Malin Åkerström

Äntligen är alla hästar på sina rätta ställen igen. Amy och Lisa var sist med att flytta hem och har nu varit hemma i lite mer än en vecka. Även om de bara var några få minuter ifrån mig så är det så mycket smidigare när de är samlade. Cara fick komma hem lite tidigare pga ytterligare en skada men som tack och lov var bra på ett par dagar. Cara går nu in på sin sjätte vecka med skrittpromenader 20-30 min per gång 4-5 dagar i veckan på hårt underlag. Om en vecka har vi återbesök inbokat hos Håkan och jag hoppas så mycket att jag ska få sitta upp igen. Då har det gått nästan 6 månader sedan sist jag satt på henne... När Cara var på landet och på betet så har jag fått lite distans från henne även om jag dagligen har skött henne så har hon inte varit lika nära som hon är nu. Det har varit min räddning för att inte tänka för mycket vad denna skada kommer innebära en lång tid framöver. Nu när hon är nära igen är det så fantastiskt för hon är verkligen så speciell för mig. Att varje morgon få höra henne prata med mig när jag tar fram hennes frukost gör mig varm i själen. Men oron över det där förbaskade benen blir mer påtaglig nu. Jag googlar och läser om sådana här typer av skador och prognosen ska vara god men det är bara 50% som återgår till tidigare aktivitetsnivå. Den siffran är för mig skrämmande. Jag hoppas att Caras odds ser bättre ut då det läker bättre än förväntat men jag försöker vara medveten om att det är en lång väg att gå och att mycket kan hända under tiden.

 

Vera har haft ett par lugnare veckor efter sin svårklassdebut. Hon rids och är igång men i ett lite lugnare tempo. Hon har 6 veckors tävlingsuppehåll totalt och nu är det väl 3,5 vecka kvar till hennes nästa tävling. I helgen ska hon börja hoppa igen så jag hinner rasta henne på hinder innan vi startar upp inomhussäsongen. Jag njuter fortfarande av hennes svårklassdebut. Det är en enorm lycka att få ha en sådan häst i stallet. Hon har sina svåra och speciella sidor och nu när kylan kom så har vi tragglat uppsittningar igen. Men hennes tävlingssäsong hittills gör allt arbete värt det tusen gånger om. Jag försöker hela tiden att anpassa mig efter henne och hitta sätt som hon trivs med. Vi kompromissar och jobbar som ett team jag och Vera.

 

Diva fick en lugn vecka efter Sundbyholm men jobbar på för fullt för att vara förberedd för hennes inomhussäsong som börjar nästa helg. Hon fick vila från hoppning lite längre men har nu hoppat en gång och kändes då superfin och nästan som den gamla Diva. Sådana framsteg gör mig helt varm i själen. Man måste tro på något för att det ska bli verklighet och jag tror på att gamla Diva finns där någonstans men att det krävs mycket tid. Kanske jag har fel men jag väljer att tro på henne och gläds för varje framsteg.

 

Luna är verkligen så himla fantastisk. Hon är den bästa unghäst jag haft, så klok och så vettig på alla sätt och vis. Hon har fått ta hoppträningarna senaste veckorna och gör mig verkligen aldrig besviken. Hon utvecklas och bjuder på så mycket fin hoppning. Hon är alltid glad och alltid villig till arbete. Jag ÄLSKAR henne och känner mig alltid trygg när mamma rider henne för jag vet att hon aldrig skulle göra något dumt. Hon är en unghäst men det finns inget ont i henne.

 

Jag har faktiskt flyttat till ett litet hus på gården där hästarna bor. Drömmen om att bo på en gård och ha ca 15 meter till stallet har alltså gått i uppfyllelse. Det tar förstås en stund innan jag kommer känna mig som hemma men närheten till hästarna är fantastisk, jag som är en tvättäkta hästnörd liksom. Vardagen flyter på och jag flyter med strömmen. Jag njuter av att få dela mitt liv med 6 (7 med Isa) underbara hästar.

 

Förra helgen avslutade vi utomhussäsongen på Sundbyholm. Lördagen blev en dag att minnas och glädjas över länge tack vare fantastiska Vera. Min syster Maria följde med mig som groom på lördagen och det var tur för det blev en intensiv dag med 6 starter på 3 hästar.

 

Diva hoppade 115 och 125cm. Vi inledde med att hoppa hem seger nr 13 sen i april i 115 klassen. Hon var lite tittig för att det blåste så mycket men ändå helt med på noterna. I 125 klassen red jag på henne ordentligt för jag ville sätta mod i henne men det blev lite fel för hon var verkligen modig och med mig. På två linjer där man kunde rida på mellan 6 och 7 galoppsprång red jag fram på 6 steg vilket gjorde att hon blev lite platt och rev varav det ena var en kombination så tre nedslag blev resultatet. Jag borde alltså ha tagit tillbaka och ridit mina 7 steg för att spänna bågen i henne bättre men en det var en bra runda inför framtiden. Hon var glad och är hon glad så är jag det också. Hon behöver också vänja sig vid att hoppa lite större hinder för att veta vart hon har bommarna lika bra som i 110-120 klasser. Tacksam över hur hon försöker och krigar med mig mer och mer.

 

Virus hoppade 130 och 140cm och inledde med en superrunda i 130 som räckte till tredjeplatsen i ett stort startfält. Den rundan hade jag en så himla bra känsla i. Det kändes som att varenda galoppsprång stämde, alla språng blev bra och det kändes så enkelt. I 140 rundan fick vi lite slut på bränsle och de sista två bommarna föll samt ett i början på banan där jag gjorde en ryttarmiss. Början på banan kändes bra och det flöt på fint, men när klasserna blir större handlar det om så små marginaler. Idag var det inte stolpe in för oss helt enkelt. Virus behöver rutin i dessa klasser och precis som Diva lära sig hur mycket han behöver hoppa.

 

Vera min magiska Vera hoppade 130 avd b och sedan debuterade vi 145cm. I 130 klassen hoppade hon en lugn och stadig felfri runda. Det känns lyxigt att få styra runt en häst i 130 som gör det lika lätt som en promenad i parken. Jag tar vara på varenda språng på hennes rygg. En bra inledning inför 145-klassen. Hindren känns stora när man skrittar runt inne på banan inför en stor klass på en häst som är under 160cm men när jag styr henne mot hindren så krymper de. Vera var magisk i hennes första svårklass. En liten liten touch in i trekombinationen gav oss 4 fel men jag kunde inte vara mer glad eller nöjd. Att få rida svårklass igen och faktiskt äga en halv svårklasshäst är verkligen en dröm. Jag vet inte hur jag ska tacka Vera för allt hon gör för mig.

 

På söndagen åkte vi tillbaka till Sundbyholm jag och Maria och med oss hade vi Lady och Luna. Maria red 120 + 125 på Lady och var felfri och placerad 7a i båda klasserna. Så duktiga och Lady är verkligen härlig som sällan sätter en hov fel. Luna hoppade en 110-klass och gjorde vår allra bästa runda med felfritt resultat. Alla galoppsprång satt där de skulle och ridbarheten kändes riktigt bra. Hon har hoppat 4 110 klasser nu och samtliga felfria. Hon kommer endast hoppa en till klass i år innan vi tränar på inför nästa år. Hon hade kanske kunnat hoppa 120 nu men jag vill verkligen bygga upp en bra och stadig grund så vi avvaktar med 120 till nästa år. Hennes inställning och positiva anda är något utöver det vanliga så jag värnar oerhört om den.