Malin Åkerström

Semestern sommaren 2020 är över. Det känns sorgligt även om det blev turbulenta veckor under min semester. Ni vet känslan innan man går på semester, man räknar ner veckor, dagar, timmar och sedan minuter innan det är dags att checka ut. Den känslan är magisk. Nu kommer veckor avlösa varandra i något som kallas min vardag tills det är nytt år och ny semester. Nu måste varje minut på mitt dygn vara planerad för att få de ynka 24 timmarna per dygn att gå runt. 

 

Det har varit en berg och dalbana under mina 5 veckor ledigt på landet. Det har varit veterinärbesök, oro, tårar men även stunder av glädje. Jag finner glädjen hos hästarna. Så oerhört mycket glädje och kärlek finner jag när jag är omkring mina fina hästar. Jag har lärt mig att uppskatta små stunder med hästarna. Att glädjas över att få titta på de i en stor gräshage tillsammans är en sak som jag inte analyserat på samma sätt innan denna sommar. Jag är så tacksam över att mina hästar har haft fantastiska veckor ute på landet. Hos hästarna kan jag strosa omkring i timmar utan att vara ett dugg produktiv eller effektiv. Hos hästarna är en plats där jag upplever att min existens har en betydelse. En silkeslen mule mot min kind och hela dagen är räddad. Eller kärleken man känner när en hel flock hästar kommer i full galopp när jag ropar deras namn. Ibland känns det som att det är jag och hästarna mot världen. Vi stöttar varandra och finns där för varandra i både glädje och sorg. Ofta önskar jag att människor var lika lätta att umgås med som hästarna är. 

 

Under mina semesterveckor har vardagen efter coronapandemin mer och mer återgått till det normala, tävlingarna rullar på som de brukar göra. Jag har tävlat, Luna har levlat upp en klass och hoppat magiskt bra. Cara försöker jag mest hålla i skinnet och sakta men säkert matcha mot större klasser. Styrka, balans och ridbarhet är i huvudfokus. Med Luna känns det enkelt, hon gör sin grej och gör inte så stor skillnad på träning eller tävling. Det finns ingen atmosfär som skrämmer henne. Kraven jag har på mig själv med Cara är enorma, det är jag själv som har skapat dessa krav. Jag grubblar, tänker och ofta anser jag att hon är värd någon bättre än mig, någon som kan göra henne mer rättvisa. För mig är Cara svår, därför tragglar vi på i klasser som jag vet att vi kan tills det att jag tycker att det känns lätt. Oron över hennes tidigare skada är ständigt närvarande vilket gör mig försiktig. Hon är min bästa vän och en vacker dag ska jag vara värd hennes kvalitéer. 

Även om det är så roligt att få vara igång igen med tävlingar så kan jag inte låta bli att erkänna att jag också känner mig olycklig utan Vera vid min sida. Hon höjer min livskvalitet, mitt självförtroende, min självkänla och hon bidrar med magi i mitt liv. Vera är min match made in heaven. Det är lätt att vänta tålmodigt och arbeta med rehabilitering när man vet att framtiden ser ljus ut, men Veras framtid är oviss. Jag har krigat för hennes liv i ett halvår och jag kommer att fortsätta kämpa. Hon är ovärderlig och jag kommer oavsett utgång aldrig ångra en dag av kämpande. Just nu är hon igång med rehabilitering, jag jobbar med henne från marken och känner mig ganska nöjd med det på flera sätt. Det blir mer skonsamt och försiktigt även om Vera är Vera och har testat att springa efter de flesta grusvägar runt om gården på egen hand. 

Efter våra veckor på landet började ett nytt kapitel för mig och hästarna. Vi har flyttat in på Holmboda Gård hemma hos familjen Willgård. Det känns nästan overkligt att jag får leva i den miljö som denna gård besitter. Det är en magisk plats som ger ett lugn i hela själen. Jag älskade min förra gård, hade absolut allting jag behövde där men känslan jag har inom mig på de få veckorna som jag har varit på Holmboda säger mig att det var helt rätt beslut att flytta. Ibland är en förändring nödvändig och denna var det. Jag har blivit så välkomnad till Holmboda och mina hästar känns lugna och harmoniska i sitt nya hem. 

Det har varit många tunga dagar på senaste tiden. Jag tvivlar på mig själv, känner mig dålig och otillräcklig, tycker att mina hästar är för bra för mig osv. Min solstråle Ellie påminner mig då ofta om att 2020 är ett år jag aldrig vill glömma. Avel har blivit ett intresse och att få följa Ellies steg mot framtiden är så betydelsefullt. Jag drömmer mig fram i tankarna till nästa år då jag förhoppningsvis får uppleva den dröm jag länge haft. Det blir året då jag kommer stå som uppfödare, ägare och ryttare på en startlista till min första uppfödning Amy. Den motivationen känns livsviktig just nu.