Fredag
Snart är en ny helg på ingång och efter två tävlingsfria helger är denna väldigt efterlängtad då det står tävling på schemat. Det är Vera som ska följa med norrut och hoppa förhoppningsvis två klasser om hon känns bra. Men helg oavsett tävling eller inte
är nuförtiden väldigt bra. Helg innebär stalltid från det att jag stiger upp på morgonen till det att jag går och lägger mig på kvällen. Jag spenderar mycket tid med fölen och tränar de på alla möjliga saker. Lisa tränar mest på "vanliga" hästsaker
men är så snäll och gosig. Amy tränar på konster till sin blivande cirkuskarriär om hon inte blir stor nog att bli hopphäst åt mig. Skämt åsido, hon älskar att träna på konster och är det smartaste efter Topanga i hästväg som jag har träffat.
Så fort ridbanan blir ridbar så tänkte jag låta de skutta över något minihinder. Att det skulle vara så fantastiskt härligt och underbart att få följa ett par föl på deras resa genom livet hade jag ingen aning om. Att jag genom att umgås med just
Amy och Lisa skulle uppleva så enormt mycket glädje kunde jag inte heller tro. Ovärderliga är vad de är!
Jag tror inte att någon har missat den bitande kylan och stora mängden snö som har bidragit till ett riktigt vinterland här i Stockholm. Jag tycker att det är toppen med så mycket snö. Att pulsa runt i snön med hästarna är ju super. Isa som skrittar och
denna vecka även joggar lite lätt får lite extra träning i och med detta. Cara mår toppen av att få galoppera ute i snön och tycker att det är väldigt roligt. Vera håller jag borta från fälten men pulsar runt i snön på en skogstur som nu börjar bli
en rutin ett par dagar i veckan. Vera behöver rutiner och hon behöver känna igen i sig i sitt arbete och framförallt i alla vardagsrutiner kring hantering mm. Häromdagen hade hon och Cara sprängt dubbla staket och hamnat i grannens lösdrift. Flertalet
trästolpar är nu mer passande som ved att elda med och delade mitt i tu. Sorry grannarna jag skäms lite över ert trasiga staket och ännu mer när det inte går att åtgärda det innan marken blir mjuk. Eftersom min hage inte heller går att laga innan
våren kommer så har mina tjejer fått byta hage vilket har förstört Veras rutiner. Nu vill hon inte fångas vid insläpp..
Denna vecka har innefattat en träning med Cara för Per. Den hjälpen jag får och det engagemanget han ger både mig och min syster är guld värt. Jag sa att jag tycker Cara är svårare att rida på hinder ur vänster varv och han tittar på henne en liten stund
innan han hittat orsaken till det och med en lösning på hur jag ska jobba bort det. Cara skämmer bort mig och gör träning efter träning utan ett enda hinderfel. Sen att det är korsgalopp här och var och bakbenen ibland är mer i luften än på marken
är en annan femma. Vi har under höst och vinter jobbat för att få ihop henne och lägga språngkurvan mitt i språnget och inte bakom hindret. Detta är befäst nu och Cara har både språngkurvan mitt i språnget och är ihop på ett helt annat sätt. Nu måste
jag hitta att jag faktiskt kan rida henne till hindren vilket för mig är lite ovant men det är ju därför vi tränar. Vi fick höra kommentarer från åskådarplatserna att taket nog måste höjas om Cara ska hoppa så bra. Cara är viktig för mig så otroligt
viktig och hennes väg genom unghäståren är jag väldigt noga med. Hon ska få växa in i rollen som tävlingshäst i sin takt och jag vill att varenda tävling hon gör har ett syfte. Jag vill inte åka på tävling bara för att tävla utan för att det är en
byggsten i hennes utbildning. Jag försöker hitta den perfekta balansen mellan träning och tävling. Jag vill tävla henne så lite som möjligt men ändå ha chansen att ligga i fas med hennes årgång OM hon känns redo för det. Jag vill inte att hon ska
bli redo genom att tävla var och varannan helg utan genom att hon är tillräckligt förberedd hemifrån. Hon ska få längta efter tävling och hon ska få vara häst, hon ska busa i snön på fälten, hon ska gå i sin stora hage, leva ett fritt hästliv
och däremellan träna. Jag vill att hon ska älska sitt arbete lika mycket som jag älskar att arbeta med henne.
Nu efter ganska många veckor som heltidsanställd med 5 hästar utanför det så måste jag ändå säga att det fungerar hur bra som helst. Hästarna får den tid jag vill och jag hinner och orkar med alla bitar i vardagen. Det känns skönt och livet är nästan
lugnare nu än vad det var under studieåren. Jag fruktade tiden efter studieåren och har fått höra från så många håll att det skulle bli tufft och svårt att arbeta heltid med så många hästar. Jag fruktar det inte längre. Det krävs givetvis
planering både gällande tid och ekonomi men det fungerar verkligen toppen. Såklart drömmer jag också om att få bo på en stor hästgård och få leva drömlivet med hästar på heltid igen. För mig som inte kommer från en familj med den ekonomiska möjligheten
så måste jag att jobba mig dit på egen hand. Jag är glad för det, för jag värdesätter att få ha mina hästar så enormt högt. Jag värdesätter alla timmar i stallet och tycker att de är ovärderliga. Det är jag som påverkar min framtid. Jag har också
en stöttande mamma, pappa och mormor som med sina erfarenheter visar mig fram genom livet och alltid finns där för mig.
