är så för men känns ändå som ett hårt slag i magen. 

Veckorna tickar på. Förrförra veckan blev en intensiv sådan. Först tävlade jag i Sundbyholm på söndagen där Britt och Vera gjorde sina första starter sedan Umeå. De hoppade varsin 135cm felfritt, Britt vann och Vera kom 4a. Så tacksam för dessa två tjejer som verkligen sätter guldkant i mitt liv. Jag njuter så mycket jag bara kan över att få ha de i stallet för jag vet att de en dag inte kommer att vara kvar. Att tänka den tanken gör mig tårögd och ångestfylld. Men evigt lycklig över att de är hos mig här och nu.

 

På onsdagen åkte vi tillbaka till Sundbyholm med Dino, Diva och Luna. Alla hoppade 120cm. Dino som ännu är oerfaren tyckte att stora banan på sundbyholm innehöll mycket intressant att titta på men som den godhjärtade häst hon är hoppade hon runt i alla fall med ett ner. Diva hoppade en fin och säker dubbelnolla och vann klassen. Äntligen utomhus tycker vi båda två och hon kändes så värd sin seger. Luna inledde sin klass fantastiskt och felfritt tills hon tyckte att vi skulle till höger efter ett hinder och jag hade planerat till vänster så vi kompromissade och hon tappade mig i sargen mitt emellan höger och vänster färdrikting. Det är svårt att vara besviken när hästen hoppar felfritt men det är ändå irriterande att inte få hoppa klart hela banan när man får sitta på världens finaste häst..

 

På fredagen styrde jag tillbaka till Sundbyholm med Vera och Britt. Vera inledde med placering i 130 i ett stort startfält. Hon kändes superfin och inleder sedan sin livs andra 145-klass precis lika fint. Efter trekombinationen så får jag inte till det tyvärr och vi river tre hinder... Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte är väldigt besviken. Jag vet att felen var mina och jag är oändligt tacksam över denna häst. Det blev för forcerat och jag tappade henne inom ramen vilket gjorde att jag bad henne att hoppa alldeles för stort. Jag vet att hon är het och att hon inte är lätt. Jag vet också att 12 fel i svårklass inte är en katastrof men det är det sämsta vi har gjort tillsammans. Jag har analyserat, pratat med tränare och brutit ihop. Jag har hoppat stora hinder på henne hemma efteråt och hon har hoppat helt amazing. På det igen bara, vi ska minsann bevisa att vi också har i svårklass att göra efter lite rutin. Britt hoppade fantastiskt i sin 140 klass men rev ettan och ett räcke till. Två onödiga nedslag pga lite dåligt tryck i henne. Ingenting att överanalysera. Hon kändes toppen och jag är väldigt nöjd med känslan och henne. Ibland faller bommar utan att det behöver analyseras så mycket. Efter 4 segrar i rad närmar man sig alltid ett nedslag. Att Britt känns fin är det viktigaste.

 

På lördagen flög jag till Östersund för att rida i Gagnefs elitlag. När jag efter en välorganiserad reseplan av kom fram så stod Bobbie sadlad och redo för första start. han hoppade 110, 120 och 120 under helgen. Felfri i 110 och hade sedan 8 fel i 120 klasserna som jag lägger på rutinkontot. Han hoppade super, vi känner inte varandra så väl men det är en häftig liten häst med fantastiska ägare som stöttar och hejar. Så tacksam över hans ägare och Åsa som verkligen såg till att jag fick vara en ridande prinsessa under hela helgen. De bjuder på mat, fika, trevligt sällskap och mycket skratt. Virus som har haft en liten foramsvacka började med en 120 klass på lördagen där han var felfri och kom 2a. Sedan hoppade han 140cm i elitlaget samma dag där jag är först ut av våra endast tre ryttare. Virus sätter sin livs andra felfria 140 och kvalar till svår hoppning. De andra två i laget rider så fina rundor med 4 fel vardera men vi får ändå hoppa omhoppning mot Piteå. Virus hoppar återigen felfritt och med den bästa känslan jag haft på honom. Vi slutar på andra plats slagna med en halv sekund men med en ryttare kort var vi väldigt glada och nöjda i alla fall. Vi firade prestaionerna på Pinchos på kvällen. Virus hade faktiskt bäst resultat av alla i hela elitomgången. Lagandan är så bra i Gagnef och just nu känns valet av byte av klubb helt rätt för mig. Jag är också så glad för Åsas skull att Virus fick sitt kval. Större supporter finns inte och hon lägger otroligt mycket engagemang i mig och Virus. Virus avrundade söndagen med att ha ett ner i 130 men kändes fin. Jag fick flyga hem nöjd och belåten med påfyllnad av energi efter en helg som trots snöoväder i kombination med utomhustävling blev så mycket mer än vad jag hade kunnat tro eller hoppas på.

 

I övrigt har det hänt två stora händelser sedan sist. Det första är att Isa har fått sitt lilla föl. Det blev en vacker, ståtlig och snygg liten hingst som har fått namnet Dalsvedens Tornado eller "Tore" som jag kallar honom. Han tillhör ju inte mig men det är ändå speciellt eftersom att det är Isas bebis. Jag har varit uppe och hälsat på honom och Isa i Dalarna, själen mår verkligen bra av fölmys. Isa är en duktig mamma och fölis lever upp till sitt namn Tornado. Så roligt att träffa Isa och se hur fint hon har det i Dalarna.

 

Den andra stora händelsen har jag trots några dagar på mig inte hunnit smälta eller ta in helt, men jag är förbaskat lycklig över att Cara är FRISKFÖRKLARAD. Det kändes overkligt när Håkan kollade igenom henne för vad jag hoppas är sista gången på ett bra tag och han hittar inte någonting på henne. Drygt 1 år senare är hon frisk, hon ska börja hoppa lite smått och går allt som planerat kommer hon att tävla igen till hösten. Det har varit ett år likt en berg och dalbana med henne. Vi har slitits mellan hopp och förtvivlan. Även om pengar i detta läge inte spelar någon roll så har det varit väldigt mycket kämpande för att finansiera hennes veterinärkostnader som blev så mycket större än vad jag kunde ana. Men nu är hon frisk och jag ska landa i det och successivt fortsätta att bygga upp henne. Min älskade och finaste Cara!

Natten mellan söndag och måndag kom jag och hästarna hem efter en fantastisk helg i Umeå. Nu är det fredag och jag har hunnit tänka och smälta helgen som blev en ren succé. Det har börjat gå in att framgångarna uppe i norr faktiskt gäller mig och mina hästar. Just nu känner jag mig som den lyckligaste människan i världen. Tacksamheten över hästarna är svår att sätta ord på men den är verkligen enorm.  

 

I torsdags förra veckan packade vi in Vera, Britt, Diva och Dino i runstens lastbil och världens bästa Jenny styrde den hela vägen till Umeå. Väl i Umeå mötte vi även Åsa och Annika med Bosse, Virus och Bobbie som jag också hade äran att tävla under helgen. Ju fler desto bättre är lite av mitt motto och 7 hästar gav mig möjligheten att göra totalt 21 starter. Först vill jag verkligen hylla Jenny, Åsa och Annika som hjälpte mig hela helgen och blir lika glada som mig över framgångar men är oerhört stöttande i motgång.

 

Bosse som jag vanligtvis inte rider men som jag har tävlat en gång i höstas hoppade 3st 110 klasser felfritt i Umeå och blev placerad som 6a, 3a och 2a. Jätteroligt!

 

Bobbie hoppade 110, 110 och 120 och var felfri i båda 110 och placerad 2a i den ena. Vi debuterade 120 med ett nedslag då jag kom lite djupt in i en kombination. Superfin hela helgen.

 

Virus var väldigt vild i helgen, han bestämde tempo, rytm och vägval själv. Efter lite bettbyte till sista klassen kammade vi till oss och hoppade en felfria runda i 120 som räckte till en fjärdeplats.

 

Dino hoppade 110, 120, 120 med ett ner i varje men utvecklingen känns väldigt lovande och bra rundor till hennes rutin. Hon är så snäll men behöver fortfarande bli starkare.

 

Diva hoppade 3st 120 klasser med lite stolpe ut. Första dagen rev vi sista linjen och sedan hoppade hon de två sista klasserna med 4 fel. Hon har inte hoppat lika bra inne som ute men hon kändes väldigt fin i helgen och det var bra för henne att få flera rundor inför eventuella större klasser när vi kommer in i utomhussäsongen. Älskar henne!

 

Britt, vackra fina Brittan utklassade alla andra i Umeå, hon var felfri och vann alla sina 3 klasser 130, 135 och 140. Hon hoppade helt fantastiskt och det kändes verkligen som att jag har hittat ridningen på henne. Några månaders arbete med styrka och hon känns så himla bra. Att vinna 3 av 3 klasser gör man sällan och det är svårt att ta in men lyckan när vi går i mål i sista klassen som felfi är så häftig. Ett rent glädjerus.

 

Vera är den mest magiska häst jag suttit på och hoppade även hon felfritt i sina klasser 130,135 och 140. Hon kom 2a i samtliga klasser efter Britt. Vera har gjort 8 starter i år och har inte rivit en bom. Hon var varit 1a 2a 2a och 4a i 130 klasser, 2a i 135, 3a och 2a i 140. I en 140 i Högbo tog jag en lite väl snäv sväng så jag inte hann få sväng på henne så den rundan gav oss 4 fel efter en volt. Hon är den häftigaste och bästa häst som jag har upplevt.

 

Jag vill verkligen hylla mina hästar och alla som hjälper och stöttar mig. Vera är en gåva att få ha och rida. Jag är lycklig och tacksam varje dag över vilken tur jag hade som fick just henne till mitt stall. Det är absolut en lång och svår resa med henne men hon ger mig alltid allt och lite till inne på tävlingsbanan vilket väger upp alla andra dagar flera gånger om. Jag försöker att njuta här och nu av att få uppleva en sådan kapabel och begåvad liten häst. Hon är en once in a lifetime horse. Samarbetet med Christopher som gett mig möjligheten att rida Britt, Diva och Dino är fantastiskt. Så mycket glädje, rutin och kunskap jag har fått tack vare de tre tjejerna. De kompletterar min vardag och sätter guldkant på den. Möjligheten att tävla Virus har gett mig så mycket genom åren, både genom rutinen i större klasser men också genom att få ha Åsa som stöttepelare och supporter i mitt liv. Det har också gett mig fler kontakter och möjligheten att tävla sagohästen Bobbie.

 

Helgen i Umeå var verkligen något speciellt för mig och det ger mig så mycket livskvalitet att få åka iväg tillsammans med mina älskade hästar och spendera dygnets alla vakna timmar kring dem. Vi är som sambos och bästa vänner på samma gång. Jag spenderar mer tid med hästarna än med något annat och jag älskar det varje dag. Jag känner mig så rörd och full av kärlek över hur de krigar för mig. Jag försöker att njuta så länge jag kan av lyckoruset som Umeå gav mig. 

Februari är en månad som är lite av en transportsträcka innan tävlingssäsongen drar igång på allvar. Kvällarna börjar att bli ljusare och vintern börjar bli något mildare. Jag blickar tillbaka och inser att de tyngsta månaderna att ha ett heltidsjobb och 8 hästar utspridda i tre stall är över. Det är nu tävlingarna förhoppningsvis snart kommer igång igen och allt arbete helst ska visa sig i fina rundor på tävlingsbanan. Det är nu tävlingarna kommer hjälpa till med träningsupplägget som vägvisare för vad vi behöver träna mer på. Tävlingarna är livskvalitet för mig och ger mig så mycket glädje och motivation till vardagspusslet.

 

Just nu råder det hysteri i Stockholmstrakten efter att abortvirus har brutit ut i ett par stall. Såklart fruktansvärt och sorgligt för alla drabbade men jag håller med Hippson senaste inlägg, det är inte en edepemi utan ett utbrott. Smittoskydd ska alltid finnas i varje stall. Jag som har hästar i olika stall byter såklart kläder och gör allt för att mina prinsessor ska hålla sig friska men har ändå en ständig oro över hur människor ska reagera runt om mig. Jag får ständigt förklara mig, men jag har stenkoll på mina tjejer. Jag lever och bor med mina tjejer, ser de flera gånger om dagen och vet när de inte mår bra. Jag åker just nu inte iväg med mina tjejer och har inte gjort sedan det rekommenderades att stanna hemma i så stor mån det går. Men den senaste veckan har jag inte tyckt att Cara har känts bra alls. hon har under sina 6 veckor med trav kommit upp i 7 minuter. I måndags kontaktade jag min veterinär som var i Stockholm i veckan och jag kunde få en tid i tisdags. Det blev många samtal och diskussioner om jag fick åka in med henne för att alla är rädda för smitta, det är jag också. Men om veterinären inte bedömer en ökad risk att åka till kliniken så måste jag lita på det. Detta är inom deras kunskap och inte inom min.Tråkigt nog behövde Cara hjälp av sin veterinär. Hon är behandlad lite överallt. Hon var inte halt men hade små reaktioner på böjprov. Det suger så mycket och jag känner mig väldigt ledsen och uppgiven över det. Vägen med henne är allt ifrån jämn och rak utan vi tampas med bakslag efter bakslag. Hoppet om att hon kommer komma tillbaka krymper vilket gör situationen svårare att hantera. Håkan är positiv och förklarar som alltid noggrant utifrån alla mina frågor, tankar och funderingar. Cara är överrörlig vilket gör att det är viktigt för hennes kropp att vara stark för att hjälpa till att kompensera och stabilsera henne. Hon har vilat länge, i 10 månader. När hon gick ute så var hennes kropp fin, men när hon tvingades stå på box när hon hade hovbölden av värsta sort i höstas så rasade hon helt både fysiskt och psykiskt. Efter det skrittade hon i en månad till innan jag började att växla in lite lite trav. Jag har inte gjort något fel även om jag känner mig väldigt otillräcklig och oduglig i denna situation. Jag har mer än halverat tempot för hur snabbt hon fick komma upp i travminuter. Men hennes kropp har inte hängt med och behöver därför lite hjälp. Som Håkan säger så är det en tröskel att ta sig över men för mig känns det mer som en stor vägg. Nu backar vi bandet i ett par veckor och hoppas att hon svarar bra på behandlingen. Hon är värd all tid och all energi för hon är det finaste jag har. Som plåster på såren så är senan ännu bättre än vad den var för 6 veckor sedan och då var den finare än vad man trodde var möjligt.

 

I övrigt så har tävlingsgänget hunnit årsdebutera. Britt var först ut och hoppade hem en seger i årets första start som var en 130-klass. Hon var dock lite trött och inte mellan mina hjälper till klassen efter men nu en månad senare börjar markarbetet att falla på plats och hon mer och mer komma in i den form hon behöver vara i för att hoppa större klasser. Det är en rolig häst att arbeta med till vardags och så roligt när många veckors noggrant arbete börjar att kännas. Vi tränar på i väntan på att isoleringen i hennes stall ska släppa och smittor lugna ned sig lite innan hon får tävla igen.

 

Diva, Luna och Vera årsdebuterade ett par veckor efter Britt. Diva hoppade hem sin första seger för året direkt i 110cm och hade sedan två nedslag i 120cm, lite dålig ridning från min sida men en klar uppryckning från förra årets sista start där jag fick mig en flygtur utan Diva. Hon har inte hoppat så bra inomhus som hon gjorde utomhus och detta håller jag på att försöka hitta bra träningssätt för. Luna hoppade felfritt i sin 110-klass och bjöd på riktigt fina språng. Lite mer arbete med styrningen så kommer detta år förhoppningsvis bli riktigt roligt, Luna är bäst! Min fantastiska Vera gjorde en klockren runda i sin 130 klass och hoppade den så felfritt som det bara går och blev placerad som 4a.

 

De senaste helgerna har varit så fina och eftersom jag inte rider andra hästar än mina egna för tillfället så har jag spenderat ca 12h/dag hos mina tjejer, jag älskar att pyssla, fixa och trixa i stallet. Ridning osv av 5-6 hästar hjälper också till att fylla timmarna. Amy och Lisa har varit med på sin första riktiga löshoppning och var för första gången i sina liv i ett ridhus. För att se filmer så finns de på Amys instagram @amythefoal. Jag slutar aldrig att förvånas över deras mod och fantastiska inställning. De kliver in i ridhuset helt lugna och trygga och hoppar snällt hindren även om jag fick springa före i början för att de skulle förstå. Jag är så stolt så jag spricker över båda två. Jag längtar tills de ska ridas in under sommar/höst lite smått. De sätter guldkant i min vardag. Mina fina fina små älsklingar.

 

 

Min vardag är lite av ett pussel, Ett pussel som jag styr och också trivs med på många sätt. Mitt liv kan verka stressigt vilket det också är men jag är sällan stressad. Jag lägger mina pusselbitar och varje vecka är det ett nytt pussel att lägga. Jag planerar det mesta in i minsta detalj och jag följer min plan. Det är räddningen. Jag ska skriva om hur mitt liv ser ut för jag trivs med att reflektera och behöver ibland påminna mig själv om att jag gör bra saker för ofta när man håller på i sin ensamhet så är det lätt att känna sig otillräcklig. Jag är självkritisk och önskar att jag gjorde mer eller var bättre. Att mitt liv kretsar kring hästarna är ingen nyhet men ibland känns det som att jag Malin 25 år gammal förvantas fokusera på andra saker i livet vilket ger mig en skräck för att bli äldre. Jag kan ligga vaken sent på nätterna och hata att tiden går för fort och önska att vi bara kunde pausa livet här och nu. Jag vill vara tillräcklig för mina djur och jag vill vara tillräcklig för människor i min omgivning. Det är en svår ekvation och hur jag än vänder och vrider på det så finns det en alltid något eller någon som hamnar i kläm. Omgivningen har också krav och i ett pussel händer det att bitar tappas bort eller är svåra att lägga.

 

Varje vardagsmorgon ringer min klocka någonstans mellan kl 05.30 och 06.30. Jag fixar mig för dagen på ca 10 minuter och går ut i stallet och ger hästarna frukost, medan de börjar mumsa i sig sitt hö mockar jag åt Cara och Dynamite. Sedan ger jag kraftfoder och åker till jobbet mellan kl 07.00 och 07.15. Min stallägare tar ut hästarna vid 08.00 varje vardag. På jobbet befinner jag mig från senast 08.00 - 17.03 då jag går till tåget för att åka hem. På fredagar har jag lyxen att sluta klockan 14.30 vilket gör att den eftermiddagen ser lite annorlunda ut. På måndagar, onsdagar och fredagar har jag Luna som bor i Vallentuna i ett annat stall. Hos henne brukar jag anlända vid 17.30 (utom på fredagar). Jag rider, mockar och brukar vara klar vid 18.45 och då åker jag vidare till mina hästar och är där från 19.00. Då mockar jag klart stallet (totalt 6 boxar), byter vattenhinkar, fixar med hö, tar in hästarna, fyller vatten i hagarna och hänger upp nät med hö i hagarna till dagen efter. Jag brukar rida en häst innan jag åker bort till Britt som bor hos grannen. Där mockar jag och fixar till henne och rider innan jag rider vidare i mitt stall. jag brukar vara klar vid 22.30-23.00. Det sista jag gör är att kvällsfodra innan jag går in och äter något, duschar och sover. Min kvällsrutin tar max 30 minuter. Stallet fixar jag på 1h. Jag rider varje häst mellan 35-60 min ungefär. Luna, Cara och Dynamite rids 5 dagar i veckan. Vera och Britt rids alltid 6 dagar i veckan och Diva går oftast 6 dagar men när det har varit mycket träningar och tävlingar kan hon behöva någon extra vilodag eller skrittdag. Vilodagar delas ut på vardagar och på helger brukar jag se till att rida hästarna lite tuffare pass för att ha de fina inför veckorna när det gärna får flyta på lite smidgare. Det passar bra även när tävlingssäsongen drar igång för då går hästarna också tuffare på helger och behöver mer lösgörande och lättare turer ett par dagar efter en tuff helg. Jag är noga med varierad träning, rider max två dagar i rad på samma underlag osv. Men Diva rids betydligt mer ute än inne och Vera har ett eget schema för hon trivs inte alls med förändring. Jag varierar gärna längd på ridpass så de ibland går längre pass och sedan ibland lite kortare. Försöker hitta en balans hos varje häst. När tävlingarna är igång så styr de träningsupplägget men nu inför tävlingssäsongen så har hästarna först haft det lugnt och jobbar just nu för fullt med styrka och gymnastik på olika sätt. En eller ett par morgnar i veckan har jag utsläpp i Britts stall. Det är ca 12 hästar som ska få frukost och släppas ut, foder ska läggas in till eftermiddagen och stallet ska sopas. Därav går jag upp tidigare vissa dagar. De dagarna brukar jag fixa mockning och mat åt Britt på morgonen.  

 

På helger är jag i stallet från ca 07 och fodrar tjejerna om jag inte har tävling, faktiskt ganska roligt att de 8 hästar jag har är enbart ston. Medan hästarna äter brukar jag borsta och kratsa fötterna på Amy och Lisa. Jag brukar mocka någon box också innan jag vid 8 börjar att rida. Kidsen och Cara går ut innan jag börjar rida. Jag börjar med Diva och släpper sedan ut henne och Dynamite innan jag rider Vera. Sedan rids Dynamite, Cara och Britt. Stallet fixas och jag brukar vara klar vid ca kl 13-14. Då brukar jag ofta rida någon extra häst som jag brukar hoppa eller liknande. Ibland har jag även Luna och då tar jag henne. Jag brukar runda av helgens ridning på galoppstallet, oftast rider jag bara två stycken där per tillfälle. Sedan är klockan lagom mycket för att ta in mina tjejer och preppa hagarna för en ny dag Hästarna kommer oftast in mellan kl 18-19. Jag brukar fixa något extra i stallet, putsa, packa extra höpåsar, klippa häst, frisera häst eller något liknande efter det om jag inte ska iväg. Jag försöker vara klar till 20.00 (händer dock sällan). Det sista jag gör är att fodra en sista gång.

 

Jag vet att vardagen är tuff, att det många gånger är slitsamt och fysiskt ansträngande. Jag vet att jag måste jobba med att hinna sova och äta bra för att ha energi. Jag har energi, när jag börjar i stallet efter jobbet är det som att jag vaknar till liv och har ork för hur mycket som helst. Jag har lärt mig och blivit bra på att låta var sak ta sin tid. Jag sätter mig på en häst och rider tills jag är nöjd. Jag klockar inte eller tar tid på ridpassen men jag har i bakhuvudet när jag vill att passen ska bli längre, om de ska vara korta och intensiva eller lugna. Jag är bra på att ta min tid. Jag kan sätta mig hos Amy på kvällen och pussa på henne och berätta för henne att hon betyder allt för mig. Bara sitta där en stund och andas in hennes lukt, för mig är det livskvalitet. Jag har lärt mig att effektivisera stallarbetet och är det någon gång jag stressar på eller skyndar mig så är det i just stallarbetet. På helger försöker jag att få in extra sömn för jag vet hur lätt jag har att fastna i stallet och bli extra sen på vardagar, det är djur jag jobbar med och man vet aldrig riktigt hur en dag kommer att se ut. Men jag försöker börja veckan med mina energidepåer påfyllda och stallet förberett för en lättare vardag. 

 

Jag är så himla tacksam över att jag har möjligheten att leva mitt drömliv på sidan av livet i verkligheten. Det är inte en jämn ekvation men jag klarar av den. Jag har bra och dåliga dagar, men jag är en människa och jag tror att vi alla har det. Jag är en tvättäkta hästnörd och det finns verkligen ingen hejd på hur mycket tid jag kan spendera i stallet. Jag sitter upp på häst nr 5 för dagen och ser lika mycket fram emot att rida den som jag gjorde med häst nr 1. Jag tröttnar aldrig och finner alltid motivation till att rida i ur och skur. Ibland kan jag vara lite väl målmedveten för jag kan inte hoppa över något eller dela ut en extra vilodag till någon häst om inte planeringen säger det. Men jag har en plan och jag lägger mitt pussel så att det ska fungera. Att Cara travar sina just nu 3,5 minuter känns lika viktigt som att hästarna som tävlar får sin träning. Att Amy och Lisa borstas på och tränas på sina sätt är också en otroligt viktig del. 

Vardagen skulle inte balansera eller fungera utan mamma och mormor. Jag har ett enormt stöd i min mamma och mormor, jag älskar att de alltid engagerar sig i mina hästar. De stöttar, peppar och ibland även bromsar mig vilket är positivt. Med mormor kan jag alltid vara mig själv, hon får mig att känna mig accepterad. Att få känna det ger mig så mycket. 

Året 2018 blev så mycket bättre än året 2017. Som för de flesta har varje år sina dalar och toppar men detta år summerar jag och minns topparna allra starkast. Skönt för jag vet inte hur jag mentalt skulle klara ett år som 2017 igen. 

 

Jag gick över till 2018 trasig i hela själen efter ett år då jag först förlorade min främsta tävlingshäst Contendra och sedan the love of my life Topanga. Det satte sina spår men jag fick Amy som har fått mig att blicka framåt, att ta vara på det lilla i livet och jag har henne att tacka för så mycket. Hon har varit min räddning alla jobbiga dagar. Hon har blivit den viktigaste pusselbiten i mitt liv. Fortfarande så saknar jag Topanga varenda dag och det känns som att hela mitt hjärta värker av längtan efter henne. Men mitt liv fortsätter och jag vet att hon alltid kommer att vara en del av det även om hon finns någon helt annanstans nu.

 

Mycket i mitt liv handlar om hästarna och det är verkligen en ofantligt stor del av mig. Men lite stolt var jag i Januari när jag tog examen efter 3 år på arbetsterapeututbildningen. Examen och allt vad det innebar var fantastiskt och att man firade det så mycket hade jag ingen aning om. Jag firade med klassen, hela Karolinska Institutet och såklart med familjen och mormor. Jag fick oerhört fina examenspresenter av mamma och mormor, mamma gav mig halva Amy som hon från början ägde själv. Mormor gav mig möjlighet att rädda Vera när hon behövde opereras. Det är så fint att jag fortfarande idag känner mig tårögd av tacksamhet. Jag är också tacksam över att ha mamma och mormor som mina närmsta stöttepelare och största supportrar i livet.

 

Jag började att arbeta som legitimerad arbetsterapeut i psykiatrin vilket var en stor omställning från att ha varit studerande. Friheten att bestämma över mina dagar blev mindre, arbetet förväntar sig att jag finns på plats under mina arbetstider. I början var det som att slitas ifrån mina drömmar men idag finner jag ett nöje genom att hjälpa andra människor men också genom att arbeta för att nå mina drömmar. Jag gjorde budget efter budget för att kunna avsätta varenda krona som var möjlig till hästarnas träning och tävling. Hästarna ger mig livskvalitet och energi att varje morgon gå upp och åka till jobbet. Det är jag som är chef i mitt egna liv och jag är idag glad över hur jag lyckas balansera mitt liv mellan arbete och tid i stallet. Jag har utvecklats som människa, psykiatrin har gett mig många lärdomar och många gånger gett mig perspektiv på min egen tillvaro.

 

Den jag vill tacka allra mest under 2018 är min fantastiska Vera. För vilket tävlingsår hon har gett mig. Vi började året försiktigt med 130 klasser och i maj debuterade hon 140 med winning round och vann. Nästkommande 140 kvalade hon till 145/150 efter ytterligare en felfri runda som slutade med en fjärdeplats. Sdan dess har hon också hoppat hem flertalet placeringar i 140 och hon sätter sällan en fot fel. Under hösten debuterade hon i svår hoppning 145 med ett nätt litet nedslag. Tack vare henne har jag upplevt bland de lyckligaste stunderna någonsin i mitt liv. Man får bara chansen en gång i livet att ha en häst som Vera och jag njuter av att få deläga och rida en sådan kapabel häst. Det är den svåraste och mest känsliga individ jag har mött men också den häftigaste och bästa tävlingshäst jag suttit på.

 

Våren hade sina tyngre stunder och det började med att min fantastiska Isa som skulle göra comeback på tävlingsbanorna drog upp sin skada på djupa böjsenan i hoven och istället blev utdömd. När man har kämpat med rehabilitering i ett år, klockat varenda minut för att träna henne efter konstens alla regler så kändes det extremt tufft. Jag vet att vi gjorde allt vi kunde men Isa var verkligen någon som hade kunnat bli min främsta tävlingshäst vilket gör det extra sorgligt. Idag går Isa dräktig på en gård i Dalarna hos de bästa tänkbara människorna. Det är vi som äger henne och jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle kunna känna mig så lugn med att ha henne någon annanstans som jag gör med att hon bor där. Jag hoppas på att få ett föl efter henne 2020 om allt går som planerat och att hon får ett friskt och fint föl 2019.

 

Inget ont som inte för något gott med sig brukar man säga och det var så sant för min fina Luna och glädjespridare kom in i mitt liv och skiner som den solstråle hon är. Det känns om att hon fyller en del som har fattats i mitt liv. Hennes närvaro fyller min själ med så mycket glädje. Att hon har så mycket potential gör att hon känns riktigt lyxig att arbeta med. Hon har bara gjort ett fåtal starter under sommar och tidig höst vilket även varit hennes livs första tävlingstarter. Hon har gjort samtliga på ett väldigt bra och lovande sätt inför framtiden. Hon sätter guldkant i min vardag.

 

Vårens tyngsta besked var att Cara hade fått en skada på en sena i ett bakben vid kotan. En solig dag travade jag över lite bommar på ridbanan hos grannen. Cara snubblar till, inte speciellt märkvärdigt men blir ordentligt halt så det vara bara att traska hem och ringa Håkan. Hon blev inte utdömd som Isa men ändå så var detta besked tyngre. Troligen för att Isa hade blivi utdömd precis ett par veckor innan av en liknande skada. Jag kände att de lika gärna kunde säga på en gång att det kommer att hända Cara också för under en rehabilitering för en sådan skada hinner man verkligen slitas mellan hopp och förtvivlan om och om igen. Det kändes så tungt att behöva gå igenom samma process igen. Det finns veterinärer och ägare som skyndar på läkningen, men en sena behöver tid och jag och min veterinär är väldigt eniga om det. Men vi är också måna om att hästarna ska få vara hästar. Cara ordinerades inte boxvila utan släpptes på bete med kidsen. Hon skulle hållas lugn och där ute var hon betydligt lugnare än vad hon skulle vara instängd i sin box. Men månaderna har gått och just nu i januari 2019 har hon snart vilat och varit under rehanilitering i 9 månder och vi har kommit upp i 1,5min trav. Igångsättningsprocessen tar tid och vi skyndar inte någonstans. Nu ska hon långsamt nå upp till normal belastning innan vi stärker henne lite extra inför eventuell hoppning och tävling. Men fortfarande känns det tungt för det går inte att svara på om skadan kommer att hålla. Jag är trots allt tacksam att Cara som 6-åring radade upp felfria 120-klasser och debuterade 130cm med ett nedslag innan sin skada.

 

Ytterligare en glädjande händelse under våren var att Diva hittade hem till mig igen. Inte i närheten av den Diva som lämnade mig nästan 1,5 år tidigare men ändå min älskade Diva liksom. Hon har radat upp seger efter seger och jag tror att hon under 2018 hoppade hem totalt 13 stycken. Väldigt roligt även om det är i lättare klasser även vad jag har ridit henne i tidigare. Jag älskar denna lilla härliga häst och känner mig lyckligt lottad som fick förtroendet med henne en gång till.

 

Jag hade min första riktiga semester i somras och vad fantastiskt det var. Att vara på landet tillsammans med min släkt är verkligen svårslaget. Det är det absolut bästa jag vet. Även om vädret skapade problem runt om i landet på många sätt så var det väldigt härligt hos oss. Vi solade, badade och badade igen. Vi red ute i naturen och umgicks. Det bästa är också att dagligen få spendera tid med min mormor för hon är den finaste människan jag vet.

 

Hösten passerade så som hösten gör och jag började att tävla nya bekantskapen Bobbie som är en häftig liten häst. Han tillhör gänget från Dalarna som har bidragit med mycket glädje under året. Förstås allra mest genom Virus och hans närmsta team. Virus har plockat hem sina första 140-placeringar, han har även flertalet vinster och placeringar i 130/135 under året. Det är så roligt med Virus och Åsa, vi skrattar i både med och motgång och vi hoppas att 2019 blir året då Virus blir en svårklasshäst. Det finns hästägare och så finns det Åsa som är så mycket mer, både en vän och stor supporter.

 

När vintern började att ta form och kvällarna blev sådär mörka, kalla och ofta blöta så flyttade Dynamite in till mig och fick snabbt smeknmanet Dino. En häst med ett hjärta av guld som utbildas och tränas. Någon månad efter fick jag även förtroendet av Christopher att ha Britt hemma. Det var som att en dröm blev sann. Britt och jag hade två roliga tävlingsår under min tid på Runsten så hon ligger mig varmt om hjärtat. Jag njuter av möjligheten att få ha så många fina hästar i stallet och att jag får det att balansera någorlunda med mitt arbete.

 

Något jag uppskattar och njutit av väldigt mycket under året är att få följa Amy och Lisa i sin utveckling. De är två fantastiska och helt olika individer men som är trygga i det mesta. Jag har kunnat lasta och åka till hovslagren själv med 2st 1-åringar som med full tillit deltar i allt jag utsätter de för. De åker stor lastbil, de har bytt miljöer och de är alltid lugna och förväntansfulla. Jag pysslar, fixar och trixar mycket med båda två och de älskar verkligen att få stå i centrum. Mina kloka och fina framtidshästar (läs ponny om Amy).

 

Jag längtar tills 2019 drar igång på riktigt och tränar just nu för att ha samtliga hästar i bästa form när tävlingssäsongen drar igång med nya mål att sträva efter.

Julen närmar sig och alla som känner mig vet att jag älskar julen och allt som har med den att göra. Tävlingssäsongen är över för 2018 och hästarna är vetcheckade inför en lugnare period. Jag försöker kombinera mitt drömliv med ett i verkligheten.

 

Förra helgen hade jag och hästarna säsongsavslutning i Södertälje. På lördagen var det Vera som åkte med, hon hoppade 130 avd b felfritt och 140 med 0+4 fel, ett ner i omhoppningen. Fantastisk känsla och en ännu mer fantastisk häst, ett par veckor tidigare var hon 2a i en 130cm i Högbo och rörde inte en bom i 140cm men hon hoppade så himla högt så ur en kombination tappade jag tygeln och missade ett smalhinder efter. Hennes tävlingsår betyder så mycket mer än vad ord kan beskriva. En gång i livet möter man en Vera och jag försöker njuta av att det är här och nu som hon finns i mitt liv. Känslan på hennes rygg kan inte mätas med någon annan. Jag är evigt tacksam över henne och Karupslund som vill äga henne med mig.

 

Christopher ringde mig samma vecka som Södertälje och frågade om jag inte kunde starta Britt också. Det var 4 år sedan som jag satt på Britt och en comeback med henne kändes såklart väldigt roligt. Tyvärr hann jag inte åka och ta några språng innan men det gick bra i alla fall, så bra att hon vann sin klass som var en 130cm med ca 95 starter. Så roligt!! Ännu roligare blev det på söndagen när hon faktiskt flyttade hem till mig. För den som vill köpa en kanonhäst så är hon också till salu. Mitt stall är fullt så nu har jag börjat att fylla på hästar hos grannen istället. Britt står hos min granne och eftersom jag ändå rider där dagligen så känns det väldigt hemma.

 

Diva och Bobbie tävlade i Södertälje på söndagen. Både hoppade 115cm med 4 hinderfel vardera i omhoppningen men kändes väldigt fina. Bobbie vann sin klass i Högbo några veckor tidigare och Diva hann med Strömsholm med kanonhoppning i 120 och 125 innan Södertälje. Divas bommar har inte flutit med henne under inomhussäsongen utan ngn liten bom har vi lyckats riva. Diva hoppade 125cm även i Södertälje och kändes superfin. Dock så hoppade hon lite väl högt så på en linje där det skulle vara 5 galoppsprång jagade jag på för att räcka fram men det gjorde vi inte och strike sa det så flög jag på egen hand rätt in i hinderstödet. I efterhand hade ett extra galoppsprång varit en mycket klokare val men det är lätt att vara efterklok. Såklart surt att ramla av i årets sista start men det blev en fin film så jag kan bjuda på den.

 

Dynamite har hunnit hoppa en tävling och hoppade då 110cm felfritt med pris. Hemma kallar vi henne Dino eftersom hon är stor som en dinosaurie men hon är så snäll och så trevlig i all ridning och hantering. Kul tjej att jobba med!

 

Alla hästar är vetcheckade och alla mina sprang så fint igenom den utan anmärkning. Cara kollades inte utan vi väntar till januari med henne. De senaste snart 4 månaderna har vi sysslat med skritt men vi fick ju en ofrivillig månads uppehåll i och med hovbölden så en månads skritt till känns välbehövligt. I snart 8 månader har hon varit skadad. Det känns så sorgligt och ledsamt. Jag har många andra hästar att träna och tävla men Cara är ju den enda som är min egna och det blir därför lite extra ledsamt då framtiden är så oklar. Men jag skrittar mina dagar, arbetar för att stärka henne från grunden i hopp om att hon ska rehabiliteras.

Nu väntar några lugnare veckor innan vi tränar på lite mer för att vara redo för säsongen 2019! 

Inomhussäsongen har tagit form och samtliga hästar har gjort sina första inomhusstarter. Känns så roligt, tävlingarna är verkligen något som lyser upp i novembermörkret.  Vardagen är hektisk och just nu är jag tröttare än vad jag trodde var möjligt men med tjejer som mina sätter de guldkant på min vardag i alla fall.  

 

Diva har hunnit med två tävlingar där hon har hoppat fint men med 4 fel i sina starter då ngn liten rackare till bom har ramlat. Efter i stort sätt en eller flera vinster vid varje tävling så känns det faktiskt lite ovant. Men hon hoppar glatt det jag styr henne på och samlar på sig självförtroende vilket betyder så mycket mer. Tänk vad mycke tid jag har fått spendera med henne trots att hon inte är min häst. Hon är en solstråle i min vardag.

 

Luna har gjort en inomhusstart som också blev hennes sista start på säsongen. Det var hennes livs första inomhustävling och hon hoppade runt en 110-klass med ett nedslag. Duktiga och fantastiska Luna. Hon är så bra på tävling så trots en kort sässong där hon endast har varit på tre tävlingsplatser så känns det bra att fokusera på träning istället för tävling för att bygga upp henne inför nästa år. Hon ligger en klass under sin årgång men det gör absolut ingenting. Hon hade kunnat hoppa 120-klasser nu men jag vill inte chansa eller stressa på något med en häst som henne för hon har verkligen allt i sig för att kunna bli en riktigt bra tävlingshäst. Vi tränar på nu och jobbar med styrka och ridbarhet för att kunna klättra upp i klasserna nästa år. Luna har verkligen tagit en stor plats i mitt hjärta. Hon har fyllt en tom pusselbit i mitt liv.

 

Vera och Virus inledde inomhussäsongen efter 6 veckors paus från att utomhussäsongen avslutades men båda startade upp den i fin form. Virus hoppade till sig en fjärde plats i 140!! och Vera kom 7a i samma 140-klass. Vera hoppade även fint och felfritt i sin warm up 125-klass. Magiska V och V som axlar rollen fint som mina första hästar på tävlingsbanan. Åsa kommer som alltid med ett leende och ser till att Virus håller sig mjuk och fin. Så roligt att vi delar på glädjen efter framgångar vilket verkligen ger dubbelt utslag när man kan vara lyckliga tillsammans. Vera har sina specialla behov och önskemål men hoppar man som den stora stjärna hon är så får hon mer än gärna sina önkemål uppfyllda. Jag får nypa mig i armen efter en runda med henne för jag vet att hon är en once in a lifetime horse.

 

Jag har hunnit starta en klass var på två skimmlar också, en som kallas för Bobbie och så Åsas Bosse som jag hade och red in för några år sedan. Jag lever efter mottot "ju fler desto bättre" så det är alltid roligt att få förtroendet att styra runt nya bekantskaper. Bosse hoppade felfritt i sin klass och Bobbie hade ett ner. På tal om att ju fler desto bättre är ett bra motto så har jag faktiskt fått hem en ny häst till mitt stall. Det är 6-åriga stoet Dynamite som kommit för att tränas och utbildas under en period. Det är runstens häst och faktiskt den största häst jag har sett tror jag men hon är så trevlig på alla sätt och vis.

 

Amy och Lisa går fortfarande ute på lösdriften då nätterna är så milda och de har en väldigt bra ligghall. Vi pysslar borstar och myser. Faktiskt så fick de sin första longeringslektion i helgen som var. Amy tyckte att det var fånigt att gå runt mig i något slags koppel medan Lisa travade runt mig och gjorde skritt/trav övergångar på kommando, vilket A-barn hon är. Jag lägger ingen större vikt i att befästa detta, vill bara sysselsätta de då och då och gärna ihop med någon form av hanteringsövning. Nästa steg blir att ta de på varsin promenad där de kommer få gå till grannstallet, upp i skogen och ner på ett fält mellan mina och grannens hagar. De älskar att få prova nya saker och jag älskar att vara deras vägvisare här i livet.

 

Livet är som en berg och dalbana och hela detta år känns som en enda dal för Caras del. Vi hade skrittat i nästan 2 månader, de första sex veckorna för hand och sedan hade jag börjat blanda in uppsutten skritt som planerat för nätkommande sex veckor. Vi hann med två veckor på nya skrittschemat innan nästa bakslag kom. Cara sprang i hagen väldigt odramatiskt på plan mark med kidsen hack i häl men efter det uppvisade hon en liten hälta. Den lilla hältan eskalerade snabbt och tillslut ville hon inte stödja på benet, ett framben (huvudskadan sitter i ett bakben). Såklart var det helg men in till kliniken åkte vi alla fall för sådär kan hon ju såklart inte ha det. Kvar på kliniken blev hon i nästan 1,5 vecka. Nu står hon hemma och har i princip boxvila sedan två veckor tillbaka. Hon har magrat ur och ser inte alls ut som hon ska... Felet som hittats är en hovböld av den mest komplexa sort. De har karvat upp ett stort hål nedanför kronranden på henne och där över behövs ett hårt galoppomslag för att kötthoven inte ska ta sig ut genom hålet och sedan gips mm. Hon får stå ute i grusruta ngn timme om dagen och hennes liv är alltså inte ett dugg roligt eller stimulerande. Att felet var en hovböld var såklart en lättnad men när det blev så komplext så var det inte lika roligt och ännu så finns det tankar om att det kan vara någon ytterligare skada. Men innan allt kring bölden är läkt kan vi inte ta reda på det. Uppgivenheten över hennes livssituationen är stor. Min älskade, fina och lovande Cara!

 

I nästan tre veckor har jag tagit hand om ett extra stall med 4 hästar där jag tagit ut/in, mockat, fixat vatten och foder mm. Jag har även ridit Nova (som jag har tävlat lite) så många dagar jag hunnit. Med heltidsarbete och alla mina hästar insåg jag snabbt att det var att ta sig vatten över huvudet. Men nu är tack och lov ägaren hemma igen. Många dagar har det varit väldigt slitsamt då jag skulle haft hjälp med stallfix men inte har fått. Men nu när det är avklarat så känns det som jag har mycket mer extra tid att spendera med mina fantastiska tjejer och schemat blev mycket bättre! 

Äntligen är alla hästar på sina rätta ställen igen. Amy och Lisa var sist med att flytta hem och har nu varit hemma i lite mer än en vecka. Även om de bara var några få minuter ifrån mig så är det så mycket smidigare när de är samlade. Cara fick komma hem lite tidigare pga ytterligare en skada men som tack och lov var bra på ett par dagar. Cara går nu in på sin sjätte vecka med skrittpromenader 20-30 min per gång 4-5 dagar i veckan på hårt underlag. Om en vecka har vi återbesök inbokat hos Håkan och jag hoppas så mycket att jag ska få sitta upp igen. Då har det gått nästan 6 månader sedan sist jag satt på henne... När Cara var på landet och på betet så har jag fått lite distans från henne även om jag dagligen har skött henne så har hon inte varit lika nära som hon är nu. Det har varit min räddning för att inte tänka för mycket vad denna skada kommer innebära en lång tid framöver. Nu när hon är nära igen är det så fantastiskt för hon är verkligen så speciell för mig. Att varje morgon få höra henne prata med mig när jag tar fram hennes frukost gör mig varm i själen. Men oron över det där förbaskade benen blir mer påtaglig nu. Jag googlar och läser om sådana här typer av skador och prognosen ska vara god men det är bara 50% som återgår till tidigare aktivitetsnivå. Den siffran är för mig skrämmande. Jag hoppas att Caras odds ser bättre ut då det läker bättre än förväntat men jag försöker vara medveten om att det är en lång väg att gå och att mycket kan hända under tiden.

 

Vera har haft ett par lugnare veckor efter sin svårklassdebut. Hon rids och är igång men i ett lite lugnare tempo. Hon har 6 veckors tävlingsuppehåll totalt och nu är det väl 3,5 vecka kvar till hennes nästa tävling. I helgen ska hon börja hoppa igen så jag hinner rasta henne på hinder innan vi startar upp inomhussäsongen. Jag njuter fortfarande av hennes svårklassdebut. Det är en enorm lycka att få ha en sådan häst i stallet. Hon har sina svåra och speciella sidor och nu när kylan kom så har vi tragglat uppsittningar igen. Men hennes tävlingssäsong hittills gör allt arbete värt det tusen gånger om. Jag försöker hela tiden att anpassa mig efter henne och hitta sätt som hon trivs med. Vi kompromissar och jobbar som ett team jag och Vera.

 

Diva fick en lugn vecka efter Sundbyholm men jobbar på för fullt för att vara förberedd för hennes inomhussäsong som börjar nästa helg. Hon fick vila från hoppning lite längre men har nu hoppat en gång och kändes då superfin och nästan som den gamla Diva. Sådana framsteg gör mig helt varm i själen. Man måste tro på något för att det ska bli verklighet och jag tror på att gamla Diva finns där någonstans men att det krävs mycket tid. Kanske jag har fel men jag väljer att tro på henne och gläds för varje framsteg.

 

Luna är verkligen så himla fantastisk. Hon är den bästa unghäst jag haft, så klok och så vettig på alla sätt och vis. Hon har fått ta hoppträningarna senaste veckorna och gör mig verkligen aldrig besviken. Hon utvecklas och bjuder på så mycket fin hoppning. Hon är alltid glad och alltid villig till arbete. Jag ÄLSKAR henne och känner mig alltid trygg när mamma rider henne för jag vet att hon aldrig skulle göra något dumt. Hon är en unghäst men det finns inget ont i henne.

 

Jag har faktiskt flyttat till ett litet hus på gården där hästarna bor. Drömmen om att bo på en gård och ha ca 15 meter till stallet har alltså gått i uppfyllelse. Det tar förstås en stund innan jag kommer känna mig som hemma men närheten till hästarna är fantastisk, jag som är en tvättäkta hästnörd liksom. Vardagen flyter på och jag flyter med strömmen. Jag njuter av att få dela mitt liv med 6 (7 med Isa) underbara hästar.

 

Förra helgen avslutade vi utomhussäsongen på Sundbyholm. Lördagen blev en dag att minnas och glädjas över länge tack vare fantastiska Vera. Min syster Maria följde med mig som groom på lördagen och det var tur för det blev en intensiv dag med 6 starter på 3 hästar.

 

Diva hoppade 115 och 125cm. Vi inledde med att hoppa hem seger nr 13 sen i april i 115 klassen. Hon var lite tittig för att det blåste så mycket men ändå helt med på noterna. I 125 klassen red jag på henne ordentligt för jag ville sätta mod i henne men det blev lite fel för hon var verkligen modig och med mig. På två linjer där man kunde rida på mellan 6 och 7 galoppsprång red jag fram på 6 steg vilket gjorde att hon blev lite platt och rev varav det ena var en kombination så tre nedslag blev resultatet. Jag borde alltså ha tagit tillbaka och ridit mina 7 steg för att spänna bågen i henne bättre men en det var en bra runda inför framtiden. Hon var glad och är hon glad så är jag det också. Hon behöver också vänja sig vid att hoppa lite större hinder för att veta vart hon har bommarna lika bra som i 110-120 klasser. Tacksam över hur hon försöker och krigar med mig mer och mer.

 

Virus hoppade 130 och 140cm och inledde med en superrunda i 130 som räckte till tredjeplatsen i ett stort startfält. Den rundan hade jag en så himla bra känsla i. Det kändes som att varenda galoppsprång stämde, alla språng blev bra och det kändes så enkelt. I 140 rundan fick vi lite slut på bränsle och de sista två bommarna föll samt ett i början på banan där jag gjorde en ryttarmiss. Början på banan kändes bra och det flöt på fint, men när klasserna blir större handlar det om så små marginaler. Idag var det inte stolpe in för oss helt enkelt. Virus behöver rutin i dessa klasser och precis som Diva lära sig hur mycket han behöver hoppa.

 

Vera min magiska Vera hoppade 130 avd b och sedan debuterade vi 145cm. I 130 klassen hoppade hon en lugn och stadig felfri runda. Det känns lyxigt att få styra runt en häst i 130 som gör det lika lätt som en promenad i parken. Jag tar vara på varenda språng på hennes rygg. En bra inledning inför 145-klassen. Hindren känns stora när man skrittar runt inne på banan inför en stor klass på en häst som är under 160cm men när jag styr henne mot hindren så krymper de. Vera var magisk i hennes första svårklass. En liten liten touch in i trekombinationen gav oss 4 fel men jag kunde inte vara mer glad eller nöjd. Att få rida svårklass igen och faktiskt äga en halv svårklasshäst är verkligen en dröm. Jag vet inte hur jag ska tacka Vera för allt hon gör för mig.

 

På söndagen åkte vi tillbaka till Sundbyholm jag och Maria och med oss hade vi Lady och Luna. Maria red 120 + 125 på Lady och var felfri och placerad 7a i båda klasserna. Så duktiga och Lady är verkligen härlig som sällan sätter en hov fel. Luna hoppade en 110-klass och gjorde vår allra bästa runda med felfritt resultat. Alla galoppsprång satt där de skulle och ridbarheten kändes riktigt bra. Hon har hoppat 4 110 klasser nu och samtliga felfria. Hon kommer endast hoppa en till klass i år innan vi tränar på inför nästa år. Hon hade kanske kunnat hoppa 120 nu men jag vill verkligen bygga upp en bra och stadig grund så vi avvaktar med 120 till nästa år. Hennes inställning och positiva anda är något utöver det vanliga så jag värnar oerhört om den.

Förra helgen hade jag ytterligare en sådan där jag får nypa mig i armen bra helg. Vi var på Sundbyholm precis som många andra helger under utomhussäsongen. Diva åkte dit på torsdagen med mamma, Maria och Lady som skulle vara där på meeting. Eftersom jag jobbar och det fanns dåliga klasser för att rida meeting med Luna och Vera så åkte jag emellan. Det var också ett ekonomiskt bra val. 

Jag styrde om lite i mitt schema på jobbet och slutade vid lunch på fredagen så jag hann susa dit i gröna faran för att hinna hoppa en 110-klass med Diva. Diva hoppade sin första start efter 130-klassen som inte blev som önskat på Runsten. Nu var hon sitt vanliga jag igen och hoppade hem vår elfte seger för säsongen. Bra start på helgen och fantastiskt att hon visar sådan glädje över att få göra detta även om hindren är och kommer vara små ett tag till.

 

Lördagen började väldigt tidigt med lastning av Luna och Vera redan kl 04.30. Väl framme på Sundbyholm var Diva först ut i 120cm. Hon hoppade så fint och felfritt i första fasen, fortsätter att segla över några hinder i omhoppningen innan jag svänger en lite väl tight sväng och hittar absolut ingen distans så Diva tappade mig i hindret som straff för min dåliga ridning. Såklart lite besviken men Diva kändes kanon och det var mitt fel vilket gör att det känns betydligt bättre. Hon fick även hoppa en till 110-klass då jag inte visste om hon skulle ta illa upp av mitt misstag. Men hennes fighting spirit var tillbaka och hon hoppade hem en 2a plats och kvalade till silverfinalen på söndagen som gick i 115cm. I finalen hoppade hon hem säsongens seger nr 12 och det var så himla roligt för hon var verkligen med på noterna. Jag hade nog inte kunnat rida henne en hundradel snabbare. Hon mötte hinder helt diagonalt och kändes verkligen så bra. 

Luna var med på lördagen och hoppade en klass. Hennes tredje 110 och lika felfritt som i de två andra. Hon är den klokaste och vettigaste unghäst som jag har jobbat med. Vi skyndar långsamt med henne. Hon behöver stärka sin stora kropp och jag vill inte skrämma henne för inställningen hon har är av allra bästa sort. Älskar henne och är lycklig varje dag över att det var just hon som hamnade hos oss. 

Vera, stjärnan eller virvelvinden är tre av hennes vanliga tilltalsnamn. Den här helgen på Sundbyholm är dock superstar mest passande. Hon inledde sin tävlingsdag på lördagen med en 120 avd b för att få hoppa en liten och lätt klass. Hon var pigg och på huggget men hoppade felfritt. På eftermiddagen hoppade hon 140cm och den lika felfritt och blev placerad som nr 7. Hon är ren magi att sitta på. Vilken häst hon är och gång på gång bevisar hon verkligen att hon är en riktig stjärna. Varje start tillsammans med henne är jag lycklig över. Hon är det bästa jag haft. 

När jag påbörjar att skriva detta inlägg så sitter jag bredvid Amy på betet i mörkret och klockan är runt 22 en helt vanlig onsdagskväll. Amy tuggar i sig mat och jag klappar henne i pannan med jämna mellanrum och viskar i hennes öra att jag älskar henne. På varsin sida om henne står Cara och Lisa och fyller på med ännu mera kärlek till min själ. Jag njuter av att få vara deras människa. Amy är min trygga punkt i livet. Henne äger jag till 50% och min mamma äger den andra halvan. Hon kommer att finnas vid min sida vart jag än i världen vänder mig. Det känns skönt och det känns så skönt att jag inte bryr mig om hur hennes framtid ser ut. Så  länge hon är frisk och mår bra så spelar det mig ingen roll om hon blir tävlingshäst eller om hon blir en ponny eller vad som helst. I mina ögon är hon redan så mycket mer än vad jag har kunnat drömma om. Hon blir som hon blir och det blir bra ändå. Det är en fin och värdefull stund jag spenderar på betet varje kväll. Jag åker alltid härifrån med mer energi än vad jag har när jag kommer hit. 

Dagens stora höjdpunkt var säsongens första hoppträning för Per med Luna. Vi hoppade övningar från George Morris kursen på Runsten och fick träna på att rida utifrån hans filosofi. Väldigt nyttigt och lärorikt. Luna gjorde allt jag bad henne om i hennes ständigt positiva anda. Hon har nästlat sig djupt in i mitt hjärta trots en kort tid i stallet. Per gav henne så himla mycket lovord och jag håller med honom i vartenda ett. Luna är fantastisk att ha och göra med på alla sätt och vis. Från anhöriga får jag ofta höra att jag inte ska fästa mig för mycket vid henne (i all välmening) för det finns en dag vi kommer att gå skilda vägar. Just för att hon är för fin för vad vår plånbok kan hantera. Vi har skrapat ihop för att kunna äga halva Luna och trots att jag vill att hon ska stanna för all framtid så är jag ändå glad över att den framtid vi har tillsammans är framför oss. Jag kan inte välja hur jag ska känna, jag kan inte välja att inte älska henne för det är helt omöjligt. Jag försöker att njuta här och nu över möjligheten att få jobba med en så begåvad unghäst som Luna.

 

Jag är stolt över vad vi i min familj har lyckats åstadkomma med de förutsättningar som vi har. Jag har mitt lilla stall som jag har lyckats fylla med hästar. Det är mitt kvitto på att hårt arbete faktiskt lönar sig. Snart flyttar jag även till ett litet hus på gården där mina tjejer bor. Att bo på en gård är ytterligare en dröm som går i uppfyllelse. Vi har köpt en 4-hästars lastbil och även om den förmodligen är tillverkad före jag är född och går under namnet stålbilen så är vi så himla stolta över den. Den sticker klart ut i mängden på tävlingar från alla miljonkronorslastbilar och folk skrattar åt den men jag skulle inte vilja byta den mot någon annan.

 

Vera hoppade en lång och tuff 140 WR i helgen som var och jag får nästan nypa mig i armen över att jag får styra runt en superstjärna som henne på tävling. Jag tar vara på varje språng på hennes rygg för känslan hon ger är verkligen ren magi. Hon är en väldigt speciell minihäst men de där minuterna inne på tävlingsbanan är alltid bäst från hennes rygg även om vägen dit kan vara både krokig och svår. Jag är så evigt tacksam för att våra vågar korsades och för att jag får uppleva henne. Hon är den bästa häst som jag har haft och kanske någonsin kommer ha.

 

Livet tar ofta oförutsägbara vändningar åt olika håll men just nu är mitt liv ganska bra. För första gången på länge så tar jag vara på alla små stunder och jag tar mig igenom dag efter dag med ett leende. Drömmarna är fortfarande många att jobba efter och bit för bit så tar jag mig framåt.

 

Något som jag är väldigt glad över är förtroendet att få ha Diva i stallet och att få vara en del i team Virus. Ju fler hästar desto bättre är lite av mitt motto och de två förverkligar verkligen flertalet önskningar ur mina drömmar. 

Höst, vinter och mörker närmar sig med stormsteg men detta år står jag stadigare på jorden. Förra året vid den här tiden levde jag med Topangas dagar på nedräkning samtidigt som jag hanterade förlusten efter Contendra. Förra hösten var jag ensam och trasig men den här hösten är jag glad över att jag står på mina egna ben och lämnade en väg som jag åkte på alldeles för länge. Nu har jag de människor runt omkring mig som är bra för mig. Varje dag är jag också tacksam över att ha min mormor, hon betyder allt för mig. Jag är en lycklig människa.

 

 

 

Vilken helg det blev på alla sätt och vis. Jag har laddat och längtat till denna tävling sedan i maj då jag sökte ledigt för att kunna delta hela helgen. Att komma till Runsten är som att komma hem, i över två år så var det ju mitt hem. I onsdags anlände jag och med mig som tävlade hade jag Vera, Diva och Luna. Jag hade även med mig Cara som skadat ytterligare ett ben och behövde träffa Håkan och som tur var så var Håkan tävlingsveterinär. Jag flyttade in i Jennys fina hus tillsammans med Jenny, Håkan och två supergulliga tjejer som jobbar på Runsten. Två hästägare hörde av sig och frågade om jag kunde tävla deras hästar och självklart kunde jag det. Ju fler desto bättre är mitt motto när det gäller hästar.

 

Jag tävlade en grön häst vid namn Sweet Jump "Sessan". Joggade henne lite lätt och tävlade sedan 100 110 och 110 under fredag och lördag. Jag tror att det var hennes livs första 110 klasser. Hur som helst en väldigt söt liten häst som hoppade felfritt i 100 cm och hade ett ner i båda 110-klasserna. Jag är tacksam över förtroendet att få styra runt Sessan som så snällt gjorde vad jag bad henne om.

 

Jag tävlade en skimmel hingst vid namn Oscar Wao som jag faktiskt har följt på avstånd sedan han var 2år gammal och jag har känt hans ägare som också är uppfödare sedan min tid på Runsten. Vanligtvis tävlar hon Oscar själv men hon hade brutit några revben så jag fick rycka in. Vi hoppade 100cm första dagen och dagen efter 120cm. Oscar hoppade felfritt i båda klasserna och blev placerad som nr 6 i 120-klassen. Vilken häst, han är bland det bästa som jag har suttit på. Det var riktigt roligt att få uppleva en sådan häst med en toppen ägare.

 

Luna hoppade tre klasser 100cm 110cm och 110cm. Vilket även för henne var hennes livs första 110-klasser. Hon rev ut ur kombinationen i 100cm då hon är inprogrammerad på att det ska vara 1 galoppsprång i en sådan men denna hade två så det blev lite trångt. Sedan hoppade hon båda sina 110-klasser felfritt. Den här hästen är den vettigaste, vänligaste och gladaste jag haft. Jag är så glad över att hon har kommit till oss och att mamma också finner glädje i henne. Både jag och mamma var väldigt nere i samband med att Isas ridskor lades på hyllan men det känns så mycket lättare när Luna blev så väldigt mycket mer än vad vi förväntade oss. Jag älskar verkligen Luna och hennes inställning till allt.

 

Diva vann sina två första klasser 110 och 120cm. Hon kändes väldigt glad inne på banan och det är så roligt att hon gör om det gång på gång. Inför hennes andra klass tyckte jag dock inte att hon var riktigt med mig på framhoppningen. Diskuterade med henne ägare som ville att hon skulle hoppa 130 sista dagen i alla fall. Han tog det på sin bekostnad så det vara bara att ge det ett försök. Hon var inte med mig på framhoppningen men började bra inne på banan tills jag kommer för kort in i en kombination och hon sprattlar i oxern ut. Där kom den osäkerhet hon fått under sin tid hemma på Runsten efter förra gången jag hade henne fram. Hon tackade för sig helt enkelt men hoppade ett sista hinder innan vi lämnade banan vid hinder nr 7. Jag önskar så att hon inte hade hoppat 130-klassen. Men med en resultatlista med 10 segrar av 17 starter så förstår jag att hennes ägare ville att vi testade och han tackade mig för det. Det är alltid lätt att vara efterklok. Nu får Diva några veckor hemma att rehabilitera detta så hoppas jag att hon kommer tillbaka med den fighting spirit som hon har uppvisat de senaste tävlingarna. Hon betyder så mycket för mig och att hon har levererat så som hon har gjort hittills är fantastiskt efter den hon var när hon kom hem till mig i April.

 

Största stjärnan under helgen får min fantastiska Vera. Även om hon inledde helgen med att slita sig och springa lös runt gården och sedan få in en fullträff med 20mm gräsbrodd på mitt lår så blir hon alltid förlåten när hon hoppar som bara hon kan. Vi inledde med en 130-klass och jag red en lugn och balanserad skolrunda och Vera hoppat dubbelt felfritt. Vi hoppade sedan 140cm som Vera bokstavligen flög runt i också felfritt med en tid som räckte till en sjunde plats bland ett bra startfält. Det går inte att beskriva känslan att styra runt denna lilla lilla häst inne på tävlingsbanan. Det är min favoritkänsla och så himla häftigt. Hon är verkligen magisk. Vera fick ledigt från sin sista klass då hon hoppat så otroligt bra och för att det blev några extra vilodagar pga hennes sår nära inpå tävlingarna. Jag spar på henne till Högbo v.34 då hon hoppar en 140 med winning round.

 

Helgen var verkligen så bra även om det också var sjukt stressigt att hinna med alla starter som ofta krockade med varandra. Jag är så glad över att mamma var med och hjälpte till hela helgen. Det var tre dagar spenderade med mitt drömliv och på min drömplats. Jag är så otroligt glad över hur hästarna presterade men jag åkte ändå hem lite sorgsen. Jag har längtat så länge efter den här tävlingen och helt plötsligt så var den över. Det kommer nya tävlingar men Runsten är speciell.

Det är min andra arbetsvecka efter semester som har startat igång. Jag jobbar kort vecka för på onsdag efter jobbet åker jag till Runsten med Vera, Diva och Luna för att tävla hela helgen. Virus kommer på lördagen och så ska jag tävla en ny häst så det ska bli väldigt roligt. Sen ska jag bo hos världens bästa Jenny så helgen kommer bli hur bra som helst.

 

Förra veckan fick Vera en smäll på ett framben så hon har haft ett sår som gjort benet mer likt en elefants än en hästs. I fredags gick vi i skogen och klättrade i backar, i lördags började vi likadant och sedan longerade jag henne i trav och galopp en stund vilket har gjort att benet är i sin normala storlek igen och igår trimmade jag igenom henne lite mer ordentligt. För Vera gäller det att ha gjort av med så mycket energi som möjligt innan hon åker på tävling så jag gissar på att jag får trimma på henne lite mer i några dagar för att få överskottsenergin under kontroll. Men skönt att hon är back in business och kan följa med i helgen. Diva känns pigg och väldigt glad till livet för tillfället så jag hoppas att hon fortsätter att kännas så även under helgen. För henne är det ju hemmaplan. Sist jag tävlade henne på runsten för 2 år sedan så vann hon 130cm och kom 3a i 140cm. Nu hoppar vi betydligt mindre klasser men känns hon som hon gjort nu så är 130 cm inte så långt borta. Luna jobbar jag mycket grunder med för där finns det fortfarande mycket att jobba på. Eftersom hon är så stor och bara 5år gammal så är hon lite som en vinglig hundvalp. Jag tycker att hon är fantastisk, så positiv, vänlig och arbetsvillig. Hon behöver tid för att växa i sin kropp och bli stark men vägen dit känns så himla rolig just för att hon är så glad och positiv till allt man ber henne om.

 

I lördags efter att ha fixat alla hästar hemma + ridit ett par galopphästar så styrde jag bilen till landet och kom ut dit vid lunchtid. Cara, Lisa och Amy är kvar där ute med mamma men min saknad efter dem var så stor så jag var tvungen att åka dit. Jag blir varm i hela själen av att få krama om Amys hals och spendera tid i hennes närhet. Kärleken till henne är något alldeles extra. Alla tre fick varsin pysselstund och massa extra morötter. Amy och Lisa fick även skritta ett varv med sadel och sadelgjord. Ingen brydde sig över huvudtaget. Världens bästa och mest lätthanterliga 1-åringar. För ett par veckor sedan åkte de stora lastbilen för första gången och klev rätt på trots att de aldrig sett något liknande. De är så trygga och så himla bra på alla sätt och vis. Men om jag får gissa så blir Lisa den lättaste att rida in. Hon är mildare i sitt sätt att vara så de flesta tycker mer om henne. Hon kommer mjukt med sin mule och lägger på ens axel och bara står och myser medan Amy gärna vill busa. Tur att Amy kan både kramas och pussas på kommando för annars är hon helst inte stilla.

 

Jag spenderade ett dygn på landet tillsammans med mamma och mormor och aldrig har en jag känt mig så ledig en helg. Det kändes återigen vemodigt att åka hem från landet för snart är sommaren en minne blott. En sommar på landet är verkligen oslagbar. Med åren så lär jag mig verkligen att ta vara på alla dagar jag kan där ute. Jag har också lärt mig att det inte gör något ifall någon släktmedlem inte är där men om mormor inte är där så är det verkligen något som fattas.

Vi har avrundat mina sista semesterdagar på Sundbyholm med Vera, Luna, Diva och Virus. Jag och mamma tog vår lastbil och har bott som kungar trots att den nog var den absolut äldsta och billigaste lastbilen på hela tävlingsplatsen. Men för mig är den väldigt värdefull och duger precis som den är. Jag är lyckligt lottad som ens har en lastbil. Luna har startat sina livs första tävlingsklasser och hoppat 2st 100cm klasser. Felfritt i den första och med ett ner i den andra. Så himla duktig och fin också. Hon hoppar väldigt mycket bak så vi behöver jobba med att stärka henne så hon orkar hoppa mer med fram också. Men helt otittig och obrydd om atmosfär, hindertyper och susande ponnysar till höger och vänster (var ponnytävlingar också). Fina Luna det känns verkligen som att vi har en rolig tid framför oss. 

Vera har hoppat 125 med 0+4 fel, rev sista hindret efter en ryttarmiss. Sen hoppade hon en fin 140-runda med två ner då jag kom lite väl nära på ett räcke som hon rev och då blev hon lite stressad så vi rev ut ur en kombination då Vera startfältets minsta häst inte fick plats.. men superfin! Efter nästan 6 veckors tävlingsuppehåll och med vila är vi inte i toppform. Vi avslutade med pris i 130cm där ingen var felfri och vi fick ett riktigt litet pet på hinder nr 2. Men hon var lugn, avspänd och hoppade väldigt fint. Det känns toppen inför nästa tävling. Vi ska slipa lite på detaljerna tills dess. Hon är den mest fantastiska häst jag har suttit på. 

Virus inledde med en 135-klass med ett ner och kändes fin efter att även han har haft ett längre tävlingsuppehåll. Han gick 140 också där vi fick hela 9 fel i en kombination och ett ned så 13 fel totalt. Men många bra språng också. Mer rutin på kontot. Eftersom jag aldrig rider honom till vardags så tränar vi liksom när vi är på tävling. Vi avslutade med en 125-klass där han var bäst, felfri och vann. Så roligt att han är så med på noterna och spetsar öronen inför varje hinder. 

Diva har varit amazing i helgen. Hon inledde med att vinna 115cm och fortsatte med att vinna 120cm också. Vi avslutade med att hoppa 125cm med några bommar i backen då orken lite hade tagit slut efter flera tävlingsdagar med 35 graders värme och innan det uppehåll och sommarvila. Men vad gör några små rullbommar i backen när min Diva fightas med mig igen!? Hon har varit så glad i helgen. Hon har nästan varit den Diva som hon en gång var och det är den allra största och värdefullaste segern för mig. Hon ville verkligen hoppa och ställde upp i lägen hon för någon månad sen skulle ha tackat för sig över. Jag tror att vi är uppe i 8 segrar nu på ca 14 starter så det är inte fy skam. 

Jag ligger i min säng i Lindholmen. Hemma i stallen har jag Luna, Vera och Diva. Cara, Amy, Lisa och Lady är kvar på landet i ett par veckor till och jag kommer sakna ihjäl mig efter dem. 

Dagen efter vår utflykt till mälarkliniken med Vera hittar jag Cara i hagen med ordentlig kolik. Jag såg att hon hade rullat sig hysteriskt och hennes blick var så otäck att jag trodde att hon skulle dö på fläcken. Jag skrek rätt ut "dö inte Cara" och försökte förtvivlat få henne att ställa sig upp vilket inte var det enklaste. Jag hann tänka många tankar om hur livet utan Cara skulle se ut. Hon andades häftigt med hela buken och aldrig har jag sett henne i så dåligt skick. Jag fick ut henne ur hagen och började att promenera med henne. Återigen svarar Håkan och räddar situationen. Cara blev snabbt bättre och vi behövde aldrig åka in med henne med vakade över henne i många timmar. Den mentala urladdningen blev ännu mer påtaglig. Efter en intensiv vår där jag jobbat mycket och inte hunnit få in så mycket återhämtning i schemat så är batterierna slut. Min motståndskraft från tårarna är sämre och jag vill så himla gärna att mina älskade hästar ska få vara friska och hela i alla fall för en stund så jag hinner bli stark inför kommande motgångar. Jag vet att motgångar kommer att komma igen. Men nu vill jag ha en paus. Det räcker med att Cara redan är skadad och ska vila i 6 månader. 

Det började att ordna upp sig och Vera började att ridas igen när nästa tråkighet kom. Det blev en hetsig  situation hos hästarna då en av bondens hästar bytte hage till en bredvid där tre av våra hästar går. Bondens häst hade sönder staketet och två stycken från gården går ut för att laga det. Deras hund följer efter och hästarna är fortfarande uppe i varv vilket leder till att en av våra hästar attackerar hunden som måste avlivas av sina skador. Vi var inte där och kunde inte påverka situationen. Men det är ändå väldigt skamset och sorgligt. Hunden var gammal och hörde ingenting så stackaren fick inget roligt avslut på sin tid här på jorden. Usch, skuldkänslorna är många. Vi rider med vår hund med samtliga av våra hästar och det springer lösa hundar i stallen men aldrig har någon av de visat sådana här tendenser någonsin. 

Isa är lämnad i Dalarna efter 33 dygns dräktighetskollen där vi såg mini-Isa på ultraljud för första gången. Fy alltså, jag är dålig på det här med avsked. Isa släpptes ut i en hage när vi kom fram till Dalarna och hon var helt galen, hon sprang och sprang non stop i ett par timmar. Jag kände på mig att det inte var bra och när vi öppnade upp en del i hagen som gick till vattnet så tog hon sats och sprang rätt igenom staketet, löddrig av svett och väldigt stressad var hon. Vi ställde in henne i en Box och hon var fortfarande väldigt stressad. Jag höll ihop och pressade tillbaka tårarna men inom mig så skriker hela min själ av saknad och oro inför hur hon ska trivas med sitt nya liv. Jag vill ju hennes allra bästa. Hon är min bästa vän. Jag hatar att vår tid behövde bli såhär. Jag har blivit flitigt uppdaterad av han som lånar henne och hon är väl omhändertagen. Han är väldigt trevlig och gården var fin med en enorm ligghall. Isa har nu bytt hage till en med bara ston för troligen var det valacker som fick henne att bli sådär galen. Trots en jobbig start och att jag saknar min Isa så är jag väldigt glad och nöjd över att hon är just där hon är. Jag är glad att ingen fick köpa henne utan att hon är i min ägo. Att jag bestämmer om henne och hur hon ska skötas. 

Det största glädjeämnet just nu är fina Luna. Hon är trots sin ålder den snällaste häst vi har och mamma kan trimma henne utan att jag ska behöva vara orolig att hon gör något dumt. Hon är över 170cm stor och 5år så det är mycket kropp som hon ska bli stark i. Jag har hoppat lite markarbetsövningar men inte över 100cm sedan hon kom för fokuset ligger på att stärka henne och galoppera mycket ute på fält, på galoppbanan och rida ute i naturen. Hon är en härlig häst med en positiv inställning till allt. De få sprången som jag har tagit har varit fantastiska. Hon får mig att blicka framåt med ljus i blicken.  

Diva börjar att komma i form igen och känns bra. Ganska snäll är hon också. Vera har precis fått trimma på lite tuffare i två dagar vilket har varit välbehövligt. Det är mycket hyss och energi att få kontroll över. Igår jobbade vi med små hinder och idag trimmade vi på ett fält. Hemma är  hon svår att rida ut på men här går det bra om Maria och Lady är med som sällskap. Vi utnyttjar det så hon också får galoppera på fälten, på galoppbanan och skritta i skogen. Idag kändes hon väldigt bra. Det är så skönt att ha henne back on track, min superstar liksom. 

Cara och kidsen njuter av lata dagar. Jag pysslar med de och älskar dem. De är lugna och snälla vilket är bra för Cara som behöver vila för att bli frisk. 

Nu hoppas jag på att semestern fortsätter i en positiv anda. De senaste dagarna har jag spenderat mer tid i vattnet än på land nästan. Vädret är svårslaget här ute och vi kusiner badar, åker vattenskidor, spelar beachvolleyboll mm tillsammans och det är så himla roligt trots att det skiljer nästan 20 år mellan mig och min yngsta kusin. Jag älskar livet på vårt underbara landställe. Jag kommer gråta när jag behöver åka hem för att börja jobba igen. Landet är min plats på jorden. Här mår min själ bra. 

I torsdags dagen innan midsommar efter att jag slutat jobbet gick första lasset med hästar upp till landet. Mamma körde Diva, Vera och Cara i lastbilen och jag tog Amy och Lisa i transporten. Världens snällaste små kids rörde inte en hov under den 2h långa bilfärden. Lugnt och sansat gick de ut i sin nya hage med gräs upp till magen på dem. Cara gör kidsen sällskap i sommar. De andra hästarna står ca 5 minuter därifrån med bil för där är ridmöjligheterna bättre för en häst som exempelvis Vera som behöver ramas in. När första lasset hästar var installerade så åkte jag hem för att hämta Lady, Isa och kaninerna. Vi återvände efter midnatt någon gång men känslan att gå och lägga sig och veta att jag kommer vakna upp på landet är obeskrivlig. Det är min plats på jorden.

 

Alla hästar ska vila i en vecka för att ladda om batterierna. Det innebar endast hästmys under midsommarhelgen. Jag trivs så när jag ser hur hästarna njuter och strosar omkring i sina hagar. Den bästa belöningen efter en riktigt bra tävlingssäsong. Mina hästar kommer alltid att få vara hästar. De kommer alltid få gå i stora hagar med kompisar. Mitt motto är att en lycklig häst är en lydig häst.

 

Midsommar på landet var precis så som det ska vara. Självklart regnar det på midsommar men det är sedan gammalt. Vi umgås med släkten och i år var det svårt att slita blicken från den nya fyrbenta kusinen Kiwi som är en bedårande liten hundvalp. Senare på kvällen åkte jag för att träffa mina landetkompisar. Jag tycker inte om fester speciellt mycket men på landet är det en helt annan sak. Det är en social tillställning där man umgås mer än en fest. Men att umgås med släkten och framförallt mormor är det allra värdefullaste för mig. Helgen blev lugn och fantastisk ute på landet. Jag kände mig nästan gråtfärdig när jag var tvungen att ta mitt pick och pack för att åka hem i söndags. Vi tog med oss Isa och Cara som har haft viktiga tider inbokade i veckan. Jag svängde förbi Bell på middag i söndags och det räddade söndagsångesten.

 

I måndags morse anlände jag med Isa till Stjärnborg kl 06.45 för dräktighetskontroll och hon konstaterades dräktig med Crown Z. Jag blev väldigt glad trots att den nya stjärnan som nu växer i Isas mage inte är min. Isa fick stanna kvar på Stjärnborg under dagen för att på eftermiddagen triangelmärkas innan jag hämtade hem henne efter att jag slutat mitt jobb. Märkningen är något som skär i mitt hjärta. Den där hemska lilla symbolen symboliserar ju att Isa ALDRIG mer får tävla. Det blir så svart på vitt att hennes glansdagar på tävlingsbanan hann avslutas innan de ens hann börja. Jag sörjer Isas livssituation samtidigt som jag är tacksam över att få ha henne kvar i livet och vad som än händer i framtiden så vet jag att hon aldrig ska behöva ridas eller tävla igen. Isa ska inte behöva ha ont. Hon är en fantastisk häst och för mig också en fantastisk vän.

 

Måndagkvällen spenderade jag på galoppbanan i Bro för Mum skulle starta. Första gången på ny distans och som hon krigade på genom hela loppet. Hon hade en toppjockey på ryggen och trots att hon fick hoppa över en avfallen jockey som föll precis framför henne när hon börjat manas på inför upploppet så sprang hon hem en fin fjärdeplats bland nästan fullt startfält. Senare på kvällen flyttade Chalexi in i mitt stall för att hänga på kollo i några veckor. Chalexi är ju min guddotter och i helgen ska hon tävla innan hon följer med mig vidare till landet. Nästa vecka börjar min efterlängtade semester.

 

I tisdags när jag var på jobbet så åkte mamma med Cara till Håkan för ett ultraljud på hennes skadade djupa böjsena. Besöket gick bra och chanserna att hon blir helt återställd finns. Men precis som Håkan säger är det en tråkig skada och detta är väldigt ångestladdat för mig. Det känns okej att Cara ska vila länge för jag har inga problem att vänta i en halv oändlighet på hennes tillfrisknad. Men jag är livrädd för att sätta igång henne igen. Jag vet att jag kommer ta babysteps och lägga hela min själ i hennes rehabilitering. Tänk om jag faller på målsnöret precis som med Isa? Vågar jag någonsin tävla och träna henne fullt ut? Tänk om skadan går upp ifall jag gör det? Klarar jag av den förlusten och sorgen? Jag känner mig trygg med att Cara går i sin hage och äter gräs men om skadan går upp när jag rider kommer jag inte kunna förlåta mig själv, jag kommer klandra mig så enormt mycket. Historiken av skadade hästar har satt djupa spår inom mig. Jag älskar livet med häst mer än allt annat och det finns inte en enda dag då inte hästarna sätter ett leende på mina läppar och jag vet att det är värt att alltid kämpa vidare men rädslan och ångesten över att förlora fler individer alldeles för tidigt finns också med mig.

 

Natten mellan onsdag och torsdag anlände Day de Luna Z hem till oss för att ta över Isas roll som ridhäst för mamma och tävlingshäst för mig. Luna som hon kallas är 5 år gammal e. Diamant de Semilly - Argentinus och vi äger henne tillsammans med stall Karupslund. Luna är en stor tjej ca 170cm hög vilket utmärker sig hos mig som har två tävlingshästar under 160cm. Jag har hunnit med en premiärtur och det känns väldigt positivt. Luna verkar lugn och stabil trots sin ålder och nytt hem. Jag längtar redan till vår första tävling och tiden ihop med henne. Jag tror också att hon blir toppen för min mamma. Min älskade mamma som stöttar, hejar och alltid gör allt i sin makt för mig.

 

 

Lunisen sin första dag som Stockholmare!

 

Kidsen och Cara på grönbete <3

 

Mum innan sitt lopp.

Världens finaste <3

Min bästa vän <3

I fredags bar det av igen och denna gång till Gagnef och hem till Åsa och Virus. I torsdags köpte min mamma lite spontant en fyrahästars lastbil så den invigde vi. Hur bra är inte min mamma? Det betyder också så mycket när hon är med mig på tävling. Vera och Diva fick provåka lastbilen och var mycket nöjda. Min pappa skötte mockning och fodringar åt hästarna hemma vilket jag är så tacksam för. Teamwork makes the dreamwork.

 

I lördags inledde Diva tävlingshelgen genom att hoppa 110cm. Felfritt och snabbast var hon så hon satte sin fjärde vinst i rad. Hon kändes glad och fin vilket är det viktigaste. Hon hoppade sen även 120cm eller jag vet inte om jag kan kalla det för att hoppa för efter två hinder så tackade hon för sig. Hinder nummer tre stod vid utgången och min ridning var inte optimal så Diva ville gå hem istället. Såklart en besvikelse då jag tycker att hon blivit mer och mer med mig. Vi har tagit oss runt alla starter sedan hon kom tillbaka till mig vilket är betydligt fler än vad hon har hoppat hemma hos sig under det 1,5 år hon var borta från mig. Men det var bara att släppa det och ladda om inför söndagens klasser. Jag efteranmälde henne till en till 110-klass på söndagen så hon hoppade 110 och 120 även på söndagen. Lite mer beslutsam ridning och aldrig lämnade jag henne åt slumpen gav ytterligare en seger i 110 cm och en andraplats i 120cm efter två dubbelt felfria rundor. En bra avslutning med henne innan sommaruppehåll och lite återhämtning.

 

Virus inledde lördagen med att hoppa 120cm och gjorde det både busenkelt och felfritt vilket räckte till andra platsen. Det var några veckor sedan han tävlade sist men han är som vanligt pigg och glad. Han hoppade även 140cm i lördags där vi tyvärr fick en liten orytmisk start med att jag tappar stigbygel och lite så. Vi fick med oss tre bommar i början av banan innan vi hittade tillbaka till rytmen och avslutade fint. Absolut ingen katastrof men ändå retligt att jag inte kunde hålla stigbyglarna på fötterna. Men ytterligare en större klass till rutinkontot. Eftersom jag inte tränar Virus något mellan tävlingarna är vi ibland båda två lite ringrostiga när hindren blir större. Vi avslutade söndagen med att vinna 130cm där rytmen och flytet var tillbaka. Så kul att vinna med Virus på hans hemmaplan. Han har en helt egen hejaklack och det finns så många fantastiska människor som jag har fått lära känna tack vare honom.

 

Vera gick rakt in i 140cm i lördags och hoppade som en på miljonen. En liten touch på ett räcke som föll så resultatet blev 4 fel. Jag är så imponerad av lilla lilla Vera som bokstavligen flyger runt i 140cm. Hon är ren magi att sitta på. På söndagen hoppade hon samma 130-klass som Virus och lika felfritt som honom men med lite långsammare tid vilket gav henne andraplatsen. Älskade häst!

 

Summering av helgen blev 3 vinster och 3 andraplatser av totalt 9 starter. Jag är nöjd, så himla nöjd och är så glad för alla människor som bidrog till en fantastisk helg både på tävlingsbanan och utanför. Det värmer när gratulationerna plingar varmt i telefonen och att vi kan glädjas tillsammans. Att vi också kan stötta och ladda batterierna tillsammans efter mindre bra rundor. Jag har skrattat många gånger i helgen och jag älskar att komma upp till Dalarna och välkomnandet som jag och mina tjejer får där.

Att häst är bäst är verkligen så sant som det är sagt. Jag älskar livet med häst och njuter varje sekund som jag tillbringar i en sadel eller i närheten av en häst. Så sent som häromdagen när jag var ute på fältet med Diva så tänkte jag på vilka underverk ridningen och hästarna gör med mitt välmående. Jag har varit förkyld med feber, halsont, huvudvärk och ja det där vanliga den senaste veckan och kände mig rätt risig när jag kom till stallet då. När jag skrittade hem Diva från fältet så tänkte jag verkligen att alvedon och ipren kan slänga sig i väggen för jag var som en ny människa efter min ridtur. Men det finns också en sak som får mig att falla handlöst ner på botten och det är när mina hästar är dåliga. Jag vet att en del människor har otur och att en del har tur i livet och framförallt i livet med häst. Jag har förstått att det inte går att förebygga för att slippa undan otur. Jag tror att jag har försökt på alla sätt och vis att göra allt i min makt för att förebygga skador mm. Jag är väldigt medveten med all hästarnas träning och deras upplägg. Jag planerar olika utifrån varje häst och försöker alltid att hålla de väl förberedda för den belastning de ska utsättas för. Hela mitt liv handlar om hästarna och deras välmående. Hur de mår avgör också mitt välmående.

 

Under mitt ridpass på Cara i lördags snubblade hon på en travbom och med största sannorlikhet så trampade hon då igenom för mycket på höger bakben och drog på sig en ordentlig skada. En skada som skrämmande mycket liknar den som Isa har. Att vilan och rehabiliteringen kommer att bli lång kan jag ta för jag har genomgått år av vila/rehabilitering med andra hästar under mina år i denna sport. Jag vet att jag kommer lägga hela min själ i hennes skada och rehabilitering. Jag kommer vara noggrann och aldrig skynda på processen. Jag kommer att bekosta alla behandlingar i världen som kan hjälpa henne och hennes skada. Även om jag just nu känner en så stor ledsamhet och uppgivenhet att jag bara vill ge upp. Ovissheten om hur framtiden kommer att bli gör att det känns så himla mörkt och tungt. Jag kommer att bryta ihop och jag kommer att ta mig samman och gå all in för att rehabilitera henne på bästa sätt när jag har brutit ihop klart. Just nu vill jag aldrig sätta mig på en häst för jag är livrädd att den ska skada sig samtidigt som jag vet att jag kommer att göra det redan idag. Jag vill hata livet en stund för att sedan krama Caras hals och viska i hennes öra att oavsett vad så ska vi kämpa och aldrig någonsin sluta tro och hoppas på att vi kommer tillbaka till tävlingsbanorna igen. För det finns faktiskt hopp!

 

När jag tänker tillbaka på tidigare ponnyer och hästar så blir jag varm och tacksam över hur många fina individer som jag har fått äran att spendera min tid med men jag blir också ledsen över hur många sagor som inte slutade lyckligt och alldeles för tidigt. Jag har lärt mig otroligt mycket om skador, behandlingar, undersökningar och att alltid lyssna på min magkänsla. Jag kommer dock aldrig lära mig varför mina hästar måste drabbas av skador som gör så enormt mycket för mig.

 

Jag minns min första egna B-ponny Pippi som jag antingen vann på eller så svängda jag för snävt så hon stannade och jag trillade av. Hon var den perfekta första ponnyn. När jag var 10år skadade hon sig efter sin första natt på sommarbetet. Jag hade fått sommarlov och vi skulle ta med henne och min kusins ponny till landet för första gången. Jag minns hur jag fick sitta och hålla i henne i hagen när min kusin red sin ponny varje dag hela sommaren för om jag inte höll i henne skulle hon springa och det fick hon inte för skadan. Jag ville också rida men jag lärde mig mycket den sommaren om kontakten till djuret och att detta var en del i att ha häst. När Pippi vilade så tog tillslut lederna slut på henne och hon fick somna in 18 år gammal.

 

Jag hade totalt tre stycken egna D-ponnyer. Silver var den mest begåvade ponny jag haft och även om han var stor för mig när jag fick honom så hade vi många lyckliga stunder på tävling och hemma tills den dag han snubblar på en terrängträning och skadar sig. På den tiden fanns endast magnetröntgen i Skara och vi körde honom dit och visste inte om vi skulle få hämta hem honom. Det berodde på skadans omfattning. Hem kom han men skadan var för svår och han fick vandra vidare till evigt gröna ängar. Sessan var en vänlig och väldigt vacker ponny. En dag ringde stallägaren till mamma och trodde att hon hade brutit benet i hagen varpå mamma lämnar jobbet omgående för att åka till henne. Benet var inte brutet men en stor skada i knäet gjorde hennes chanser att bli frisk väldigt små. En operation och lång vila var inte tillräckligt, hon blev inte bättre och fick somna in. Min once in a lifetime ponny Candy hade jag nästan 5 oförglömliga år tillsammans med. Hon hade otur mellan varven, allt från att bli sparkad på ett fäste i kotan till att bli påkörd av en bil och tillslut skadade hon sig så illa i hagen att senorna i ett bakben gick av. Hon kördes till Ultuna och fick somna in där efter något dygn. jag var i Grekland och fick aldrig chans att säga hejdå till henne. Min mamma gjorde allt för att jag alltid skulle ha en ponny att rida på. Hon sålde sin häst för att kunna ge mig två stycken ponnyer. Ändå var Candy och Sessan skadade samtidigt under några månader. Jag cyklade till stallet varje morgon innan skolan för att promenera med de en och en. Jag har fått med mig otroligt mycket erfarenheter av detta och vet vilka skador som kräver vilken typ av igångsättning och ändå tar jag det alltid ännu långsammare än rekommenderat för att försöka mitt bästa för att bygga upp hästarna långsiktigt och minska risken för att skadorna går upp. Jag har intagit läktarplats på många träningar och tävlingar där jag skulle ha deltagit. Jag har varit hemma och tvättat och lagt om sår samt bytt bandage istället för att ha varit på meeting med mina vänner. Många gånger har tårarna runnit nedför mina kinder men jag är också tacksam för att jag fått lära mig att värdera kontakten med hästarna högre än alla träningar och tävlingar i världen. Idag rinner tårarna när hästarna gör sig illa men inte för att jag missar träningar och tävlingar utan i rädsla för att de inte ska bli friska och kanske till och med behöva lämna mig för livet på evigt gröna ängar. Separationsångesten är den starkaste och absolut värsta.

 

Under mina år med häst istället för ponny har oturen hängt med. Wicky som vi försökte rehabilitera i 3,5 år finns även hon någonstans i vad jag vill tro är ett paradis. Förhoppningsvis tillsammans med hennes föl Wici som dog i förlossningen. Contendra som skadade en sena så illa i bogen och hade nervpåverkan efter en skada i en halskotpelare att hon inte ens kunde vända sig i boxen utan att ha ont lämnade mig för snart ett år sedan. Det tyngsta och värsta var sista tiden med min soulmate och livs största kärlek Topanga. Att hon skulle bli så sjuk under dräktigheten gick inte att förutse eller veta i förväg. När hon tog sitt sista andetag tog hon med sig en del av mig men jag blev också lättad över att hon fick bli fri från den kamp vi inte kunde vinna. Hon vann den djupaste platsen i mitt hjärta och där kommer jag bära med mig henne i resten av mitt liv. När Isa blev utdömd i maj i år var det allra viktigaste att hon skulle klara av ett liv som mamma för varken jag eller min mamma orkar ta bort en till häst just nu. Även om vi vet att vi skulle göra det om det inte fanns en annan utväg. 

Nu väntar en lång vila och rehabiliteringsperiod för Cara. Det finns ingen som kan lova mig att hon blir frisk igen. Cara och jag ska dela en framtid tillsammans. Hon är bara 6 år och hon ska bli gammal och gråhårig vid min sida. Det bara måste bli så. Jag klandrar förstås mig själv. Om jag hade hållit ihop henne lite till på den där bommen, hade hon snubblat då? Jag ifrågasätter inte tur och otur längre, jag bara vet att otur kommer att drabba mig och mina hästar. Men jag kommer alltid att göra allt i min makt för att rehabilitera och förebygga skador på bästa sätt i samråd med min veterinär. 

 

 

I måndags anlände jag som vanligt till stallet strax före kl 18. Jag såg att Lisa och Amy låg och vilade i ligghallen vilket hör till vanligheten att de gör. En stund senare är Amy ute och betar och Lisa ligger kvar och gnäggar i ligghallen. Hon nästan skrek-gnäggade. Direkt anade jag och min stallägare oro. Vi gick dit och mycket riktigt så låg hon där och rullade sig och flämtade. Upp med henne för att kolla tempen och det var tur att vi var två för hon ville hela tiden lägga sig ned.   Jag tog henne på en promenad och min stallägare hjälpte mig att få in alla andra hästar. Denna gång kände jag verkligen att det var allvarligt med Lisa så jag ringde veterinär direkt som kom 1h senare. Tills dess gick vi och gick ännu mera. Lisa fick som krampanfall och kastade sig ned på marken mellan varven. Det var otäckt att se. Veterinären kom och gav henne det mesta i medicinväg. Vi sondade i henne vatten och olja också. Kramperna försvann och hysterin om att rulla sig men när det gått ett par timmar efter att veterinären åkt och Lisa bara ville ligga ned så bestämde vi oss för att köra henne till Ultuna. Tur att jag har lasttränat henne för hon gick rakt in i transporten och åkte snällt hela vägen till Uppsala. Väl på Ultuna fick hon mer mediciner och fler undersökningar gjordes. Man kände något på tarmen som tyder på att det kan vara en allvarlig kolik. Vi diskuterade kring buköppning och dess prognos samt risker. Kluvna både jag och mamma om det är värt att ta risken när Lisa bara är 1år. Det är många år att leva om det blir bestående problem men samtidigt så har hon många år kvar av livet. Tack och lov så behövde vi aldrig fatta det beslutet för Lisa bättrade sig och kom hem i onsdags kväll igen. Mager och ynklig men med en helt annan blick än i måndags. Även om allt gick bra denna gång så var det två dygn av oro och ledsamhet.  

Jag pustade ut och har under torsdag och fredag hoppat varsitt pass med mina tre bruna tjejer. Cara gjorde sin första hoppning på några veckor och kändes som hon ska igen även om hon busade och hittade på hyss mellan hindren. Diva hoppade fint men trodde en gång att det var bowling vi sysslade med där jag var klotet och hindret käglor, det blev strike. Vera hoppade likt den superstar hon är. Glad över det var jag och ännu lite gladare med en hel helg framför mig.  

Imorse inledde jag dagen i stallet precis som alla andra helgmornar. Jag såg verkligen framemot helgen även om det inte är tävling på agendan. Men att strosa runt och rida hela dagarna är inte fy skam det heller. Men den härliga känslan blev som bortblåst en bit in i Caras ridpass. Mitt under ridpasset blev hon plötsligt väldigt halt på ett bakben. Jag gick hem henne, kylde benet men hon var fortsatt halt och vilar hela tiden på det benet. Det spelar ingen roll att jag inte vet felet, att det kan vara något snabbt övergående för katastroftankarna är redan igång. Tårarna kommer som ett brev på posten och oron är tillbaka. Kommer hon att bli frisk? Jag har redan bokat in henne hos Håkan på tisdag morgon och helt plötsligt längtar jag bara tills helgen ska vara över så jag får veta hur der ligger till med henne. Cara är mitt allt, hon är min trygghet och även om jag har andra hästar att rida så är det inte samma sak för det är Cara som är min häst och som är min framtid. Hon som redan har bevisat att hon är något att räkna med i framtiden. Jag tänker tillbaka till alla hästar som skadat sig utan att bli friska..  Vi närmar oss Contendras första årsdag som död med stormsteg och det skrämmer mig. 

Om bara Topanga hade fanns här så skulle jag ha funnit min tröst hos henne. Jag saknar henne varje dag.