Malin Åkerström

Ytterligare en helg är över och ännu en vecka på praktiken har sin början. Men det är faktiskt bara 2 veckor kvar tills skolan drar igång igen. Jag saknar skolan även om praktiken är bra.

Helgen har varit riktigt bra. Fredagen inledde helgen för mig då jag blev ledig pga Contendras veterinärbesök. Jag red 3 hästar på jobbet och var på vällsta under dagen. Sen red jag såklart Diva och Cara också så dagen blev lång i alla fall. Kvällen spenderade jag i stan med Lola och Elin från Dalarna. Det var supertrevligt så jag är väldigt glad över att vi fick till att träffas.

Lördagen började jag med ridning på jobbet och sedan fix i mitt stall samt motion av Diva. Kvällen spenderades på friends och Stockholm horse show tillsammans med mamma och syster.

Igår hade jag morgonen i stallet och red både Cara och Diva innan avfärd mot Friends igen för att hänga där hela dagen med världens bästa Jenny. Efter det åkte jag till mormor och städade, fikade och åt middag. Mormor har varit utomlands i en vecka och det har känts som en hel evighet. Hon är jordens bästa människa!

På kvällen åkte jag till Topanga och tog in och borstade henne och tvättade hennes ben. Världens bästa häst är hon. Avslutade sedan helgen med lite fix hos mina hästar innan läggdags.

Hur en dag kan börja på ett fantastiskt sätt ska jag nu berätta. Det är första dagen på länge som jag känner en genuin glädje. Igår hade jag svårt att sova för att Contendra hade sitt återbesök imorse. Jag hade en bra känsla men man vet ju aldrig ändå liksom.

Contendra är nästan frisk. Hon är i princip ohalt. Man kan förstås inte ropa hej ännu då vägen fortfarande är lång. Men hon får börja skrittas för hand nu. Det är ett stort framsteg från alla besök där hoppet nästan runnit ut. Att förbättringen skulle vara så enorm idag vågade jag verkligen inte ens drömma om. Det känns så himla fantastiskt och roligt så att jag sedan spenderade dagen med uteritter i blåst, regn och snö på galna hästar samt ramlade av en häst 3 gånger på en och samma ridtur inte hade någon betydelse. Idag är jag glad! Idag ska jag påminna mig själv om att man aldrig ska ge upp. Förr eller senare kommer ett ljus som är värt att kämpa om och om igen för. Idag kom det ljuset för mig!

Jag räknar ner dagarna tills på fredag när Contendra ska till veterinären. Jag tror och hoppas på något vis att turen har landat hos oss nu. Hela världen skulle bli så mycket ljusare med lite positiva besked. Jag vet att det förmodligen minst är ett halvår kvar av vila för Contendra men bara de där positiva orden om att det kan gå vägen gör så mycket. Speciellt gör det väntan lite lättare och oron lite mindre.

Annars så har det varit lite tunga dagar de senaste. Igår när jag och Diva red till skogen för lite terapi rann mina tårar. Hon är en på miljonen. Om jag är fisken så är hon mitt vatten. Hon är perfekt! Vi har en tävling kvar och för första gången någonsin längtar jag inte så mycket efter en tävling. Jag älskar att tävla men denna tävling är slutet på vår tid. Men jag vill rida tävlingen för att få uppleva det en gång till med hästen som gör att ingenting känns omöjligt.

Cara försökte jag mig på att trimma i måndags och det gick inte alls bra. Upplägget och flytet var värdelöst. Det är mina områden att se till att de är bra och jag sög. Vi avslutade med en fin känsla men jag kände mig ändå uppgiven. Cara är så viktig för mig och jag har enorma krav på mig själv för att allt ska vara perfekt för henne för att hon ska få den bästa matchningen. Bryt ihop och kom igen bara. Cara är finast i världen.

Ännu en helg når sitt slut och slutet på denna helg är annorlunda mot hur det har varit de senaste två månaderna. Jag har varit i stora staden och ätit middag med familjen och en familj vi känner. Mycket trevligt. Jag har även sorterat tvätt och städat en sväng vilket jag ligger flera mil efter med för tillfället. Jobb, praktik och hästarna tar upp alla mina vakna timmar och lite fler ändå.

Annars har jag jobbat heldag båda dagarna i helgen, ridit mina hästar, varit med Topanga som är hemma igen, ridit på vällsta och försökt sova däremellan.

Diva är såklart fantastiskt fin just nu trots en lugnare vecka med mest jogg i skogen... Dagarna räknas ner och det gör så förbannat ont. Jag älskar henne så mycket.

Cara börjar gå lite på sparlåga känns det som. Men sedan blir hon överpigg också. Jag vill hålla igång henne i ett par veckor till innan hon ska få vinterlov. En dressyrträning till skulle jag vilja få till om det funkar.

Contendra kör rally ute i hagen och känns mer som en vildhäst än något annat. Men hon är friserad och fin inför sitt veterinärbesök på fredag. Jag funderar på vilka fina täcken hon ska få åka dit med.
Nästan så att man förbereder som inför en tävling. Det känns kul att få göra något extra med henne.

Imorgon inleder jag v.8 på praktiken och ny plats ska jag till. Spännande även om mina två senaste veckorna både har varit intressanta, lärorika och roliga.

Kolla Contendras slidestop nedan i leran..

Stegen känns tunga just nu, tårarna bränner bakom ögonlocken i tid och otid men jag försöker att finna motivation ändå. Igår kom dock ännu ett bakslag..

Topanga min prinsessa och allra största kärlek blev dålig igår. Den kloka underbara hästen gick till grinden i sin hage och la sig ned och tittade mot sin mage när hon hörde att det var människor där. Hon ville berätta att det gjorde ont och självklart fick hon hjälp. Hon står på bästa tänkbara ställe med helt fantastiska människor som inte lämnade henne ur sikte innan jag kom. Jag såg direkt att hon inte alls mår bra och åkte in till mälarkliniken med henne där hon fick sova inatt och ska sova ytterligare en natt. Tarmen låg fel men har rättat till sig nu. Det gör ont i hjärtat att hon står där bland främmande människor men jag hoppas innerligt att hon vet att jag alltid kommer att finnas vid hennes sida. Att hon finns i mitt liv gör att allting går att se från en ljusare sida.

I övrigt så har Cara idag varit och hoppat. Hon skötte sig och utvecklas hela tiden. Gör hon fel så gör hon om och gör rätt. Hon är klok, modig och helt perfekt. Att ha henne är en trygghet. Det är en trygghet att äga sina egna hästar. Ingen kan ta de ifrån mig. Jag är hopplös, älskar mina hästar till oändligheten och varje gång ett farväl måste tas går jag i bitar.

Diva hoppade för Arnold i måndags och var fantastisk. Hon är magisk!

Nästa fredag ska Contendra på återbesök hos veterinären. Tänk om hon kunde få positiva besked då skulle livet bli så mycket lättare.

Detta år vill jag som det känns nu radera helt ur mitt minne. Det har varit en känslomässig berg och dalbana från start till i princip mål. Det har trillat så mycket tårar. Det har varit förtvivlan, sorg och besvikelse. Allting började den där snöiga dagen i början av januari när min bästa vän och älskade Wicky tog sitt sista andetag. Med henne försvann också en del av mig. En dryg månad senare dog min morfar, min hjälte och stora förebild. Det kändes som att livet stannade och livsgnistan brann ut. Livet kändes becksvart.

Mitt i den mörkaste tiden kom hon hem till mig. Den där lilla bruna filuren med ögon som får vems hjärta som helst att smälta. Jag kände henne redan väl efter att ha spenderat två år tillsammans med henne tidigare. Dunder Divan tände den där gnistan som hade brunnit ut inom mig. Tyvärr var Diva inte i ett bra skick när hon kom, hon var missförstådd och den Diva jag kände sedan tidigare fanns bara långt in bakom en massa trassel. Men på något sätt förstår vi varandra på ett plan som är svårt att förklara. Vi båda två var långt under ytan och tillsammans jobbade vi oss tillbaka. Sakta och steg för steg fann vi motivation och glädje i vardagen. Diva började lita på mig. Hon började förstå att livet inte gör ont och att hoppa är roligt igen. Jag började förstå att tillsammans med henne känns livet lite ljusare och lite bättre.

När jag precis fått upp hoppet om året 2016 kommer såklart ett bakslag som ett brev på posten och tyvärr inte bara ett utan två. Contendra och Topanga skadade sig under samma månad. Båda två med skador som kräver vila i vad som känns som en oändlighet. Båda två med en ovisshet om hur framtiden kommer att se ut. Rädslan över att det i slutändan kanske inte slutar ljust för mina livskamrater och gränslöst älskade hästar är ständigt närvarande. Väntan blir så mycket mer olidlig när man inte vet utgången.

Men där fanns hon med sina rådjursögon och bara hon tittade på mig så lös det ändå hopp om tillvaron. Diva började allt mer att komma tillbaka till sitt gamla jag igen. Hon hoppade hem priser och vinster på löpande band. Hon startade sina livs första 140-klasser och det med bravur. Vår resa kunde ha slutat i juni om hon inte satte den där felfria rundan i en 140-klass som gav en fin tredjeplats. Att hon skulle få stanna hos mig var värt mer än alla priser i hela världen. Tillsammans har vi lagt timmar på träning på vägen tillbaka. Vi har kämpat så svetten runnit men vi har tagit oss tillbaka på rätt sida ytan och vi har gjort det tillsammans. Kärleken till henne är så stark så det går inte med ord att beskriva, inte heller hur lycklig jag är över att hon funnits i mitt liv under mitt trasiga 2016.

Nu är allt snart över. Diva ska åka hem. Det känns som att min glädje och motivation kommer att åka med henne. Tårarna kan inte sluta rinna. Saknaden kommer bli stor. Jag är tacksam över den extra tid vi har fått. Men just nu tar tårarna över alla andra känslor. Jag försöker njuta av denna glädjespridare till häst in i det sista men det är när jag stänger stalldörren och sätter mig i bilen som det brister. Jag är så lycklig över Diva och bara att föreställa sig tomheten gör att tårarna sprutar.

Även om det är ett par veckor kvar tills vår resa slutar så skriver jag detta nu för när jag inte kan kalla oss vi längre så kommer livet att bli svart igen. Det tuffaste med att skiljas från Diva är inte att vi går åt olika håll utan rädslan för att hon inte ska bli förstådd igen. Att hon ska hamna sådär mycket under ytan som hon var när hon i februari kom till mig. Jag vill lova henne guld och gröna skogar efter allt hon har givit till mig men jag kan inte göra mer än att hoppas, viska i hennes öron att jag älskar henne och önska henne lycka till.

Mot praktiken igen då efter en helg som i vanlig ordning har susat förbi. Jag har hunnit med en del men det hade varit bra om jag hade hunnit ännu mer.

I lördags hade jag mitt stall på morgonen och fixade allt där samt red ut på Diva. Vädret var fantastiskt och mitt ute på fälten framsusandes i galopp kändes världen likaså. Jag åkte sen till jobbet för ännu mer snöglaopp tillsammans med två hästar där. Framåt mitt på dagen åkte jag till Sandviken för att tävla med Virus. Vi hoppade 125 och 135. Ett och två ner blev resultatet men en fin känsla i 135-klassen.

Igår började jag dagen på jobbet för stalltjänst och ännu mer snöglaopp. Sen fick Diva också galoppera i snön. Man får ju passa på innan den försvinner helt liksom. Framåt kvällen åkte vi till Foderby med Cara för att rida en dressyrträning för Birre. Som vanligt otroligt bra träningar. Nu är det en månad sen förra träningen och Birre tyckte att Cara hade utvecklats mycket. Det känns så bra när jag under denna månad endast trimmat en gång, hoppat 2 gånger och sedan ridit ut.

Gårdagskvällen som blev ganska sen spenderade jag med att rykta och fixa Contendra och sen även Topanga. Nu börjar karusellen om igen. Ikväll är det träning för Arnold.

Tåget rullar på mot skolan idag för omväxlingens skull. Det känns kul att åka dit nu när man inte är där så ofta och trots att resan kan kännas evighetslång.

Jag har inte mycket till fredagsfeeling idag för en enda mening har vänt upp och ner på hela min tillvaro till det sämre. Jag jobbar ändå på för att försöka hålla motivationen uppe trots att det tar emot. Efter varsin snöglaopp med Cara och Diva igår kändes det i alla fall lite lättare för en stund. Jag hade en mysig stallkväll igår. Egentligen skulle jag träna men pga vädret blev träningen inställd. Eftersom jag inte jobbar träningsdagar så hade jag mycket tid till mina prinsessor. Jag hann rykta och pyssla och fixa extra mycket och jag skyndade mig inte det minsta. Så skönt att bara låta saker ta sin tid och snön är bra härlig att rida i. Frågar ni Cara däremot så tyckte hon nog att snön var hemskt jobbig att springa i.

Till ett bra besked är att Topanga är fortsatt dräktig. Vi gjorde en extra koll på henne på ca 120 dygn då hon har på gränsen till en ämnesomsättningssjukdom och diabetes. Värdena kan bli förhöjda under dräktigheten men hennes insulinvärde är skyhögt så det är inte bra. Inga morötter mer till henne.. Morötter är verkligen det enda som hon älskar att äta.. Hon pussas hej vilt för att få godsaker när jag är där och det skär lite i hjärtat att inte få ge henne något. Men hennes välmående går såklart i första hand!

Jag älskar snö så jag är superglad över det vita guldet som yr omkring där ute. Även om det har skapat trafikkaos och försenade bussar mm. Efter en härlig snöglaopp är de där bara små detaljer som blir som bortblåsta. Att vi dessutom även hoppade över lerperioden och gick direkt till snöperioden är ju en hästägares dröm.

Dagens viktigaste händelse är Divas besök hos Axel på mälarkliniken i Hölö. Långt som tusan för oss är det dit men mamma min hjälte till mamma tog en dagsutflykt på 8h för allt trafikkaos för att köra Diva dit. Att Diva sen fick massa beröm för det skick hon har förvandlats till under sin tid hos mig är ju så glädjande så man nästan spricker. Att hon inte behövde sin underhållsbehandling denna gång heller är ju fantastiskt när hon börjat hoppa lite större hinder. Att hoppet om hennes tillfrisknad såg mörk ut för ca 1 år sedan är ju som i en annan värld när hon är så frisk och fin som nu. Sådana nyheter gör alla slitiga stunder så mycket lättare.

I övrigt så hade jag en härlig snötur med Cara ute på fälten och hon skötte sig exemplariskt efter en lite struligare tid med mycket bus från hennes sida. Bästa lilla Cara! Hon är jordens finaste dagar som idag.

Annars är läget stabilt med praktik, jobb och stall. Contendra är bokad till återbesök om några veckor. Det är en skräckblandad förtjusning i väntan på en ny status kring henne. Magkänslan är bra denna gång för första gången på länge.

Dagarna går så fort så jag hinner inte ens med. Denna helg har bjudit på jobb, stallfix och tävling. Jag har insett att det inte är optimalt att jobba så mycket under tävlingshelger men det har gått i alla fall.

Tävlingen har bjudit på tråkiga resultat. Bommarna har inte varit på min och Divas sida. Vi hoppade 130cm igår och 135cm idag. Diva är verkligen bäst utomhus. Inne blir hon lätt spänd och jag rider henne inte alls bra då. Hon blir superkänslig vilket leder till att mina misstag får större konsekvenser. Inget nedslag under helgen vill jag lägga på Divas konto. Hon krigar för mig och känns i det stora hela fantastiskt fin. Oavsett resultat är hon ju trots allt samma fina underbara Diva. Hästen jag älskar varje sekund tillsammans med. Jag går in på banan och känner att tillsammans med Diva är det av ren glädje och ingenting känns omöjligt tillsammans med henne. Hon gör verkligen det yttersta för mig. Jag känner mig ofta helt tårögd när jag tänker på vad den där lilla hästen tillsätter i mitt liv. Det är så mycket mer än vad jag någonsin skulle kunna be om.

Idag när jag satt i bilen påväg hem från tävlingen så ringde Sofia. Det är inte alls ovanligt då vi pratar flera gånger om dagen om hästarna mm. Men det som kändes fint var att hon frågade mig hur Diva kändes idag trots att hon sett resultatlistan. Resultatet är verkligen bara en siffra och det speglar ju inte alls alltid hur rundan egentligen var. Det kändes skönt att kunna säga att Diva var superfin men jag fick inte till det helt. Det kändes också fint att det finns de som inte bara säger grattis när man vinner utan de som även finns där och stöttar när man haft en mindre bra dag. Resultat är så mycket mer än det man ser svart på vitt.

Imorgon börjar mitt vardagspussel om på nytt igen. 5 veckor är kvar på praktiken men 5 veckor har också passerat. Praktik är verkligen bra för lärandet inom yrket men det är också krävande när man måste jobba så mycket för att kunna ge sina hästar mat och tak över huvudet. Bäst att sova tidigt ikväll så veckan inleds bra.

I mina ögon är Diva alltid en vinnare!

Vi är påväg hem från en torsdagsträning med Cara och Dockan. Tur att det finns träningar som lyser upp vardagen. Just nu är allt lite gråare och lite tyngre men mina hästar lyser upp tillvaron som de solstrålar de är.

Vi hoppade för Lena idag och hoppade serier. Perfekt vinterträning och perfekt för Cara som behöver bli starkare. Cara var superfin. Gjorde allting så bra och med en så fin inställning. Bästa bästa bästa hon!

I övrigt så händer det inte så mycket mer än praktik, jobb och hästarna. Diva har varit grymt fin hela veckan. Jag har för första gången varit i ridhuset för säsongen också. Det är då det börjar bli vinter på riktigt liksom.

I helgen är det tävling och det äger!! Tyvärr ska släkten åka till morfars minneslund för första gången och jag missar det vilket känns väldigt tungt. Tur att jag har Diva att spendera min dag med istället för då kommer det att kännas lite lättare. Jag är hur som helst oerhört tävlingssugen så utrustningen hänger redan färdigputsad i väntan på att bli packad. Diva är friserad och känns som sagt i fin form!