Malin Åkerström

Äntligen är alla hästar på sina rätta ställen igen. Amy och Lisa var sist med att flytta hem och har nu varit hemma i lite mer än en vecka. Även om de bara var några få minuter ifrån mig så är det så mycket smidigare när de är samlade. Cara fick komma hem lite tidigare pga ytterligare en skada men som tack och lov var bra på ett par dagar. Cara går nu in på sin sjätte vecka med skrittpromenader 20-30 min per gång 4-5 dagar i veckan på hårt underlag. Om en vecka har vi återbesök inbokat hos Håkan och jag hoppas så mycket att jag ska få sitta upp igen. Då har det gått nästan 6 månader sedan sist jag satt på henne... När Cara var på landet och på betet så har jag fått lite distans från henne även om jag dagligen har skött henne så har hon inte varit lika nära som hon är nu. Det har varit min räddning för att inte tänka för mycket vad denna skada kommer innebära en lång tid framöver. Nu när hon är nära igen är det så fantastiskt för hon är verkligen så speciell för mig. Att varje morgon få höra henne prata med mig när jag tar fram hennes frukost gör mig varm i själen. Men oron över det där förbaskade benen blir mer påtaglig nu. Jag googlar och läser om sådana här typer av skador och prognosen ska vara god men det är bara 50% som återgår till tidigare aktivitetsnivå. Den siffran är för mig skrämmande. Jag hoppas att Caras odds ser bättre ut då det läker bättre än förväntat men jag försöker vara medveten om att det är en lång väg att gå och att mycket kan hända under tiden.

 

Vera har haft ett par lugnare veckor efter sin svårklassdebut. Hon rids och är igång men i ett lite lugnare tempo. Hon har 6 veckors tävlingsuppehåll totalt och nu är det väl 3,5 vecka kvar till hennes nästa tävling. I helgen ska hon börja hoppa igen så jag hinner rasta henne på hinder innan vi startar upp inomhussäsongen. Jag njuter fortfarande av hennes svårklassdebut. Det är en enorm lycka att få ha en sådan häst i stallet. Hon har sina svåra och speciella sidor och nu när kylan kom så har vi tragglat uppsittningar igen. Men hennes tävlingssäsong hittills gör allt arbete värt det tusen gånger om. Jag försöker hela tiden att anpassa mig efter henne och hitta sätt som hon trivs med. Vi kompromissar och jobbar som ett team jag och Vera.

 

Diva fick en lugn vecka efter Sundbyholm men jobbar på för fullt för att vara förberedd för hennes inomhussäsong som börjar nästa helg. Hon fick vila från hoppning lite längre men har nu hoppat en gång och kändes då superfin och nästan som den gamla Diva. Sådana framsteg gör mig helt varm i själen. Man måste tro på något för att det ska bli verklighet och jag tror på att gamla Diva finns där någonstans men att det krävs mycket tid. Kanske jag har fel men jag väljer att tro på henne och gläds för varje framsteg.

 

Luna är verkligen så himla fantastisk. Hon är den bästa unghäst jag haft, så klok och så vettig på alla sätt och vis. Hon har fått ta hoppträningarna senaste veckorna och gör mig verkligen aldrig besviken. Hon utvecklas och bjuder på så mycket fin hoppning. Hon är alltid glad och alltid villig till arbete. Jag ÄLSKAR henne och känner mig alltid trygg när mamma rider henne för jag vet att hon aldrig skulle göra något dumt. Hon är en unghäst men det finns inget ont i henne.

 

Jag har faktiskt flyttat till ett litet hus på gården där hästarna bor. Drömmen om att bo på en gård och ha ca 15 meter till stallet har alltså gått i uppfyllelse. Det tar förstås en stund innan jag kommer känna mig som hemma men närheten till hästarna är fantastisk, jag som är en tvättäkta hästnörd liksom. Vardagen flyter på och jag flyter med strömmen. Jag njuter av att få dela mitt liv med 6 (7 med Isa) underbara hästar.