Malin Åkerström

En sista dag i frihet

Publicerad 2018-07-28 21:47:12 i Allmänt,

Imorgon. börjar jag att jobba igen efter 4 veckors älskad semester. Det känns inte alls kul att återvända till jobbet och det känns så himla orättvist. Jag vet att det inte är ett dugg orättvist men det känns så i alla fall för jag fullkomligt avgudar att spendera mina dagar på landet. Jag minns känslan när jag jobbade min sista jobbvecka innan semestern och hur allt jag längtat efter var framför mig. Nu är allt det bakom mig och det är en hel oändlighet till nästa gång. Jag känner mig rörd över att få vara på landet tillsammans med den bästa släkten i hela världen och att varje dag få tillbringa tid med min mormor. Jag känner mig hel efter mina semesterveckor. Det har varit tuffa dagar men det har också varit helt fantastiskt. Men nu när jag snart är back in business igen så blir jag så himla känslomässig. Tårarna blev många när jag sätte mig i bilen för att köra hem till Lindholmen. Men detta är livet och jag lever i det. Efter några veckor kommer det att kännas bättre igen det vet jag. Men jag känner mig halv över att lämna landet och mormor. Jag är avundsjuk på alla som får vara kvar där ute.  Ingen kan ändra på min levnadssituation men det finns många stunder då jag saknar att arbeta med hästar på heltid. Då ville jag inte vara ledig. 

Vi har avrundat mina sista semesterdagar på Sundbyholm med Vera, Luna, Diva och Virus. Jag och mamma tog vår lastbil och har bott som kungar trots att den nog var den absolut äldsta och billigaste lastbilen på hela tävlingsplatsen. Men för mig är den väldigt värdefull och duger precis som den är. Jag är lyckligt lottad som ens har en lastbil. Luna har startat sina livs första tävlingsklasser och hoppat 2st 100cm klasser. Felfritt i den första och med ett ner i den andra. Så himla duktig och fin också. Hon hoppar väldigt mycket bak så vi behöver jobba med att stärka henne så hon orkar hoppa mer med fram också. Men helt otittig och obrydd om atmosfär, hindertyper och susande ponnysar till höger och vänster (var ponnytävlingar också). Fina Luna det känns verkligen som att vi har en rolig tid framför oss. 

Vera har hoppat 125 med 0+4 fel, rev sista hindret efter en ryttarmiss. Sen hoppade hon en fin 140-runda med två ner då jag kom lite väl nära på ett räcke som hon rev och då blev hon lite stressad så vi rev ut ur en kombination då Vera startfältets minsta häst inte fick plats.. men superfin! Efter nästan 6 veckors tävlingsuppehåll och med vila är vi inte i toppform. Vi avslutade med pris i 130cm där ingen var felfri och vi fick ett riktigt litet pet på hinder nr 2. Men hon var lugn, avspänd och hoppade väldigt fint. Det känns toppen inför nästa tävling. Vi ska slipa lite på detaljerna tills dess. Hon är den mest fantastiska häst jag har suttit på. 

Virus inledde med en 135-klass med ett ner och kändes fin efter att även han har haft ett längre tävlingsuppehåll. Han gick 140 också där vi fick hela 9 fel i en kombination och ett ned så 13 fel totalt. Men många bra språng också. Mer rutin på kontot. Eftersom jag aldrig rider honom till vardags så tränar vi liksom när vi är på tävling. Vi avslutade med en 125-klass där han var bäst, felfri och vann. Så roligt att han är så med på noterna och spetsar öronen inför varje hinder. 

Diva har varit amazing i helgen. Hon inledde med att vinna 115cm och fortsatte med att vinna 120cm också. Vi avslutade med att hoppa 125cm med några bommar i backen då orken lite hade tagit slut efter flera tävlingsdagar med 35 graders värme och innan det uppehåll och sommarvila. Men vad gör några små rullbommar i backen när min Diva fightas med mig igen!? Hon har varit så glad i helgen. Hon har nästan varit den Diva som hon en gång var och det är den allra största och värdefullaste segern för mig. Hon ville verkligen hoppa och ställde upp i lägen hon för någon månad sen skulle ha tackat för sig över. Jag tror att vi är uppe i 8 segrar nu på ca 14 starter så det är inte fy skam. 

Jag ligger i min säng i Lindholmen. Hemma i stallen har jag Luna, Vera och Diva. Cara, Amy, Lisa och Lady är kvar på landet i ett par veckor till och jag kommer sakna ihjäl mig efter dem. 

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Kommentarer (0)

Semestern som inte började som önskat

Publicerad 2018-07-10 16:35:50 i Allmänt,

Det har varit en händelserik och tung start på min semester. Förra helgen började min 4 veckors långa och väldigt efterlängtade semester. Jag kom ut till landet där jag även nu befinner mig natten mellan lördag och söndag för snart två veckor sedan med de sista hästarna. På söndagen när jag satt upp på Diva efter lite drygt en veckas semester för hennes del så kände jag en enorm glädje. Strålande väder, platsen jag värderar högst på jorden och min enda uppgift om dagarna gick över till att bara rida mina hästar. Det absolut bästa jag vet. Glädjen blev kortvarig... Kort därefter får Vera en spark och hon ville inte stödja på ett bakben. Hon fick också ett sår i närheten av en led så Håkan sa att jag behövde åka in med henne. Den uppgivenheten som uppstod var inte rolig. När vi kopplar på släpet på bilen så är det såklart punktering och stora lastbilen var på verkstaden.. Extradäck fanns såklart hemma i Lindholmen över 1,5h bort. Trots att min pappa inte kan det här med hästar så förstår han alltid när det är kritiskt läge och min bror likaså. Pappa var i Lindholmen men utan bil så min bror åker dit för att lämna sin bil så att pappa kan köra upp ett däck till landet. Teamwork makes the dreamwork och jag är tacksam över hur min familj alltid samarbetar när det behövs. Det blev en sen kväll på mälarkliniken och efter många röntgenbilder och ultraljud konstaterades att det faktiskt inte fanns något fel. Vera fick diagnosen dramaqueen, det var bara en smäll som utgjorde en lårkaka. Hemresan tillbaka till landet gick betydligt lättare. Vera fick boxvila i ett par dagar och var ohalt efter 4 dagar så nu rids hon som vanligt igen. Tur i oturen men trots att det gick bra den här gången så blir det en så stor mental urladdning. Jag förbereder mig för det värsta och tar ut de flesta sorger på en gång för det brukar faktiskt oftast vara tuffa och dåliga besked hos veterinären. 

Dagen efter vår utflykt till mälarkliniken med Vera hittar jag Cara i hagen med ordentlig kolik. Jag såg att hon hade rullat sig hysteriskt och hennes blick var så otäck att jag trodde att hon skulle dö på fläcken. Jag skrek rätt ut "dö inte Cara" och försökte förtvivlat få henne att ställa sig upp vilket inte var det enklaste. Jag hann tänka många tankar om hur livet utan Cara skulle se ut. Hon andades häftigt med hela buken och aldrig har jag sett henne i så dåligt skick. Jag fick ut henne ur hagen och började att promenera med henne. Återigen svarar Håkan och räddar situationen. Cara blev snabbt bättre och vi behövde aldrig åka in med henne med vakade över henne i många timmar. Den mentala urladdningen blev ännu mer påtaglig. Efter en intensiv vår där jag jobbat mycket och inte hunnit få in så mycket återhämtning i schemat så är batterierna slut. Min motståndskraft från tårarna är sämre och jag vill så himla gärna att mina älskade hästar ska få vara friska och hela i alla fall för en stund så jag hinner bli stark inför kommande motgångar. Jag vet att motgångar kommer att komma igen. Men nu vill jag ha en paus. Det räcker med att Cara redan är skadad och ska vila i 6 månader. 

Det började att ordna upp sig och Vera började att ridas igen när nästa tråkighet kom. Det blev en hetsig  situation hos hästarna då en av bondens hästar bytte hage till en bredvid där tre av våra hästar går. Bondens häst hade sönder staketet och två stycken från gården går ut för att laga det. Deras hund följer efter och hästarna är fortfarande uppe i varv vilket leder till att en av våra hästar attackerar hunden som måste avlivas av sina skador. Vi var inte där och kunde inte påverka situationen. Men det är ändå väldigt skamset och sorgligt. Hunden var gammal och hörde ingenting så stackaren fick inget roligt avslut på sin tid här på jorden. Usch, skuldkänslorna är många. Vi rider med vår hund med samtliga av våra hästar och det springer lösa hundar i stallen men aldrig har någon av de visat sådana här tendenser någonsin. 

Isa är lämnad i Dalarna efter 33 dygns dräktighetskollen där vi såg mini-Isa på ultraljud för första gången. Fy alltså, jag är dålig på det här med avsked. Isa släpptes ut i en hage när vi kom fram till Dalarna och hon var helt galen, hon sprang och sprang non stop i ett par timmar. Jag kände på mig att det inte var bra och när vi öppnade upp en del i hagen som gick till vattnet så tog hon sats och sprang rätt igenom staketet, löddrig av svett och väldigt stressad var hon. Vi ställde in henne i en Box och hon var fortfarande väldigt stressad. Jag höll ihop och pressade tillbaka tårarna men inom mig så skriker hela min själ av saknad och oro inför hur hon ska trivas med sitt nya liv. Jag vill ju hennes allra bästa. Hon är min bästa vän. Jag hatar att vår tid behövde bli såhär. Jag har blivit flitigt uppdaterad av han som lånar henne och hon är väl omhändertagen. Han är väldigt trevlig och gården var fin med en enorm ligghall. Isa har nu bytt hage till en med bara ston för troligen var det valacker som fick henne att bli sådär galen. Trots en jobbig start och att jag saknar min Isa så är jag väldigt glad och nöjd över att hon är just där hon är. Jag är glad att ingen fick köpa henne utan att hon är i min ägo. Att jag bestämmer om henne och hur hon ska skötas. 

Det största glädjeämnet just nu är fina Luna. Hon är trots sin ålder den snällaste häst vi har och mamma kan trimma henne utan att jag ska behöva vara orolig att hon gör något dumt. Hon är över 170cm stor och 5år så det är mycket kropp som hon ska bli stark i. Jag har hoppat lite markarbetsövningar men inte över 100cm sedan hon kom för fokuset ligger på att stärka henne och galoppera mycket ute på fält, på galoppbanan och rida ute i naturen. Hon är en härlig häst med en positiv inställning till allt. De få sprången som jag har tagit har varit fantastiska. Hon får mig att blicka framåt med ljus i blicken.  

Diva börjar att komma i form igen och känns bra. Ganska snäll är hon också. Vera har precis fått trimma på lite tuffare i två dagar vilket har varit välbehövligt. Det är mycket hyss och energi att få kontroll över. Igår jobbade vi med små hinder och idag trimmade vi på ett fält. Hemma är  hon svår att rida ut på men här går det bra om Maria och Lady är med som sällskap. Vi utnyttjar det så hon också får galoppera på fälten, på galoppbanan och skritta i skogen. Idag kändes hon väldigt bra. Det är så skönt att ha henne back on track, min superstar liksom. 

Cara och kidsen njuter av lata dagar. Jag pysslar med de och älskar dem. De är lugna och snälla vilket är bra för Cara som behöver vila för att bli frisk. 

Nu hoppas jag på att semestern fortsätter i en positiv anda. De senaste dagarna har jag spenderat mer tid i vattnet än på land nästan. Vädret är svårslaget här ute och vi kusiner badar, åker vattenskidor, spelar beachvolleyboll mm tillsammans och det är så himla roligt trots att det skiljer nästan 20 år mellan mig och min yngsta kusin. Jag älskar livet på vårt underbara landställe. Jag kommer gråta när jag behöver åka hem för att börja jobba igen. Landet är min plats på jorden. Här mår min själ bra. 

(null)




Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela