Malin Åkerström

Att sakna

Publicerad 2018-01-30 16:59:22 i Allmänt,

Jag har trott mig veta vad saknad innebär men saknaden efter Topanga går inte att jämföra med någon annan saknad som jag har upplevt genom livet. Jag saknar henne så innerligt och ofta, varje dag saknar jag henne. Det hon bidrog med i mitt liv är så oändligt mycket och så fint så jag känner mig rörd till tårar. Utan henne skulle jag inte vara jag. Utan henne skulle jag inte veta vad glädje hela vägen in i själen innebär. Jag skulle inte veta vad det innebär att älska någon så starkt att du är villig att offra vad som helst för att någon annan ska ha det bra. Jag är säker på att om jag inte hade haft Topanga i mitt liv skulle jag vara en betydligt sämre person. Jag säger inte att jag är bra på något sätt men att hon har lärt mig att se det fina i livet, att uppskatta små saker och att skratta ofta.

Häromveckan styrde jag Isa mot traktorvägarna i skogen i det stall hon bor i vilket också är det stallet som Topanga bodde i innan hon blev dräktig. Jag kände mig lycklig över att underlaget var så pass bra att jag skulle kunna galoppera och låta träd för träd försvinna bakom oss. Men lyckan blev kortvarig. Isa ville inte galoppera alls utan tyckte att det var rena skräckstigen att vistas på. Jag satte mig sedan i bilen och lät tårarna rinna. Efter en stund insåg jag att det inte alls var för att Isa inte ville som jag utan för att jag saknar Topanga som jag var ledsen. Ingen annan kan ge mig den där känslan, traktorvägen i skogen var vår favorit. Min och Topangas favorit. Där galopperade vi snabbt som vinden, i svängarna bockade Topanga av glädje och jag skrattade så mycket att jag knappt kunde hålla mig kvar. Det var min terapi och Topangas höjdpunkt i veckan. I ur och skur red vi där oavsett om det var närmare mitt i natten eller en tidig morgon och ALLTID hade vi lika vansinnigt roligt. Jag associerar den där platsen till en känsla jag aldrig kommer få uppleva igen. I alla fall inte på samma sätt som när Topanga fanns. När jag inser det blir saknaden så påtaglig och så stor.

Jag tror att Topanga brydde sig om mig. Många gånger har jag känt mig ensam men Topanga fick mig alltid att känna mig rik på kärlek och aldrig kände jag mig ensam i hennes sällskap. Hon var så närvarande och så fin mot mig. Livet utan henne är verkligen en stor pusselbit fattigare. Hon löste alla mina livsfrågetecken utan att säga ett enda ord. Hon fick mig att känna mig värdefull och att min existens hade betydelse. Det finns dagar då jag ifrågasätter detta och då saknar jag henne ännu mer. Det var hon och jag mot världen. När saknaden blir sådär extra stor så känns det som att världen är emot mig. Som att jag är ensam att ta mig igenom livet. Ingen förstår mig så bra som hon gjorde.

Jag är livrädd för att hon kommer att glömmas bort och för att minnena ska suddas ut. Jag vill att hela världen ska veta vem hon var och allt fint hon bidragit med. Hon var ingen häst med värdscupmeriter som skrivs om i tidningarna men hon var en unik individ med ett hjärta större än hela vår planet. Hon var en individ som trodde gott om allt och alla.

Topanga jag saknar dig och älskar dig precis lika villkorslöst som innan du lämnade platsen här på jorden. Jag vet att du gör stordåd på den plats där du nu befinner dig. Jag vet att jag i resten av mitt liv kommer att bära med mig dig i mitt hjärta och vara dig evigt tacksam för att du förändrade mitt liv till en så lycklig plats under de nästan 9 år vi fick tillsammans.

Kommentarer (0)

Tävlingssäsongen 2018 är igång

Publicerad 2018-01-29 16:39:32 i Allmänt,

Det är måndag och andra veckan på mitt nya jobb är på ingång. Välkommen till verkligheten Malin. Att komma och gå som man vill är inte längre ett alternativ utan ett minne blott. Måndag - Torsdag ska jag vara på plats mellan kl 8-17 och på fredagar mellan 8-14.30. Men jag kommer att vänja mig, det är omställningen som är svår och stressande. Ett nytt jobb inom ett område som jag inte har erfarenheter inom är inte enkelt. Jag är yngst på mitt jobb. Jag har minst erfarenheter. Jag har minst kunskap. Men jag lär mig litegrann varje dag. Jag försöker att få pusselbit för pusselbit att falla på plats. Jag antecknar och repeterar och försöker att suga åt mig av allt jag ser och hör. En dag ska jag vara bra på det här. En dag kommer jag att trivas och se det här som en del av mitt liv precis som jag tog mig an livet som student. Jag längtar till den dagen och önskar att vi bara kunde hoppa dit nu på en gång.

Med mitt nya schema krävs planering för att få vardagen att gå ihop. I mitt liv är hästarna a och o. Att få en bra struktur är viktigt för att varje häst ska få den tid de behöver. Det är 5 hästar i 2 olika stall och efter min första vecka på nya jobbet så känner jag mig hoppfull över att få det att gå ihop på ett bra sätt. Jag är van vid långa dagar och trivs med det vilket gör att mina tider är ungefär likadana som de varit de senaste åren. Det bästa stunderna är när jag är i stallet. Där finns inte tid eller rum utan bara jag och hästarna. Det tar den tid det tar och jag känner mig så oerhört hemma i både kropp och själ. Det blir så oerhört värdefullt att få vara där varje dag året om. Drömmen skulle ju såklart vara att bara tillbringa dagarna i stallet och inte jobba men verkligheten fungerar inte så, i alla fall inte för mig. Jag behöver en stabil och fast inkomst för att kunna ha mina tjejer. Jag tror också att jag älskar och värdesätter hästarna och stallet ännu mer (om det nu går) när jag får jobba för att kunna få uppleva det. Jag är tacksam över att jag i min uppväxt har fått lära mig att hantera ekonomi, pengars värde och att ta ansvar för det. Jag gör vad som helst för att kunna ha mina tjejer och göra det jag älskar allra mest. Nästa månad får jag min första heltidslön efter studieuppehållet och jag längtar efter att få göra nya kalkyler över hästarnas utgifter. Min mamma har stöttat mig i tävlings och träningskostnader under mina studieår vilket jag inte kan tacka henne nog för. Stallhyror, foder, skoningar och veterinärkostnader har varit mer än tillräckligt med studentinkomsten trots många timmars arbete på sidan av. Mitt i allt nytt vill jag backa bandet, pausa livet och ta vara på tiden som bara susar fram. Jag minns min första skoldag på Karolinska Institutet som om det vore igår och det är därför skrämmande att tre år har kunnat susa förbi utan att jag har hunnit blinka. Men jag vet också att jag har trivts bra under de där tre åren trots att den första tiden kändes precis på samma sätt som jag känner nu.

Nog om det där och till betydligt viktigare saker. Tävlingssäsongen är officiellt igång och i lördags packade jag in Vera i transporten och rullade mot Märsta för årsdebut. Planen var att hoppa en 120cm men Veran kände sig ganska nöjd redan efter hinder nummer fem, skämt åsido. Jag såg ingen vettig distans på ett hinder kort ur sväng från utgången och tog förhållning efter förhållning så Vera stannade upp i hopp om att få gå ut till den skinande solen istället. Jag kunde inte rida an på hindret och fick lägga en volt. Hon kändes väldigt fin men vi har inte varit ute på länge eftersom hon fick ett ofrivilligt avbrott i och med operationen i höstas så lite ringrostiga. Jag bestämde mig för att efteranmäla oss till 130cm också och det var ett bra beslut för Vera var lugn och fin och jag skötte styrningen betydligt bättre vilket gav oss en dubbelnolla och vårt sista kval för att få hoppa 140cm. Väldigt skönt att ha det där kvalet klart så vi slipper tänka på det men också väldigt skönt att Vera kändes så himla fin och att allt stämde. Är en lyckligt lottad delägare och ryttare till henne. Hon är väldigt speciell men hon är också magisk.

Cara trimmar på och känns finare och finare. Igår grävde jag fram henne under en päls som vem som helst skulle kunna tro tillhörde en björn istället för en häst. Jag har faktiskt aldrig klippt henne förut men hon var supersnäll. Vi hade en spa-kväll med ben, svanstvätt och ryktning efteråt. Jag gillar kvalitetstid med tjejerna. Cara är en tacksam häst att ge extra uppmärksamhet för hon trivs verkligen med att vara i centrum. Hon gör sin första hoppträning i veckan och årsdebuterar om två veckor är planen.

Isa fortsätter med sitt markarbetesschema och igår slog vi nog höjdrekord när ett litet skutt mätte hela 70cm. Hon förbättras för varje gång nu även om vägen till målet fortfarande är lång och säkerligen krokig också. Jag är så nöjd med den långsiktiga planen och att jag verkligen kommer att ge henne all den tid som krävs för att jag ska känna att vi är redo att starta upp tävlingskarriären igen. Hon är värd att vänta på det är jag helt säker på.

Amy och Lisa har sina aktiviteter flera gånger i veckan och förra veckan stod spolning av ben på schemat. När man har spolat sina ben får man också borstas och äta morötter. Borstningen är mest uppskattad hos Lisa och morötterna hos Amy. Framtiden känns så spännande med dessa två även om de för min del gärna får vara såhär små, söta och fluffiga i hela sina liv också. Lisa är en fantastiskt trevlig och rar individ och kärleken till Amy går inte att sätta ord på den är bara så himla oändlig. Ni som vill se alla henne konster hon lär sig kan följa henne på instagram, där heter hon @amythefoal

I helgen åkte jag och red på galopphästarna. Det var skönt att komma dit och känna mig som hemma. Ett jobb där jag kan alla rutiner.

Kommentarer (0)

Examen och en sista vecka i frihet.

Publicerad 2018-01-20 08:20:48 i Allmänt,

Förra helgen som innehöll examen seglade förbi i en väldig fart. Från början trodde jag att diplomen delades ut i vanliga klassrummen i skolan men det här var betydligt mer än så. På torsdagen hade vi rosceremoni i skolan och det var faktiskt i våra vanliga klassrum där vi tilldelades varsin ros och goodiebags där det även fanns så kallade pins som var det alla egentligen var där för att få. Vi åt smörgåstårta och andra goda tillbehör och avtackades av lärare och kursare i terminer under oss. På fredagen var den riktiga examensceremonin i Aula Medica på campus Solna. En stor aula med över 1000 sittplatser. Vår ceremoni var tillsammans med de färdiga läkarna och alla fick skaka hand med rektorn uppe på scen samtidigt som man tilldelades ett diplom. Det sjöngs sånger, visades uppträdanden och hölls tal och anhöriga var där och hejade och klappade händerna. Det kändes mäktigt och för första gången kände jag faktiskt en liten stolthet över att ha genomfört mitt program under 3 år på Karolinska Institutet. På kvällen var jag mamma, pappa, Maria och mormor på en mysig restaurang i Stockholm och åt fondue. Jag fick den finaste av de finaste presenterna av mamma. Amy som har ägts av min mamma i väntan på att jag ska betala av min del i henne ägs nu av halva mamma och halva mig och så fick jag även en canvastavla på henne som ska hänga bredvid canvastavlan på Topanga. Av mormor har jag redan fått en minst lika fin present lite tidigare när ekonomin började ge vika efter Veras operation och vistelse på Mälaren hästklinik i en vecka. Förra årets veterinärräkningar är verkligen insane men nu när alla 5 hästarna mår bra har det varit värt att jobba nästan dygnet runt för att få det att gå ihop. Hur som helst var kvällen väldigt mysig och det känns så fint att min familj ville uppmärksamma examen så mycket. Utan mormor hade det inte blivit någon examen så tacksamheten till henne är oändlig. Under lördagen fortsätte firandet långt in på natten. Några i klassen möttes upp i stan hemma hos en klasskompis där vi åt lite snacks och drack bubbel i väntan på att åka till Grand Hotel för trerättersmiddag med uppträdanden och dans till en stund efter 12-slaget. Efter det gick en buss till efterfestlokalen i Solna där jag inte blev allt för långvarig.. Morgonfodring dagen därpå liksom. Men jag hade en jätterolig och oförglömlig kväll. Är så glad över så många fina klasskompisar och för att examen blev så mycket mer än vad jag trott eller förväntat mig.

Den här sista veckan var planen att vila ordentligt då jag känt mig trött ett tag men jag är dålig på att vila så det har väl blivit lite mindre vila än önskat. Men jag har varit fri och jag har njutit trots en släng av influensa eller ngt liknande. Hästarna har jag spenderat många timmar med och jag har tagit vara på snön som har kommit med samtliga hästar, både mina egna och de på jobbet. Däremot har jag varit med om en ren skräckupplevelse med en häst. Jag har aldrig varit rädd när jag suttit på en häst men den här gången blev jag livrädd. Jag har trott att jag har suttit på en häst som skenat men efter den här upplevelsen har jag förstått att det har jag inte gjort förens nu. Bort skenade vi, långt bort från stallet. Hästen sprang i ren panik och jag försökte förtvivlat att ta i en tygel för att få stopp på den. Jag var chanslös och kände att ridhandbokens kommentar om skenade hästar som Lena berättade för oss i fjällen gick på repeat i mitt huvud. Den lyder såhär "om du sitter på en skenande häst, kasta dig av, annars går du en säker död till mötes". Efter en stunds skenade ser jag en skarp kurva på vägen och inser att det här kommer att sluta illa om jag inte gör något. Jag lyckas styra in hästen med hjälp av vikthjälper och en tygel rätt in i en snårig skog där en klunga med träd stoppar hästen så grenar går av och flyger iväg. Men jag fick min chans att kasta mig av och vi klarade oss oskadda men skakade båda två av händelsen. Vi gick tillbaka till stallet och red lite mer avslappnat på inhängnat område efter det. Tack och lov att vi båda klarade oss men benen ville knappt bära mig hem efter den chock jag fick. Jag tror att hästen kände detsamma. Den var inte dum, utan panikslagen.

Mina tre tävlingshästar tränar på och Cara kommer allt mer igång efter vintervilan. Vi har skuttat över lite studs och ngn annan serie och jag har en tydlig plan över kommande veckors träning. Tyvärr är hon lite svår att rida i ridhuset då hon mest hittar på hyss där vilket gör att hennes hoppning inte är så bra som den brukar vara på träningarna. Hon är på helspänn och flyger i luften för minsta lilla och kan kasta sig precis i en landning och tar inte riktigt tid på sig i sprången. Men jag har ett nytt tänk kring detta och tycker att hon håller på att bättra sig. När jag rider ute på fälten är hon helt avspänd och flyger bara iväg på de ställen som hon alltid gör. Men jag är så förväntansfull inför hennes säsong. Vera har gjort sin första hoppträning för säsongen och jag säger bara wow. Hon var förstås pigg som tusan men hon hoppar som en gummiboll. Hon har stenkoll på varenda bom och jag blir helt lyrisk och lycklig över att få uppleva den känslan. Vera kommer att inledda tävlingssäsongen nästa helg så det ser jag mycket fram emot. Isa har jag prioriterat galopp i snön på i veckan vilket har resulterat i mindre markarbete men jag känner att jag måste ta vara på snön så länge den ligger för det brukar ju inte vara så långvarigt här i Stockholm. Men jag har tvingat mamma att trava lite upphöjda travbommar i alla fall så lite högre benlyft än normalt har hon fått göra. Hon behöver ändå lite tid och ska få all tid som krävs att komma i form. Men jag älskar henne!

Fölen är lika fluffiga som fantastiska. De tycker livet är mycket bättre med snö. Jag tränar de att gå ensamma på liten promenad mellan varven och att stå ensam en stund inne och ute i hagen då de annars alltid är med varandra. De är som piff och puff eller helan och halvan. Amy lär sig konster och kan nu pussas, snurra och vacker hov på kommando. Hon är väldigt smart och lär sig fort. Lisa förstår ingenting utan vill hellre mysa och klias på istället. Jag och Amy förstår varandra på ett annat sätt eftersom jag har spenderat så mycket tid med henne sen hon föddes. De är verkligen två härliga individer!

Kommentarer (0)

2018

Publicerad 2018-01-08 17:15:45 i Allmänt,

2018 har börjat och jag känner mig förväntansfull inför året. Mest kring häståret förstås.

Fjällen är nu ett minne blott och jag är back in business. Skämt åsido, jag tar vara på den sista tiden innan min nya verklighet börjar. Verkligheten som innebär att jag börjar arbeta som legitimerad arbetsterapeut. Jag är både rädd och nervös men samtidigt lite nyfiken för vilka prövningar jag kommer att ställas inför. Klarar jag det? Har jag tillräckligt med kunskap? Kommer jag leva upp till deras förväntningar? Listan med frågor kan göras lång så vi hoppar tillbaka till veckan i Björnrike istället. Fjällen levde som alltid upp till mina förväntningar och det var magiskt vackert med så mycket snö. Energiförrådet är påfyllt och jag är tacksam för alla skratt tillsammans med familjen och familjen Bredberg. Det var välbehövligt och bra på alla sätt och vis.

En vecka utan Amy kan kännas som en evighet. Det är skönt att vara hemma igen och hänga med hästar hela dagarna. Isa har flyttat tillbaka till sitt andra stall. Det gör lite ont i hjärtat men hennes sponsor vilket är min mamma vill att hon står där nu när hon förhoppningsvis kommer igång och rider igen efter sin skada. Helst vill jag ha Isa hos mig förstås och att mamma rider henne här sina dagar i veckan. Det blir lättare för mig de dagar jag rider henne och hästlivet här värdesätter jag högt. Men det känns också tryggt att mamma rider henne där om vi inte skulle rida samtidigt. För om något händer henne vilket det absolut inte får göra så finns det människor runt omkring. Jag tycker att det är roligt att kunna dela glädjen över Isa tillsammans med mamma igen. Mamma trimmar henne väldigt bra och ur en annan synvinkel än vad jag gör vilket gör att vår träning av Isa kompletteras väldigt bra för att hon ska bli så bra som möjligt. Isa klättrar mot tronen hos mig hela tiden och är i mina ögon en sagohäst. Jag älskar att rida henne, jag älskar den plan vi har för henne och att hennes igångsättning blev precis som jag ville . Jag har klockat varje minut, aldrig har jag skyndat på utan utgått från min plan och fullföljt den. Nu klockar jag inte längre minuterna i trav och galopp. Nu mäter jag istället centimerna på hinder för att sakta sakta komma i tävlingsform och upp i tävlingshöjd. Det kommer ta några månader till innan den känsla jag letar efter infinner sig. Isa måste bli starkare och det tar tid. Jag har all tid i världen att vänta på henne. Det viktiga är att hon är så pass uppbyggd att risken för skador minimeras. Jag är målmedveten och jag älskar varje dag tillsammans med Isa. Tack mamma för att du gör detta för mig och för att du är en så stor del i glädjen kring Isa. Jag hoppas att du också ska känna den glädjen över Isa som jag gör för du är den jag mest i världen unnar den glädjen.

Cara är precis som jag back in business efter sin vintervila. Hon har efter två år av tappra försök lyckats bocka av mig med dunder och brak. Mina ben är mer blåa än någon annan färg just nu så det blir definitivt mörka strumpbyxor till examensklänningen på fredag. Men hon känns energisk och fin också så en liten klapp ska hon ha ändå. Ser fram emot hennes säsong, alltid spännande med de yngre och samtidigt så skönt att ha en plan för henne långsiktigt, vilket gör att det inte finns några krav eller måsten. Hon äger och det har hon redan visat så många gånger.

Vera skuttar över små hinder och serier och är lite som en tickande bomb men känns på många sätt bättre än någonsin. Hon är inte alls spänd längre utan bara pigg. Känslan ger mig fjärilar i magen även om hindren inte är så stora så är känslan densamma. För mig är hon den mest magiska.

Amy och Lisa har träffat hovslagaren idag och går på sin förskola där de får stå uppbundna, borstas, kratsat sina fötter och promenerar fint i grimskaft. Sen busar vi förstås och äter morötter i mängder. Älskade små hästar vad de är fantastiska att jobba med. Lika på mänga sätt men ändå så olika och med underbara personligheter.