Min plats på jorden

Publicerad 2018-06-29 10:34:52 i Allmänt,

I torsdags dagen innan midsommar efter att jag slutat jobbet gick första lasset med hästar upp till landet. Mamma körde Diva, Vera och Cara i lastbilen och jag tog Amy och Lisa i transporten. Världens snällaste små kids rörde inte en hov under den 2h långa bilfärden. Lugnt och sansat gick de ut i sin nya hage med gräs upp till magen på dem. Cara gör kidsen sällskap i sommar. De andra hästarna står ca 5 minuter därifrån med bil för där är ridmöjligheterna bättre för en häst som exempelvis Vera som behöver ramas in. När första lasset hästar var installerade så åkte jag hem för att hämta Lady, Isa och kaninerna. Vi återvände efter midnatt någon gång men känslan att gå och lägga sig och veta att jag kommer vakna upp på landet är obeskrivlig. Det är min plats på jorden.

Alla hästar ska vila i en vecka för att ladda om batterierna. Det innebar endast hästmys under midsommarhelgen. Jag trivs så när jag ser hur hästarna njuter och strosar omkring i sina hagar. Den bästa belöningen efter en riktigt bra tävlingssäsong. Mina hästar kommer alltid att få vara hästar. De kommer alltid få gå i stora hagar med kompisar. Mitt motto är att en lycklig häst är en lydig häst.

Midsommar på landet var precis så som det ska vara. Självklart regnar det på midsommar men det är sedan gammalt. Vi umgås med släkten och i år var det svårt att slita blicken från den nya fyrbenta kusinen Kiwi som är en bedårande liten hundvalp. Senare på kvällen åkte jag för att träffa mina landetkompisar. Jag tycker inte om fester speciellt mycket men på landet är det en helt annan sak. Det är en social tillställning där man umgås mer än en fest. Men att umgås med släkten och framförallt mormor är det allra värdefullaste för mig. Helgen blev lugn och fantastisk ute på landet. Jag kände mig nästan gråtfärdig när jag var tvungen att ta mitt pick och pack för att åka hem i söndags. Vi tog med oss Isa och Cara som har haft viktiga tider inbokade i veckan. Jag svängde förbi Bell på middag i söndags och det räddade söndagsångesten.

I måndags morse anlände jag med Isa till Stjärnborg kl 06.45 för dräktighetskontroll och hon konstaterades dräktig med Crown Z. Jag blev väldigt glad trots att den nya stjärnan som nu växer i Isas mage inte är min. Isa fick stanna kvar på Stjärnborg under dagen för att på eftermiddagen triangelmärkas innan jag hämtade hem henne efter att jag slutat mitt jobb. Märkningen är något som skär i mitt hjärta. Den där hemska lilla symbolen symboliserar ju att Isa ALDRIG mer får tävla. Det blir så svart på vitt att hennes glansdagar på tävlingsbanan hann avslutas innan de ens hann börja. Jag sörjer Isas livssituation samtidigt som jag är tacksam över att få ha henne kvar i livet och vad som än händer i framtiden så vet jag att hon aldrig ska behöva ridas eller tävla igen. Isa ska inte behöva ha ont. Hon är en fantastisk häst och för mig också en fantastisk vän.

Måndagkvällen spenderade jag på galoppbanan i Bro för Mum skulle starta. Första gången på ny distans och som hon krigade på genom hela loppet. Hon hade en toppjockey på ryggen och trots att hon fick hoppa över en avfallen jockey som föll precis framför henne när hon börjat manas på inför upploppet så sprang hon hem en fin fjärdeplats bland nästan fullt startfält. Senare på kvällen flyttade Chalexi in i mitt stall för att hänga på kollo i några veckor. Chalexi är ju min guddotter och i helgen ska hon tävla innan hon följer med mig vidare till landet. Nästa vecka börjar min efterlängtade semester.

I tisdags när jag var på jobbet så åkte mamma med Cara till Håkan för ett ultraljud på hennes skadade djupa böjsena. Besöket gick bra och chanserna att hon blir helt återställd finns. Men precis som Håkan säger är det en tråkig skada och detta är väldigt ångestladdat för mig. Det känns okej att Cara ska vila länge för jag har inga problem att vänta i en halv oändlighet på hennes tillfrisknad. Men jag är livrädd för att sätta igång henne igen. Jag vet att jag kommer ta babysteps och lägga hela min själ i hennes rehabilitering. Tänk om jag faller på målsnöret precis som med Isa? Vågar jag någonsin tävla och träna henne fullt ut? Tänk om skadan går upp ifall jag gör det? Klarar jag av den förlusten och sorgen? Jag känner mig trygg med att Cara går i sin hage och äter gräs men om skadan går upp när jag rider kommer jag inte kunna förlåta mig själv, jag kommer klandra mig så enormt mycket. Historiken av skadade hästar har satt djupa spår inom mig. Jag älskar livet med häst mer än allt annat och det finns inte en enda dag då inte hästarna sätter ett leende på mina läppar och jag vet att det är värt att alltid kämpa vidare men rädslan och ångesten över att förlora fler individer alldeles för tidigt finns också med mig.

Natten mellan onsdag och torsdag anlände Day de Luna Z hem till oss för att ta över Isas roll som ridhäst för mamma och tävlingshäst för mig. Luna som hon kallas är 5 år gammal e. Diamant de Semilly - Argentinus och vi äger henne tillsammans med stall Karupslund. Luna är en stor tjej ca 170cm hög vilket utmärker sig hos mig som har två tävlingshästar under 160cm. Jag har hunnit med en premiärtur och det känns väldigt positivt. Luna verkar lugn och stabil trots sin ålder och nytt hem. Jag längtar redan till vår första tävling och tiden ihop med henne. Jag tror också att hon blir toppen för min mamma. Min älskade mamma som stöttar, hejar och alltid gör allt i sin makt för mig.