Examen och en sista vecka i frihet.
Förra helgen som innehöll examen seglade förbi i en väldig fart. Från början trodde jag att diplomen delades ut i vanliga klassrummen i skolan men det här var betydligt mer än så. På torsdagen hade vi rosceremoni i skolan och det var faktiskt i våra
vanliga klassrum där vi tilldelades varsin ros och goodiebags där det även fanns så kallade pins som var det alla egentligen var där för att få. Vi åt smörgåstårta och andra goda tillbehör och avtackades av lärare och kursare i terminer under oss. På
fredagen var den riktiga examensceremonin i Aula Medica på campus Solna. En stor aula med över 1000 sittplatser. Vår ceremoni var tillsammans med de färdiga läkarna och alla fick skaka hand med rektorn uppe på scen samtidigt som man tilldelades ett
diplom. Det sjöngs sånger, visades uppträdanden och hölls tal och anhöriga var där och hejade och klappade händerna. Det kändes mäktigt och för första gången kände jag faktiskt en liten stolthet över att ha genomfört mitt program under 3 år på Karolinska
Institutet. På kvällen var jag mamma, pappa, Maria och mormor på en mysig restaurang i Stockholm och åt fondue. Jag fick den finaste av de finaste presenterna av mamma. Amy som har ägts av min mamma i väntan på att jag ska betala av min del i henne
ägs nu av halva mamma och halva mig och så fick jag även en canvastavla på henne som ska hänga bredvid canvastavlan på Topanga. Av mormor har jag redan fått en minst lika fin present lite tidigare när ekonomin började ge vika efter Veras operation
och vistelse på Mälaren hästklinik i en vecka. Förra årets veterinärräkningar är verkligen insane men nu när alla 5 hästarna mår bra har det varit värt att jobba nästan dygnet runt för att få det att gå ihop. Hur som helst var kvällen väldigt
mysig och det känns så fint att min familj ville uppmärksamma examen så mycket. Utan mormor hade det inte blivit någon examen så tacksamheten till henne är oändlig. Under lördagen fortsätte firandet långt in på natten. Några i klassen möttes upp i stan
hemma hos en klasskompis där vi åt lite snacks och drack bubbel i väntan på att åka till Grand Hotel för trerättersmiddag med uppträdanden och dans till en stund efter 12-slaget. Efter det gick en buss till efterfestlokalen i Solna där jag inte blev allt
för långvarig.. Morgonfodring dagen därpå liksom. Men jag hade en jätterolig och oförglömlig kväll. Är så glad över så många fina klasskompisar och för att examen blev så mycket mer än vad jag trott eller förväntat mig.
Den här sista veckan var planen att vila ordentligt då jag känt mig trött ett tag men jag är dålig på att vila så det har väl blivit lite mindre vila än önskat. Men jag har varit fri och jag har njutit trots en släng av influensa eller ngt liknande. Hästarna
har jag spenderat många timmar med och jag har tagit vara på snön som har kommit med samtliga hästar, både mina egna och de på jobbet. Däremot har jag varit med om en ren skräckupplevelse med en häst. Jag har aldrig varit rädd när jag suttit på en
häst men den här gången blev jag livrädd. Jag har trott att jag har suttit på en häst som skenat men efter den här upplevelsen har jag förstått att det har jag inte gjort förens nu. Bort skenade vi, långt bort från stallet. Hästen sprang i ren
panik och jag försökte förtvivlat att ta i en tygel för att få stopp på den. Jag var chanslös och kände att ridhandbokens kommentar om skenade hästar som Lena berättade för oss i fjällen gick på repeat i mitt huvud. Den lyder såhär "om du sitter på
en skenande häst, kasta dig av, annars går du en säker död till mötes". Efter en stunds skenade ser jag en skarp kurva på vägen och inser att det här kommer att sluta illa om jag inte gör något. Jag lyckas styra in hästen med hjälp av vikthjälper
och en tygel rätt in i en snårig skog där en klunga med träd stoppar hästen så grenar går av och flyger iväg. Men jag fick min chans att kasta mig av och vi klarade oss oskadda men skakade båda två av händelsen. Vi gick tillbaka till stallet och
red lite mer avslappnat på inhängnat område efter det. Tack och lov att vi båda klarade oss men benen ville knappt bära mig hem efter den chock jag fick. Jag tror att hästen kände detsamma. Den var inte dum, utan panikslagen.
Mina tre tävlingshästar tränar på och Cara kommer allt mer igång efter vintervilan. Vi har skuttat över lite studs och ngn annan serie och jag har en tydlig plan över kommande veckors träning. Tyvärr är hon lite svår att rida i ridhuset då hon mest hittar
på hyss där vilket gör att hennes hoppning inte är så bra som den brukar vara på träningarna. Hon är på helspänn och flyger i luften för minsta lilla och kan kasta sig precis i en landning och tar inte riktigt tid på sig i sprången. Men jag har
ett nytt tänk kring detta och tycker att hon håller på att bättra sig. När jag rider ute på fälten är hon helt avspänd och flyger bara iväg på de ställen som hon alltid gör. Men jag är så förväntansfull inför hennes säsong. Vera har gjort sin
första hoppträning för säsongen och jag säger bara wow. Hon var förstås pigg som tusan men hon hoppar som en gummiboll. Hon har stenkoll på varenda bom och jag blir helt lyrisk och lycklig över att få uppleva den känslan. Vera kommer att inledda tävlingssäsongen
nästa helg så det ser jag mycket fram emot. Isa har jag prioriterat galopp i snön på i veckan vilket har resulterat i mindre markarbete men jag känner att jag måste ta vara på snön så länge den ligger för det brukar ju inte vara så långvarigt
här i Stockholm. Men jag har tvingat mamma att trava lite upphöjda travbommar i alla fall så lite högre benlyft än normalt har hon fått göra. Hon behöver ändå lite tid och ska få all tid som krävs att komma i form. Men jag älskar henne!
Fölen är lika fluffiga som fantastiska. De tycker livet är mycket bättre med snö. Jag tränar de att gå ensamma på liten promenad mellan varven och att stå ensam en stund inne och ute i hagen då de annars alltid är med varandra. De är som piff
och puff eller helan och halvan. Amy lär sig konster och kan nu pussas, snurra och vacker hov på kommando. Hon är väldigt smart och lär sig fort. Lisa förstår ingenting utan vill hellre mysa och klias på istället. Jag och Amy förstår varandra på ett
annat sätt eftersom jag har spenderat så mycket tid med henne sen hon föddes. De är verkligen två härliga individer!