Malin Åkerström

När jag påbörjar att skriva detta inlägg så sitter jag bredvid Amy på betet i mörkret och klockan är runt 22 en helt vanlig onsdagskväll. Amy tuggar i sig mat och jag klappar henne i pannan med jämna mellanrum och viskar i hennes öra att jag älskar henne. På varsin sida om henne står Cara och Lisa och fyller på med ännu mera kärlek till min själ. Jag njuter av att få vara deras människa. Amy är min trygga punkt i livet. Henne äger jag till 50% och min mamma äger den andra halvan. Hon kommer att finnas vid min sida vart jag än i världen vänder mig. Det känns skönt och det känns så skönt att jag inte bryr mig om hur hennes framtid ser ut. Så  länge hon är frisk och mår bra så spelar det mig ingen roll om hon blir tävlingshäst eller om hon blir en ponny eller vad som helst. I mina ögon är hon redan så mycket mer än vad jag har kunnat drömma om. Hon blir som hon blir och det blir bra ändå. Det är en fin och värdefull stund jag spenderar på betet varje kväll. Jag åker alltid härifrån med mer energi än vad jag har när jag kommer hit. 

Dagens stora höjdpunkt var säsongens första hoppträning för Per med Luna. Vi hoppade övningar från George Morris kursen på Runsten och fick träna på att rida utifrån hans filosofi. Väldigt nyttigt och lärorikt. Luna gjorde allt jag bad henne om i hennes ständigt positiva anda. Hon har nästlat sig djupt in i mitt hjärta trots en kort tid i stallet. Per gav henne så himla mycket lovord och jag håller med honom i vartenda ett. Luna är fantastisk att ha och göra med på alla sätt och vis. Från anhöriga får jag ofta höra att jag inte ska fästa mig för mycket vid henne (i all välmening) för det finns en dag vi kommer att gå skilda vägar. Just för att hon är för fin för vad vår plånbok kan hantera. Vi har skrapat ihop för att kunna äga halva Luna och trots att jag vill att hon ska stanna för all framtid så är jag ändå glad över att den framtid vi har tillsammans är framför oss. Jag kan inte välja hur jag ska känna, jag kan inte välja att inte älska henne för det är helt omöjligt. Jag försöker att njuta här och nu över möjligheten att få jobba med en så begåvad unghäst som Luna.

 

Jag är stolt över vad vi i min familj har lyckats åstadkomma med de förutsättningar som vi har. Jag har mitt lilla stall som jag har lyckats fylla med hästar. Det är mitt kvitto på att hårt arbete faktiskt lönar sig. Snart flyttar jag även till ett litet hus på gården där mina tjejer bor. Att bo på en gård är ytterligare en dröm som går i uppfyllelse. Vi har köpt en 4-hästars lastbil och även om den förmodligen är tillverkad före jag är född och går under namnet stålbilen så är vi så himla stolta över den. Den sticker klart ut i mängden på tävlingar från alla miljonkronorslastbilar och folk skrattar åt den men jag skulle inte vilja byta den mot någon annan.

 

Vera hoppade en lång och tuff 140 WR i helgen som var och jag får nästan nypa mig i armen över att jag får styra runt en superstjärna som henne på tävling. Jag tar vara på varje språng på hennes rygg för känslan hon ger är verkligen ren magi. Hon är en väldigt speciell minihäst men de där minuterna inne på tävlingsbanan är alltid bäst från hennes rygg även om vägen dit kan vara både krokig och svår. Jag är så evigt tacksam för att våra vågar korsades och för att jag får uppleva henne. Hon är den bästa häst som jag har haft och kanske någonsin kommer ha.

 

Livet tar ofta oförutsägbara vändningar åt olika håll men just nu är mitt liv ganska bra. För första gången på länge så tar jag vara på alla små stunder och jag tar mig igenom dag efter dag med ett leende. Drömmarna är fortfarande många att jobba efter och bit för bit så tar jag mig framåt.

 

Något som jag är väldigt glad över är förtroendet att få ha Diva i stallet och att få vara en del i team Virus. Ju fler hästar desto bättre är lite av mitt motto och de två förverkligar verkligen flertalet önskningar ur mina drömmar. 

Höst, vinter och mörker närmar sig med stormsteg men detta år står jag stadigare på jorden. Förra året vid den här tiden levde jag med Topangas dagar på nedräkning samtidigt som jag hanterade förlusten efter Contendra. Förra hösten var jag ensam och trasig men den här hösten är jag glad över att jag står på mina egna ben och lämnade en väg som jag åkte på alldeles för länge. Nu har jag de människor runt omkring mig som är bra för mig. Varje dag är jag också tacksam över att ha min mormor, hon betyder allt för mig. Jag är en lycklig människa.

 

 

 

Vilken helg det blev på alla sätt och vis. Jag har laddat och längtat till denna tävling sedan i maj då jag sökte ledigt för att kunna delta hela helgen. Att komma till Runsten är som att komma hem, i över två år så var det ju mitt hem. I onsdags anlände jag och med mig som tävlade hade jag Vera, Diva och Luna. Jag hade även med mig Cara som skadat ytterligare ett ben och behövde träffa Håkan och som tur var så var Håkan tävlingsveterinär. Jag flyttade in i Jennys fina hus tillsammans med Jenny, Håkan och två supergulliga tjejer som jobbar på Runsten. Två hästägare hörde av sig och frågade om jag kunde tävla deras hästar och självklart kunde jag det. Ju fler desto bättre är mitt motto när det gäller hästar.

 

Jag tävlade en grön häst vid namn Sweet Jump "Sessan". Joggade henne lite lätt och tävlade sedan 100 110 och 110 under fredag och lördag. Jag tror att det var hennes livs första 110 klasser. Hur som helst en väldigt söt liten häst som hoppade felfritt i 100 cm och hade ett ner i båda 110-klasserna. Jag är tacksam över förtroendet att få styra runt Sessan som så snällt gjorde vad jag bad henne om.

 

Jag tävlade en skimmel hingst vid namn Oscar Wao som jag faktiskt har följt på avstånd sedan han var 2år gammal och jag har känt hans ägare som också är uppfödare sedan min tid på Runsten. Vanligtvis tävlar hon Oscar själv men hon hade brutit några revben så jag fick rycka in. Vi hoppade 100cm första dagen och dagen efter 120cm. Oscar hoppade felfritt i båda klasserna och blev placerad som nr 6 i 120-klassen. Vilken häst, han är bland det bästa som jag har suttit på. Det var riktigt roligt att få uppleva en sådan häst med en toppen ägare.

 

Luna hoppade tre klasser 100cm 110cm och 110cm. Vilket även för henne var hennes livs första 110-klasser. Hon rev ut ur kombinationen i 100cm då hon är inprogrammerad på att det ska vara 1 galoppsprång i en sådan men denna hade två så det blev lite trångt. Sedan hoppade hon båda sina 110-klasser felfritt. Den här hästen är den vettigaste, vänligaste och gladaste jag haft. Jag är så glad över att hon har kommit till oss och att mamma också finner glädje i henne. Både jag och mamma var väldigt nere i samband med att Isas ridskor lades på hyllan men det känns så mycket lättare när Luna blev så väldigt mycket mer än vad vi förväntade oss. Jag älskar verkligen Luna och hennes inställning till allt.

 

Diva vann sina två första klasser 110 och 120cm. Hon kändes väldigt glad inne på banan och det är så roligt att hon gör om det gång på gång. Inför hennes andra klass tyckte jag dock inte att hon var riktigt med mig på framhoppningen. Diskuterade med henne ägare som ville att hon skulle hoppa 130 sista dagen i alla fall. Han tog det på sin bekostnad så det vara bara att ge det ett försök. Hon var inte med mig på framhoppningen men började bra inne på banan tills jag kommer för kort in i en kombination och hon sprattlar i oxern ut. Där kom den osäkerhet hon fått under sin tid hemma på Runsten efter förra gången jag hade henne fram. Hon tackade för sig helt enkelt men hoppade ett sista hinder innan vi lämnade banan vid hinder nr 7. Jag önskar så att hon inte hade hoppat 130-klassen. Men med en resultatlista med 10 segrar av 17 starter så förstår jag att hennes ägare ville att vi testade och han tackade mig för det. Det är alltid lätt att vara efterklok. Nu får Diva några veckor hemma att rehabilitera detta så hoppas jag att hon kommer tillbaka med den fighting spirit som hon har uppvisat de senaste tävlingarna. Hon betyder så mycket för mig och att hon har levererat så som hon har gjort hittills är fantastiskt efter den hon var när hon kom hem till mig i April.

 

Största stjärnan under helgen får min fantastiska Vera. Även om hon inledde helgen med att slita sig och springa lös runt gården och sedan få in en fullträff med 20mm gräsbrodd på mitt lår så blir hon alltid förlåten när hon hoppar som bara hon kan. Vi inledde med en 130-klass och jag red en lugn och balanserad skolrunda och Vera hoppat dubbelt felfritt. Vi hoppade sedan 140cm som Vera bokstavligen flög runt i också felfritt med en tid som räckte till en sjunde plats bland ett bra startfält. Det går inte att beskriva känslan att styra runt denna lilla lilla häst inne på tävlingsbanan. Det är min favoritkänsla och så himla häftigt. Hon är verkligen magisk. Vera fick ledigt från sin sista klass då hon hoppat så otroligt bra och för att det blev några extra vilodagar pga hennes sår nära inpå tävlingarna. Jag spar på henne till Högbo v.34 då hon hoppar en 140 med winning round.

 

Helgen var verkligen så bra även om det också var sjukt stressigt att hinna med alla starter som ofta krockade med varandra. Jag är så glad över att mamma var med och hjälpte till hela helgen. Det var tre dagar spenderade med mitt drömliv och på min drömplats. Jag är så otroligt glad över hur hästarna presterade men jag åkte ändå hem lite sorgsen. Jag har längtat så länge efter den här tävlingen och helt plötsligt så var den över. Det kommer nya tävlingar men Runsten är speciell.

Det är min andra arbetsvecka efter semester som har startat igång. Jag jobbar kort vecka för på onsdag efter jobbet åker jag till Runsten med Vera, Diva och Luna för att tävla hela helgen. Virus kommer på lördagen och så ska jag tävla en ny häst så det ska bli väldigt roligt. Sen ska jag bo hos världens bästa Jenny så helgen kommer bli hur bra som helst.

 

Förra veckan fick Vera en smäll på ett framben så hon har haft ett sår som gjort benet mer likt en elefants än en hästs. I fredags gick vi i skogen och klättrade i backar, i lördags började vi likadant och sedan longerade jag henne i trav och galopp en stund vilket har gjort att benet är i sin normala storlek igen och igår trimmade jag igenom henne lite mer ordentligt. För Vera gäller det att ha gjort av med så mycket energi som möjligt innan hon åker på tävling så jag gissar på att jag får trimma på henne lite mer i några dagar för att få överskottsenergin under kontroll. Men skönt att hon är back in business och kan följa med i helgen. Diva känns pigg och väldigt glad till livet för tillfället så jag hoppas att hon fortsätter att kännas så även under helgen. För henne är det ju hemmaplan. Sist jag tävlade henne på runsten för 2 år sedan så vann hon 130cm och kom 3a i 140cm. Nu hoppar vi betydligt mindre klasser men känns hon som hon gjort nu så är 130 cm inte så långt borta. Luna jobbar jag mycket grunder med för där finns det fortfarande mycket att jobba på. Eftersom hon är så stor och bara 5år gammal så är hon lite som en vinglig hundvalp. Jag tycker att hon är fantastisk, så positiv, vänlig och arbetsvillig. Hon behöver tid för att växa i sin kropp och bli stark men vägen dit känns så himla rolig just för att hon är så glad och positiv till allt man ber henne om.

 

I lördags efter att ha fixat alla hästar hemma + ridit ett par galopphästar så styrde jag bilen till landet och kom ut dit vid lunchtid. Cara, Lisa och Amy är kvar där ute med mamma men min saknad efter dem var så stor så jag var tvungen att åka dit. Jag blir varm i hela själen av att få krama om Amys hals och spendera tid i hennes närhet. Kärleken till henne är något alldeles extra. Alla tre fick varsin pysselstund och massa extra morötter. Amy och Lisa fick även skritta ett varv med sadel och sadelgjord. Ingen brydde sig över huvudtaget. Världens bästa och mest lätthanterliga 1-åringar. För ett par veckor sedan åkte de stora lastbilen för första gången och klev rätt på trots att de aldrig sett något liknande. De är så trygga och så himla bra på alla sätt och vis. Men om jag får gissa så blir Lisa den lättaste att rida in. Hon är mildare i sitt sätt att vara så de flesta tycker mer om henne. Hon kommer mjukt med sin mule och lägger på ens axel och bara står och myser medan Amy gärna vill busa. Tur att Amy kan både kramas och pussas på kommando för annars är hon helst inte stilla.

 

Jag spenderade ett dygn på landet tillsammans med mamma och mormor och aldrig har en jag känt mig så ledig en helg. Det kändes återigen vemodigt att åka hem från landet för snart är sommaren en minne blott. En sommar på landet är verkligen oslagbar. Med åren så lär jag mig verkligen att ta vara på alla dagar jag kan där ute. Jag har också lärt mig att det inte gör något ifall någon släktmedlem inte är där men om mormor inte är där så är det verkligen något som fattas.