Malin Åkerström

Starten på 2020 har inte varit som jag önskat eller trott. Oro, ledsamhet och uppgivenhet har präglat min vardag. Om vi backar bandet till december så kändes livet magiskt, vilket år 2019 blev. Ett år jag aldrig vill eller kommer glömma. Alla mina hästar dansade igenom sin vetcheck utan anmärkning. Det blir som ett kvitto på att balansen mellan träning, tävling och återhämtning har varit bra. Som den träningsnörd jag är känns det extra bra då jag spenderar många timmar med att planera och känna av hur jag tror att hästarna ska tränas för att må så bra som möjligt. Men det fanns en liten sak som nästlade sig fast i mitt huvud. När Vera sprang i löpargånger första vändan såg hon lite ojämn ut på ett bakben. Det var borta vid longering och fanns inga böjprovsreaktioner. Veterinären var inte orolig och sa att jag kunde träna vidare. Jag skulle vetchecka min sista häst två veckor senare så jag tog med Vera för att vara på den säkra sidan och hon dansade igenom vetcheckan utan något som helst litet snedsteg. Hon fick träffa en kiropraktor som också några veckor senare kom hem och fixade lite med henne igen. Efter några lugna veckor för henne så kände jag att något inte stämde. När min fantastiska veterinär Håkan skulle fixa tänderna på alla våra hästar i början på januari fick han titta på Vera och mycket riktigt hade en hälta smugit sig fram. Jag lämnade in henne en heldag på kliniken med Håkan för nogrannare undersökningar. Det visade sig att det fanns en liten inflammation som var ca 3 månader gammal vilket stämmer överens med en händelse i hagen när Vera stegrade, landade på Cara och satte sig. Den dagen var Vera väldigt halt på det bakbenet men dagen efter var hältan borta så det behövde aldrig göras något åt det. När hon tränats och tävlats efter det så har benet successivt brutits ned och när hon fick en lugnare period så kom hältan fram. En behandling och en vecka med skritt innan hon fick börja joggas igång igen blev resultatet efter hennes fjärde veterinärbesök inom loppet av en månad. Men något var inte helt bra så stackars Håkan fick spendera mycket tid till att titta på alla filmer som jag skickade. Vera var inte längre belastningshalt utan hon var svag. Igångsättningen fortsatte och vi följde upp med filmer hela tiden för att följa hennes utveckling. För varje vecka så blev det bättre och svagheten visade sig mindre och mindre. Men mitt liv blev så präglat av det där benet att jag spenderade all vaken tid till att tänka på det, analysera alla hennes steg och titta på filmer. Jag började drömma om bakben. Det blev inte kul att träna utan jag satt bara och kände efter hur benet kändes. Jag tog med henne på en vetcheck när jag ändå skulle till veterinären och hon såg fin ut. Jag tränade vidare men valde ändå att åka med henne till Håkan en dryg vecka senare för jag inte litar på någon annan veterinär. Svagheten var nu borta och Vera är i full träning, det blev som ett ansiktslyft över hela mitt liv. Hon är så oerhört viktig för mig och trots att det bara var en liten liten inflammation så landade det i 6 veterinärbesök och många telefonsamtal för att utvärdera filmer. Det är stressande för ekonomiskt kunde jag inte förutspå att det skulle bli så mycket. Det är värt varenda krona men det blir till att vända och vrida på vartenda öre ett tag framöver. Jag har levt flera veckor på glädjen över att ha henne tillbaka. Men så kom det ett snedsteg igen, hon stapplar ut ur stallet en morgon efter att kvällen innan ha röjt sitt bästa i hagen och även sprungit av sig en sko. Hon är väldigt halt på det där bakbenet och när jag tar in henne 6h senare för att hovslagaren ska fixa hennes tappsko så är hältan borta. Hur kan en kraftig hälta försvinna på 6h? Det är en gåta, vi har pratat om det kan vara en nerv som hamnar i kläm men det går inte att utreda om hon inte visar några symptom och på 6h kan det vara svårt att få en veterinärtid. Jag har ständig kontakt med vår veterinär och Vera ska tränas och tävlas nu men det där bakbenet har återigen tagit över kontrollen över mitt liv. Jag springer med henne på morgonen för att kunna andas ut när jag åker till jobbet, jag springer med henne när jag kommer hem för att kunna slappna av någorlunda när jag fixar stallet. Jag tittar på henne i boxen för att se om hon vilar på det bakbenet mer än det andra bakbenet. Jag rider och analyserar alla hennes steg. Jag tittar på filmer på benet innan jag ska sova. Jag kan inte släppa det för jag är ständigt orolig över att hon på något sätt ska ha ont. Hon betyder allt för mig.

 

Jag vet att desto fler hästar man har desto större är risken att någon blir dålig men för mig hade det gärna räckt med Veras alla veterinärbesök. Parallellt med att Vera har utretts och fixats med så blev Cara dålig. Det började med att hon blev gallig och varm i sitt bakben där hon hade sin senskada. Vi tog det lugnt i ett par dagar men sedan kom hältan som ett brev på posten. Hon uppvisade samma symptom som när hon fick sin senskada och jag bokade tid hos veterinär. Vi ultaljudade hennes sena och veterinären uppger att senan ser dålig ut, vi började diskutera om hon hade något avelsvärde men hon menade också att det kunde vara påfrestande för senan att gå som avelssto så det kanske inte ens kunde vara ett alternativ. Tårarna blev många efter det besöket, då det var ett tidigt ultaljud bestämdes ett ultraljud två veckor senare innan några beslut skulle fattas. Veckan efter blir Cara så halt att hon knappt vill stödja på det benet. Det blev en extra vända till veterinären. Jag var beredd på det värsta... tänkte att senan kanske gått av. I bilen påväg till kliniken kände jag mig som världens sämsta hästägare som inte tagit med morötter ifall de skulle behöva ta bort henne på plats. Men jag tänkte att ifall utvägen skulle bli så kunde jag ringa dit min mormor med morötter. Katastroftänk kallas det men efter veterinärbesöket veckan innan så kändes ett ljus i tunneln så långt borta. Denna gång åkte jag hem från veterinären med en gipsad hov på Cara efter att de skurit upp en hovböld. Vad är oddsen att hon ska få en hovböld på samma ben som hon har en skadad sena!? Funderingarna höll mig vaken om nätterna fram tills besöket då senan på nytt skulle utvärderas. Hon var fortfarande halt när jag återvände för check av senan trots att hon då var skodd med sula. Veterinären sa efter en kortare rörelsekoll att hältan kom från hoven. jag undrade ifall det gick att bedöva bort hoven för att vara säker på att senan inte orsakade hältan. När jag är hos Håkan är jag van vid att kunna ha en öppen dialog, att kunna diskutera och utvärdera tillsammans. Alla arbetar olika och det respekterar jag och därför blev det inte heller någon bedövad hov. Tårarana av frustration brände bakom ögonlocken och rann sakta nedför mina kinder när vi går in för att göra ett nytt ultraljud. De uppger att senan ser oföandrad ut. För mig innebar det då att vi ska besluta om hon kan gå till avel eller inte. Den här gången tycker de att jag ska träna henne. Jag blev ganska paff över det beskedet så jag fick inte fram några frågor utan packade ihop och åkte hemåt igen. Jag ringde Håkan för att träna henne kunde jag ju inte då det fortfarande fanns en hälta. Vi bokade in en vetcheck till 1,5 vecka senare. Vilken lättnad det var att komma till Håkan, där känner jag mig trygg, jag får mina frågor och funderingar besvarade och vi kan ha en dialog kring hästarna. Hos Håkan dansade Cara igenom vetchecken utan anmärkning. Vi ultaljudade senan och den såg fin ut, precis som den för ett år sedan såg ut när hon friskförklarades. En senskada är en senskada och det kommer alltid gå att leta sig fram till ärrvävnad. Men Caras sena har läkt långt över förväntan då skadan från början var ganska omfattande. Ingen kan säga hur hållbar den kommer vara men det finns en framtid för Cara som tävlingshäst. Dessa fyra veterinärbesöket var alltstå ganska överflödigt för att problemet var endast en hovböld. Men lyckoruset efter detta besök höll i sig resten av den veckan. Jag blev som en ny människa, fick energi till att göra vad som helst. Det finns dock alltid ett men och just nu tampas jag och Cara om kriget med att behålla skorna på fötterna och framförallt inte trampa in sidokapporna i hoven. Jag hinner rida henne i ett par dagar och sedan sitter en ny vriden sko med sidokappa i hoven, hon gör detta på olika fötter. Det blir som ett moment 22, efter onödigt lång vila är Cara gänglig i kroppen. Hennes gänglighet gör att hon lättare trampar av sig skorna och när hon då måste vila i väntan på hovis så blir hon inte direkt mer tränad och mindre gänglig. Det stressar mig för jag vet att hennes kropp inte klarar så mycket vila. Minnena från förra våren när vi höll på att ge upp hoppet om hennes kropps rehabilitering gör sig påmind. Vardagen blir tung att rodda runt och varje morgon vaknar jag med en oro för vad som kan ha hänt med tjejerna när jag sovit.

 

Jag vet att mitt mående speglar sig i hur mina hästar mår, jag vet att det í andra sammanhang kan jämföras som bagateller. I sociala sammanhang skäms jag ofta över att lyfta hur mycket det påverkar mig, jag upplever inte att det är accepterat att bry sig så mycket om sina djur. Mina djur är mitt allt, vi är familj jag och mina fyrbenta diamanter. Min livssituation kan förändras och jag kanske värderar annorlunda i framtiden. Men jag vill vara här och nu för livet pågår varje dag. Jag känner mig ensam men finner den bästa trösten i stallet med ansiktet inborrat i någons päls. Där är jag alltid accepterad precis för den jag är. Där blir jag alltid bemött av glada gnäggningar. Livet skulle vara så fattigt utan mina fantastiska djur. Men jag känner mig bränd på skador, är livrädd att hästarna ska tas ifrån mig för mina erfarenheter med skador har ett belastat bagage.