Malin Åkerström

Det är slutet på oktober. Det har varit omtumlande men fantastiska veckor sedan sist. Vädret har varit milt vilket underlättar mitt liv något enormt. Jag känner mig lycklig och ser fram emot att så småningom avsluta detta år och se vad nästa år i hästväg har att erbjuda. De flesta hästar har två tävlingar kvar innan vi tar lite julledighet och förbereder oss för nästa års mål och utmaningar.

 

Efter Norrköping hade jag ett mental breakdown. En otroligt mycket mer meriterande och duktigare ryttare än mig skulle komma och prova Vera åt kunder i utlandet. Jag har hela tiden haft i bakhuvudet att detta skulle ske, att vår tid tillsammans var begränsad. Men hur mycket jag än vill vara professionell och kunna hantera det som vilken businesswomen som helst så var det så tungt. Jag har tänkt och reflekterat över detta och tror att det har att göra med Veras speciella behov i hantering och träning. Att sälja en okomplicerad häst är enklare och speciellt en som har meriter som Vera har. De hästarna får det bra, det är mycket pengar som står på spel. En häst som är speciell som Vera är det annorlunda med och det satte skräck i mig att hon skulle riskera att bli missförstådd. Hon ser söt och snäll ut och hon är egentligen inte dum men hennes extrema flyktbeteende gör att det går att hamna i rent livfarliga situationer. Jag är inget proffs, någon annan kanske kan träna bort hennes beteende och det finns förmodligen fler som kan hantera henne. Men det finns inga garantier för det och den ovissheten var värst att hantera för mig. Sen såklart en stor sorg att bli av med en häst som Vera, en som henne upplever man bara en gång i livet. Ångesten och nedstämdheten blev kortvarig för när ryttaren satt upp på Vera stannade han bara där i ca 3 minuter innan han kastade sig av och sa att det aldrig skulle fungera. Jag såg vitögonen på henne innan hon började sin flykt på bakbenen ut från ridbanan. Vi gick hem och jag skjutade ryttaren tillbaka till flygplatsen. Vi prade mycket om Vera och om hon skulle fungera bättre om han tränade henne, jag ser ändå upp till denna ryttare. Han trodde absolut inte att hon skulle göra det och tyckte att hon var för knepig att träna, att det skulle vara väldigt svårt att sälja henne. Jag pratade med hennes delägare som såklart var uppgiven över detta. Världens bästa delägare och affärsman som hittat så fina hästar till mig och är fantastisk att samarbeta med. Mamma ringde mig och sa att hon kunde hjälpa mig med pengar för att köpa ut Vera, vi la lite av ett skambud på henne men vi fick det godtaget och nu ägs Vera av mig och min mamma. Det är det bästa som hänt mig detta år och glädjen är enorm. Tacksamheten till mamma går inte att sätta ord på, hon är inte som någon annan mamma i hela världen, hon är unik. Hon gör alltid sitt yttersta för mig och mina syskon. Hon tog sina besparingar för att kunna ge mig hästen som hon också alltid är orolig över att jag ska skada mig på. Men att jag är lycklig kommer alltid i första rummet för henne. Jag vet att hon skulle gå igenom eld och vatten för mig och jag för henne. Från djupet av mitt hjärta mamma så är jag så glad, rörd och tacksam över att du gett mig Vera. Hon är mina drömmars häst och lugnet över att hon får stanna har gjort livet helt fantastiskt. Även ett stort tack till hennes tidigare delägare som tyckte att jag var värd en häst som Vera. Det värmer och känns fantastiskt roligt att vi har Luna att fortsätta samarbeta med.

 

Vera är knepig, känslig, tålamodskrävande, svår, oberäknelig, fantastisk, magisk och helt underbar. Efter denna provridning har hon varit extra känslig i en period men som också kan ha med vädret att göra. Varje höst blir hon lite extra explosiv. Men vad gör det när hon nu är min häst som jag kan dela en framtid tillsammans med. För ett par veckor sedan åkte jag, Vera och Britt till Kingsland Oslo Horse Show för att rida de 2* klasserna under världscuptävlingarna där. Vilken möjlighet och vilken upplevelse det blev. Vera inledde med en 140 klass i ett stort och bra startfält som innehöll Norges absolut bästa ryttare. Hon var stressad på framhoppningen på ett sätt hon aldrig varit på innan. Men att tävla på Telonor Arena i Oslo är väldigt likt Friends arena i Stockholm så jag förstår henne. Men väl inne på banan blev hon lugn och sitt vanliga jag, där inne vet hon vad hon ska göra. Banan var stor, betydligt mycket större än vad jag upplever 140 klasserna vi hoppat i Sverige. Men såklart att internationellt är en annan level, otroligt nyttig rutin för mig. Vera flög runt denna klass och var snabbast. Min absolut största seger hittills. Det var overkligt och det tog tid att få in det samtidigt som jag kände ett sådant stort lyckorus. Att få gå in på prisutdelning och få nationalsången spelad för sig är speciellt. Tack Vera, tack för att du ger allt och lite till för mig! 

 

Britt inledde morgonen efter Veras stora seger med att vinna sin CSI 2* 130. Denna gång njöt jag på prisutdelningen, kände mig tacksammast i hela världen över att få dela dessa stunder med just Britt och Vera. Britt hoppade fint i sin övriga klasser, någon bom i backen men en bra känsla. Vera hoppade bara Grand Prixen efter sin seger. Herregud vad högt det var när jag gick banan. Jag är inte van vid 145 hemma ännu så för mig känns det ännu stort och andra som gick banan med mer rutin än mig ansåg att storleken på banan var mer som en svensk 150GP. Utomlands får hindren diffa mer i storlek än i Sverige vilket jag inte hade en aning om. Min Vera som endast är 157cm hög (liten) flög runt där inne. Tyvärr tappade jag en stigbygel påväg in på en linje så vi fick två små bommar ner i backen på den linjen innan jag återfick stigbyglarna. Men som hon hoppade. Det kändes som att vi lärde oss mer och mer ju längre in i banan vi kom. I början ville jag komma lite väl nära hindren för det är jag van vid när hindren är ett snäpp lägre men när hindren blir större behöver jag verkligen ge Vera mer plats. Det ger mersmak att hoppa en sådan här klass. Det känns att hindren är stora men jag och Vera skämde inte ut oss, det var mycket fel i klassen och med rutin och träning tror jag att vi kommer kunna prestera på denna nivå. Jag känner mig så tacksam över Vera!

 

Två andra hästar som är värda att hyllas är Cara och Luna. Cara har gjort sina första starter på 1,5år. Det är är en så konstig känsla för jag trodde verkligen inte att dagen jag skulle styra in henne på en tävlingsbana skulle komma igen. Jag vågar inte lita på att hon blir min framtishäst som jag innan alltid trott, vi tar en start i taget och skyndar långsamt. På Strömholm ett par veckor innan Oslo så hoppade hon och Luna varsin 120cm. Båda två var helt magiska. Även om vi önskade att banan hade 12 språng istället för 13 för vi rev sista hindret alla 3 så är jag så extremt nöjd. Båda två levererade sina livs bästa rundor. Vilka jämna fina språng de hoppade och ridbarheten kändes så bra. Åh vad jag ser fram emot nästa år med dessa stjärnor. Luna har allt som behövs för att kunna hoppa stora hinder. Cara som har en lite längre väg att gå med all rätt efter lång vila och osäker framtid, men jag njuter av varje språng ihop med henne. Vera, Cara och Luna vilket drömgäng jag har som tävlingskompisar och bästa vänner.