Malin Åkerström

Ibland när saker känns motigt kan det vara bra att gå igenom sina lyckligaste stunder i livet. Som att ge en extra morot till sig själv att fortsätta kämpa liksom. Varken jag eller de som känner mig tror jag blir speciellt förvånade över att majoriteten av dessa stunder är hästrelaterade. Det går inte att rangordna minnena men ett av mina lyckligaste minnen tror jag att många kan förstå att det väger tyngre än andra så därför börjar jag med det.

 

17 juni 2017 - Fides Spes Amor T eller Amy som hon till vardags kallas kom till världen. För mig var dagen en turbulent sådan och jag grät halva vägen hem från tävlingarna jag varit på hela dagen i Dalarna trots en lyckad tävling omringad av mitt favorit team. När jag stannar för att ge Topanga medicin ganska sent på kvällen innan jag skulle åka vidare till de andra hästarna ligger hon ned och vattnet går. Min ledsna och trötta själ förvandlades till klarvaken och livrädd. När Amy tittar ut och tar sina första andetag  är det så enormt mycket glädje och kärlek. Jag har aldrig tidigare mött någon som jag från första stund älskat så gränslöst mycket. Min livs högsta dröm hade gått i uppfyllelse och det tack vare the love of my Life Topanga. Jag var helt plötsligt hög på livet och lyckligast i världen på samma gång. Jag levde i en fölbubbla hela första veckan och var hos Amy dygnets alla timmar. Åkte endast iväg korta stunder och red på de andra och då fick jag Amyabstinens direkt. Allt som kändes tungt innan hennes födelse blev utom betydelse. Amy och Topanga var allt som spelade någon roll.

 

Juni 2014 - Wicky friskförklarades efter nästan 2års vila och efter en skada som gav henne dåliga chanser att någonsin kunna bli frisk. Jag minns dagen som om det vore igår. Det är få gånger som jag har gråtit av glädje men den här dagen rann tårarna av lycka. Det hade varit en tuff vår för mig och Wicky när hennes föl dog vid förlossningen. En fin liten hingst som fick namnet Weni Widi Wici. Att Wicky mot alla odds blev frisk efter all oro och sorg som hennes viloperiod innebar var verkligen ett otroligt glädjefyllt ögonblick.

 

Maj 2016 - Cara vann 4-års klassen överlägset i Hammarö som var kval till Falsterbo på hennes allra första riktiga tävling. Jag vet att jag satte denna dag som den lyckligaste under hela året 2016. Att få bekräftat av två duktiga och kompententa människor att Cara är en fin häst eftersom klassen innehöll bedömning var så värdefullt. Jag var så stolt över min lilla Cara. Falsterbo var förstås också en upplevelse att glädjas över och minnas i all framtid men känslan att få veta att det fanns framför mig gjorde mig verkligen genuint lycklig. När jag slutade på Runsten trodde jag att Falsterbo var över för mig, att jag aldrig skulle lyckas ta mig dit igen men Cara visade mig så fint vägen tillbaka dit och levererade även fantastisk hoppning i Falsterbo med 0fel i första rundan och 4fel i den andra. Tack Cara för att du alltid tror så gott om dig själv och för att du är så modig och försiktig på samma gång.

 

 

 

Juni 2009 - december 2017 - Alla stunder med Topanga. Men jag vill framförallt lyfta glädjen när vi susat fram i skogen och känslan av att ta med henne på tävling. De 33 gånger vi har galopperat först på ett ärevarv har innehållit så enormt mycket kärlek. Jag kan skriva en bok om alla våra lyckliga stunder samtidigt som jag har svårt att sätta ord på känslorna för det har varit så mycket mer glädje än vad som går att förmedla i både tal och skrift.

 

 

 

April 2016 - Contendras 140 debut. Vi fick rycka in i elitallsvenskan och debuterade då 140cm tillsammans vilket också var Contendras livs första start på denna höjd. Vi rev tre hinder på en lång och svår bana med väldigt få felfria ekipage. Den stoltheten jag kände över henne och det hoppet jag kände över vår framtid var verkligen enorm. Vad gjorde några fjuttiga små nedslag när hästen som inte tog sig över ett kryss när hon kom till mig tog sig an dessa hinder så fint. Hästen som jag tuggade grus ifrån fler gånger än vad jag gjort från någon annan. Hästen som inte vågade hoppa på framhoppningen om det stod människor vid hindren. Älskade Contendra som jag trodde på men ingen annan. Contendra som efter denna start fick lovord från många som tidigare varit skeptiska till henne. Hon var speciell min vackra Contendra men hon var också fantastisk och glädjen efter denna start gav mig verkligen hopp om att det skulle bli något stort av henne. Att hon två veckor senare skadar sig så illa att all rehab eller vila i världen inte kunde rädda henne var en annan femma. Men den här dagen var jag världens lyckligaste ryttare till min helt egna häst.

 

Juli 2014 - Falsterbo och lag-SM brons tillsammans med Ghisela och Årsta Runsten. Vilken fantastisk upplevelse det var. Lagsammanhållningen i Falsterbo var god och vi alla ville verkligen leverera. Att ta medalj var verkligen så häftigt. Att få gå in på en prisutdelning i Falsterbo efter att ha hoppat två klasser felfritt på hinder med ett ynka tidsfel var mäktigt. Att gå i mål och höra så många som jublade tillsammans med en häst och vän som Ghisela är obeskrivligt. Det är ett minne för livet!

 

 

September 2011 - Wicky blev min. Jag tror faktiskt aldrig att jag så gärna har velat ha en häst så mycket som jag ville ha Wicky. När hon inte gick igenom den första besiktningen var jag verkligen ledsen men fast besluten om att vänta två veckor och besiktiga igen. Tack mamma för att du också vågade ge Wicky en andra chans för trots att hon var skadad i 3 av de 4,5 året som hon fanns i vår ägo så ångrar jag inte en dag med henne. Hon var verkligen en unik liten häst och hade en förmåga att genom sin enorma livsglädje fylla mitt liv med så mycket skratt och roliga minnen.

 

Maj 2013 - Min livs första start i svårklass, 145cm tillsammans med Ghisela i Falun. Jag hade endast startat en 140cm på Ghisela innan vi debuterade i svår klass. Jag minns att jag gick banan tillsammans med en kompis som också skulle debutera i svår klass. Vi tyckte att hindren kändes lika höga som John Hickey och ni som känner till honom vet att han är ganska lång. Jag hade inga förväntningar på klassen men Ghisela gjorde mig aldrig besviken. Felfritt susade vi i mål och placerade oss som nr 7 i klassen. Vi kvalade i och med det även till Young Rider SM vilket var en dröm för mig. För mig kändes det väldigt stort och det var det största jag hade gjort. Jag kommer alltid att vara evigt tacksam över att ha fått spendera lite mer än 2 år tillsammans med Ghisela.

Tiden tickar på och dagarna avlöser varandra en efter en. En del är bra och en del är mindre bra precis som det ska vara antar jag. Helgen var bra trots att det inte stod tävling på schemat. Men efter 15 ridpass under lördag och söndag så var jag ganska nöjd med min dos av hästlukt i alla fall. Mitt motto är verkligen ju mer desto bättre. Jag fick rycka in som ryttare åt Chalexi på inomhusterrängträning då ordinarie ryttare och ägare var sjuk. Ingen var såklart gladare än mig över det. Även om terränghindren var inomhus så var det hinder så smala så jag undrade om jag och Chalexi skulle få plats och linjer som jag trodde var omöjliga att bemästra. Men Chalexi inte ens 5 fyllda år lotsade mig runt så fint utan ett enda snedsteg. Hennes inställning är ruskigt lik Pippi Långstrumps som lyder "Det har jag inte provat, så det kan jag alldeles säkert".

 

Förra veckan hade jag träningsvecka med mina tjejer. Cara hoppade på onsdagen för Per och Vera på torsdagen för Lotta. Cara gjorde en riktigt bra träning och skuttade så fint över några hinder på hennes kommande tävlingshöjd detta år. Cara är snart redo för att fylla 6 år. Trots vintervila och igångsättning så fick vi höra många fina ord om hennes utveckling och att hon har stärkt sig ytterligare sen sist hon hoppade för Per i december. Ibland behöver jag verkligen stanna upp och njuta av att den där hästen är min för hon har en potential som ingen av de andra har. Men vägen är mer skör då hon fortfarande är ung och har mycket att utveckla i sin kropp för att utvecklingen ska bli bra utifrån hennes individuella förutsättningar. Jag lyssnar på henne och hennes signaler för att aldrig pressa eller stressa mot uppsatta mål. Jag har all tid i världen att vänta på henne. Hon är min skatt här i livet. Veran gjorde kanske inte hennes livs bästa träning, hon var stressad och jag vet inte riktigt varför men hon hade ingen bra dag och har varit lite spänd i en period. Efter träningen tog det en väldigt lång stund innan hon ville gå in i transporten också. Hoppningen sköter hon oavsett stressnivå väldigt bra men mot slutet tog kraften lite slut i henne. Hon tappade spänsten i ett språng och rev ordentligt vilket stressade henne ännu mer. Hon är inte van vid att riva så vi avslutade med lite lägre språng för att hon skulle få slappna av. Jag blev ändå orolig över ifall hon skulle bli "rädd" när hon rev eftersom hon blev stressad men Vera är tuff. Vi skuttade ett par låga språng i helgen för att ge självförtroende och åkte igår till Söderby för att hoppa med hjälp av Lena. Vera var mer avspänd än på länge och seglade över hinder på 140cm och tog alltså inte illa upp av att riva förra veckan. Jag är kanske lite väl överanalyserande ibland och väldigt bortskämd med att Vera sällan rör en bom på träningarna. Nu känns vi mer än redo för att debutera 135cm nästa tävling.

 

I måndags var jag nära att ramla ner i ett dike så djupt. Tårarna rann och timme efter timme låg jag klarvaken på natten och oroade mig över min sagohäst, min Isa. Tidigare på kvällen när vi skulle ta våran obligatoriska måndagstur i skogen som verkligen lyser upp mina måndagar brast det. Isa var sadlad, pannlampan var laddad och vi skulle ge oss iväg. Men hon haltar sig ut ur stallet på det där förbaskade dumma vänstra frambenet som vi har rehabiliterat och vilat i en halv oändlighet. Rädslan för att skadan gått upp höll på att kasta mig ner i det där diket. I diket av förtvivlan där jag redan varit och vänt så många gånger. Jag känner mig bränd på skador och får ett katastroftänk så fort det är något som inte stämmer med hästarna. Jag tänker varje gång att de ska tas ifrån mig till de evigt gröna ängarna. Vilket innebär att jag kommer få en sådan där svart period av sorg och saknad, en period av förtvivlan. Jag som hade bestämt att 2018 skulle det vända. Alla hästar var ju friska när vi vände kapitel till det här året. När det gäller Isa så blir också min mamma ledsen för Isa är den enda av mina hästar som hon kan rida på. Min mamma som tragglat med så oändligt mycket smärta och problem i sin arm sedan den där dagen i höstas när jag fick samtalet om att hon blivit översprungen av en häst och var på väg med ambulans till sjukhuset. Mamma hade äntligen börjat bli glad igen efter att ha kommit igång så pass med armen att hon kunde rida igen. Att hon gillar att rida Isa förstår jag också för det är verkligen en sagohäst att rida. När de andra hästarna skadat sig är det jag som sörjer och det är lättare. Jag vill inte se min mamma ledsen för det gör också så förbaskat ont. Vi som dagen innan klappat om Isa och skrattat av glädje efter att jag och Isa för första gången sedan i början på maj hoppat ett enstaka hinder på hela 105cm. Som vanligt räddar Håkan oss och Isa var halva dagen på kliniken igår. Men vet ni det konstiga? Igår var inte Isa halt. Hon undersöktes noggrant för Håkan vet att jag inte kan andas ut annars. Men inte ett steg haltade hon hur mycket hon än böjdes, longerades eller sprangs med. Det är ju nästan så att jag skäms när Håkan tryckt in henne i sitt redan tajta schema och hon uppvisas frisk som en nötkärna. Jag har inget tålamod att vänta om hästarna är skadade, jag vill veta på en gång för jag oroar ihjäl mig efter allt som varit. När hennes tidigare skada uppstod kom det och gick litegrann till en början så vi får inte andas ut helt. Men vi får ett andrum att fungera i så länge hon är frisk. För både mig och mamma har det liksom blivit otänkbart att en häst kan vricka till sig lite lätt eller kliva på en sten som ger en tillfällig hälta. Vi tror att det värsta har hänt så fort en hälta uppstår. I måndags grät vi i onödan mamma och jag men lättnaden över att det finns hopp kändes så skön efter gårdagen. Jag sov som en stock natten till idag. För att göra allt i vår makt för Isa får hon skrittas i två veckor innan Håkan tittar på henne igen. En försiktighetsåtgärd helt enkelt.

 

I söndags fick jag faktiskt lite stallhjälp. Mormor kom med min kusin Fredrik som är 13år och vi fixade med fölen. Han är så duktig med djur min kusin, han är väldigt lugn trots stegrande och busiga föl. Väldigt roligt att han sedan Amy föddes har varit till stor hjälp och kunnat hjälpa mig med allt kring henne. Annars spelar vi fotboll fölen och jag, vi borstar, kratsar fötter, spolar ben, står uppbundna och står själva i stall/hage kortare stunder för att träna på det.

Det finns måndagar som känns långa, gråa och tråkiga men min måndag känns idag väldigt glädjefylld. Det går inte att göra annat än att sväva fram på små rosa moln i korridorerna på jobbet efter den fantastiska tävlingshelg jag har haft. Hästarna hoppade 100% felfritt vilket resulterade i 4/4 felfria rundor och 4 rosetter till samlingen.

 

Vi backar bandet till lördag morgon för det var då tävlingshelgen tog sin start. Innan avfärd 08.30 trimmade jag Vera inför hennes klass under söndagen. Hon var som vanligt full av energi. Avfärdstiden blev något justerad då Cara inte alls ville åka iväg utan gjorde sina mest tappra försök till att slippa undan innan jag stod som segrare i lastningsstriden. Vi åkte via Stora Wäsby för att lasta om till Marias redan färdigpackade lastbil och hämtade då upp Chalexi. Maria var inte hemma i helgen så jag som titulerar mig som gudmor till Chalexi fick låna med mig henne på tävling också. Chalexi som fyller 5år detta år inledde tävlingsdagen och helgen med att hoppa 100cm. Hon tror sig vara en världsvan tävlingshäst trots sin unga ålder vilket är väldigt bra för det finns inga hinder, skyltar eller läktare som skrämmer henne. Hon hoppade okomplicerat runt felfritt och gjorde jämna fina språng. Jag tycker att hon är så fin och är verkligen glad för Marias skull som har en hel framtid ihop med henne. Jag är också jätteglad över att ha fått låna henne ibland.

 

Cara hoppade 110 och 120cm under lördagen och båda klasserna felfritt. Hon är min absolut mest kapabla häst men fortfarande den jag anser mig rida sämst på. I 110-klassen tyckte jag att ridningen var okej och ingen korsgalopp uppstod någonstans. Vi hade rätt antal galoppsprång på distanserna och det flöt på bra i svängarna. Jag behövde inte ens lasta in henne mellan klasserna vilket var bra för då behövdes bara en kortare framridning inför 120-klassen. Men Cara har inte hoppat på ett tag så hon blev lite trött ändå. Hon skötte som alltid hindren väldigt bra men orkade inte galoppera i svängarna så lite korsgalopp där. Det är när det uppstår som jag tycker att jag rider henne betydligt sämre. Hon är fantastisk och det är bara mitt fel. Jag måste bli bättre för att hitta ett jämnt och fint flyt i svängarna trots korsgalopp och allt vad som nu kan uppstå. Vi hinner liksom reda ut det till alla hinder så distanser osv stämmer bra. Cara hoppar också mycket i varje språng vilket gör att när hon är trött så tas det mer ut i svängarna för hon är så bra och noggrann med hindren. Lite av ett lyxproblem men jag vill verkligen rida henne perfekt för hon är så värd det. Hon är ju så himla bra.  Men jag lär mig litegrann varje gång och överanalyserar mig själv sjuttioelva gånger ungefär för att bli bättre. Hur som helst är jag helt lycklig över henne och att hon är just min häst. Hennes första 120-klass inomhus och första tävling sedan september och hon levererar på topp.

 

Igår var det Veras tur att tävla och hon hoppade en 130-klass felfritt och blev placerad som nr 8. Vera är ren magi, det bara stämmer när jag styr henne mot första hindret på banan. Det går inte att beskriva känslan den är bara så otroligt bra. Hon var svår att rida fram på igår då hon var känslig för alla människor på framhoppningen men jag försökte ta så få språng som möjligt för att inte stressa upp henne mer än nödvändigt. Försökte bara ligga och rulla i galopp för att göra av med lite energi. Inne på banan ger hon allt och är precis som en gummiboll. Älskar henne!

 

Jag har haft riktigt bra pass med Isa hemma i helgen också. I fredags hoppade jag lite studs samt ett hinder med en bom tre galoppsprång före och en efter. Det har tidigare varit en svår övning för henne men det gick så bra. Hindret var på 90cm vilket är årsbästa för oss och hon tog sig an hindret på ett väldigt bra sätt. Hon hoppade hindret istället för att ramla över. Hon är verkligen på god väg. I lördags kväll red jag ett markarbetspass med tre små bockar på en långsida och red på alla möjliga galoppsprång där emellan. Det är egentligen ganska enkla och vanliga övningar men det finns så mycket för oss att hämta hem med de. Igår tog vi sväng i skogen och Isa hade lite trötta ben men var pigg och glad.

Vad vore livet utan hästarna. Varje dag när jag slutar mitt nya jobb så är det som att släppas fri, jag blir fri när jag får åka till stallet. Jag vistas där utan att tänka på varken tid eller rum. Jag bara är och samlar energi och kärlek. Tänk om man inte har den möjligheten att dagligen få uppleva den känslan. Hur hittar man då sin motivation? På jobbet lär jag mig sakta men säkert mina arbetsuppgifter. Om ett tag tror och hoppas jag att arbetet kommer att passa mig toppen och jag kommer få fria tyglar att styra över min tid där. Jag gillar de stunder då jag hittills har fått testa mina vingar för att se om jag kan flyga eller med andra ord hjälpa människor till ett meningsfullt liv. Mina kunskaper sätts på prov och det finns ingen riktig mall att utgå ifrån. Det handlar om att kunna improvisera och hitta rätt lösning för rätt person. Det låter kanske flummigt men det är faktiskt så det är. Vardagen ska fungera för varje individ och det ska kännas meningsfullt. På vägen dit finns en mängd olika hjälpmedel som hjälp för att hitta rätt struktur. För mig känns det meningsfullt om jag kan bidra till att någon annan får det bättre. Om mina lösningar hjälper till att göra skillnad. Som ni kanske förstår så krävs erfarenhet innan jag kommer vara bra på det där och jag längtar dit.

 

Senaste veckan har innehållit två riktiga lyckorus. Det första var efter första Lotta träningen för terminen i torsdags. Planen var att ta Vera men hon hade ev haft lite kolik eller ngt ett par dagar innan så jag tänkte ta Cara istället men då hade Cara ätit dåligt på morgonen och verkat hängig samma dag så lotten föll på Isa istället. Isa och jag hoppade förstås dvärghinder men slog ändå höjdrekord med hela 90cm. Men så ridbar hon kändes, så fin och som att flera pusselbitar har fallit på plats efter igångsättningen. Isas svårighet är att hon är svag vilket gör att hon blir lite som ett godståg och då väldigt stark och svår att reglera eller påverka. Det är därför jag tar det så långsamt med henne för att jag vill att hon ska vara väldigt lydig innan hon hoppar för att inte tåget ska rinna iväg och det blir okontrollerat. Min teori är att risken för att hon ska skada sig igen kommer vara mindre om hon inte gör det. Hon har aldrig känts så reglerbar som hon gjorde den här träningen. Varenda galoppsprång var korrekt och det gjorde mig så glad så jag levde på det hela helgen. Älskade Isa vad jag känner hopp om en rolig framtid. Mitt andra lyckorus var efter gårdagens träning med Cara som det inte verkade vara något konstigt med alls i torsdags men man blir ju lite orolig så bättre att ta det säkra före det osäkra. Lena lät oss komma och hoppa själva efter sina träningar på Söderby och det var verkligen så snällt och bra. I helgen gör hon sin årsdebut och det fanns lite energi att tämja inför det. Vi gjorde inget märkvärdigt utan hoppade mest hinder i följd och liten bana. Nu när Cara fyller 6 år så får hon använda andra bett än tidigare och jag har provat ett nu som fungeradt super. För första gången på länge kändes min ridning väldigt bra på henne och jag kunde lägga större vikt på mig själv än att få igenom halvhalter på distanser med nya bettet. Cara accepterar

mina halvhalter och det blev liksom ett väldigt bra flyt hela träningen. Hon hoppade också magiskt bra, det finns så mycket hopp i henne och hon är både modig och försiktig. Hon har vuxit så mycket sedan vi köpte henne som 3,5åring och det gör att det finns mycket att stärka hos henne men också för att hon har så stort register i sig åt alla håll och kanter. Men Cara min Cara hon är det absolut bästa jag haft. Jag måste bara bli bäst på att matcha henne. Jag somnade i alla fall väldigt gott igår och kände mig så lycklig över att Cara faktiskt är min häst.

 

Annars rullar vardagen vidare. Mamma är två långhelger i Åre så jag och Isa passar på med extra mycket markarbete och turer i skogen. Isa är en vardagshjälte för mig. Hon är lättsam och väldigt fin att rida. Vera trimmar på sen sist och är alltid väldigt pigg och framåt. Hon vill alltid arbeta och känns bra. Även hon ska tävla i helgen. Det är alltid extra roligt när hon ska med på tävling. Veckans största händelse är nog att Amy har lärt sig kram på kommando. En till konst till samlingen helt enkelt. Jag har också börjat googla på hur mycket föl växer då Amy verkligen är så liten. Lisa växer så det knakar medan Amy inte alls växer lika mycket eller fort. Tänk om Amy blir en ponny!? men vet ni det gör mig absolut ingenting om det nu skulle bli så, den dagen Amy föddes insåg jag att det spelar ingen roll hur hon blir i framtiden för hon är redan så oändligt mycket mer än vad jag kunnat önska mig. Hon betyder verkligen allt för mig. Lisa har faktiskt också lärt sig en ny konst, att rymma, Tre gånger på 5 dagar har hon rymt ur hagen på samma ställe. Staketet är helt, det finns tre trådar men hon lyckas ändå ta sig ut. Platsen hon tar sig till är dessutom som en inhägnad så hon kommer ingenstans så jag förstår inte det roliga med att ta sig dit. Tur hon är fluffig och söt får då får man sin kvällsmorot i alla fall. Hon ska ha en guldstjärna i all hantering för hon sköter sig i övrigt exemplariskt.