Allting började på sommaren 2006. Jag hade 3 ponnyer då fast bara en jag red och tävlade vilket var Cosmonova Girl "Nova" sen hade jag svårt skadade Silver Cloud Jr "Silver" och Bizas Bellami "Bella" som var hos Caroline Kamensky på tillridning och försäljning. Bella blev inte såld och Silver dömdes ut på ATG kliniken i Täby, Nova skulle vi sälja eller lämna tillbaka för hon var bara en låneponny/försäljningsponny som vi inte ville köpa. Vi bestämde oss för att göra ett nytt försök med Bella och jag åkte till Carro lite då och då och fick hjälp att rida henne till en början. Silver ville vi inte ge upp så vi bestämde oss för att köra honom till Skara för att göra en magnetröntgen eftersom man aldrig var 100% säker på vad det var för skada. Det var en jobbig sommar och jag var aldrig riktigt glad för allting jag älskade togs ifrån mig...
Men en gång när jag var hos Carro fick jag prova en annan ponny på skoj för att de trodde att jag skulle gilla henne. Det var första gången jag hade ett leende på läpparna den sommaren och jag var helt fast! Jag ville ha Sweet As Candy "Candy" mer än någonting annat. Hon var vild och galen men hoppade så sjukt bra. Någon vecka senare fick jag följa med de på en tävling och starta Candy i en regional lätt:b, det var så underbart! jag var dubbelnolla vilket var sjukt för jag hade ingen kontroll över huvudtaget och fort gick det! Efter den rundan skrittade jag ut i skogen en bit och började gråta för jag så gärna ville ha henne, hon var helt perfekt!
tiden gick och vi tog så småningom hem Bella och det fungerade bra, Silvers besked från skara tog väldigt lång tid men tillslut kom det tragiska beskedet om att skadan var så illa som man på ATG trodde och han hade tappat gnistan till livet så det ända rätta var att stoppa hans liv då han också ständigt hade väldigt ont. Då bestämde vi oss för att köpa ponnyn jag redan älskade mest på jorden!
den 2 oktober så stoppades Silvers liv vilket var helt fruktansvärt, jag trodde att jag helt skulle ge upp allt och begrava mig i min sorg! Men den 6 oktober sprang fina Candy igenom besiktningen utan anmärkning! Glädjetårarna sprutade, jag kunde inte förstå att jag Malin Åkerström 13 år skulle få världens finaste ponny <3 dagen därpå åkte vi och hämtade min nya stjärna och fixade alla papper så nu var hon min bara min på riktigt och inte bara i mina drömmar!
Redan första ridpasset insåg jag att det skulle krävas mycket jobb och energi för hon gick inte ett steg på tygeln och travbommar och liknande hoppade hon över i ett enda språng. jag var ganska liten då och hade heller inte så mycket att sätta emot. Men jag har alltid älskat utmaningar så detta skulle bli kul! Första hoppträningen gick hoppmässigt hur bra som helst men shiiit vad hon bockade och kickade! Till en början vet jag inte hur många gånger jag flög av! Folk tyckte hon var helt sjövild och förstod inte varför mamma lät mig rida henne men mamma visste precis som jag att Candy var inte dum hon var bara pigg och glad.
En träning lite senare på hösten hoppade Candy en trekombination på studs och voltade över c-hindret vilket ledde till en vrickning som tog sin tid att läka men under den tiden kom vi allt närmare varandra och jag hade ju Bella att rida och tävla/träna så mig var det inge synd om.
Hon blev frisk och var i fin form när 2007 började! Första tävlingen när hon var min bara min var på Sollentuna, jag red lätt:c och lätt:b och var felfria och 10a i första klassen och 4a i andra klassen! Andra tävlingen red jag samma klasser men vann första klassen och kom 3a i andra! Jag hade min högt älskade Bella men Candy var roligare att hoppa och redan nu litade jag på henne till 110%.
andra tävlingen fina ponny <3
Framgångarna fortsatte att komma och lite senare på våren debuterade vi lätt:a i div.1 finalen och var felfria i både grund och omhoppning och vi vann omgången och kom 2a totalt! Du var född till en stjärna och inte vilken stjärna som helst utan min stjärna! jag hade ofta svårt att förstå att du var min! du var liksom för bra för att vara sann!
mitt allt <3
några dagar efter det fick Candy en spark på höger fram precis vid ngt fäste vid kotan och blev väldigt halt! Vi åkte till kliniken med henne massa gånger för att få ordning på detta, eftersom det satt vid ett fäste så tog det tid innan det läkte men hon fick den tid hon behövde. Jag älskade henne så fruktansvärt mycket och bara att gå med henne var roligt allt med henne gjorde jag med ett leende på läpparna för hon var verkligen lyckan i mitt liv!
Framåt sommaren började vi att sätta igång henne igen och hon var mer vild än tam. hon bockade av mig flera gånger vilket hon inte hade gjort på ett tag, kanske för att jag började lära mig att sitta kvar. Men hon var så fin, så bra och så underbar. Vi satte igång henne långsamt och började inte tävla igen förns hösten kom.
mitt liv mitt allt och min bästavän!
under hösten fortsatte du att ta placering efter placering! Vi började jobba som ett team och det var vi 2 föralltid! Du kvalade till msv:b nästan direkt men vi startade inte det för att vi skulle ändå ha ett långt samarbete och hade inge bråttom. Allting flöt på så bra och jag älskade dig över hela mitt hjärta!
Vintern kom och vi jobbade med att bygga upp dig ytterligare, ett jobb jag älskade att göra.
Början på 2008 var väldigt jobbig då min älskade Bella togs ifrån mig :( istället för henne fick jag en väldigt grön d-ponny vid namn Countesse "Sessan". Men även denna sorg lyckades Candy få mig glad ifrån, hon fick mig att se framåt och efter detta visste jag att jag aldrig skulle kunna skiljas från henne. Hon fick mig glad när Silver dog och nu när Bella såldes hon var unik!
Årets första tävling beräknades att vara i Mars men så blev det inte riktigt, Dagen före tävlingen red jag ut lite lugnt för att känna på henne. Red på en grusväg där vi rider väldigt mycket då den är superfin! Men ur en kurva kom en bil så sjukt fort så Candy fick panik ovh tvärvände i vilda bocksprång, bilen fortsatte att köra och körde tillslut in i henne och då gjorde hon värsta bocken och jag flög av. Hon skenade hem och jag ringde i panik till stalltelefonen för att be ngn gå ner till den stora vägen som Candy skulle korsa där bilarna kör som idioter. Jag har nästan aldrig varit så rädd. Jag började springa efter henne skräckslagen över ifall jag skulle hitta henne död på vägen! Men död var hon tack och lov inte! Erika som jobbade i stallet hade hunnit ner till vägen och såg henne gå omkull där men hon hade snabbt varit uppe på benen igen och Erika fångade in henne. Men när jag kom till stallet såg jag hennes blodiga bakben. Jag blev livrädd, efter varje steg hon tog var det blodpölar. Vi la tryckförband och ringde till en veterinär som genast kom. I denna sekund höll mitt liv på att stanna jag var så rädd att hon skulle förblöda för blodet verkligen pumpade ut. Hade det suttit bättre hade man sytt henne men det satt för fel så det blev massa bandage och pencillinsprutor.
detta var efter en timmes tryckförband..
det gick någon månad innan såren började se fina ut. Under den månaden gick hon endast promenader både morgon och kväll, varje dag innan skolan gick jag 45 min med henne så hon skulle få röra på sig eftersom hon stod inne. Men det var lätt att varje morgon gå upp halv 6 för att gå med Candy, jag såg fram emot det för jag kände att nu äntligen kan jag ge lite tillbaka. Hon gav ju alltid mig så mycket och nu var promenaderna höjdpunkten för henne och jag ville så gärna få henne att må bra! När såren var läkta upptäckte vi att hon inte var riktigt ren på ena bak så vi åkte till kliniken.
Man vet än idag inte vad det var för skada hon hade på bak men veterinärerna ville dömma ut henne. Hon blev aldrig bra liksom trots massa behandlingar. Man tror att det var mjukdelsskador. Vi ville inte ge upp och testade därför att sätta igång henne. Vi tog det lugnt och försiktigt och kollade upp henne när hon hade kommit igång igen. Då var hon friskare än friskast och jag kunde inte låta bli att gråta av glädje! Vi red henne ett tag till innan vi började hoppa och tävla. Det var i slutet av sommaren vi började tävla igen och hon levererade som vanligt med fina resultat och många placeringar i lätt:b och lätt:a. Hon var så fin och så mycket älskad!
Du gick bra hela hösten och det var du och jag mot världen! Jag visste att vi kunde gå igenom eld och vatten bara vi var tillsammans. Vi hade ett band som aldrig skulle brista och vi delade en kärlek som ingen någonsin kan förstå.
vintern närmade sig och styrketräning stod på schemat! Planerna var att debutera Msv:b i början på 2009 och då behövdes mer styrka! vi jobbade på ordentligt och var i värsta flytet, vet inte hur många träningar i rad du inte hade ett enda hinderfel, stannade gjorde du aldrig men du nuddade inte ens en bom!
2009 började med flaggan i topp! Hann göra någon start innan elitserien drog igång! Debuterade msv:B med ett litet pet :') LYCKA! i vår andra msv:b var vi dubbelnolla och 4a!
tävlingarna rullade på och varje gång hade du minst en rosett med dig hem! Du var så sjukt bra och även om det för mig inte spelade någon roll med massa resultat så förtjänade du att få visa hur grym du faktiskt var! vi hade så roligt och gång på gång fick du mig att gråta av glädje!
Sommaren närmade sig när något hemskt hände! Min fina söta älskade Sessan var tvungen att tas bort :'( jag trodde mitt liv skulle gå under men samtidigt kände jag en trygghet, du var ju kvar hos mig och jag visste att du skulle få mig glad igen! Även om jag sörjde något fruktansvärt fick du mig att blicka framåt, du fick mig att gå upp varenda morgon och fortsätta leva. Du var den enda som förstod mig, den första som fick mig att le och skratta igen! Bara för att du är en på miljonen, om alla hade en sådan som dig skulle alla må bra!'
Jag fortsatte livet och vi åkte på massa meeting och kvalad till msv:a var du redan innan sommaren. I kumla gjorde vi vår grymmaste runda någonsin! det var en msv:b där vi var felfria och kom 4a. Har aldrig någonsin fått en sådan perfekt runda! Gud vad jag grät av lycka när jag kom ut från banan efter.
Tävlingarna rullade på och du gick så bra hela tiden så därför slutade vi säsongen rätt tidigt efter en nolla och placering i en nationell msv:b i södertälje! Jag visste att dig skulle jag aldrig någonsin lämna du skulle aldrig säljas för du var verkligen mitt liv och mitt allt! jag vore ingenting utan dig!
jag älskar dig över hela mitt hjärta <3
hösten bestod av massa roliga träningar och bus och lek! jag var så lycklig i din närhet och helt ärligt kunde jag börja gråta av lycka över att du var min och jag är ingen person som ofta gråter av lycka! Vi tränade på 130 cm banor för att 2010 kunna starta msv:a! du hoppade det med samma lätthet som du hoppade 100 cm och vi älskade att ta oss över de stora hindren. Känslan att hoppa dig går inte att beskriva för du är för bra för att ens finnas i den djupaste önskedrömmen! Så fort jag vaknade på morgonen längtade jag till stallet för att få träffa dig!
Jag vet att jag älskar dig sjukt mycket och många har svårt att förstå det men du är ju så speciell! Vår kärlek var verkligen stark!
jag ryser när jag ser dig för du är så fin <3
Resultatmässigt var detta vårt hittills bästa år! Men alla våra 3 år tillsammans har varit lika bra för bara att du finns är bäst och att du är min är för bra för att vara sant!
kärlek utan gränser <3
2010 började fantastiskt bra med placeringar i de 5 första starterna! Det märktes att du hade blivit stark och vi var väldigt samspelta du och jag. Även i år var vi med i elitlaget och fick åka på kurser och träningar för Lotta Schultz. Hon tyckte du var en klassponny vilket jag verkligen kan hålla med om du var ju världens finaste.
I sista omgången av elitserien var du dig inte lik, du stannade i ett hörn och stegrade dig och ville inte alls gå fram. Jag visste direkt att något var fel så vi bokade tid på kliniken och mycket riktigt hade du ont i dina kotor så du behandlades för det! Det var självklart tråkigt vi som skulle debutera Msv:a och allt. Men det viktigaste var att du blev bra vilket du också blev och jag ägnade stora delar av sommaren till att sätta igång dig igen. Varje gång jag satte igång dig efter en skada var lika underbar för jag saknade att rida dig så mycket när du vilade.
Första tävlingen efter skadan gick du och vann och grejer och du var tillbaka till din toppform på nolltid! Du tog vinst efter vinst och placering efter placering! Det var ren lycka och jag levde verkligen i min önskedröm.
några dagar innan vi skulle åka till gagnef och tävla en hel helg hittade jag dig i boxen med 40,6 i feber och ngt sjukt svullna bakben! Jag har aldrig sett dig må så dåligt och det gjorde verkligen ont i mig att se dig sådan. Vi ringde ut en veterinär som kom och kollade på dig och tog massa prover. Hon misstänkte att du hade ehrichias. Vi sökte massor på den sjukdomen och fick fram att många hästar aldrig blev friska från den eller så kunde de bli kroniskt halta. Skräcken och rädslan att förlora dig kom krypande och den höll på att kväva mig. Jag kan inte leva utan dig! Provresultaten visade att du hade ehrichias och du sattes genast på behandling. Varje dag var jag rädd att det skulle bli vår sista men som vanligt löste du mitt problem och fick mig att leva i nuet och ta en dag i taget. Du svarade på behandlingen väldigt bra och var efter rätt kort tid helt återställd!
Vi hann med att starta några tävlingar innan säsongen var slut! Sista tävlingen för året startade vi vår första msv b efter vårens skada, i lätt an kom du 2a och i msv b 4a. Då fick du mig att gråta igen av lycka! Jag vet inte hur du gör men ingen annan har någonsin lyckats.
ingen får mig att skratta så mycket som du <3Du fick hoppvila ett tag vilket gjorde att du första hoppträningen efter den som var i december var helt galen. Det slutade med att du hoppade en kombination på ett språng istället för 2 och gick omkull. Det blev en sväng förbi kliniken och du hade en rejäl vrickning på ena fram. Vi återgick till promenader och pyssel men som jag tidigare skrivit älskar jag allt som har med dig att göra! Du fick ngn veckas extra vila innan vi började sätta igång dig igen. Du var i toppform när år 2011 första tävling var. Men tävlingen gick inte som planerat i alla fall. Du stannade på hinder ett vilket du aldrig gör för du stannar aldrig så vi kollade upp dig och det visade sig att du hade väldigt ont i frambenen.
Efter alla otursskador du haft hade dina kotor blivit väldigt slitna, du saknade rätt mycket ledbrosk. Ännu en gång ville man dömma ut dig! men nej jag kan ju inte klara mig utan dig så vi försökte få dig frisk vilket vi faktiskt fick! Du hade inte en enda böjprovsreaktion när vi började sätta igång dig. För att slita så lite som möjligt på dina kotor slutade vi att trava eftersom traven sliter mest. Så jag skrittade och galopperade och gjorde allt veterinärerna rekomenderade för dina ben.
Vi byggde upp dig ordentligt innan vi började hoppa för att du skulle vara stark.
Första tävlingen efter denna skada var du helt otrolig! I första klassen red jag som en kratta men du ställde som vanligt upp och räddade mig hela tiden. Ett litet oturspet fick vi men gud vad glad jag var! I lätt:an satte du den där perfekta nollan, en sådan grym runda som man aldrig kommer glömma och felfri var du och en fin grön rosett blev det. LYCKA
världens bästabästabästa ponny <3
sommaren kom och som vanligt åkte vi till mitt älskade land. Du trivdes sjukt bra där och älskade alla mysiga ridturer ner till havet. Jag trimmade dig mycket för att du skulle vara i toppform till slutet av sommaren när din nästa tävling skulle bli. Vi skulle satsa allt under hösten eftersom detta var mitt sista ponnyår på tävlingsbanorna. Men dig kunde jag ju inte sälja för man kan inte sälja sitt liv, sitt allt och sin bästavän. Vi var i värsta flytet och varje ridpass var ett rent nöje vilket i och för sig alla ridpass på dig var!!
För världen är du någon men för mig är du världen <3
Söndag v.29 på kvällen skulle jag åka hem för att tidigt på måndagen åka till Grekland med familjen Bredberg! Som vanligt när jag ska någonstans blir det ett tårfyllt farväl. Jag gråter för att jag vet hur mycket jag kommer sakna mina prinsessor även fast det bara är en vecka...
Du ligger mig allra närmast om hjärtat så dig är det alltid svårt att lämna även om det bara skulle vara en dag. Men denna gång visste jag inte att det skulle bli ett farväl föralltid...
jag tog en bild på dig så jag skulle kunna kolla på dig på mobilen under veckan så jag kunde se dig varje dag.
någon bild måste vara den sista <3
varje dag under veckan fick jag ett sms av mamma som tog hand om dig där det stod hur du mådde! Du var pigg och glad och njöt av att gå i hagen med dina kompisar och äta massa gräs.
lördagen den 20 juli startade min mardröm som jag troligtvis aldrig kommer få vakna upp ifrån! Telefonen ringde och det var mamma.. jag visste direkt att något var fel eftersom hon ringde. Hon var påväg till Ulltuna med dig för du kunde inte gå på ena bakbenet och hade ett djupt jack i det. Jag skrek högt och sen svartnade det för ögonen. Jag visste att det var illa och min första fråga var "kommer hon klara sig?" mamma svarade att hon trodde det vilket lugnade mig lite.
jag satt uppe 3 timmar natten mellan lördagen och söndagen för att få besked om vad det var som var fel.
När mamma äntligen ringde tillbaka grät hon och jag med något fruktansvärt mycket. Dina chanser att klara dig var små men vi sa att det fick kosta hur mycket som helst och att veterinärerna skulle göra allt de kunde för att rädda dig! Du fick stanna kvar på intensiven med smärtstillande i dropp och en skena över benet så du skulle kunna stå bra.
Jag låg vaken hela natten och tårarna slutade aldrig rinna. Jag har aldrig mått så dåligt eller varit så rädd. Allting kom som en chock och jag hade svårt att förstå vad som höll på att hända.
Du undersöktes under söndagen och man kom fram till att ytliga böjsenan var helt av och att den djupa eventuellt var skadad. Det är otroligt tufft att komma tillbaka efter en skada på ytliga böjsenan och chansen är liten att en häst i huvudtaget klarar det. Man beslutade att söva dig på måndag morgon för att se ifall den djupa böjsenan var skadad, var den det minsta skadad skulle du aldrig kunna gå igen och då skulle man aldrig väcka dig mer.
att vänta på beskedet var helt fruktansvärt! jag var långt borta och kunde inget göra, skulle inte hinna ta ett riktigt farväl eller någonting. Jag hade panik och ångest och ville bara försvinna från jordens yta.
Natten mellan söndagen och måndagen sov jag heller inget, mina tankar var bara hos dig och tårarna forsade. Rädslan var så sjukt jobbig och jag hade så ont i magen för jag vet att ett liv utan dig är inte värt att leva.
Men jag trodde på dig du var stark och jag trodde aldrig att jag skulle behöva lämna dig för det var ju du och jag!
När beskedet kom på måndag morgonen att din djupa böjsena var av till 80% och att du hade somnat in föralltid gick mitt liv under på riktigt. Jag minns inte vad jag gjorde eller vad mamma sa, jag kände mig bara så tom.
Jag har förlorat mitt allt och lyckan i mitt liv. Jag kommer aldrig kunna gå vidare!
Varje dag sen den 1 augusti har mina dagar bestått av tårar, tomhet, saknad och sorg. Jag vill inte leva såhär och jag kommer nog aldrig förstå att du är borta. Jag vill inte förstå heller, jag vill bara vakna upp och tänka att detta bara var en dröm!
Men jag måste tacka dig för det nästan 5 åren jag hade turen att få spendera med dig 7/10-2006 ---> 1/8-2011. Detta kommer alltid att vara den bästa tiden i mitt liv.
Jag älskade dig då, jag älskar dig nu och jag kommer älska dig föralltid!
du finns föralltid i mitt hjärta och varje andetag jag tar, tar jag för dig <3
