Malin Åkerström

Veckorna tickar på. Förrförra veckan blev en intensiv sådan. Först tävlade jag i Sundbyholm på söndagen där Britt och Vera gjorde sina första starter sedan Umeå. De hoppade varsin 135cm felfritt, Britt vann och Vera kom 4a. Så tacksam för dessa två tjejer som verkligen sätter guldkant i mitt liv. Jag njuter så mycket jag bara kan över att få ha de i stallet för jag vet att de en dag inte kommer att vara kvar. Att tänka den tanken gör mig tårögd och ångestfylld. Men evigt lycklig över att de är hos mig här och nu.

 

På onsdagen åkte vi tillbaka till Sundbyholm med Dino, Diva och Luna. Alla hoppade 120cm. Dino som ännu är oerfaren tyckte att stora banan på sundbyholm innehöll mycket intressant att titta på men som den godhjärtade häst hon är hoppade hon runt i alla fall med ett ner. Diva hoppade en fin och säker dubbelnolla och vann klassen. Äntligen utomhus tycker vi båda två och hon kändes så värd sin seger. Luna inledde sin klass fantastiskt och felfritt tills hon tyckte att vi skulle till höger efter ett hinder och jag hade planerat till vänster så vi kompromissade och hon tappade mig i sargen mitt emellan höger och vänster färdrikting. Det är svårt att vara besviken när hästen hoppar felfritt men det är ändå irriterande att inte få hoppa klart hela banan när man får sitta på världens finaste häst..

 

På fredagen styrde jag tillbaka till Sundbyholm med Vera och Britt. Vera inledde med placering i 130 i ett stort startfält. Hon kändes superfin och inleder sedan sin livs andra 145-klass precis lika fint. Efter trekombinationen så får jag inte till det tyvärr och vi river tre hinder... Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte är väldigt besviken. Jag vet att felen var mina och jag är oändligt tacksam över denna häst. Det blev för forcerat och jag tappade henne inom ramen vilket gjorde att jag bad henne att hoppa alldeles för stort. Jag vet att hon är het och att hon inte är lätt. Jag vet också att 12 fel i svårklass inte är en katastrof men det är det sämsta vi har gjort tillsammans. Jag har analyserat, pratat med tränare och brutit ihop. Jag har hoppat stora hinder på henne hemma efteråt och hon har hoppat helt amazing. På det igen bara, vi ska minsann bevisa att vi också har i svårklass att göra efter lite rutin. Britt hoppade fantastiskt i sin 140 klass men rev ettan och ett räcke till. Två onödiga nedslag pga lite dåligt tryck i henne. Ingenting att överanalysera. Hon kändes toppen och jag är väldigt nöjd med känslan och henne. Ibland faller bommar utan att det behöver analyseras så mycket. Efter 4 segrar i rad närmar man sig alltid ett nedslag. Att Britt känns fin är det viktigaste.

 

På lördagen flög jag till Östersund för att rida i Gagnefs elitlag. När jag efter en välorganiserad reseplan av kom fram så stod Bobbie sadlad och redo för första start. han hoppade 110, 120 och 120 under helgen. Felfri i 110 och hade sedan 8 fel i 120 klasserna som jag lägger på rutinkontot. Han hoppade super, vi känner inte varandra så väl men det är en häftig liten häst med fantastiska ägare som stöttar och hejar. Så tacksam över hans ägare och Åsa som verkligen såg till att jag fick vara en ridande prinsessa under hela helgen. De bjuder på mat, fika, trevligt sällskap och mycket skratt. Virus som har haft en liten foramsvacka började med en 120 klass på lördagen där han var felfri och kom 2a. Sedan hoppade han 140cm i elitlaget samma dag där jag är först ut av våra endast tre ryttare. Virus sätter sin livs andra felfria 140 och kvalar till svår hoppning. De andra två i laget rider så fina rundor med 4 fel vardera men vi får ändå hoppa omhoppning mot Piteå. Virus hoppar återigen felfritt och med den bästa känslan jag haft på honom. Vi slutar på andra plats slagna med en halv sekund men med en ryttare kort var vi väldigt glada och nöjda i alla fall. Vi firade prestaionerna på Pinchos på kvällen. Virus hade faktiskt bäst resultat av alla i hela elitomgången. Lagandan är så bra i Gagnef och just nu känns valet av byte av klubb helt rätt för mig. Jag är också så glad för Åsas skull att Virus fick sitt kval. Större supporter finns inte och hon lägger otroligt mycket engagemang i mig och Virus. Virus avrundade söndagen med att ha ett ner i 130 men kändes fin. Jag fick flyga hem nöjd och belåten med påfyllnad av energi efter en helg som trots snöoväder i kombination med utomhustävling blev så mycket mer än vad jag hade kunnat tro eller hoppas på.

 

I övrigt har det hänt två stora händelser sedan sist. Det första är att Isa har fått sitt lilla föl. Det blev en vacker, ståtlig och snygg liten hingst som har fått namnet Dalsvedens Tornado eller "Tore" som jag kallar honom. Han tillhör ju inte mig men det är ändå speciellt eftersom att det är Isas bebis. Jag har varit uppe och hälsat på honom och Isa i Dalarna, själen mår verkligen bra av fölmys. Isa är en duktig mamma och fölis lever upp till sitt namn Tornado. Så roligt att träffa Isa och se hur fint hon har det i Dalarna.

 

Den andra stora händelsen har jag trots några dagar på mig inte hunnit smälta eller ta in helt, men jag är förbaskat lycklig över att Cara är FRISKFÖRKLARAD. Det kändes overkligt när Håkan kollade igenom henne för vad jag hoppas är sista gången på ett bra tag och han hittar inte någonting på henne. Drygt 1 år senare är hon frisk, hon ska börja hoppa lite smått och går allt som planerat kommer hon att tävla igen till hösten. Det har varit ett år likt en berg och dalbana med henne. Vi har slitits mellan hopp och förtvivlan. Även om pengar i detta läge inte spelar någon roll så har det varit väldigt mycket kämpande för att finansiera hennes veterinärkostnader som blev så mycket större än vad jag kunde ana. Men nu är hon frisk och jag ska landa i det och successivt fortsätta att bygga upp henne. Min älskade och finaste Cara!