Onsdag
Jag räknar ner dagarna tills på fredag när Contendra ska till veterinären. Jag tror och hoppas på något vis att turen har landat hos oss nu. Hela världen skulle bli så mycket ljusare med lite positiva besked. Jag vet att det förmodligen minst är ett halvår kvar av vila för Contendra men bara de där positiva orden om att det kan gå vägen gör så mycket. Speciellt gör det väntan lite lättare och oron lite mindre.
Annars så har det varit lite tunga dagar de senaste. Igår när jag och Diva red till skogen för lite terapi rann mina tårar. Hon är en på miljonen. Om jag är fisken så är hon mitt vatten. Hon är perfekt! Vi har en tävling kvar och för första gången någonsin längtar jag inte så mycket efter en tävling. Jag älskar att tävla men denna tävling är slutet på vår tid. Men jag vill rida tävlingen för att få uppleva det en gång till med hästen som gör att ingenting känns omöjligt.
Cara försökte jag mig på att trimma i måndags och det gick inte alls bra. Upplägget och flytet var värdelöst. Det är mina områden att se till att de är bra och jag sög. Vi avslutade med en fin känsla men jag kände mig ändå uppgiven. Cara är så viktig för mig och jag har enorma krav på mig själv för att allt ska vara perfekt för henne för att hon ska få den bästa matchningen. Bryt ihop och kom igen bara. Cara är finast i världen.
