Malin Åkerström

Ny vecka efter en intensiv tävlingshelg. Jag har fått leva i min drömvärld under tre dagar. Då är motivationen för att återgå till sitt vanliga arbete och en ny måndag betydligt större. Det kanske är kontrasterna som gör att jag uppskattar mina tävlingshelger så mycket för jag älskar de verkligen. I fredags var schemat egentligen kaosartat men ändå under kontroll. Jag började som vanligt jobbet vid 08 men var i stallet på morgonen där jag fodrade, släppte ut hästarna och red ut på Diva. Efter jobbet styrde jag gröna faran mot Sundbyholm och plockade upp världens bästa Jenny på vägen dit. Väl där mötte jag mitt favoritteam där huvudvarelsen är Virus. Vi skuttade runt en 140-klass med ett nedslag. Han kändes toppen och går verkligen från klarhet till klarhet. Han har nu hoppat tre stycken 140-klasser i rad med 4 fel. Väldigt stabilt och bra och ger hopp om ett roligt år. När jag anlände till Sundbyholm och det var soligt och fint väder kände jag verkligen att det är livskvalité för mig. Så tacksam över att Åsa kör Virus till tävlingar och är vår största support. Efter min lilla roadtrip till Eskilstuna väntade stallet med stallfix, motionering av Vera och tvätt av både Vera och Diva inför lördagens tävlingsdag.

 

Tidigt i lördags återvände jag till Sundbyholm med Diva och Vera bak i släpet. Vera hoppade 125 och 135 cm med ett och två ner. Lite rörig och väldigt pigg i första klassen och vi fick lite trångt ut ur en kombination. Mycket bättre runda i 135-klassen men ettan rullade ner lite sådär onödigt och sakta. För att få plats i en kombination la jag henne lite väl nära a-hindret så hon hann inte riktigt upp och en till bom rullade ner.  En bra runda och hon hoppade som vanligt helt fantastiskt, turen var inte riktigt med oss, det var första utomhustävlingen för i år och hon var lite matt. Men jag är så nöjd med henne och känslan hon ger även om jag är lite besviken på resultatet för hon är verkligen värd bättre när hon hoppar så fint.

 

Diva och jag gjorde inte bara årsdebut och comeback efter nästan 1,5 år ifrån varandra utan också debut i 100cm. Jag känner inte riktigt igen henne i alla nya situationer vilket är lite svårt. Jag vet hur hon är när hon är förstådd och det är lite ledsamt att hon blivit så missförstådd igen för det var verkligen det jag fasade för när hon åkte hem efter vår förra tid tillsammans. Efter lite dramatik innan start i 100-klassen hoppade hon runt felfritt och kändes väldigt glad. Jag valde att även hoppa 110cm och hon uppförde sig prickfritt och hoppade dubbelt felfritt och snabbast så det blev en gulblå rosett till samlingen. Oavsett om vi var på en helt annan nivå sist vi tävlade så är det alltid väldigt roligt att vinna. Jätte roligt att få gå in först på ett ärevarv en gång till med just Diva för oavsett vart Diva kommer att befinna sig så kommer hon för alltid att en stor plats i mitt hjärta.

 

Igår styrde vi bilen till Sportrider med Cara och Lady. Vi inledde dagen med en 120-klass och Cara hoppade enkelt, väldigt bra och felfritt igen. Hon har inlett året så väldigt felfritt. Maria och Lady var också felfria. Jag bestämde mig för att efteranmäla Cara till 130cm. Hon är ju 6 år nu och efter 5 felfria 120-klasser i rad kändes hon redo. Hon hoppade verkligen helt Amazing i 130-klassen. Det var nästan som att flyga till månen och tillbaka. Ett ner blev resultatet och hade jag ridit bättre hade den där bommen inte fallit men jag är verkligen lycklig över Cara. Vilken häst jag har och så stolt jag är över att ha fått chansen att utbilda henne från början. Nu kommer jag till det där valet om att kvala eller inte kvala henne till Falsterbo. Om jag löser kvalpapper är det fortfarande som ett lotteri att komma dit och det är svårt att lyckas kvala. Jag drömmer mig verkligen tillbaka till Falsterbo för det har varit något alldeles unikt varje gång. Men jag är inte beredd att offra Caras självförtroende för att ta mig dit. Min första tanke efter att jag kom ut från banan igår var att inte kvala. Magkänslan säger att hon är så fin som jag tror och att hon fortfarande behöver tid. Jag vet att hon hoppade runt banan lätt och har tittat på filmen en miljon gånger. Men magkänslan säger att nästa start ska bli lätt för henne. Att ta ner henne en klass efter varje hög start kommer att göra att det krävs så många starter för att få ihop tillräckligt med kvalklasser. Cara är min framtid och jag eller hon behöver inte bevisa att hon är bra för jag vet det och det räcker för mig. Jag har alltid lyssnat på min magkänsla när det gäller henne som också har behövt lite tid att växa i sin kropp. Jag ska fundera lite till och oavsett så är jag lycklig över att min 6åring hoppar 130cm med en sådan inställning och med ett så stort mod. Hon är det värdefullaste jag har och jag är evigt tacksam över att få kalla henne min häst.