Malin Åkerström

Detta år lider mot sitt slut. Det är med värme och glädje som jag blickar tillbaka över året och allt som jag har fått uppleva. Jag ska försöka sammanfatta de allra bästa stunderna och jag kan faktiskt inte välja ut en specifik som toppar allt annat men har två händelser som betyder sådär lite extra mycket. Eftersom hästarna är a och o i mitt liv så sammanfattar jag varje hästs år. Jag tror att varje år innehåller både toppar och dalar, jag tror också att människan försöker tränga bort det som har gjort ont i ren överlevnadsinstinkt. Ibland går det inte men när dalarna och topparna avlöser varandra så är det mycket lättare. 

 

Vi börjar med stallets stjärna Vera som har leverat så bra att jag får nypa mig i armen för att förstå att det är på riktigt och inte bara en dröm. Hon har radat upp felfria rundor och vinster och placeringar i allt från 120 till 145. Jag sätter inte upp så stora mål inför en säsong. Jag har en tanke med vad jag skulle vilja uppnå men kan omvärdera det under tidens gång. Med Vera önskade jag att få hoppa felfritt i 145. Jag önskade att hon inte skulle bli såld. Idag står vi här med flera felfria 145-klasser med topp placeringar. Hon är också min egna häst efter ett fantastiskt samarbete med Magnus på Karupslund. Hon är kvalad till senior SM och har vunnit 140 på internationell tävling i Norge. Hon har verkligen varit outstanding. Med Vera är vardagen tuff, svår och ibland extremt frustrerande. Det år sådant som jag glömmer bort eller förtränger när hennes toppar är så stora. Men också känslan att få hoppa henne inne på en tävlingsbanan gör att vardagen är värt det till varje pris. I alla mina kommande hästar kommer jag försöka leta efter den känsla som Vera ger för den är bättre än på någon annan häst som jag har suttit på, någonsin! Jag är så rörd och tacksam över allt Vera låtit mig uppleva.

 

Luna som började sin 6-års säsong med debut i 120 felfritt har fortsatt att hoppa mestadels felfritt och aldrig haft mer än 4 fel på tävling. Förutom i den rundan där hon hoppade felfritt men svängde till höger efter ett hinder och jag fortsatte rakt fram. Hon har så mycket mod, kapacitet, vilja och en inställning som är utöver det vanliga till allt arbete. Med spetsade öron gör hon allt jag ber henne om. Hade hon varit en människa så hade hon också gjort det med ett leende på läpparna. Jag ser alltid fram emot att rida Luna. Hon är den gladaste, vänligaste och goaste som finns. Hon har tävlat sparsamt för att hon gjort varje start så bra. Hon avslutade med att debutera 125cm felfritt. Tack Luna för att du förgyller hela min vardag. 

 

Cara hade en tung början på 2019, jag vet att jag tyckte att det kändes förjävligt. Jag hade gett upp hoppet om att hon skulle bli bra. Komplikationerna av hennes långa vila avlöste varandra. Jag satte igång henne efter konstens alla regler, jag klockade varenda minut för att bygga upp henne långsamt och försiktigt. Ändå fungerade det inte. Det var en stor frustration främst känslomässigt men också ekonomiskt. Snart hade jag betalat veterinärräkningar för halva hennes värde liksom. Tänk om det skulle komma till en punkt där jag ekonomiskt inte hade råd att rädda henne!? Jag vågade knappt tänka tanken. Min underbara veterinär Håkan gav aldrig upp hoppet om henne, tur det för min bakgrund med skadade hästar har fått mig att tro att det inte går att komma igen. För så har min verklighet sett ut. Vi hittade ett sätt och Cara kunde tränas igen. Fortfarande långsamt och försiktigt. När jag inte klockade minuter längre så mätte jag centimeter på bommar som blev till hinder och nu står jag här vid årsskiftet med en häst som dansade igenom sin veterinärkoll utan minsta lilla antydan till en anmärkning. Hon har hunnit återgå till tävlingsbanan och gjort 5 starter under hösten i 110/120. Hon känns magisk och helt fantastisk. Hon känns faktiskt bättre än någonsin. Jag kommer vara försiktig. Ännu vågar jag inte lita på att det kommer gå vägen men lyckan över att vi har kommit hit är enorm. Älskade Cara, du är värd varenda krona, all tid och väntan. Nu känns den där tunga perioden så långt borta för nu njuter vi av bus i skogen och timmar av trimmande på vår lilla utebana.

 

Amy och Lisa har tagit sina första kliv in i vuxenvärlden. De har börjat i skolan och lärt sig att bära sin matte i skritt, trav och galopp utan att tappa henne. Amy tuff och orädd har aldrig tyckt att det har varit konstigt eller svårt. Hon gör allt jag ber henne om och har ett oerhört gott självförtroende. Hon är liten, ännu endast 153cm hög men hennes personlighet är betydligt större. Hon är den som alltid kommer när jag ropar, som förstår mig bättre än någon annan fyrbent varelse. Lisa har en mer försiktig personlighet. Hon är snällare än det snällaste lammet. Hon har behövt känna in alla gångarter med ryttare innan hon känt sig säker men hon har aldrig gjort något dumt. Hon är den gosigaste och keligaste häst jag har haft. Det känns så fantastiskt att få vara med på deras resa genom livet. 

 

Jag har haft äran att ha Dino, Britt och Diva hemma hos mig större delen av året. Dino står ännu kvar och matchas mot en ny säsong 2020. Jag har haft fantastiska minnen med alla tre. Britt har varit som en vinstmaskin och radat upp vinst efter vinst, i våras vann vi 4 klasser i rad 130,135, 140 och 135. Diva tog sig tillbaka till 130 vilket var en önskan jag hade. Dino och jag debuterade både 120 och 130cm. Hon har så mycket hopp i sig men är i behov av lite tid innan hon kommer bevisa det på riktigt. Till vardags har dessa tjejer varit perfekta, så snälla, okomplicerade och värdefulla. Ett nöje att få ha tillbringat så mycket tid med dem alla tre även om två stycken fattas och saknas inför år 2020. 

 

Jag har gjort mitt första tävlingsår för Gagnefs ridklubb där Virus ägare Åsa är en riktig eldsjäl. Vi har debuterat i elitserien och haft så roligt tillsammans. Virus och jag har tagit oss till nya höjder, vi satte vårt sista kval till svårklass och debuterade svårklass felfritt. Jag har aldrig vågat drömma om att ha tillgång till två hästar på den nivån och erfarenheten det ger att få hoppa dessa klasser är oersättlig på annat sätt. Teamet i Dalarna som framförallt innefattat Virus, Bobbie, Åsa och Annika är en ära att få vara en del av. Jag har fått så mycket support, stöd och framförallt glädje när vi har varit iväg tillsammans. 

 

Jag har balanserat ett år mellan verklighet och mitt drömliv, det vill säga mellan arbete och livet med hästarna. Det har varit slitigt, tungt, fantastiskt, betydelsefullt, utmanande, roligt och svårt. Men här står jag livs levande och är tacksam för att det gick ihop. För det mesta tack vare min mormor, hon stöttar, vägleder och finns alltid där. Efter en framgångsrik tävlingsklass är hon först med att skicka ett glatt meddelande. Hon är den som undrar och är mest intresserad över mina hästars träning, rehabilitering, utveckling och vardag. Jag beundrar henne för hennes engagemang, tålamod och kloka syn på livet. Utan henne vore jag ingenting och det är verkligen sant. En annan som har haft en stor betydelse för mig är min hund Lexie. Med henne vid min sida känner jag mig inte ensam. När tårarna rinner och behöver torkas kramar jag henne och borrar in ansiktet i hennes päls. Hon är alltid glad och det smittar av sig på mig. Jag är så glad att jag tog besluet att köpa henne. Tack alla som funnits för mig och bidragit till ett magiskt 2019!!