Malin Åkerström

Vardag, tävling, sorg, oro

Publicerad 2017-10-31 23:24:22 i Allmänt,

Vardagen går upp och ner precis som för de flesta andra. Ibland flyter livet på och ibland tar det emot. Min vardag har den senaste tiden präglats av ångest. Hur jag än vänder och vrider på mig så är jag otillräcklig. Det är alltid någon som inte är nöjd med hur jag är. Pressen på mig växer sig större och i takt med det ökar ångesten. Jag känner mig så liten dessa stunder, liten och ynklig. Tårarna rinner i tysta små floder längs mina kinder. Oftast i min ensamhet eller med ansiktet inborrat i Topangas fluffiga päls. Topanga som så många andra gånger hjälper mig tillbaka. Hon är den enda i hela världen som alltid finns där och som alltid förstår. Jag vet att hon är en häst men för mig är hon hela min värld.

Det svåra stunderna blandas med dagar när livet känns fantastiskt. I söndags inleddes dagen med härliga ridturer på Cara och Vera innan jag styrde norrut för tävling på Virus och roliga stunder tillsammans med dalamänniskorna som är så unikt bra. Att Virus susade hem en sjätte plats och hoppade hur bra som helst gjorde inte direkt dagen sämre. Jag lämnade tävlingen i Sandviken med ett leende, med ny energi och så mycket glädje. Att glädjen skulle bli långvarig borde jag förstått att den inte skulle bli. Men jag kunde inte heller förstå att halva kvällen och natten skulle spenderas på mälarkliniken med min fantastiska Vera..

När jag ringde jouren på mälarkliniken i söndags var det en enorm lättnad att det var Håkan som svarade. Veterinären som jag litar på till 110% och som känner mig och hästarna utan och innan vid det här laget. Han förstod direkt när jag ringde att något inte var bra. Jag krypkörde dit med Veran ståendes på tre ben. Hem åkte jag med en tom transport. Vera stannade kvar och genomgick en operation under måndagen. Ett sår hade gått in i leden. Allting har gått bra och beskeden har varit väldigt positiva efter operationen. Ingen skada på leden och allt verkar vara rent och fint. Jag får inte ropa hej ännu men det är en lättnad att det hittills har gått så bra. Hon är tyvärr fortfarande kvar på mälarkliniken vilket innebär att jag åker dit för att skämma bort henne med godsaker och berätta för henne hur duktig hon är som så tappert tar sig igenom allt hon utsätts för. Älskade lilla Vera, jag känner mig så himla ledsen över det här. Jag försöker bita ihop och vara stark men inombords skriker det av sorg. Det obefintliga flytet som har präglat detta år tar på krafterna. Uppgivenheten är inte bara en känsla utan en del av min vardag nu. Det känns förstås tråkigt att tävlingssäsongen fick ett oönskat avslut men det värsta är att Vera står instängd i en box bland människor hon inte känner. Hon som inte litar på människor och tror att människor vill henne illa.

Kommentarer (0)

Torsdag

Publicerad 2017-10-26 08:15:08 i Allmänt,

Idag pendlar jag 4h tur och retur till skolan för att gå på en föreläsning som är 1h lång. Hoppas den är givande för då är det såklart värt det. Förhoppningsvis ger den oss svar som vi behöver till vår C-uppsats som sakta men säkert går framåt.

Igår tränade jag Cara för Per igen. Jag fick superbra hjälp och övningarna var verkligen passande för oss. Vi fick träna på våra sämre sidor och Cara tar verkligen till sig och försöker göra sitt bästa. Hoppar gör hon helt amazing. Träningen innehöll mycket lydnad på små hinder och det kändes verkligen toppen att få träna på det jag vet att vi behöver träna på.

Vera tävlade i Märsta i helgen och hoppade som vanligt till månen och tillbaka, i alla fall säger känslan det. Vi hoppade en 130-klass och felfritt gjorde vi det också. Vera är egentligen alltid felfri men denna gång var även jag det. Jag är så glad och tacksam över att få vara hennes ryttare. Det är en känsla utöver det vanliga.

Isa är inne på sin sista vecka med bara skritt och skrittar upp till en timme om dagen. Hon är pigg och glad varje dag. Hon älskar att få arbeta och ger så mycket energi tillbaka genom sin enorma personlighet.

Amy äger och ger mitt liv så enormt mycket glädje. Vi tränar mycket för att hjälpa Topanga att få vara stilla. Amy springer lös bredvid mig, stannar när jag stannar osv. Hon är precis som en hund. Så fort hon ser mig kommer hon springandes. Om ni bara visste hur mycket mitt hjärta smälter av det. Eller hur viktig hon är för att livet ska kännas meningsfullt. Topanga har det tufft just nu. Det kostar mycket energi och många tårar. Hon är och kommer föralltid vara den viktigaste i mitt liv.

Kommentarer (0)

Onsdag

Publicerad 2017-10-18 08:44:38 i Allmänt,

Idag började jag morgonen i stallet med fodring och utsläpp och nu sitter jag på pendeln påväg till skolan sedan en stund tillbaka. Jag kan stanna här en bra stund till. Känner mig för trött för att gå av och starta igång opponering av metoden på C-uppsatsen. Men det är bara att genomlida.

I förra veckan flyttade en gäst in i stallet. Min vän Tovas häst Flash kom hem oväntat och behövde ett boende. Toppen tycker jag som fått chansen att umgås med Tova nästan varje dag sedan dess. I söndags åkte Tova med mig och Vera till Gävle för tävling. Vera hoppade en 130cm avd b och gjorde det helt fantastiskt. Ett ner efter en ryttarmiss men då det bara var en felfri i klassen så blev det pris till Veran. När jag kommer ut från banan tillsammans med Vera så känner jag mig så himla high on life. Vilken känsla och vilka språng hon tar. Vi flyger verkligen, registret i hennes lilla kropp är något utöver det vanliga. Det är såklart trist med ett nedslag när Vera är 100% felfri från sin sida men när känslan är så himla bra spelar det liksom ingen roll. Hon är den häftigaste jag suttit på.

Isa har haft en tappsko och hennes hovslagare har varit på semester. Vi har lånat en toffel av Topanga för att kunna skritta ändå men vi ligger lite efter i vår tidsplanering. Men vi jobbar på och är uppe i 35 minuter skritt om dagen. Att ha Isa hos mig är jag så glad över. Det känns som att jag har lärt känna henne på ett helt annat plan. Hon har så mycket likheter med min ängel och älskade Wicky. De är faktiskt lite släkt och deras sätt att vara på påminner så mycket om varandra. De har stora och starka personligheter. En stark kärlek för mat, de är yviga och hetsiga i allt från hantering till ridning utan att på något sätt bli svåra att hantera då de på samma gång är känsliga. Wicky hade alltid ett x antal växlar fler i under ridningen men deras mentalitet är så lika. De älskar att arbete och vill göra rätt.

Cara är fortfarande som en berg och dalbana att rida. Ena dagen är hon en dröm medan hon den andra mest är på två ben och gärna i diken eller dylikt. Jag tränade henne förra veckan för Per Dahlgren och hon hoppade helt amazing. Per undrade om vi kunde få henne att hoppa lite lägre då hon även på små hinder levererade försäljningssprång som han kallade det. Men vilken glädje över att hon utvecklas så bra och mer och mer levererar sina fantastiska supersprång.

Annars springer jag stafett med Amy och spenderar många timmar tillsammans med henne och Topanga. Det ger mig så mycket energi att vara tillsammans med de två. Det är stunder jag inte skulle byta bort mot någonting annat. Det är stunder då jag glömmer allt annat för en stund och är lyckligast i världen. Det här året har varit så mycket upp och ner men när jag springer skrattandes genom hagen med en busig Amy bredvid mig i sikte mot Topanga är alla dalar värda att ha gått igenom för att få ha Amy och Topanga i mitt liv. Kärleken är gränslös.

Kommentarer (0)

Veckan som regnade bort

Publicerad 2017-10-08 22:01:00 i Allmänt,

Regnet har verkligen vräkt ner de senaste dagarna. Hösten är här av värsta sort. Men vi tränar på jag och hästarna och trivs ganska bra ändå. Helgen har susat förbi med så mycket häst på schemat man kan tänka sig. Igår red jag 9 hästar och även idag. Det bästa är att en av dessa 9 hästar är min Isa. Hon var mer eller mindre frisk på sitt återbesök i måndags och ett stort orosmoment lättade från mina axlar. Jag vågar förstås inte ropa hej ännu men vi har skrittat i 7 dagar i rad nu. I början en kvart om dagen och nu under de senaste dagarna har vi ökat till 20 minuter. Vi följer schemat slaviskt, aldrig har några minuter ute på grusvägarna i regn eller mörker känts så betydelsefulla. Isa är såklart eld och lågor över dessa minuter men håller sig på mattan. Hon älskar att arbeta och så fort tränset kommer fram försöker hon krypa i det på egen hand. Tack alla som hejade på henne och hörde av sig och frågade hur det gick. Det värmer när människor bryr sig om oss två här ute i vårt lilla stall i skogen.

Idag åkte jag till vällstas fina ridhus för att hoppa Vera. Hon har varit så känslig i veckan. Att bli ingångar och uppsittning är inte hennes bästa grenar. Men när jag väl sitter på plats är hon ju ren magi. Hon hoppade fantastiskt idag. Hon är så himla bra så att jag stått ute i regn och blåst i vad som känts som en oändlighet för att få in henne blir så värt det flera gånger om för att få uppleva känslan av att flyga med henne.

Min rara lilla Cara hittar på hyss och är bäst om vartannat. Vi tränar på läxorna vi fick av Lotta blandat med klättring och galoppträning på fälten. Många stunder är hon oslagbar men många är jag även ruskigt nära att lämna skeppet på. Men det är så kul att jobba med henne.

Topanga kämpar på som den kämpe hon är. Maktlösheten över att inte kunna hjälpa henne är olidlig. Min stora kärlek. Amy går det ingen nöd på, vi springer stafett och leker med bollen tillsammans blandat med lite vuxen träning. Att få vara hennes människa är det bästa jag vet. Känslorna är så enorma kring Amy och Topanga. De är min mening med livet.

Kommentarer (0)

Stallmorgon

Publicerad 2017-10-01 08:11:12 i Allmänt,

Precis som alla andra helgmornar så sitter jag i stallet hos mina diamanter och väntar medan de äter upp sin frukost. Jag älskar verkligen att starta och avsluta mina dagar här.

Veckan har precis som de flesta andra veckor varit händelserik. För ett tag sedan fick jag en kommentar i skolan om att jag är bra på multitasking och jag tror faktiskt att det stämmer. Det finns dagar då jag jobbat som arbetsterapeut på rehabiliteringshemmet fram till lunch, pluggat på campus i Solna efter det för att sedan åka till mitt andra jobb hos galopphästarna och sedan avslutat dagen hos mina hästar. Det gäller att ta vara på tiden.

Veckans tråkigaste händelse är att min mamma har skadat sig. Jag fick ett samtal i tisdags om att hon hade varit med om en olycka i stallet och var i ambulansen påväg till sjukhuset. Jag blev livrädd såklart och anlände på Danderyd före mamma och ambulansen. Några frakturer fördelat över kroppen blev resultatet. Stackars mamma, hon är den viktigaste människan i mitt liv så att se henne ha så ont gör ont i mig.

Veckans bästa händelse är Lotta träningen där jag red Cara. Planen var dock att rida Vera men hon har varit så känslig i veckan så jag kunde inte fånga henne i hagen. Men träningen var verkligen super för Cara och tog oss igenom i princip allt det vi behöver träna på. Hoppade det gjorde hon helt fantastiskt.

Amy och Topanga har tvingats ha lite boxvila vilket inte har varit så uppskattat. Men Topanga har behövt vila sina fötter som har gjort att hon har svårt att röra sig. Jag har tagit ut och sprungit med Amy och stimulerat henne på alla möjliga sätt. Hon brukar få gå lös i stallet och följer då efter mig in i sadelkammaren, foderkammaren och vart jag än går. Hon är som en hund. Hon kan bli borstad och kratsa sina hovar uppbunden i stallgången. Hon har haft täcken på sig, höpåsar, sin maskot Holly mm. Hon kan stanna när jag stannar och gå när jag går när jag leder henne. Hon är världens bästa lilla häst. Många kvällar sitter jag med tårar i ögonen över att Topanga ska behöva ha det såhär. Jag väntar och hoppas innerligt att det ska vända snart. Hon är den största kärleken i mitt liv och det är så extremt smärtsamt att inte kunna erbjuda henne det liv som jag önskar.

Imorgon har Isa sitt första återbesök hos Håkan. Jag längtar verkligen och har en positiv känsla över att åka dit. Jag vet att hon är bättre men vågar inte spekulera för mycket i det då rädslan att få ett negativt besked ändå finns närvarande. Hon har vilat i 4,5 månad så det är en lång tid. Igår friserade jag henne och idag ska hon få ett ordentligt bad så hon kanske är mer vit än gul under morgondagen.

Nu ska jag sätta igång med ridningen. Cara och Vera ska galoppera på fälten!