Malin Åkerström

Veckorna efter semestern avlöser varandra. Det var med tårar i ögonen som jag packade in mina hästar i lastbilen och lämnade landet, semestern och mormor. Men vilka underbara veckor jag fick ute på landet. Min plats på jorden där jag kan tanka energi och bara vara Malin.

 

Vardagen går i ett precis som den alltid gör. Jag trivs med det även om drömmen om att kunna arbeta med hästar på heltid alltid är närvarande. Jag har skapat mig en tillvaro som är realistisk och helt okej utifrån de förutsättningar som jag har. Jag njuter varje kväll när jag släcker stallet och mina fina stjärnor till hästar lugnt mumsar i sig sin kvällsmat. För vilket fantastiskt gäng det är som bor i mitt stall.

 

Tävlingarna är i full gång igen vilket jag älskar. Efter lite sommarbreak så har jag varit i Värmland, på Sundbyholm, i Högbo och nu nyligen i Norrköping. I Värmland var det Bobbie som var stjärnan och vann alla sina 3 klasser. Jag fick även tävla fina Sha-Boom för första gången vilket är en häst som passar mig väldigt bra och hon har hittills hoppat felfritt i 4 av våra totalt 5 starter. På Sundbyholm red jag 6 hästar och alla hoppade med sig ett eller flera pris hem. Högbo blev en lyckad tävling. Britt vann sin klass som var 130cm och Vera var 2a i sin klass 140cm. 

 

Norrköping blev något alldeles speciellt. Vera inledde med en felfri runda och femte plats i 130 och hoppade sedan dubbelt felfritt och kom 4a i 145cm med winning round. Hon kvalade till senior-SM och hoppade sådär magiskt som bara hon kan. Hon får 145 att kännas väldigt enkelt. Det är svårklass men hon studsar runt som om det vore något betydligt enklare trots min lilla rutin i de klasserna. Vera är något utöver det vanliga och aldrig har jag mött någon så bra som henne. Lyckan går inte att sätta ord på. 

 

Virus som visade en formsvacka i Högbo fick ändå debutera 145cm i Norrköping och gjorde det med bravur, felfritt och vidare till winning round där han rev sista hindret men blev trots det placerad som nr 9 av de 12st placerade i klassen. Helt fantastiskt och så roligt att jag började hoppa honom i 110 klasser när han var 6år gammal och nu hoppar han svårklass, vilken resa det har varit och så mycket glädje den har innehållit. Extra roligt att få glädjas med härliga Åsa som kämpar och jobbar med Virus mellan tävlingarna. Dubbel glädje är verkligen extra roligt. 

 

När jag styrde lastbilen hemåt från Norrköping med Vera och Britt var jag helt lyrisk trots att Britt avslutade med 12fel i 140-finalen, en tuff och svår bana krävde alla rätt från min sida för att lyckas och det blev en miss i en kombination. Men Britt hoppade fint och krigade med mig. Helgen kändes overklig och i måndags morse var det med lätta kliv jag gick till jobbet. Glädjen över Vera och Virus var så stor men just nu är den dämpad av en oro och sorg som har lagt sig som en gråzon över mig. Ett meddelande och hela min värld förändrades. 

 

Ibland tror jag inte att jag är skapt för den här världen med hästar för hästarna kommer aldrig finnas med mig lika länge som jag lever. Jag älskar de så gränslöst att jag har svårt att acceptera att de på ett eller annat lämnar mig mellan varven. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan hästar, det är inte heller jag. Jag borde heta hästnörd i mellannamn. Mina hästar är allt jag också är. 

 

Jag rider hästar åt andra och åt helt fantastiska hästägare. Men ibland kan ett misstag leda till att de väljer att sätta hästarna hos någon annan. Det kan vara förståeligt och kanske ekonomiskt bättre. Men det är ett enormt misslyckande för mig. För vi alla  som är i den här branschen vet att det går upp och det går ner. Se på Virus, han hoppade sitt sämsta resultat ena helgen och sitt allra bästa helgen efter. Det finns inte alltid en förklaring. Ibland stämmer det bara inte. Jag gör fel, jag är en människa och människor gör fel. Hästar är också levande varelser och kan också göra fel. Det är okej, men det kan vara oerhört hårt att efter en sämre runda aldrig få chansen att göra om och göra rätt. För jag går alltid in på banan med avsikt att göra det allra bästa jag kan. Ibland lyckas jag och ibland gör jag det inte. Marginalerna kan vara så oerhört små och ju större klasser ju mindre marginal till ett snedsteg har man. Jag försöker jobba med att äta, sova och vara i balans inför tävling samtidigt som jag försöker förbereda hästarna utifrån sina individuella program. Jag ändrar, utvärderar och gör om planen efter behov. Jag är en känslomänniska, jag skrattar och jag gråter. Därför skrattar jag i medgång och jag gråter i motgång.