Malin Åkerström

I måndags anlände jag som vanligt till stallet strax före kl 18. Jag såg att Lisa och Amy låg och vilade i ligghallen vilket hör till vanligheten att de gör. En stund senare är Amy ute och betar och Lisa ligger kvar och gnäggar i ligghallen. Hon nästan skrek-gnäggade. Direkt anade jag och min stallägare oro. Vi gick dit och mycket riktigt så låg hon där och rullade sig och flämtade. Upp med henne för att kolla tempen och det var tur att vi var två för hon ville hela tiden lägga sig ned.   Jag tog henne på en promenad och min stallägare hjälpte mig att få in alla andra hästar. Denna gång kände jag verkligen att det var allvarligt med Lisa så jag ringde veterinär direkt som kom 1h senare. Tills dess gick vi och gick ännu mera. Lisa fick som krampanfall och kastade sig ned på marken mellan varven. Det var otäckt att se. Veterinären kom och gav henne det mesta i medicinväg. Vi sondade i henne vatten och olja också. Kramperna försvann och hysterin om att rulla sig men när det gått ett par timmar efter att veterinären åkt och Lisa bara ville ligga ned så bestämde vi oss för att köra henne till Ultuna. Tur att jag har lasttränat henne för hon gick rakt in i transporten och åkte snällt hela vägen till Uppsala. Väl på Ultuna fick hon mer mediciner och fler undersökningar gjordes. Man kände något på tarmen som tyder på att det kan vara en allvarlig kolik. Vi diskuterade kring buköppning och dess prognos samt risker. Kluvna både jag och mamma om det är värt att ta risken när Lisa bara är 1år. Det är många år att leva om det blir bestående problem men samtidigt så har hon många år kvar av livet. Tack och lov så behövde vi aldrig fatta det beslutet för Lisa bättrade sig och kom hem i onsdags kväll igen. Mager och ynklig men med en helt annan blick än i måndags. Även om allt gick bra denna gång så var det två dygn av oro och ledsamhet.  

Jag pustade ut och har under torsdag och fredag hoppat varsitt pass med mina tre bruna tjejer. Cara gjorde sin första hoppning på några veckor och kändes som hon ska igen även om hon busade och hittade på hyss mellan hindren. Diva hoppade fint men trodde en gång att det var bowling vi sysslade med där jag var klotet och hindret käglor, det blev strike. Vera hoppade likt den superstar hon är. Glad över det var jag och ännu lite gladare med en hel helg framför mig.  

Imorse inledde jag dagen i stallet precis som alla andra helgmornar. Jag såg verkligen framemot helgen även om det inte är tävling på agendan. Men att strosa runt och rida hela dagarna är inte fy skam det heller. Men den härliga känslan blev som bortblåst en bit in i Caras ridpass. Mitt under ridpasset blev hon plötsligt väldigt halt på ett bakben. Jag gick hem henne, kylde benet men hon var fortsatt halt och vilar hela tiden på det benet. Det spelar ingen roll att jag inte vet felet, att det kan vara något snabbt övergående för katastroftankarna är redan igång. Tårarna kommer som ett brev på posten och oron är tillbaka. Kommer hon att bli frisk? Jag har redan bokat in henne hos Håkan på tisdag morgon och helt plötsligt längtar jag bara tills helgen ska vara över så jag får veta hur der ligger till med henne. Cara är mitt allt, hon är min trygghet och även om jag har andra hästar att rida så är det inte samma sak för det är Cara som är min häst och som är min framtid. Hon som redan har bevisat att hon är något att räkna med i framtiden. Jag tänker tillbaka till alla hästar som skadat sig utan att bli friska..  Vi närmar oss Contendras första årsdag som död med stormsteg och det skrämmer mig. 

Om bara Topanga hade fanns här så skulle jag ha funnit min tröst hos henne. Jag saknar henne varje dag.