Malin Åkerström

Året 2018 blev så mycket bättre än året 2017. Som för de flesta har varje år sina dalar och toppar men detta år summerar jag och minns topparna allra starkast. Skönt för jag vet inte hur jag mentalt skulle klara ett år som 2017 igen. 

 

Jag gick över till 2018 trasig i hela själen efter ett år då jag först förlorade min främsta tävlingshäst Contendra och sedan the love of my life Topanga. Det satte sina spår men jag fick Amy som har fått mig att blicka framåt, att ta vara på det lilla i livet och jag har henne att tacka för så mycket. Hon har varit min räddning alla jobbiga dagar. Hon har blivit den viktigaste pusselbiten i mitt liv. Fortfarande så saknar jag Topanga varenda dag och det känns som att hela mitt hjärta värker av längtan efter henne. Men mitt liv fortsätter och jag vet att hon alltid kommer att vara en del av det även om hon finns någon helt annanstans nu.

 

Mycket i mitt liv handlar om hästarna och det är verkligen en ofantligt stor del av mig. Men lite stolt var jag i Januari när jag tog examen efter 3 år på arbetsterapeututbildningen. Examen och allt vad det innebar var fantastiskt och att man firade det så mycket hade jag ingen aning om. Jag firade med klassen, hela Karolinska Institutet och såklart med familjen och mormor. Jag fick oerhört fina examenspresenter av mamma och mormor, mamma gav mig halva Amy som hon från början ägde själv. Mormor gav mig möjlighet att rädda Vera när hon behövde opereras. Det är så fint att jag fortfarande idag känner mig tårögd av tacksamhet. Jag är också tacksam över att ha mamma och mormor som mina närmsta stöttepelare och största supportrar i livet.

 

Jag började att arbeta som legitimerad arbetsterapeut i psykiatrin vilket var en stor omställning från att ha varit studerande. Friheten att bestämma över mina dagar blev mindre, arbetet förväntar sig att jag finns på plats under mina arbetstider. I början var det som att slitas ifrån mina drömmar men idag finner jag ett nöje genom att hjälpa andra människor men också genom att arbeta för att nå mina drömmar. Jag gjorde budget efter budget för att kunna avsätta varenda krona som var möjlig till hästarnas träning och tävling. Hästarna ger mig livskvalitet och energi att varje morgon gå upp och åka till jobbet. Det är jag som är chef i mitt egna liv och jag är idag glad över hur jag lyckas balansera mitt liv mellan arbete och tid i stallet. Jag har utvecklats som människa, psykiatrin har gett mig många lärdomar och många gånger gett mig perspektiv på min egen tillvaro.

 

Den jag vill tacka allra mest under 2018 är min fantastiska Vera. För vilket tävlingsår hon har gett mig. Vi började året försiktigt med 130 klasser och i maj debuterade hon 140 med winning round och vann. Nästkommande 140 kvalade hon till 145/150 efter ytterligare en felfri runda som slutade med en fjärdeplats. Sdan dess har hon också hoppat hem flertalet placeringar i 140 och hon sätter sällan en fot fel. Under hösten debuterade hon i svår hoppning 145 med ett nätt litet nedslag. Tack vare henne har jag upplevt bland de lyckligaste stunderna någonsin i mitt liv. Man får bara chansen en gång i livet att ha en häst som Vera och jag njuter av att få deläga och rida en sådan kapabel häst. Det är den svåraste och mest känsliga individ jag har mött men också den häftigaste och bästa tävlingshäst jag suttit på.

 

Våren hade sina tyngre stunder och det började med att min fantastiska Isa som skulle göra comeback på tävlingsbanorna drog upp sin skada på djupa böjsenan i hoven och istället blev utdömd. När man har kämpat med rehabilitering i ett år, klockat varenda minut för att träna henne efter konstens alla regler så kändes det extremt tufft. Jag vet att vi gjorde allt vi kunde men Isa var verkligen någon som hade kunnat bli min främsta tävlingshäst vilket gör det extra sorgligt. Idag går Isa dräktig på en gård i Dalarna hos de bästa tänkbara människorna. Det är vi som äger henne och jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle kunna känna mig så lugn med att ha henne någon annanstans som jag gör med att hon bor där. Jag hoppas på att få ett föl efter henne 2020 om allt går som planerat och att hon får ett friskt och fint föl 2019.

 

Inget ont som inte för något gott med sig brukar man säga och det var så sant för min fina Luna och glädjespridare kom in i mitt liv och skiner som den solstråle hon är. Det känns om att hon fyller en del som har fattats i mitt liv. Hennes närvaro fyller min själ med så mycket glädje. Att hon har så mycket potential gör att hon känns riktigt lyxig att arbeta med. Hon har bara gjort ett fåtal starter under sommar och tidig höst vilket även varit hennes livs första tävlingstarter. Hon har gjort samtliga på ett väldigt bra och lovande sätt inför framtiden. Hon sätter guldkant i min vardag.

 

Vårens tyngsta besked var att Cara hade fått en skada på en sena i ett bakben vid kotan. En solig dag travade jag över lite bommar på ridbanan hos grannen. Cara snubblar till, inte speciellt märkvärdigt men blir ordentligt halt så det vara bara att traska hem och ringa Håkan. Hon blev inte utdömd som Isa men ändå så var detta besked tyngre. Troligen för att Isa hade blivi utdömd precis ett par veckor innan av en liknande skada. Jag kände att de lika gärna kunde säga på en gång att det kommer att hända Cara också för under en rehabilitering för en sådan skada hinner man verkligen slitas mellan hopp och förtvivlan om och om igen. Det kändes så tungt att behöva gå igenom samma process igen. Det finns veterinärer och ägare som skyndar på läkningen, men en sena behöver tid och jag och min veterinär är väldigt eniga om det. Men vi är också måna om att hästarna ska få vara hästar. Cara ordinerades inte boxvila utan släpptes på bete med kidsen. Hon skulle hållas lugn och där ute var hon betydligt lugnare än vad hon skulle vara instängd i sin box. Men månaderna har gått och just nu i januari 2019 har hon snart vilat och varit under rehanilitering i 9 månder och vi har kommit upp i 1,5min trav. Igångsättningsprocessen tar tid och vi skyndar inte någonstans. Nu ska hon långsamt nå upp till normal belastning innan vi stärker henne lite extra inför eventuell hoppning och tävling. Men fortfarande känns det tungt för det går inte att svara på om skadan kommer att hålla. Jag är trots allt tacksam att Cara som 6-åring radade upp felfria 120-klasser och debuterade 130cm med ett nedslag innan sin skada.

 

Ytterligare en glädjande händelse under våren var att Diva hittade hem till mig igen. Inte i närheten av den Diva som lämnade mig nästan 1,5 år tidigare men ändå min älskade Diva liksom. Hon har radat upp seger efter seger och jag tror att hon under 2018 hoppade hem totalt 13 stycken. Väldigt roligt även om det är i lättare klasser även vad jag har ridit henne i tidigare. Jag älskar denna lilla härliga häst och känner mig lyckligt lottad som fick förtroendet med henne en gång till.

 

Jag hade min första riktiga semester i somras och vad fantastiskt det var. Att vara på landet tillsammans med min släkt är verkligen svårslaget. Det är det absolut bästa jag vet. Även om vädret skapade problem runt om i landet på många sätt så var det väldigt härligt hos oss. Vi solade, badade och badade igen. Vi red ute i naturen och umgicks. Det bästa är också att dagligen få spendera tid med min mormor för hon är den finaste människan jag vet.

 

Hösten passerade så som hösten gör och jag började att tävla nya bekantskapen Bobbie som är en häftig liten häst. Han tillhör gänget från Dalarna som har bidragit med mycket glädje under året. Förstås allra mest genom Virus och hans närmsta team. Virus har plockat hem sina första 140-placeringar, han har även flertalet vinster och placeringar i 130/135 under året. Det är så roligt med Virus och Åsa, vi skrattar i både med och motgång och vi hoppas att 2019 blir året då Virus blir en svårklasshäst. Det finns hästägare och så finns det Åsa som är så mycket mer, både en vän och stor supporter.

 

När vintern började att ta form och kvällarna blev sådär mörka, kalla och ofta blöta så flyttade Dynamite in till mig och fick snabbt smeknmanet Dino. En häst med ett hjärta av guld som utbildas och tränas. Någon månad efter fick jag även förtroendet av Christopher att ha Britt hemma. Det var som att en dröm blev sann. Britt och jag hade två roliga tävlingsår under min tid på Runsten så hon ligger mig varmt om hjärtat. Jag njuter av möjligheten att få ha så många fina hästar i stallet och att jag får det att balansera någorlunda med mitt arbete.

 

Något jag uppskattar och njutit av väldigt mycket under året är att få följa Amy och Lisa i sin utveckling. De är två fantastiska och helt olika individer men som är trygga i det mesta. Jag har kunnat lasta och åka till hovslagren själv med 2st 1-åringar som med full tillit deltar i allt jag utsätter de för. De åker stor lastbil, de har bytt miljöer och de är alltid lugna och förväntansfulla. Jag pysslar, fixar och trixar mycket med båda två och de älskar verkligen att få stå i centrum. Mina kloka och fina framtidshästar (läs ponny om Amy).

 

Jag längtar tills 2019 drar igång på riktigt och tränar just nu för att ha samtliga hästar i bästa form när tävlingssäsongen drar igång med nya mål att sträva efter.