Vardag, tävling, sorg, oro
Vardagen går upp och ner precis som för de flesta andra. Ibland flyter livet på och ibland tar det emot. Min vardag har den senaste tiden präglats av ångest. Hur jag än vänder och vrider på mig så är jag otillräcklig. Det är alltid någon som inte
är nöjd med hur jag är. Pressen på mig växer sig större och i takt med det ökar ångesten. Jag känner mig så liten dessa stunder, liten och ynklig. Tårarna rinner i tysta små floder längs mina kinder. Oftast i min ensamhet eller med ansiktet
inborrat i Topangas fluffiga päls. Topanga som så många andra gånger hjälper mig tillbaka. Hon är den enda i hela världen som alltid finns där och som alltid förstår. Jag vet att hon är en häst men för mig är hon hela min värld.
Det svåra stunderna blandas med dagar när livet känns fantastiskt. I söndags inleddes dagen med härliga ridturer på Cara och Vera innan jag styrde norrut för tävling på Virus och roliga stunder tillsammans med dalamänniskorna som är så unikt bra.
Att Virus susade hem en sjätte plats och hoppade hur bra som helst gjorde inte direkt dagen sämre. Jag lämnade tävlingen i Sandviken med ett leende, med ny energi och så mycket glädje. Att glädjen skulle bli långvarig borde jag förstått att den inte
skulle bli. Men jag kunde inte heller förstå att halva kvällen och natten skulle spenderas på mälarkliniken med min fantastiska Vera..
När jag ringde jouren på mälarkliniken i söndags var det en enorm lättnad att det var Håkan som svarade. Veterinären som jag litar på till 110% och som känner mig och hästarna utan och innan vid det här laget. Han förstod direkt när jag ringde att något
inte var bra. Jag krypkörde dit med Veran ståendes på tre ben. Hem åkte jag med en tom transport. Vera stannade kvar och genomgick en operation under måndagen. Ett sår hade gått in i leden. Allting har gått bra och beskeden har varit väldigt positiva
efter operationen. Ingen skada på leden och allt verkar vara rent och fint. Jag får inte ropa hej ännu men det är en lättnad att det hittills har gått så bra. Hon är tyvärr fortfarande kvar på mälarkliniken vilket innebär att jag åker dit för
att skämma bort henne med godsaker och berätta för henne hur duktig hon är som så tappert tar sig igenom allt hon utsätts för. Älskade lilla Vera, jag känner mig så himla ledsen över det här. Jag försöker bita ihop och vara stark men inombords
skriker det av sorg. Det obefintliga flytet som har präglat detta år tar på krafterna. Uppgivenheten är inte bara en känsla utan en del av min vardag nu. Det känns förstås tråkigt att tävlingssäsongen fick ett oönskat avslut men det värsta är att
Vera står instängd i en box bland människor hon inte känner. Hon som inte litar på människor och tror att människor vill henne illa.