Malin Åkerström

När jag påbörjar att skriva detta inlägg så sitter jag bredvid Amy på betet i mörkret och klockan är runt 22 en helt vanlig onsdagskväll. Amy tuggar i sig mat och jag klappar henne i pannan med jämna mellanrum och viskar i hennes öra att jag älskar henne. På varsin sida om henne står Cara och Lisa och fyller på med ännu mera kärlek till min själ. Jag njuter av att få vara deras människa. Amy är min trygga punkt i livet. Henne äger jag till 50% och min mamma äger den andra halvan. Hon kommer att finnas vid min sida vart jag än i världen vänder mig. Det känns skönt och det känns så skönt att jag inte bryr mig om hur hennes framtid ser ut. Så  länge hon är frisk och mår bra så spelar det mig ingen roll om hon blir tävlingshäst eller om hon blir en ponny eller vad som helst. I mina ögon är hon redan så mycket mer än vad jag har kunnat drömma om. Hon blir som hon blir och det blir bra ändå. Det är en fin och värdefull stund jag spenderar på betet varje kväll. Jag åker alltid härifrån med mer energi än vad jag har när jag kommer hit. 

Dagens stora höjdpunkt var säsongens första hoppträning för Per med Luna. Vi hoppade övningar från George Morris kursen på Runsten och fick träna på att rida utifrån hans filosofi. Väldigt nyttigt och lärorikt. Luna gjorde allt jag bad henne om i hennes ständigt positiva anda. Hon har nästlat sig djupt in i mitt hjärta trots en kort tid i stallet. Per gav henne så himla mycket lovord och jag håller med honom i vartenda ett. Luna är fantastisk att ha och göra med på alla sätt och vis. Från anhöriga får jag ofta höra att jag inte ska fästa mig för mycket vid henne (i all välmening) för det finns en dag vi kommer att gå skilda vägar. Just för att hon är för fin för vad vår plånbok kan hantera. Vi har skrapat ihop för att kunna äga halva Luna och trots att jag vill att hon ska stanna för all framtid så är jag ändå glad över att den framtid vi har tillsammans är framför oss. Jag kan inte välja hur jag ska känna, jag kan inte välja att inte älska henne för det är helt omöjligt. Jag försöker att njuta här och nu över möjligheten att få jobba med en så begåvad unghäst som Luna.

 

Jag är stolt över vad vi i min familj har lyckats åstadkomma med de förutsättningar som vi har. Jag har mitt lilla stall som jag har lyckats fylla med hästar. Det är mitt kvitto på att hårt arbete faktiskt lönar sig. Snart flyttar jag även till ett litet hus på gården där mina tjejer bor. Att bo på en gård är ytterligare en dröm som går i uppfyllelse. Vi har köpt en 4-hästars lastbil och även om den förmodligen är tillverkad före jag är född och går under namnet stålbilen så är vi så himla stolta över den. Den sticker klart ut i mängden på tävlingar från alla miljonkronorslastbilar och folk skrattar åt den men jag skulle inte vilja byta den mot någon annan.

 

Vera hoppade en lång och tuff 140 WR i helgen som var och jag får nästan nypa mig i armen över att jag får styra runt en superstjärna som henne på tävling. Jag tar vara på varje språng på hennes rygg för känslan hon ger är verkligen ren magi. Hon är en väldigt speciell minihäst men de där minuterna inne på tävlingsbanan är alltid bäst från hennes rygg även om vägen dit kan vara både krokig och svår. Jag är så evigt tacksam för att våra vågar korsades och för att jag får uppleva henne. Hon är den bästa häst som jag har haft och kanske någonsin kommer ha.

 

Livet tar ofta oförutsägbara vändningar åt olika håll men just nu är mitt liv ganska bra. För första gången på länge så tar jag vara på alla små stunder och jag tar mig igenom dag efter dag med ett leende. Drömmarna är fortfarande många att jobba efter och bit för bit så tar jag mig framåt.

 

Något som jag är väldigt glad över är förtroendet att få ha Diva i stallet och att få vara en del i team Virus. Ju fler hästar desto bättre är lite av mitt motto och de två förverkligar verkligen flertalet önskningar ur mina drömmar. 

Höst, vinter och mörker närmar sig med stormsteg men detta år står jag stadigare på jorden. Förra året vid den här tiden levde jag med Topangas dagar på nedräkning samtidigt som jag hanterade förlusten efter Contendra. Förra hösten var jag ensam och trasig men den här hösten är jag glad över att jag står på mina egna ben och lämnade en väg som jag åkte på alldeles för länge. Nu har jag de människor runt omkring mig som är bra för mig. Varje dag är jag också tacksam över att ha min mormor, hon betyder allt för mig. Jag är en lycklig människa.