Malin Åkerström

I söndags hade jag en nästintill perfekt dag. Jag vet inte varför den var så bra men jag kände mig glad, solen sken och jag hann göra det jag ville och uppskattade alla delar så mycket. Det kändes som vår ute, solen värmde och smälte bort snö och is från grusvägarna. Att klockan ställdes om till sommartid gör kvällarna ljusare längre vilket en som mig uppskattar något enormt.

 

Som vanligt började jag dagen vid 7 snåret i stallet för att ge frukost till hästarna. Medan de tuggade i sig sitt hö mockade jag ett par boxar innan jag och Lisa gick på promenad (Amy gick på lördagen). Jag går 5-10 minuter och tränar de på att stanna när jag vill och trava bredvid mig när jag säger trav osv. Amy som idag stod kvar i stallet fick träna på att vara själv. Släppte ut Lisa efter promenaden och då fick hon stå själv ute 5-10min i hagen innan jag tog ut Amy. Det är en morgonrutin på helgen att Amy går promenad på lördagar och Lisa på söndagar så de får träna både på att vara själv inne och ute samt själva promenaden. När de var klara red jag Vera på hennes runda ute med klätterbackar och sedan fick Cara jogga ute på grusvägarna till hennes förtjusning. När hästarna var ute och fodrade ute så mockade jag och fixade klart stallet innan Therese kom med Nova. Jag trimmade och skuttade lite smått med Nova som kändes fin innan jag rullade hemåt. Hemma åt jag våfflor och tog det faktiskt lite lugnt i en timme innan jag rullade vidare.

 

Nästa destination var hos galopphästarna där jag red min favorit Mum och 3 stycken andra springare. Vädret var magiskt och trots att jag en gång provkände underlaget i ridhuset efter en ofrivillig flygtur så hade jag en härlig eftermiddag där.

 

Avslutade dagen hos mina tjejer, tog in, mockade ligghallen, förberedda hagarna med vatten och hö inför mångdagen, borstade fölen, pustade tränsen och gav hästarna morötter. Egentligen en väldigt vanlig dag i mitt liv men denna dag kändes bara så bra. Efter hela år 2017s prövningar och sorger så känns det så skönt att få känna en sådan genuin glädje under en hel dag.

 

Om jag tänker efter så har det sedan början på 2016 varit för mycket sorg på för kort tid för att jag skulle hinna bearbeta det. I början på 2016 dog Wicky och relativt kort därefter så dog morfar. Eftersom döden för mig alltid har varit något väldigt jobbigt och ångestladdat så tog ångesten över mitt liv. När jag äntligen började landa lite igen så var det juni 2017 och Contendras tur att få en evig vila. Redan då hade också den värsta tänkbara förlusten börjat att göra sig förstådd. Topanga kämpade för sitt och Amys liv. Även om det valet var det mest självklara var det också en förlust så förbaskat tuff. Idag är jag glad över att Wicky, morfar, Contendra och Topanga lever utan smärta och sjukdomar. Sorgen över att de inte fick leva i frid här hos mig kommer jag alltid att bära med mig. Saknaden efter 4 individer som jag älskat så gränslöst är stor men jag har tagit över kontrollen över mitt liv igen. Jag vet att jag har gjort det som varit rätt för de fyrbenta fantastiska hästarna. Saknaden efter Topanga kommer att ta tid att vänja mig med och det kommer att ta tid att acceptera att just hon skulle bli så svårt sjuk som är den mest fantastiska varelse som jag har mött. Men trots det har jag dagar fyllda av bara glädje nu vilket jag inte har haft på väldigt länge. Det går så mycket lättare att leva när alla viktiga djur och människor runt omkring mig mår bra. Jag lever här och nu, jag har vila från tuffa beslut och sorger, jag mår bra och jag älskar att vara kring mina hästar varje dag.

 

 

 

En ny vecka har tagit form och det är en vecka utan en enda tävling i sikte. Tur att de två sista helgerna har innehållit tävling.

 

Förra helgen var det Chalexi och Cara som tävlade. Chalexi hoppade felfritt i 100cm och debuterade 110cm på ett bra sätt även om benen var lite trötta och två bommar rullade ner. Hon är en liten superstar som ger mig väldigt mycket positiv energi. Cara var grym förra helgen, jag hoppade en 120cm och hon gjorde det prickfritt. Inte ett enda galoppsprång var fel, ingen korsgalopp och hon rörde inte en bom. Det kändes sådär väldigt enkelt och efteråt har jag varit ännu mer nyfiken och förväntansfull på det här tävlingsåret. Jag älskar min Cara till månen och tillbaka. Vilken häftig resa det är att ha fått utbilda henne från 3,5 års ålder. Hon är min trygga punkt och mitt framtidslöfte.

 

I söndags susade jag och min gröna gamla bil hela vägen till Falun för säsongsdebut med Virus. Han hoppade lika stabilt som vanligt runt 120 + 130 cm med ett ner i varje klass. Jag hade en bra känsla och rundorna kändes toppen. Eftersom jag inte ridit honom på nästan 4 månader så missade jag lite men vad gör det om 100 år!? Han känns toppen inför säsongen och större hinder nästa tävling. Jag känner mig hemma på honom och går in på banan för att prestera och inte bara för att delta. Han ställer upp och vi jobbar mer och mer som ett team. Verkligen så roligt att få spendera en dag med honom och hans team samt Dalamänniskorna som är fantastiska hela högen.

 

Vera tränar på och hoppade för Lotta i förra veckan. Det gick väldigt bra och jag fick bra tips att jobba vidare med. Jag har hoppat en längre studsserie hemma vid tre tillfällen under två veckor. Hon är redan väldigt kvick men det är bra som styrketräning och gymnastik. Cara tränade för Per förra veckan och det var en väldigt nyttig och bra träning med små hinder. Hon har verkligen börjat att hitta sin kropp bättre och korsgalopp är kanske inom en snar framtid ett minne blott!? Även hon har hoppat studsserien hemma fast bara en gång och hon gjorde det långt över förväntan. Hon har inte hoppat så mycket längre serier alls men gjorde det ambitiöst och noggrant.

 

Efter Isas lite lugna period har jag inte hoppat henne något eller ridit markarbete men i lördags fick hon äntligen hoppa lite igen och hon har verkligen tagit till sig av allt markarbete vi har jobbat med. Jag hoppade bara något enstaka hinder på 1m men hon väntade så fint på mig och det känns som att jag har nått dit jag ville innan vi skulle börja hoppa mer riktiga hinder. Det är ren och skär lycka, Isa är lycka för mig.

 

Mina små föl som inte är föl längre utan åringar är lika fantastiska som vanligt. Precis lika fluffiga, gosiga och underbara. Det är häftigt när jag blickar tillbaka och tänker på vad Amy har tillfört i mitt liv. Hon har räddat mig på så många sätt och varit min motivation och drivkraft framåt. Att en så liten häst endast 9 månader gammal kan bidra med så mycket till en snart 25-årig människa är fascinerande. Hon är mitt ljus, mitt allt!

 

Det är fredag igen vilket innebär kort dag på jobbet och en hel helg att se fram emot. Det är även tävlingshelg igen så ingen är nöjdare än mig över det. Vera briljerade som vanligt under förra veckans tävlingar i Högbo. Jag hittade ett framridningskoncept som fungerade väldigt bra vilket var skönt, annars andas jag ut när jag klarat av framridningen och skrittar in på banan för där inne ger hon mig hela sitt hjärta, varje gång. Hur som helst så hoppade vi 125cm och debuterade sen 135cm tillsammans. Felfritt susade hon i mål i 125-klassen och blev placerad som nr 4a. Superkul och det kändes sådär himla enkelt. I 135-klassen visade hon på ett enormt scoop och hon bokstavligen flög. Såklart ska ryttaren (jag) tro att hon måste trycka på onödigt mycket vilket gjorde att en bom rullade ner och sen så kände vi oss också ganska nöjda efter att ha hoppat 12 språng så det sista hindret hoppade vi liksom inte riktigt men tog oss ändå över vilket gav oss två nedslag men en fantastisk känsla genom båda starterna. Debuter är alltid debuter och nästa gång gör jag om och gör rätt. Jag grämer mig förstås över att jag inte bara red likadant som i första klassen men Vera är wow. Jag är en lycklig ryttare till henne.

 

Veckans hittills största och absolut bästa händelse var i tisdags när Håkan kom för att titta på Isa igen efter 2 veckors lugnare ridning. Isa är 100% frisk och fräsch. Den där måndagen för snart 3 veckor sedan var med största sannorlikhet något tillfälligt. Tänka sig, jag hade tur den här gången. Isa är finare än någonsin och vi firade Håkans besök med en snögalopp på traktorvägen i skogen. Isa är verkligen en helt annan häst än för ett år sedan på ett väldigt positivt sätt. När Topanga dog var jag orolig över att aldrig känna den terapin jag upplevde med henne efter en tur ute i naturen men Isa är verkligen duktig på att fylla min själ med energi och glädje. Hon är den häst som är lyxigt att få rida på. Hon är den som är alltid är glad, enkel och okomplicerad.

 

Vera trimmar på och ska göra i några veckor innan nästa tävling. Vi pulsar i snö, klättrar i backar och jag försöker att galoppera lite extra länge en del dagar för att höja konditionen på henne. Jag längtar redan till att få ta med mig henne på tävling igen. Cara har jag ridit ut mycket på den senaste veckan. Inte varje dag i djup snö men en hel del dagar. Vi jobbar mycket med tipsen vi fick från förra träningen blandat med bus och full fart över fälten. På söndag ska hon tävla och jag hoppas på en bra känsla och en bra runda i utbildningssyfte.

 

Helg innebär extra mycket kvalitetstid med fölen. Jag tycker att det är så himla roligt att träna och lära de saker. Jag vill bli deras allra bästa kompis. Amy gillar att träna och få tänka, hon är sprallig och har mycket energi. Lisa uppskattar mest att få mysa eller bli borstad. Hon är lugnare och mjukare i sitt sätt att vara men trots att hon är det så är hon boss över Amy, men hon är ju också storasyster.  

 

 

 

Snart är en ny helg på ingång och efter två tävlingsfria helger är denna väldigt efterlängtad då det står tävling på schemat. Det är Vera som ska följa med norrut och hoppa förhoppningsvis två klasser om hon känns bra. Men helg oavsett tävling eller inte är nuförtiden väldigt bra. Helg innebär stalltid från det att jag stiger upp på morgonen till det att jag går och lägger mig på kvällen. Jag spenderar mycket tid med fölen och tränar de på alla möjliga saker. Lisa tränar mest på "vanliga" hästsaker men är så snäll och gosig. Amy tränar på konster till sin blivande cirkuskarriär om hon inte blir stor nog att bli hopphäst åt mig. Skämt åsido, hon älskar att träna på konster och är det smartaste efter Topanga i hästväg som jag har träffat. Så fort ridbanan blir ridbar så tänkte jag låta de skutta över något minihinder. Att det skulle vara så fantastiskt härligt och underbart att få följa ett par föl på deras resa genom livet hade jag ingen aning om. Att jag genom att umgås med just Amy och Lisa skulle uppleva så enormt mycket glädje kunde jag inte heller tro. Ovärderliga är vad de är!

 

Jag tror inte att någon har missat den bitande kylan och stora mängden snö som har bidragit till ett riktigt vinterland här i Stockholm. Jag tycker att det är toppen med så mycket snö. Att pulsa runt i snön med hästarna är ju super. Isa som skrittar och denna vecka även joggar lite lätt får lite extra träning i och med detta. Cara mår toppen av att få galoppera ute i snön och tycker att det är väldigt roligt. Vera håller jag borta från fälten men pulsar runt i snön på en skogstur som nu börjar bli en rutin ett par dagar i veckan. Vera behöver rutiner och hon behöver känna igen i sig i sitt arbete och framförallt i alla vardagsrutiner kring hantering mm. Häromdagen hade hon och Cara sprängt dubbla staket och hamnat i grannens lösdrift. Flertalet trästolpar är nu mer passande som ved att elda med och delade mitt i tu. Sorry grannarna jag skäms lite över ert trasiga staket och ännu mer när det inte går att åtgärda det innan marken blir mjuk. Eftersom min hage inte heller går att laga innan våren kommer så har mina tjejer fått byta hage vilket har förstört Veras rutiner. Nu vill hon inte fångas vid insläpp..

 

Denna vecka har innefattat en träning med Cara för Per. Den hjälpen jag får och det engagemanget han ger både mig och min syster är guld värt. Jag sa att jag tycker Cara är svårare att rida på hinder ur vänster varv och han tittar på henne en liten stund innan han hittat orsaken till det och med en lösning på hur jag ska jobba bort det. Cara skämmer bort mig och gör träning efter träning utan ett enda hinderfel. Sen att det är korsgalopp här och var och bakbenen ibland är mer i luften än på marken är en annan femma. Vi har under höst och vinter jobbat för att få ihop henne och lägga språngkurvan mitt i språnget och inte bakom hindret. Detta är befäst nu och Cara har både språngkurvan mitt i språnget och är ihop på ett helt annat sätt. Nu måste jag hitta att jag faktiskt kan rida henne till hindren vilket för mig är lite ovant men det är ju därför vi tränar. Vi fick höra kommentarer från åskådarplatserna att taket nog måste höjas om Cara ska hoppa så bra. Cara är viktig för mig så otroligt viktig och hennes väg genom unghäståren är jag väldigt noga med. Hon ska få växa in i rollen som tävlingshäst i sin takt och jag vill att varenda tävling hon gör har ett syfte. Jag vill inte åka på tävling bara för att tävla utan för att det är en byggsten i hennes utbildning. Jag försöker hitta den perfekta balansen mellan träning och tävling. Jag vill tävla henne så lite som möjligt men ändå ha chansen att ligga i fas med hennes årgång OM hon känns redo för det. Jag vill inte att hon ska bli redo genom att tävla var och varannan helg utan genom att hon är tillräckligt förberedd hemifrån. Hon ska få längta efter tävling och hon ska få vara häst, hon ska busa i snön på fälten, hon ska gå i sin stora hage, leva ett fritt hästliv och däremellan träna. Jag vill att hon ska älska sitt arbete lika mycket som jag älskar att arbeta med henne.

 

Nu efter ganska många veckor som heltidsanställd med 5 hästar utanför det så måste jag ändå säga att det fungerar hur bra som helst. Hästarna får den tid jag vill och jag hinner och orkar med alla bitar i vardagen. Det känns skönt och livet är nästan lugnare nu än vad det var under studieåren. Jag fruktade tiden efter studieåren och har fått höra från så många håll att det skulle bli tufft och svårt att arbeta heltid med så många hästar. Jag fruktar det inte längre. Det krävs givetvis planering både gällande tid och ekonomi men det fungerar verkligen toppen. Såklart drömmer jag också om att få bo på en stor hästgård och få leva drömlivet med hästar på heltid igen. För mig som inte kommer från en familj med den ekonomiska möjligheten så måste jag att jobba mig dit på egen hand. Jag är glad för det, för jag värdesätter att få ha mina hästar så enormt högt. Jag värdesätter alla timmar i stallet och tycker att de är ovärderliga. Det är jag som påverkar min framtid. Jag har också en stöttande mamma, pappa och mormor som med sina erfarenheter visar mig fram genom livet och alltid finns där för mig.