Malin Åkerström

Ny vecka efter en intensiv tävlingshelg. Jag har fått leva i min drömvärld under tre dagar. Då är motivationen för att återgå till sitt vanliga arbete och en ny måndag betydligt större. Det kanske är kontrasterna som gör att jag uppskattar mina tävlingshelger så mycket för jag älskar de verkligen. I fredags var schemat egentligen kaosartat men ändå under kontroll. Jag började som vanligt jobbet vid 08 men var i stallet på morgonen där jag fodrade, släppte ut hästarna och red ut på Diva. Efter jobbet styrde jag gröna faran mot Sundbyholm och plockade upp världens bästa Jenny på vägen dit. Väl där mötte jag mitt favoritteam där huvudvarelsen är Virus. Vi skuttade runt en 140-klass med ett nedslag. Han kändes toppen och går verkligen från klarhet till klarhet. Han har nu hoppat tre stycken 140-klasser i rad med 4 fel. Väldigt stabilt och bra och ger hopp om ett roligt år. När jag anlände till Sundbyholm och det var soligt och fint väder kände jag verkligen att det är livskvalité för mig. Så tacksam över att Åsa kör Virus till tävlingar och är vår största support. Efter min lilla roadtrip till Eskilstuna väntade stallet med stallfix, motionering av Vera och tvätt av både Vera och Diva inför lördagens tävlingsdag.

 

Tidigt i lördags återvände jag till Sundbyholm med Diva och Vera bak i släpet. Vera hoppade 125 och 135 cm med ett och två ner. Lite rörig och väldigt pigg i första klassen och vi fick lite trångt ut ur en kombination. Mycket bättre runda i 135-klassen men ettan rullade ner lite sådär onödigt och sakta. För att få plats i en kombination la jag henne lite väl nära a-hindret så hon hann inte riktigt upp och en till bom rullade ner.  En bra runda och hon hoppade som vanligt helt fantastiskt, turen var inte riktigt med oss, det var första utomhustävlingen för i år och hon var lite matt. Men jag är så nöjd med henne och känslan hon ger även om jag är lite besviken på resultatet för hon är verkligen värd bättre när hon hoppar så fint.

 

Diva och jag gjorde inte bara årsdebut och comeback efter nästan 1,5 år ifrån varandra utan också debut i 100cm. Jag känner inte riktigt igen henne i alla nya situationer vilket är lite svårt. Jag vet hur hon är när hon är förstådd och det är lite ledsamt att hon blivit så missförstådd igen för det var verkligen det jag fasade för när hon åkte hem efter vår förra tid tillsammans. Efter lite dramatik innan start i 100-klassen hoppade hon runt felfritt och kändes väldigt glad. Jag valde att även hoppa 110cm och hon uppförde sig prickfritt och hoppade dubbelt felfritt och snabbast så det blev en gulblå rosett till samlingen. Oavsett om vi var på en helt annan nivå sist vi tävlade så är det alltid väldigt roligt att vinna. Jätte roligt att få gå in först på ett ärevarv en gång till med just Diva för oavsett vart Diva kommer att befinna sig så kommer hon för alltid att en stor plats i mitt hjärta.

 

Igår styrde vi bilen till Sportrider med Cara och Lady. Vi inledde dagen med en 120-klass och Cara hoppade enkelt, väldigt bra och felfritt igen. Hon har inlett året så väldigt felfritt. Maria och Lady var också felfria. Jag bestämde mig för att efteranmäla Cara till 130cm. Hon är ju 6 år nu och efter 5 felfria 120-klasser i rad kändes hon redo. Hon hoppade verkligen helt Amazing i 130-klassen. Det var nästan som att flyga till månen och tillbaka. Ett ner blev resultatet och hade jag ridit bättre hade den där bommen inte fallit men jag är verkligen lycklig över Cara. Vilken häst jag har och så stolt jag är över att ha fått chansen att utbilda henne från början. Nu kommer jag till det där valet om att kvala eller inte kvala henne till Falsterbo. Om jag löser kvalpapper är det fortfarande som ett lotteri att komma dit och det är svårt att lyckas kvala. Jag drömmer mig verkligen tillbaka till Falsterbo för det har varit något alldeles unikt varje gång. Men jag är inte beredd att offra Caras självförtroende för att ta mig dit. Min första tanke efter att jag kom ut från banan igår var att inte kvala. Magkänslan säger att hon är så fin som jag tror och att hon fortfarande behöver tid. Jag vet att hon hoppade runt banan lätt och har tittat på filmen en miljon gånger. Men magkänslan säger att nästa start ska bli lätt för henne. Att ta ner henne en klass efter varje hög start kommer att göra att det krävs så många starter för att få ihop tillräckligt med kvalklasser. Cara är min framtid och jag eller hon behöver inte bevisa att hon är bra för jag vet det och det räcker för mig. Jag har alltid lyssnat på min magkänsla när det gäller henne som också har behövt lite tid att växa i sin kropp. Jag ska fundera lite till och oavsett så är jag lycklig över att min 6åring hoppar 130cm med en sådan inställning och med ett så stort mod. Hon är det värdefullaste jag har och jag är evigt tacksam över att få kalla henne min häst.

Tiden går verkligen så fort och vips så har jag hunnit fylla 25 år. I måndags den 9/4 var det min födelsedag och det var verkligen en vanlig grå och trist måndag. Regn, rusk och kyligt bidrog vädret med. Jag jobbade som vanligt mellan kl 8-17. Åkte efter jobbet för att ta en längre tur ute med Isa som blev den enda hästen jag hann rida då vi skulle äta finmiddag hemma med den gästen som är allra viktigast på min födelsedag, min mormor. Jag skulle verkligen kunna skriva en bok om min mormor och allt hon bidragit och bidrar med i mitt liv. Jag vill aldrig någonsin leva ett liv utan henne vid min sida och jag vill fira alla mina födelsedagar tillsammans med henne. På sätt och vis blev denna måndag betydligt bättre än en vanlig måndag. Min familj gav mig som vanligt fina presenter och fixade en god middag. Lite extra uppskattad känner man ju sig också när många fina vänner hörde av sig och uppmärksammade min dag. Tack alla som ägnade mig en tanke denna dag och gjorde denna måndag till en fin dag. Tack Isa för att du trots regn och rusk fick mig att skratta ute i skogen när vi susade fram i galopp.

 

I lördags styrde jag bilen mot Södertälje för tävling med Cara och Vera. Cara inledde dagen med att hoppa 120cm och hon fortsätter sin trend i år med bara felfria rundor. Älskade Cara har verkligen utvecklats även om vi har en hel del kvar att jobba på. Nu känns 120cm plättlätt och väldigt säkert vilket gör att hon inom den närmsta tiden ska få prova att hoppa 130cm. Hon har hoppat felfritt i 4st 120-klasser i rad och ytterligare några innan vi hade några rundor med 4 fel i så det känns som att hon är redo. Samtidigt är jag så rädd om henne och vill ta det försiktigt. Vera hoppade i vårt elitlag som för mig gick i 130cm. Banan var såklart svår när det är eliten men Vera var grym. Trots en period då hon varit känslig och svår att sitta upp på så hoppade hon verkligen sitt allra bästa. Vi rev sista hindret då hon hoppade så bra i trekombinationen så jag tappade tyglarna innan det avslutade lite smalare räcket. Jag fick inte riktigt in mina 6 galoppsprång men jag är så nöjd med henne, sådär nöjd att man känner sig helt lyrisk när man går ut från banan. Hon ger mig en känsla som jag älskar. Mina bruna tjejer är verkligen ovärderliga.

 

Diva gör framsteg hela tiden. Hon blir successivt lite gladare och lite mjukare. Hon fick följa med till träningen för Per i veckan som också har tränat henne hemma på Runsten. För mig är det svårt att veta hur hon har betett sig hemma och hur hon har varit men jag kände mig väldigt glad när Per redan efter att vi travat fram sa hon ser ut som en helt annan häst. Fina lilla Diva gjorde en riktigt bra träning även om den inte hade varit något att skryta med om det var under året 2016 när hon och jag levererade som mest. Att hon gör så stora framsteg på bara 1,5 vecka känns lovande. Stor hage 12h om dagen och mycket ridning i skogen är två bidragande faktorer. Hon lever ofta upp till sitt namn och man måste förstå henne, hon kan inte sättas in i ett fack och tränas som alla andra för då kastar hon in handduken. Får man henne med sig har man världens bästa kompis både hemma och på tävlingsbanorna.

 

Isa fick följa med till Lotta träningen igår och jag är fortfarande helt lyrisk över den träningen och min fantastiska vita sagohäst. Hon har ju inte fått en ärlig chans ännu att visa vem hon är och vad hon kan. Jag har känt en enorm potential i henne men det har bara varit några språng här och var innan hennes skada. Hon vilade helt i 5 månader och nu har vi långsamt byggt upp henne under 7 månaders tid. Innan skadan var hon svag, olydig och otränad. Nu är hon betydligt starkare, hon är lydig och hon har en stark grund att fortsätta att bygga ifrån. Det var bra för henne att få börja om. Hon var kanske inte wow de första sprången på träningen men sen så levererade hon fantastisk hoppning på vartenda hinder. Hon var så kvick, spänstig och hoppade med både lätthet och scoop. Lotta sa till och med oj efter flera av hennes språng för hon har inte riktigt visat sådan jämn hoppning tidigare. Jag ÄLSKAR Isa. Jag älskar allt som har med henne att göra och faktum är att jag också älskar att dela henne med min mamma. Jag längtade efter att ringa mamma efter hennes träning för jag vet att hon kommer att glädjas med mig. Hoppet var länge dött under hennes viloperiod , jag och mamma har fällt många tårar men vi har också skrattat åt henne och hennes starka karaktär. Jag blir glad när mamma ringer och berättar att Isa varit fantastisk under hennes dressyrpass. Hon sprider så mycket glädje i våra liv och jag drömmer mig fram i tiden tills när hon är riktigt förberedd för att hoppa större hinder.

 

Idag är jag lycklig och tacksam över öppningen på detta år efter 2017 som jag i princip bara förknippar med tårar, ångest och nedstämdhet. Jag är tacksam över att varje dag få krama Amys hals som är den pusselbiten som har fått mig att hålla ihop och se en strimma av ljus när det bara har varit svart. Jag vet hur jag så fort jag vaknade varje morgon behövde åka till Amy för att det var nyckeln till en stund av frihet. Jag spenderade timmar tillsammans med henne och Topanga så länge som hon fanns med oss för de stunderna läkte min själ. Idag är jag lyckligare människa.

 

 

 

 

Påsken är förbi och vardagen med jobb har tagit form igen. Fyra dagars ledighet var väldigt skönt även om det blev intensiva dagar som passerade i en väldig fart. Jag hann med väldigt mycket roligt. Första planen var att inleda fredagen med sovmorgon vilket skulle ha varit välbehövligt men min stallägare var borta så det blev en morgon i stallet istället och faktiskt så var det tur för mitt schema var fullspäckat. Att sova bort tid är inget jag gillar och inget jag hade tid med heller.

 

Helgens bästa händelse var min roadtrip till Högbo och Sandviken för att susa runt en 140-klass tillsammans med Virus. Årets första 140 för både honom och mig. En bom rullade ner i backen men lika glada var vi för det. Han kändes kanonfin farbror Virus. Han utvecklas verkligen och det kan jag inte ta åt mig alls utav eftersom jag bara rider honom på tävling. Åsa ser till att han är i fin form varje gång. Så glad över att få hoppa dessa klasser och för möjligheten över att få vara en liten del av team Virus. Roligt är det alltid oavsett resultat och prestation.

 

Två fyrbenta djur har utökat min lilla farm eller jag kanske ska kalla det mitt zoo istället? Min syster ringde på facetime när hon höll i en liten kaninunge i fredags och mamma ville inte ha den så då bestämde jag mig för att lilla Jonna skulle få flytta in hos oss och bli lillasyster åt redan befintliga kaninen Joline. Hur säger man nej till världens sötaste kaninunge? Nu är hon installerad och är ungefär lika stor som en dammtuss. Den andra fyrbenta som har flyttat in är ingen ny bekantskap och betydligt större. Dunder Divan har flyttat tillbaka till mig för en period framöver. Vi ska se om hon vill sluta upp att leva upp till sitt namn och helst av allt börja hoppa igen. Jag var och provred henne i fredags och i söndags flyttade hon in i mitt lilla stall. Saknad har hon varit och hon ligger mig verkligen varmt om hjärtat även om hon är långt ifrån den häst jag lämnade hem i december 2016. Sakta ska jag bygga upp ett förtroende med henne och så får vi se om hon återigen går att få tillbaka till den lilla superstar som hon har varit. Hon ska få vara häst också och gå i stor hage 10-12h/dag för jag vill verkligen tro på att en lycklig häst är en lydig häst. Just nu jobbar vi mycket lösgörande för att få henne lite mjuk i kroppen igen. Det är väldigt roligt att få ha henne en stund till även om vetskapen finns där om att vi återigen kommer att gå skilda vägar för tredje gången liksom. Känslomässigt vet jag inte om jag gör ett bra beslut för det kommer såklart att kännas när hon åker hem men jag kan inte tacka nej till ytterligare tid med just henne. Hon har givit mig så otroligt många oförglömliga minnen under våra totalt 3 år tillsammans. Hon kommer alltid att vara välkommen till mitt stall.

 

Totalt bjöd påsken på 20 ridpass och faktiskt en del tid med tvåbenta varelser. Jag har varit förbi och hälsat på Jenny även om det var en snabbis, jag har städat och fikat hos mormor, ätit lunch och shoppat med saknade Emmie och firat påsk med släkten hos mormor. Tur det för om man blir som man umgås skulle jag annars vara en häst snart.

 

Förra veckan fick Isa rycka in på träningen för Per. Träningen innehöll serier vilket var perfekt för oss. Hon kändes väldigt fin Isa även om det blev lite matta ben mot slutet. Tänk om ett år ifall hon har fått vara frisk fram tills dess, vilken tjej jag kommer att ha. Det finns så mycket kvalitéer och hopp i henne även om det fortfarande är en bit kvar tills hon kan få bevisa det. Älskade sagohäst!  

 

Vera och Cara är hoppade inför helgens tävlingar. Båda hoppade verkligen galet bra. Tog ett fåtal språng men några lite större. När Vera tog sin an en 140 oxer kittlades det i magen på mig och hon var typ över hinderstöden och vände. Lite mer rutin behöver hon när hindren blir större för att veta att hon inte behöver hoppa så stort även om det är en häftig känsla att flyga med en så liten häst. Cara går verkligen från klarhet till klarhet och hoppade verkligen helt suveränt på 6-års höjder. Perfekt då hon 1/4 faktiskt fyllde just 6år. Älskar känslan av att hon är min häst, min framtid.

 

Diva

 

Kolla vilken biff Cara har blivit, inte en liten tanig 3,5åring längre.