Semestern som inte började som önskat
Det har varit en händelserik och tung start på min semester. Förra helgen började min 4 veckors långa och väldigt efterlängtade semester. Jag kom ut till landet där jag även nu befinner mig natten mellan lördag och söndag för snart två veckor sedan med
de sista hästarna. På söndagen när jag satt upp på Diva efter lite drygt en veckas semester för hennes del så kände jag en enorm glädje. Strålande väder, platsen jag värderar högst på jorden och min enda uppgift om dagarna gick över till att
bara rida mina hästar. Det absolut bästa jag vet. Glädjen blev kortvarig... Kort därefter får Vera en spark och hon ville inte stödja på ett bakben. Hon fick också ett sår i närheten av en led så Håkan sa att jag behövde åka in med henne. Den
uppgivenheten som uppstod var inte rolig. När vi kopplar på släpet på bilen så är det såklart punktering och stora lastbilen var på verkstaden.. Extradäck fanns såklart hemma i Lindholmen över 1,5h bort. Trots att min pappa inte kan det här med hästar
så förstår han alltid när det är kritiskt läge och min bror likaså. Pappa var i Lindholmen men utan bil så min bror åker dit för att lämna sin bil så att pappa kan köra upp ett däck till landet. Teamwork makes the dreamwork och jag är tacksam över hur
min familj alltid samarbetar när det behövs. Det blev en sen kväll på mälarkliniken och efter många röntgenbilder och ultraljud konstaterades att det faktiskt inte fanns något fel. Vera fick diagnosen dramaqueen, det var bara en smäll som utgjorde en
lårkaka. Hemresan tillbaka till landet gick betydligt lättare. Vera fick boxvila i ett par dagar och var ohalt efter 4 dagar så nu rids hon som vanligt igen. Tur i oturen men trots att det gick bra den här gången så blir det en så stor mental urladdning.
Jag förbereder mig för det värsta och tar ut de flesta sorger på en gång för det brukar faktiskt oftast vara tuffa och dåliga besked hos veterinären.
Dagen efter vår utflykt till mälarkliniken med Vera hittar jag Cara i hagen med ordentlig kolik. Jag såg att hon hade rullat sig hysteriskt och hennes blick var så otäck att jag trodde att hon skulle dö på fläcken. Jag skrek rätt ut "dö inte Cara" och
försökte förtvivlat få henne att ställa sig upp vilket inte var det enklaste. Jag hann tänka många tankar om hur livet utan Cara skulle se ut. Hon andades häftigt med hela buken och aldrig har jag sett henne i så dåligt skick. Jag fick ut henne
ur hagen och började att promenera med henne. Återigen svarar Håkan och räddar situationen. Cara blev snabbt bättre och vi behövde aldrig åka in med henne med vakade över henne i många timmar. Den mentala urladdningen blev ännu mer påtaglig. Efter
en intensiv vår där jag jobbat mycket och inte hunnit få in så mycket återhämtning i schemat så är batterierna slut. Min motståndskraft från tårarna är sämre och jag vill så himla gärna att mina älskade hästar ska få vara friska och hela i alla
fall för en stund så jag hinner bli stark inför kommande motgångar. Jag vet att motgångar kommer att komma igen. Men nu vill jag ha en paus. Det räcker med att Cara redan är skadad och ska vila i 6 månader.
Det började att ordna upp sig och Vera började att ridas igen när nästa tråkighet kom. Det blev en hetsig situation hos hästarna då en av bondens hästar bytte hage till en bredvid där tre av våra hästar går. Bondens häst hade sönder staketet
och två stycken från gården går ut för att laga det. Deras hund följer efter och hästarna är fortfarande uppe i varv vilket leder till att en av våra hästar attackerar hunden som måste avlivas av sina skador. Vi var inte där och kunde inte påverka
situationen. Men det är ändå väldigt skamset och sorgligt. Hunden var gammal och hörde ingenting så stackaren fick inget roligt avslut på sin tid här på jorden. Usch, skuldkänslorna är många. Vi rider med vår hund med samtliga av våra hästar och det
springer lösa hundar i stallen men aldrig har någon av de visat sådana här tendenser någonsin.
Isa är lämnad i Dalarna efter 33 dygns dräktighetskollen där vi såg mini-Isa på ultraljud för första gången. Fy alltså, jag är dålig på det här med avsked. Isa släpptes ut i en hage när vi kom fram till Dalarna och hon var helt galen, hon sprang
och sprang non stop i ett par timmar. Jag kände på mig att det inte var bra och när vi öppnade upp en del i hagen som gick till vattnet så tog hon sats och sprang rätt igenom staketet, löddrig av svett och väldigt stressad var hon. Vi ställde
in henne i en Box och hon var fortfarande väldigt stressad. Jag höll ihop och pressade tillbaka tårarna men inom mig så skriker hela min själ av saknad och oro inför hur hon ska trivas med sitt nya liv. Jag vill ju hennes allra bästa. Hon är
min bästa vän. Jag hatar att vår tid behövde bli såhär. Jag har blivit flitigt uppdaterad av han som lånar henne och hon är väl omhändertagen. Han är väldigt trevlig och gården var fin med en enorm ligghall. Isa har nu bytt hage till en med bara ston
för troligen var det valacker som fick henne att bli sådär galen. Trots en jobbig start och att jag saknar min Isa så är jag väldigt glad och nöjd över att hon är just där hon är. Jag är glad att ingen fick köpa henne utan att hon är i min ägo. Att
jag bestämmer om henne och hur hon ska skötas.
Det största glädjeämnet just nu är fina Luna. Hon är trots sin ålder den snällaste häst vi har och mamma kan trimma henne utan att jag ska behöva vara orolig att hon gör något dumt. Hon är över 170cm stor och 5år så det är mycket kropp som hon ska
bli stark i. Jag har hoppat lite markarbetsövningar men inte över 100cm sedan hon kom för fokuset ligger på att stärka henne och galoppera mycket ute på fält, på galoppbanan och rida ute i naturen. Hon är en härlig häst med en
positiv inställning till allt. De få sprången som jag har tagit har varit fantastiska. Hon får mig att blicka framåt med ljus i blicken.
Diva börjar att komma i form igen och känns bra. Ganska snäll är hon också. Vera har precis fått trimma på lite tuffare i två dagar vilket har varit välbehövligt. Det är mycket hyss och energi att få kontroll över. Igår jobbade vi med små hinder och idag
trimmade vi på ett fält. Hemma är hon svår att rida ut på men här går det bra om Maria och Lady är med som sällskap. Vi utnyttjar det så hon också får galoppera på fälten, på galoppbanan och skritta i skogen. Idag kändes hon väldigt
bra. Det är så skönt att ha henne back on track, min superstar liksom.
Cara och kidsen njuter av lata dagar. Jag pysslar med de och älskar dem. De är lugna och snälla vilket är bra för Cara som behöver vila för att bli frisk.
Nu hoppas jag på att semestern fortsätter i en positiv anda. De senaste dagarna har jag spenderat mer tid i vattnet än på land nästan. Vädret är svårslaget här ute och vi kusiner badar, åker vattenskidor, spelar beachvolleyboll mm tillsammans och
det är så himla roligt trots att det skiljer nästan 20 år mellan mig och min yngsta kusin. Jag älskar livet på vårt underbara landställe. Jag kommer gråta när jag behöver åka hem för att börja jobba igen. Landet är min plats på jorden. Här mår min
själ bra.