Onsdag
Det sägs att kärleken övervinner allt och då hoppas jag att den ska övervinna Contendras skada för jag älskar ju henne till månen och tillbaka flera gånger om.
Ännu en gång har jag lämnat veterinären med tårar i ögon av förtvivlan men också av frustration. Det är svårt att ge en prognos och faktiskt också en fullständig diagnos. Det har snart gått tre månader och ännu syns inte ljuset i tunneln. Det tar tid och tid är samma sak som tålamod och när det gäller detta område så är mitt tålamod lika med noll. Tack och lov så är Contendras tålamod mycket bättre än mitt!
Nu ska jag bara vänta i TVÅ månader till innan nästa besök. En halv oändlighet... Hur mycket jag kommer hinna grubbla och oroa mig över under den tiden vågar jag inte ens tänka på. Men i slutändan är det såklart värt det för min tendra är värd precis all tid i världen och mycket mer än så. Världens bästa Håkan lovade att komma och kolla på henne om en månad för att jag ska känna mig lite bättre, han är en hjälte hos både hästar och människor.
Jag måste stänga ute detta och blicka framåt. Contendra måste bli frisk så är det bara och jag tror stenhårt på henne. Sist överbevisade hon ju faktiskt alla odds och detta lilla bakslag behöver inte betyda något. I alla fall så kommer jag sova betydligt bättre inatt när hon är hemma igen. Men jag känner mig så ensam i denna situation. Jag är en vuxen människa nu även om det tar emot att säga det och detta är min och Tendras strid. Men när man sitter där bakom ratten med en klump i halsen av gråt och en sparkande Contendra bak i släpet så önskar jag så innerligt att jag var 13 år igen. Att jag inte behövde fatta alla beslut. Tänk vad bra det också var när man hade någon annan som på ett mildare sätt kunde förklara verkligheten för än. Jag har bra support runt omkring mig men jag äger Contendra själv och är 23 år gammal. För gammal för att låtsas vara 13 igen..
