Malin Åkerström

Efter att ha åkt fram och tillbaka mellan landet och hemma varje dag denna vecka så äger det med helg utan att åka en meter längre bort än till hästarna under hela helgen.

Topanga är kvar hemma, Sofia som jag delar stall med fick sin ena häst akut skadad och den är på klinik så hennes andra häst kan inte bo själv. Eftersom Topanga kollades på Stjärnborg igår, ska skos på tisdag och sen kollas veckan efter på Stjärnborg så fick hon stanna hemma som inte ska åka så mycket transport nu heller när hon ska tillverka en bebis. Det gör lite ont att inte ha henne här och jag saknar henne men jag vet att Sofia sköter henne bra.

I torsdags fick vi en ny familjemedlem. Ett mörkbrunt sto som heter Dakota men hon kommer att kallas för Dockan också. Hon kom från Skåne och är köpt till Maria men ska vara mammas tills ponnysarna är sålda. Jag provred henne också när vi tittade på henne och om mamma och Maria inte är på sin vakt så kanske jag snor henne..

Diva har galopptränat, klättrat och allt det där på sina utsatta dagar. Igår var vi även och hoppade lite större hinder inför nästa veckas tävlingar och trots 6 veckor utan hinder över 100cm så var hon en stjärna. Hon är magi!

Cara ska vila sin fjärde vecka nästa vecka och sedan får jag ÄNTLIGEN sätta igång henne igen!! Men hon, jag och Contendra myser varje dag och de är som B1 och B2 tillsammans de där två.

Efter regn kommer solsken och idag kom mitt solsken efter lite för mycket regnande. Topanga var dräktig på 16 dygn!!!!!

Jag vet att det fortfarande kan hända mycket men såhär långt är det ju så bra. Det är fortfarande en risk att det inte blir något och av tidigare erfarenheter kring föl så ska jag aldrig tro på att det kommer ett innan jag med egna ögon ser att det finns ett levande. Men det ska jag inte grubbla på nu för nu ska jag glädjas åt detta fantastiska besked tills nästa besök.

Alltså nervositeten när de ultraljudade henne och glädjen när det sa att det fanns en bebis är obeskrivlig. Överlycklig satte jag mig i bilen med min allra bästa vän där bak och jag kände bara att idag kan inget dra ner mig. Idag äger livet!

Älskade tappra fina Topanga är det bästa jag har. Hur speciellt detta kan bli kan nog ingen förstå. Hon betyder allt för mig.

Det sägs att kärleken övervinner allt och då hoppas jag att den ska övervinna Contendras skada för jag älskar ju henne till månen och tillbaka flera gånger om.

Ännu en gång har jag lämnat veterinären med tårar i ögon av förtvivlan men också av frustration. Det är svårt att ge en prognos och faktiskt också en fullständig diagnos. Det har snart gått tre månader och ännu syns inte ljuset i tunneln. Det tar tid och tid är samma sak som tålamod och när det gäller detta område så är mitt tålamod lika med noll. Tack och lov så är Contendras tålamod mycket bättre än mitt!

Nu ska jag bara vänta i TVÅ månader till innan nästa besök. En halv oändlighet... Hur mycket jag kommer hinna grubbla och oroa mig över under den tiden vågar jag inte ens tänka på. Men i slutändan är det såklart värt det för min tendra är värd precis all tid i världen och mycket mer än så. Världens bästa Håkan lovade att komma och kolla på henne om en månad för att jag ska känna mig lite bättre, han är en hjälte hos både hästar och människor.

Jag måste stänga ute detta och blicka framåt. Contendra måste bli frisk så är det bara och jag tror stenhårt på henne. Sist överbevisade hon ju faktiskt alla odds och detta lilla bakslag behöver inte betyda något. I alla fall så kommer jag sova betydligt bättre inatt när hon är hemma igen. Men jag känner mig så ensam i denna situation. Jag är en vuxen människa nu även om det tar emot att säga det och detta är min och Tendras strid. Men när man sitter där bakom ratten med en klump i halsen av gråt och en sparkande Contendra bak i släpet så önskar jag så innerligt att jag var 13 år igen. Att jag inte behövde fatta alla beslut. Tänk vad bra det också var när man hade någon annan som på ett mildare sätt kunde förklara verkligheten för än. Jag har bra support runt omkring mig men jag äger Contendra själv och är 23 år gammal. För gammal för att låtsas vara 13 igen..

Jag vill verkligen vara en positiv person och det är något jag ofta tänker på och önskar att jag kan vara. Men ibland faller jag.. Idag föll jag ner i ännu ett magplask.

Imorse åkte jag till hästarna med gott mod och med känslan av att äntligen få kolla Contendra igen efter ytterligare en månads vila. Det är de regelbundna besöken som kan få hela min värld att stiga men också att rasa. Efter förra besöket kände jag mig hoppfylld till en början... Resan till Brunmåla var en svettig sådan då jag blev helt kallsvettig av att köra transporten med en jordbävning i. Ungefär så kändes det i alla fall och Contendra stod still i högst 5 sekunder åt gången. Redan där försvann hoppet. Jag är övertygad om att hon inte lever rövare där bak för att vara dum utan för att hon har ont. Hur försiktigt jag än kör så tycker hon inte om det..

Väl på Brunmåla så bekräftade vi min oro och Contendra var inte bättre.. Felet verkar inte bara sitta i bogen eller så har något nytt dykt upp i hoven också under tiden. Contendra får sova kvar på Brunmåla för vidare utredning imorgon och att åka tillbaka till landet utan henne gör att jag känner mig så halv. Hon är min andra halva den där hästen och jag oroar mig över ifall hon har mat och vatten. Ifall hon sover bra mm som en riktig hönsmamma. Men Contendra är allt jag har och jag är allt hon har. Vi har liksom varandra. Usch alltså vad humöret kan sjunka på en millisekund när någon så betydelsefull inte är frisk..

För att göra dagen ännu lite bättre så åkte jag till vällsta idag och fick det då bekräftat att fina lilla Asta har lämnat livet på jorden för de evigt gröna ängarna. Det var så tomt och sorgligt. Asta har det bra nu det vet jag men hon har gjort ett så starkt avtryck i mitt liv så det känns såklart när jag aldrig mer kommer få uppleva henne igen. Precis som med alla andra hästar så lägger jag ner hela mitt hjärta i arbetet med dem. Ibland kan det vara en nackdel att lägga alla sina känslor i varje häst men det gör ju också arbetet så betydelsefullt och fint. Asta har låtit mig få uppleva många äventyr och jag är henne så tacksam för att hon lät mig vara med på den resan vi gjort och allt jag har fått lära mig under det 1,5 året vi fick tillsammans. Tack Asta för allt och spring nu fort som vinden där uppe i det paradis där du befinner dig. Här på jorden kommer du aldrig att bli glömd!

När mitt liv är så lugnt som det är just nu så är det nästan helg hela veckorna. Dagen har varit perfekt trots att det är måndag liksom. Jag och mamma har solat och badat typ två gånger i timmen för att det har varit så varmt. Älskar landet och älskar när vädret levererar så bra!

Igår var jag i Dalarna över dagen och hoppade 120+130 på Svärdsjös tävlingar med Virus. Ett ner i båda klasserna som var mina fel.. Usch på mig ibland alltså! Virus var i alla fall fin och hoppar som vanligt väldigt stabilt runt banorna.

Diva har klättrat idag och insekterna gjorde att hon var lite sur men mestadels fin. Hon är verkligen en helt annan häst mot i februari när hon kom. Då fick man slängtrava på långa tyglar in i galopp om man ville galoppera. Idag tränade jag mycket på övergångar och att fatta galopp från samlad skritt är inte alls svårt utan hon gör det klockrent på tygeln! Bästa lilla häst, bara man förstår henne så gör hon allt man ber henne om.

Nu ska jag försöka sova rätt tidigt då jag och Contendra ska på utflykt hela dagen imorgon!

Trots att det har känts tufft i några dagar så har jag haft en fantastisk dag ute på landet eller paradiset som det även kallas. Solen har värmt vår lilla ö och vi har badat, åkt vattenskidor, bastat och självklart har jag tagit hand om hästarna och ridit Diva.

Diva ska hyllas för den fantastiska lilla häst hon är och för hur hon krigar för mig. Idag tog vi en lugnare tur men i alla fall ett par vändor i klätterbacken. Igår var vi på ridbanan och hoppade serier och hon känns så stark och bra nu. Tacksamheten över att få vara hennes ryttare går inte att beskriva med ord.

Mamma och mormor som stöttar mig i med och motgång är livets människor och de allra bästa jag vet. De ser till att allting kommer att lösa sig och säger de att allt löser sig så vet jag också att de kommer att göra allt de kan för att det ska göra det. Tänk om jag ens kunde bli hälften så bra en dag...

Imorgon styr jag min bil mot Dalarna och Virus och hans team för tävling. Jag vet redan nu att dagen kommer bli toppen. Alla i team Virus är en ära att få spendera en dag med.

Gårdagen bjöd på ett magplask men tyvärr inte ett bokstavligt. Men vad lätt det skulle vara då. Stora förändringar uppkom plötsligt i min livssituation och många pusselbitar måste lösas inom kort. Detta år verkar inte bjuda på så mycket tur i mitt eller min familjs liv. Hjärnan går på högvarv = svårt att sova = trött = allt känns värre och tårarna bränner allt lättare bakom ögonlocken.

Men sen finner jag ändå min livsglädje och motivation i de där stora fyrbenta varelsernas närhet. Mina fyra fantastiska tjejer som lyser av liv och glädje. Att titta i Topangas stora fina ögon får mitt hjärta av smälta precis som det också gör när Diva kommer springande och gnäggande varje gång jag ropar på henne i hagen. Kring Cara känner jag mig uppskattad då hon är precis som en hund som älskar bara att man tar på henne eller ger henne en stunds uppmärksamhet. Hon visar så tydligt att hon är nöjd med tillvaron bara man drar en borste genom hennes lugg. Contendra är den som får mig att skratta och den som får mig att känna att jag behövs. Vi behöver varandra och vi kompletterar varandra. Vi är ett team och hon gör mig så oerhört stolt!

När jag tänker på att just de där 4 stona står och väntar på mig varje dag så känns allt lite lättare. De ger mig så mycket styrka och framförallt glädje i tillvaron.

Jag bryter ihop och jag kommer igen! Jag har så mycket att vara glad över trots att det stundtals känns mörkt.

Efter lite lugnare dagar över helgen så har lite mer intensiva dagar infunnit sig. Tur det så man inte blir slö på riktigt.

Diva galopptränade i söndags, klättrade i måndags och gick ett normalt pass igår. Hon känns toppen. Nu är det 2,5 vecka kvar tills tävling igen efter 7 veckors uppehåll.

Igår tog jag med mig Cara och Contendra hem för att de skulle få nya skor. De fick även hänga på Vällsta medan jag var med Asta på Bro Park för ett kvällslopp. Det var inte Astas dag igår tyvärr.. Ny bana innebär ny väg från ledvolten ner till banan och det är Astas största svårighet. Det hade precis börjat gå smärtfritt på Täby lagom tills Täby stängdes ner.. Hennes jockey hade inget tålamod med henne och hon blev vansinnigt sur på honom. Men trots att jockeyn var arg innan så öste han lovord över Asta efter loppet trots en sämre placering då hon blev låst. Alltså ingen placering idag men det gör inte mig någonting när Asta springer med hela sitt hjärta och ger en bra känsla.

Jag var tillbaka ute på landet strax efter midnatt med hästarna tror jag och fixade mat och så i mörkret med sällskap av Emmie i telefon vilket var tur mörkrädd som jag är.

Idag har jag fodrat och fixat vatten på morgonen hos hästarna och jag ska snart ta mitt pick och pack och Diva för att åka hem igen. Diva ska få skor och jag ska troligen rida Princen innan jag ska fakturera och åka förbi mormor för att vattna blommor och hämta post. När man spenderar pengar på hästskor är det bäst att jobba in en slant eller två. Lite typiskt att himlen är klarblå här ute utan ett moln så långt ögat kan nå dock. Men men Diva vill ha skor och det är bäst att hålla igång.

Idag har jag varit världens lataste människa. Eller det började redan igårkväll faktiskt.

Gårdagen blev lång på ponnytävling. Vi var i Tierp med Pysen och Maria hoppade lätt b och jag lätt a. Pyseponnyn hoppade felfritt i båda starterna. När vi kom hem runt 21 så var jag sugen på att gå med några andra här ute på en spelning vid hamnen men när jag väl landat på landet så blev jag trött. Ingen partynisse kan jag kalla mig i alla fall.. Jag sov istället!

Idag har jag inte rört mig mycket mer än nödvändigt. Jag fodrade imorse och har sedan solat och hängt i soffan resten av dagen ungefär. Eller nu på kvällen har jag och Maria galopptränat Diva och Apple. Jag åkte faktiskt med mormor och två av mina yngre kusiner och köpte glass tidigare också. Idag känner jag mig ruskigt lat. Jag skyller på att 3 av hästarna är på semester. Cara har nu vilat i en vecka och denna vecka skulle kunna vara en hel oändlighet.

Trots lite halvdåligt väder så har jag haft en toppen dag här ute i mitt paradis. Eftersom Fredrik fyller år idag så har hans familj bjudit på lunch, fika och middag. Mellan alla dagens matintag så har jag ridit Diva, borstat på de andra tre hästarna, fodrat, spelat volleyboll, bastat och tagit det lugnt. Jag och mamma avslutade även med lite Topanga-mys. Hon fick bli lite extra pysslad med och fick äta av favoritgräset utanför hagen. Gräset är alltid grönare på andra sidan liksom!

Diva har ju trappat ner träningen under några veckor och vilade 5 dagar helt förra veckan men ska nu börja med lite tuffare jobb igen. Här ute rider vi kanske på ridbana ca 1 gång i veckan och resten ut. Det passar mig och hästarna perfekt såhär års och när tävlingarna inte är så intensiva. Planen nu är att galoppjobba en del och att rida upp och ner för en backe de dagar vi inte galopptränar. Självklart blandat med lite lugnare turer och någon vilodag också. Även lite gymnastikhoppning den dagen i veckan vi är på ridbanan. Jag älskar sådana här träningsperioder!

Jag saknar dock att rida på mina andra hästar hur mycket som helst och allra mest på Contendra. Cara kommer ju tillbaka snart och Topanga har vi andra planer för som också lockar. Men egentligen så saknar jag att rida på Topanga något oerhört också. Att få känna känslan av perfektion som bara hon ger.

Nu är det sovdags igen, imorgon ska jag faktiskt tävla vilket det inte alls känns som.

Jag ligger i min säng på landet och funderar på hur många mil jag har åkt i min bil de senaste dagarna. Förmodligen många fler än vad min plånbok uppskattar! Men jag har hunnit med mycket. Asta och Princen är ridna mån, tis, ons och idag. Igår var jag på Bro Park med Asta för ett snabbjobb vilket innebär träningsvärk för mina ben idag men påfyllning av det där härliga adrenalinet. Jag har fakturerat för första gången på länge, jag har ridit Diva ute på landet, jag har hämtat Topanga från Stjärnborg och slutligen varit på mälarkliniken med Diva idag.

Diva skulle göra sin underhållsbehandling men hon var för frisk för att det ska vara någon idé att ge henne något. Efter en tuff vårsäsong så känns det fantastiskt att hon är så fräsch och stark i kroppen som Axel sa att han tyckte att hon var. Tänk att man kan åka ifrån de där veterinärbesöken med ett leende istället för tårar ibland. Det behövs men min magkänsla har sagt att Diva är okej och det är skönt att den stämde.

I övrigt så har jag ägnat en bra stund till Topanga idag. Hon har varit borta i 1,5 vecka och såg förfärlig ut med rinnande ögon och som många vet är hon livets kärlek och hon måste därför behandlas som en prinsessa. Cara och Contendra borstar jag också dagligen på. Cara är den mest sociala som finns. Hon skulle kunna vara en hund faktiskt.

Aningens trött ska jag nu stänga igen mina ögon. Imorgon fyller min kusin Fredrik 12 år och det ska firas!

Vid närmare 02,30 anlände vi till Runsten inatt. Allra bästa Cara stod så snällt och duktigt hela vägen dit. Såklart skulle dock något dra ut på tiden innan vi kunde sova efter en lång dag (Vi sov på runsten under natten). Jag fick en järngrej i huvudet och det blev ett enda blodbad och raka vägen upp i duschen för att lokalisera vartifrån det kom. Ett jack i huvudet hittade vi men varken jag eller mamma hade någon lust att åka och sy eller så men det verkar klara sig bra ändå. Det har hänt mig en gång förut och då kompromissade jag med läkaren och tog ett stygn utan bedövning istället för läkarens tänkta 6 stygn och det läkte fint ändå.

Imorse så tog jag ut Cara i en liten hage och packade om alla grejer innan jag åkte till Vällsta för att rida Asta, Fia och Princen. Mamma tog Cara med sig till landet. Hästarna på Vällsta var pigga och glada men hanterbara efter lite vila så jag är nöjd. Princen är verkligen alltid likadan oavsett vila eller inte. Alltid lika snäll och ridbar.

Jag landade lite ute på landet innan jag på kvällen åkte till hästarna för att rida på Diva. Hon kan vara lite klurig om man rider ut själv och Maria skulle inte rida idag men vi klarade oss bra ändå. Hon var pigg och kändes fräsch efter lite vila. Det är helt galet hur fantastisk en tur i skogen kan vara på en betydelsefull häst. Myste med min Tendra också. Längtan efter att rida henne är dock väldigt stor. Cara som har börjat sin semester pussade jag såklart en massa på.

Annars har vi bastat och spelat spel precis som man ska göra på landet. Nu ska jag sova! Imorgon ska jag rida här och sen åka hem och jobba dubbelt. Jag är verkligen lycklig i hela själen efter Falsterbo och helt lyrisk över min Cara.

Några timmar i lastbilen och jag längtar redan tillbaka. Jag älskar tävling och Falsterbo är WOW!

Cara hade trötta ben idag och rev ettan och hoppade lite mattare språng. Hon vände inte igenom som hon brukar eller öppnade upp bak men trots det så fick hon omdömet att hon hade god kapacitet, bra frambensteknik och bra avstamp. Frambenen har varit sämre än bak tidigare så kul att hon utvecklat de. Hon hoppade runt okomplicerat och säkert och jag kan inte vara nöjdare. Hon har hoppat 0+4 fel på en sådan arena och hon är drömhästen för mig. Vad mer kan man begära!?

Det känns lite deppigt att åka hem. En stor anledning är att en månads välförtjänt vila väntar för Cara. Jag vill inte ha vila från hennes rygg. Jag älskar att rida henne. Jag älskar precis allt med henne. Tur att tre andra tjejer finns där hemma som får mig att längta lite hem i alla fall.

Störst tack för denna vecka ska min mamma ha som har kört lastbil ner och betalat och hjälpt till och gjort det möjligt för mig att få uppleva Falsterbo för första gången på min egna häst.

Jag sitter i boxen och lyssnar på när Cara tuggar i sig sin kvällsmat, mysigt! Synd bara att man inte kan sova över här.

Men till det viktigaste, Cara hoppade felfritt i fredags!! Trots att hon var så trött att hon slog ihop skorna när jag travade fram vilket hon bara gör när man travar av efter tuffare pass så hoppade hon som en superstar. Det var inte så många felfria heller så extra kul att just vi lyckades. Hon visar verkligen gång på gång att hon är världens finaste häst och jag är henne evigt tacksam för detta.

Att rida felfritt i Falsterbo är mäktigt och för mig är glädjen densamma som om det skulle vara i en Grand Prix. För mig och Cara är ju detta nästan Grand Prix. Jag är så glad så det finns inte ens ord för att kunna beskriva glädjen. Hon är magisk!!

Imorgon är det dags igen och Cara är som tidigare nämnt trött. En bom eller två faller lätt då men det viktigaste är att hon får en bra upplevelse. Hon har redan bevisat vilken stjärna hon är. Hon behöver inte bevisa mer detta år alls faktiskt. För mig är hon en dröm och helt perfekt!

Dag 1 i Falsterbo börjar gå mot sitt slut. Vi anlände här igår eftermiddag/kväll och har en trött men fantastisk Cara med oss. Hon reste så bra och tar alla nya intryck och händelser med ro. Jag trimmade henne imorse uppe vid tävlingsbanorna och hon leker världsvan tävlingshäst bland ryttarelitens hästar som reds fram samtidigt. Älskade lilla häst alltså vilken superstar hon kommer bli. Hon har så många oerhört bra sidor och det allra bästa är att hon är min häst. Hon är min framtid.

Imorgon hoppar vi vår första start här och det får lite gå som det går. Jag har inga förväntningar. Vi kommer givetvis att göra vårt allra bästa men Cara är 4 år gammal och har inte hetstävlat eller tränat direkt inför detta då hon ska vara min häst i många år framöver. Under de senaste nästan 2 veckorna har jag bara ridit i skogen för att hålla henne glad. Hon behöver sin vila som startar på måndag börjar man känna av. Men detta kommer oavsett bli ett minne för livet för oss båda. Målet är att lämna Falsterbo med bra bagage i ryggen inför framtiden för Cara. Jag vet hur bra hon är och det är de som är allra viktigast. Cara är bland de bästa hästar jag suttit på och detta känns trots de små hinder vi skuttar över. Hon är nästan för bra för att vara sann i mina ögon. Jag är henne evigt tacksam för att hon tar med sig mig på denna resa och upplevelse här i Falsterbo!

Imorse började jag tidigt för att åka med Topanga till Stjärnborg. På ett sätt är det så mysigt att ta en liten roadtrip med henne, bara hon och jag liksom. Hon är mitt livs största kärlek och även om hon står i transporten bakom mig så känns hon ändå så närvarande. Att hon sedan inte var dräktig och måste sova kvar på Stjärnborg då vi påbörjar vår resa mot Falsterbo imorgon gör att dagen gick drastiskt utför. Mitt hjärta slits itu över att behöva lämna henne där. Hos människor och hästar som hon inte känner. Med Wicky var det aldrig så svårt men Wicky var helt annorlunda för fick hon bara mat så visste jag att hon skulle trivas. Jag inbillar mig att Topanga behöver kärlek också. Att hon behöver någon som berättar för henne att hon är jordens finaste varelse. Åh min Topanga här ligger jag nu i min säng på landet och undrar hur du har det där borta. Om du sover och om du har några snälla hästkompisar... Jag hoppas att du vet att vi kommer och hämtar dig så fort vi kommer hem igen.

I övrigt så såg jag flera fina föl på Stjärnborg. Längtan efter ett föl är så stor och för alla runt omkring oss verkar det vara så lätt att få ett. Men för oss verkar det ha satt sig käppar i hjulet ordentligt. Jag måste göra något väldigt fel..

Hur som helst så rullade dagen vidare. Jag red Asta och Princen när jag ändå var hemma och Asta var knäpp på alla bromsar och lekte kast med liten Malin medan Princen var snäll och lugn som den snällaste farbrorn.

Efter omvägar och en evighetsväntan vid en bro som hade hakat upp sig påväg ut till ön där vårt landställe ligger på så kom jag fram och red fina speciella älskade Diva. Därefter red jag en trotsig 4-åring som "kan själv". Men efter mycket tragglande så blev hon fin. Genrepet ska ju inte gå bra och detta är sista passet innan Falsterbo. Kanske det betyder tur!?

Imorgon åker vi till Runsten med Cara för vi ska låna deras stora lastbil och köra henne ner med. Cara är friserad och packningen är påbörjad men jag ligger lite efter eftersom det tog en extra timme att köra tillbaka hit tack vare bron..

Klockan är egentligen långt efter att min sovklocka har ringt men jag har varit och träffat några vänner här ute på landet. Kul att få till det när man har tid! Jag har så mycket fina vänner i mitt liv som gör allt så mycket bättre. Det är synd att man inte kan ses oftare och några känns det som att de försvinner lite för man är på så olika plan och platser i livet. Jag hoppas att man kan hitta tillbaka till varandra i framtiden för en del vänner saknar jag verkligen. Jag är ju tyvärr lite hopplös som är upptagen med skola, jobb och hästar dygnets alla timmar... Men om 1,5 år är skolan förbi för min del!

Igår red jag endast Diva här ute men åkte hem och red Asta och Princen på kvällen. Jag sov sedan kvar hemma och red de imorse också innan jag åkte tillbaka hit ut. Både Diva och Cara är ridna här ute idag och guldstjärnan för dagen får Diva.

Contendra och Topanga är pysslade med och annars händer det precis lagom mycket för en stund. Landet är så himla bäst. Här är mitt andrum och jag trivs precis som fisken i vattnet. Det är som att andas ut att komma hit och jag fasar redan för dagen då det är dags att flytta hem igen.

Jag vill också hylla de fyra stona som förgyller alla mina dagar. Vilken glädje de ger mig och vad jag älskar livet när de är en del av det!