Malin Åkerström

Februari är en månad som är lite av en transportsträcka innan tävlingssäsongen drar igång på allvar. Kvällarna börjar att bli ljusare och vintern börjar bli något mildare. Jag blickar tillbaka och inser att de tyngsta månaderna att ha ett heltidsjobb och 8 hästar utspridda i tre stall är över. Det är nu tävlingarna förhoppningsvis snart kommer igång igen och allt arbete helst ska visa sig i fina rundor på tävlingsbanan. Det är nu tävlingarna kommer hjälpa till med träningsupplägget som vägvisare för vad vi behöver träna mer på. Tävlingarna är livskvalitet för mig och ger mig så mycket glädje och motivation till vardagspusslet.

 

Just nu råder det hysteri i Stockholmstrakten efter att abortvirus har brutit ut i ett par stall. Såklart fruktansvärt och sorgligt för alla drabbade men jag håller med Hippson senaste inlägg, det är inte en edepemi utan ett utbrott. Smittoskydd ska alltid finnas i varje stall. Jag som har hästar i olika stall byter såklart kläder och gör allt för att mina prinsessor ska hålla sig friska men har ändå en ständig oro över hur människor ska reagera runt om mig. Jag får ständigt förklara mig, men jag har stenkoll på mina tjejer. Jag lever och bor med mina tjejer, ser de flera gånger om dagen och vet när de inte mår bra. Jag åker just nu inte iväg med mina tjejer och har inte gjort sedan det rekommenderades att stanna hemma i så stor mån det går. Men den senaste veckan har jag inte tyckt att Cara har känts bra alls. hon har under sina 6 veckor med trav kommit upp i 7 minuter. I måndags kontaktade jag min veterinär som var i Stockholm i veckan och jag kunde få en tid i tisdags. Det blev många samtal och diskussioner om jag fick åka in med henne för att alla är rädda för smitta, det är jag också. Men om veterinären inte bedömer en ökad risk att åka till kliniken så måste jag lita på det. Detta är inom deras kunskap och inte inom min.Tråkigt nog behövde Cara hjälp av sin veterinär. Hon är behandlad lite överallt. Hon var inte halt men hade små reaktioner på böjprov. Det suger så mycket och jag känner mig väldigt ledsen och uppgiven över det. Vägen med henne är allt ifrån jämn och rak utan vi tampas med bakslag efter bakslag. Hoppet om att hon kommer komma tillbaka krymper vilket gör situationen svårare att hantera. Håkan är positiv och förklarar som alltid noggrant utifrån alla mina frågor, tankar och funderingar. Cara är överrörlig vilket gör att det är viktigt för hennes kropp att vara stark för att hjälpa till att kompensera och stabilsera henne. Hon har vilat länge, i 10 månader. När hon gick ute så var hennes kropp fin, men när hon tvingades stå på box när hon hade hovbölden av värsta sort i höstas så rasade hon helt både fysiskt och psykiskt. Efter det skrittade hon i en månad till innan jag började att växla in lite lite trav. Jag har inte gjort något fel även om jag känner mig väldigt otillräcklig och oduglig i denna situation. Jag har mer än halverat tempot för hur snabbt hon fick komma upp i travminuter. Men hennes kropp har inte hängt med och behöver därför lite hjälp. Som Håkan säger så är det en tröskel att ta sig över men för mig känns det mer som en stor vägg. Nu backar vi bandet i ett par veckor och hoppas att hon svarar bra på behandlingen. Hon är värd all tid och all energi för hon är det finaste jag har. Som plåster på såren så är senan ännu bättre än vad den var för 6 veckor sedan och då var den finare än vad man trodde var möjligt.

 

I övrigt så har tävlingsgänget hunnit årsdebutera. Britt var först ut och hoppade hem en seger i årets första start som var en 130-klass. Hon var dock lite trött och inte mellan mina hjälper till klassen efter men nu en månad senare börjar markarbetet att falla på plats och hon mer och mer komma in i den form hon behöver vara i för att hoppa större klasser. Det är en rolig häst att arbeta med till vardags och så roligt när många veckors noggrant arbete börjar att kännas. Vi tränar på i väntan på att isoleringen i hennes stall ska släppa och smittor lugna ned sig lite innan hon får tävla igen.

 

Diva, Luna och Vera årsdebuterade ett par veckor efter Britt. Diva hoppade hem sin första seger för året direkt i 110cm och hade sedan två nedslag i 120cm, lite dålig ridning från min sida men en klar uppryckning från förra årets sista start där jag fick mig en flygtur utan Diva. Hon har inte hoppat så bra inomhus som hon gjorde utomhus och detta håller jag på att försöka hitta bra träningssätt för. Luna hoppade felfritt i sin 110-klass och bjöd på riktigt fina språng. Lite mer arbete med styrningen så kommer detta år förhoppningsvis bli riktigt roligt, Luna är bäst! Min fantastiska Vera gjorde en klockren runda i sin 130 klass och hoppade den så felfritt som det bara går och blev placerad som 4a.

 

De senaste helgerna har varit så fina och eftersom jag inte rider andra hästar än mina egna för tillfället så har jag spenderat ca 12h/dag hos mina tjejer, jag älskar att pyssla, fixa och trixa i stallet. Ridning osv av 5-6 hästar hjälper också till att fylla timmarna. Amy och Lisa har varit med på sin första riktiga löshoppning och var för första gången i sina liv i ett ridhus. För att se filmer så finns de på Amys instagram @amythefoal. Jag slutar aldrig att förvånas över deras mod och fantastiska inställning. De kliver in i ridhuset helt lugna och trygga och hoppar snällt hindren även om jag fick springa före i början för att de skulle förstå. Jag är så stolt så jag spricker över båda två. Jag längtar tills de ska ridas in under sommar/höst lite smått. De sätter guldkant i min vardag. Mina fina fina små älsklingar.