Malin Åkerström

Att häst är bäst är verkligen så sant som det är sagt. Jag älskar livet med häst och njuter varje sekund som jag tillbringar i en sadel eller i närheten av en häst. Så sent som häromdagen när jag var ute på fältet med Diva så tänkte jag på vilka underverk ridningen och hästarna gör med mitt välmående. Jag har varit förkyld med feber, halsont, huvudvärk och ja det där vanliga den senaste veckan och kände mig rätt risig när jag kom till stallet då. När jag skrittade hem Diva från fältet så tänkte jag verkligen att alvedon och ipren kan slänga sig i väggen för jag var som en ny människa efter min ridtur. Men det finns också en sak som får mig att falla handlöst ner på botten och det är när mina hästar är dåliga. Jag vet att en del människor har otur och att en del har tur i livet och framförallt i livet med häst. Jag har förstått att det inte går att förebygga för att slippa undan otur. Jag tror att jag har försökt på alla sätt och vis att göra allt i min makt för att förebygga skador mm. Jag är väldigt medveten med all hästarnas träning och deras upplägg. Jag planerar olika utifrån varje häst och försöker alltid att hålla de väl förberedda för den belastning de ska utsättas för. Hela mitt liv handlar om hästarna och deras välmående. Hur de mår avgör också mitt välmående.

 

Under mitt ridpass på Cara i lördags snubblade hon på en travbom och med största sannorlikhet så trampade hon då igenom för mycket på höger bakben och drog på sig en ordentlig skada. En skada som skrämmande mycket liknar den som Isa har. Att vilan och rehabiliteringen kommer att bli lång kan jag ta för jag har genomgått år av vila/rehabilitering med andra hästar under mina år i denna sport. Jag vet att jag kommer lägga hela min själ i hennes skada och rehabilitering. Jag kommer vara noggrann och aldrig skynda på processen. Jag kommer att bekosta alla behandlingar i världen som kan hjälpa henne och hennes skada. Även om jag just nu känner en så stor ledsamhet och uppgivenhet att jag bara vill ge upp. Ovissheten om hur framtiden kommer att bli gör att det känns så himla mörkt och tungt. Jag kommer att bryta ihop och jag kommer att ta mig samman och gå all in för att rehabilitera henne på bästa sätt när jag har brutit ihop klart. Just nu vill jag aldrig sätta mig på en häst för jag är livrädd att den ska skada sig samtidigt som jag vet att jag kommer att göra det redan idag. Jag vill hata livet en stund för att sedan krama Caras hals och viska i hennes öra att oavsett vad så ska vi kämpa och aldrig någonsin sluta tro och hoppas på att vi kommer tillbaka till tävlingsbanorna igen. För det finns faktiskt hopp!

 

När jag tänker tillbaka på tidigare ponnyer och hästar så blir jag varm och tacksam över hur många fina individer som jag har fått äran att spendera min tid med men jag blir också ledsen över hur många sagor som inte slutade lyckligt och alldeles för tidigt. Jag har lärt mig otroligt mycket om skador, behandlingar, undersökningar och att alltid lyssna på min magkänsla. Jag kommer dock aldrig lära mig varför mina hästar måste drabbas av skador som gör så enormt mycket för mig.

 

Jag minns min första egna B-ponny Pippi som jag antingen vann på eller så svängda jag för snävt så hon stannade och jag trillade av. Hon var den perfekta första ponnyn. När jag var 10år skadade hon sig efter sin första natt på sommarbetet. Jag hade fått sommarlov och vi skulle ta med henne och min kusins ponny till landet för första gången. Jag minns hur jag fick sitta och hålla i henne i hagen när min kusin red sin ponny varje dag hela sommaren för om jag inte höll i henne skulle hon springa och det fick hon inte för skadan. Jag ville också rida men jag lärde mig mycket den sommaren om kontakten till djuret och att detta var en del i att ha häst. När Pippi vilade så tog tillslut lederna slut på henne och hon fick somna in 18 år gammal.

 

Jag hade totalt tre stycken egna D-ponnyer. Silver var den mest begåvade ponny jag haft och även om han var stor för mig när jag fick honom så hade vi många lyckliga stunder på tävling och hemma tills den dag han snubblar på en terrängträning och skadar sig. På den tiden fanns endast magnetröntgen i Skara och vi körde honom dit och visste inte om vi skulle få hämta hem honom. Det berodde på skadans omfattning. Hem kom han men skadan var för svår och han fick vandra vidare till evigt gröna ängar. Sessan var en vänlig och väldigt vacker ponny. En dag ringde stallägaren till mamma och trodde att hon hade brutit benet i hagen varpå mamma lämnar jobbet omgående för att åka till henne. Benet var inte brutet men en stor skada i knäet gjorde hennes chanser att bli frisk väldigt små. En operation och lång vila var inte tillräckligt, hon blev inte bättre och fick somna in. Min once in a lifetime ponny Candy hade jag nästan 5 oförglömliga år tillsammans med. Hon hade otur mellan varven, allt från att bli sparkad på ett fäste i kotan till att bli påkörd av en bil och tillslut skadade hon sig så illa i hagen att senorna i ett bakben gick av. Hon kördes till Ultuna och fick somna in där efter något dygn. jag var i Grekland och fick aldrig chans att säga hejdå till henne. Min mamma gjorde allt för att jag alltid skulle ha en ponny att rida på. Hon sålde sin häst för att kunna ge mig två stycken ponnyer. Ändå var Candy och Sessan skadade samtidigt under några månader. Jag cyklade till stallet varje morgon innan skolan för att promenera med de en och en. Jag har fått med mig otroligt mycket erfarenheter av detta och vet vilka skador som kräver vilken typ av igångsättning och ändå tar jag det alltid ännu långsammare än rekommenderat för att försöka mitt bästa för att bygga upp hästarna långsiktigt och minska risken för att skadorna går upp. Jag har intagit läktarplats på många träningar och tävlingar där jag skulle ha deltagit. Jag har varit hemma och tvättat och lagt om sår samt bytt bandage istället för att ha varit på meeting med mina vänner. Många gånger har tårarna runnit nedför mina kinder men jag är också tacksam för att jag fått lära mig att värdera kontakten med hästarna högre än alla träningar och tävlingar i världen. Idag rinner tårarna när hästarna gör sig illa men inte för att jag missar träningar och tävlingar utan i rädsla för att de inte ska bli friska och kanske till och med behöva lämna mig för livet på evigt gröna ängar. Separationsångesten är den starkaste och absolut värsta.

 

Under mina år med häst istället för ponny har oturen hängt med. Wicky som vi försökte rehabilitera i 3,5 år finns även hon någonstans i vad jag vill tro är ett paradis. Förhoppningsvis tillsammans med hennes föl Wici som dog i förlossningen. Contendra som skadade en sena så illa i bogen och hade nervpåverkan efter en skada i en halskotpelare att hon inte ens kunde vända sig i boxen utan att ha ont lämnade mig för snart ett år sedan. Det tyngsta och värsta var sista tiden med min soulmate och livs största kärlek Topanga. Att hon skulle bli så sjuk under dräktigheten gick inte att förutse eller veta i förväg. När hon tog sitt sista andetag tog hon med sig en del av mig men jag blev också lättad över att hon fick bli fri från den kamp vi inte kunde vinna. Hon vann den djupaste platsen i mitt hjärta och där kommer jag bära med mig henne i resten av mitt liv. När Isa blev utdömd i maj i år var det allra viktigaste att hon skulle klara av ett liv som mamma för varken jag eller min mamma orkar ta bort en till häst just nu. Även om vi vet att vi skulle göra det om det inte fanns en annan utväg. 

Nu väntar en lång vila och rehabiliteringsperiod för Cara. Det finns ingen som kan lova mig att hon blir frisk igen. Cara och jag ska dela en framtid tillsammans. Hon är bara 6 år och hon ska bli gammal och gråhårig vid min sida. Det bara måste bli så. Jag klandrar förstås mig själv. Om jag hade hållit ihop henne lite till på den där bommen, hade hon snubblat då? Jag ifrågasätter inte tur och otur längre, jag bara vet att otur kommer att drabba mig och mina hästar. Men jag kommer alltid att göra allt i min makt för att rehabilitera och förebygga skador på bästa sätt i samråd med min veterinär.