Malin Åkerström

I torsdags dagen innan midsommar efter att jag slutat jobbet gick första lasset med hästar upp till landet. Mamma körde Diva, Vera och Cara i lastbilen och jag tog Amy och Lisa i transporten. Världens snällaste små kids rörde inte en hov under den 2h långa bilfärden. Lugnt och sansat gick de ut i sin nya hage med gräs upp till magen på dem. Cara gör kidsen sällskap i sommar. De andra hästarna står ca 5 minuter därifrån med bil för där är ridmöjligheterna bättre för en häst som exempelvis Vera som behöver ramas in. När första lasset hästar var installerade så åkte jag hem för att hämta Lady, Isa och kaninerna. Vi återvände efter midnatt någon gång men känslan att gå och lägga sig och veta att jag kommer vakna upp på landet är obeskrivlig. Det är min plats på jorden.

 

Alla hästar ska vila i en vecka för att ladda om batterierna. Det innebar endast hästmys under midsommarhelgen. Jag trivs så när jag ser hur hästarna njuter och strosar omkring i sina hagar. Den bästa belöningen efter en riktigt bra tävlingssäsong. Mina hästar kommer alltid att få vara hästar. De kommer alltid få gå i stora hagar med kompisar. Mitt motto är att en lycklig häst är en lydig häst.

 

Midsommar på landet var precis så som det ska vara. Självklart regnar det på midsommar men det är sedan gammalt. Vi umgås med släkten och i år var det svårt att slita blicken från den nya fyrbenta kusinen Kiwi som är en bedårande liten hundvalp. Senare på kvällen åkte jag för att träffa mina landetkompisar. Jag tycker inte om fester speciellt mycket men på landet är det en helt annan sak. Det är en social tillställning där man umgås mer än en fest. Men att umgås med släkten och framförallt mormor är det allra värdefullaste för mig. Helgen blev lugn och fantastisk ute på landet. Jag kände mig nästan gråtfärdig när jag var tvungen att ta mitt pick och pack för att åka hem i söndags. Vi tog med oss Isa och Cara som har haft viktiga tider inbokade i veckan. Jag svängde förbi Bell på middag i söndags och det räddade söndagsångesten.

 

I måndags morse anlände jag med Isa till Stjärnborg kl 06.45 för dräktighetskontroll och hon konstaterades dräktig med Crown Z. Jag blev väldigt glad trots att den nya stjärnan som nu växer i Isas mage inte är min. Isa fick stanna kvar på Stjärnborg under dagen för att på eftermiddagen triangelmärkas innan jag hämtade hem henne efter att jag slutat mitt jobb. Märkningen är något som skär i mitt hjärta. Den där hemska lilla symbolen symboliserar ju att Isa ALDRIG mer får tävla. Det blir så svart på vitt att hennes glansdagar på tävlingsbanan hann avslutas innan de ens hann börja. Jag sörjer Isas livssituation samtidigt som jag är tacksam över att få ha henne kvar i livet och vad som än händer i framtiden så vet jag att hon aldrig ska behöva ridas eller tävla igen. Isa ska inte behöva ha ont. Hon är en fantastisk häst och för mig också en fantastisk vän.

 

Måndagkvällen spenderade jag på galoppbanan i Bro för Mum skulle starta. Första gången på ny distans och som hon krigade på genom hela loppet. Hon hade en toppjockey på ryggen och trots att hon fick hoppa över en avfallen jockey som föll precis framför henne när hon börjat manas på inför upploppet så sprang hon hem en fin fjärdeplats bland nästan fullt startfält. Senare på kvällen flyttade Chalexi in i mitt stall för att hänga på kollo i några veckor. Chalexi är ju min guddotter och i helgen ska hon tävla innan hon följer med mig vidare till landet. Nästa vecka börjar min efterlängtade semester.

 

I tisdags när jag var på jobbet så åkte mamma med Cara till Håkan för ett ultraljud på hennes skadade djupa böjsena. Besöket gick bra och chanserna att hon blir helt återställd finns. Men precis som Håkan säger är det en tråkig skada och detta är väldigt ångestladdat för mig. Det känns okej att Cara ska vila länge för jag har inga problem att vänta i en halv oändlighet på hennes tillfrisknad. Men jag är livrädd för att sätta igång henne igen. Jag vet att jag kommer ta babysteps och lägga hela min själ i hennes rehabilitering. Tänk om jag faller på målsnöret precis som med Isa? Vågar jag någonsin tävla och träna henne fullt ut? Tänk om skadan går upp ifall jag gör det? Klarar jag av den förlusten och sorgen? Jag känner mig trygg med att Cara går i sin hage och äter gräs men om skadan går upp när jag rider kommer jag inte kunna förlåta mig själv, jag kommer klandra mig så enormt mycket. Historiken av skadade hästar har satt djupa spår inom mig. Jag älskar livet med häst mer än allt annat och det finns inte en enda dag då inte hästarna sätter ett leende på mina läppar och jag vet att det är värt att alltid kämpa vidare men rädslan och ångesten över att förlora fler individer alldeles för tidigt finns också med mig.

 

Natten mellan onsdag och torsdag anlände Day de Luna Z hem till oss för att ta över Isas roll som ridhäst för mamma och tävlingshäst för mig. Luna som hon kallas är 5 år gammal e. Diamant de Semilly - Argentinus och vi äger henne tillsammans med stall Karupslund. Luna är en stor tjej ca 170cm hög vilket utmärker sig hos mig som har två tävlingshästar under 160cm. Jag har hunnit med en premiärtur och det känns väldigt positivt. Luna verkar lugn och stabil trots sin ålder och nytt hem. Jag längtar redan till vår första tävling och tiden ihop med henne. Jag tror också att hon blir toppen för min mamma. Min älskade mamma som stöttar, hejar och alltid gör allt i sin makt för mig.

 

 

Lunisen sin första dag som Stockholmare!

 

Kidsen och Cara på grönbete <3

 

Mum innan sitt lopp.

Världens finaste <3

Min bästa vän <3

I fredags bar det av igen och denna gång till Gagnef och hem till Åsa och Virus. I torsdags köpte min mamma lite spontant en fyrahästars lastbil så den invigde vi. Hur bra är inte min mamma? Det betyder också så mycket när hon är med mig på tävling. Vera och Diva fick provåka lastbilen och var mycket nöjda. Min pappa skötte mockning och fodringar åt hästarna hemma vilket jag är så tacksam för. Teamwork makes the dreamwork.

 

I lördags inledde Diva tävlingshelgen genom att hoppa 110cm. Felfritt och snabbast var hon så hon satte sin fjärde vinst i rad. Hon kändes glad och fin vilket är det viktigaste. Hon hoppade sen även 120cm eller jag vet inte om jag kan kalla det för att hoppa för efter två hinder så tackade hon för sig. Hinder nummer tre stod vid utgången och min ridning var inte optimal så Diva ville gå hem istället. Såklart en besvikelse då jag tycker att hon blivit mer och mer med mig. Vi har tagit oss runt alla starter sedan hon kom tillbaka till mig vilket är betydligt fler än vad hon har hoppat hemma hos sig under det 1,5 år hon var borta från mig. Men det var bara att släppa det och ladda om inför söndagens klasser. Jag efteranmälde henne till en till 110-klass på söndagen så hon hoppade 110 och 120 även på söndagen. Lite mer beslutsam ridning och aldrig lämnade jag henne åt slumpen gav ytterligare en seger i 110 cm och en andraplats i 120cm efter två dubbelt felfria rundor. En bra avslutning med henne innan sommaruppehåll och lite återhämtning.

 

Virus inledde lördagen med att hoppa 120cm och gjorde det både busenkelt och felfritt vilket räckte till andra platsen. Det var några veckor sedan han tävlade sist men han är som vanligt pigg och glad. Han hoppade även 140cm i lördags där vi tyvärr fick en liten orytmisk start med att jag tappar stigbygel och lite så. Vi fick med oss tre bommar i början av banan innan vi hittade tillbaka till rytmen och avslutade fint. Absolut ingen katastrof men ändå retligt att jag inte kunde hålla stigbyglarna på fötterna. Men ytterligare en större klass till rutinkontot. Eftersom jag inte tränar Virus något mellan tävlingarna är vi ibland båda två lite ringrostiga när hindren blir större. Vi avslutade söndagen med att vinna 130cm där rytmen och flytet var tillbaka. Så kul att vinna med Virus på hans hemmaplan. Han har en helt egen hejaklack och det finns så många fantastiska människor som jag har fått lära känna tack vare honom.

 

Vera gick rakt in i 140cm i lördags och hoppade som en på miljonen. En liten touch på ett räcke som föll så resultatet blev 4 fel. Jag är så imponerad av lilla lilla Vera som bokstavligen flyger runt i 140cm. Hon är ren magi att sitta på. På söndagen hoppade hon samma 130-klass som Virus och lika felfritt som honom men med lite långsammare tid vilket gav henne andraplatsen. Älskade häst!

 

Summering av helgen blev 3 vinster och 3 andraplatser av totalt 9 starter. Jag är nöjd, så himla nöjd och är så glad för alla människor som bidrog till en fantastisk helg både på tävlingsbanan och utanför. Det värmer när gratulationerna plingar varmt i telefonen och att vi kan glädjas tillsammans. Att vi också kan stötta och ladda batterierna tillsammans efter mindre bra rundor. Jag har skrattat många gånger i helgen och jag älskar att komma upp till Dalarna och välkomnandet som jag och mina tjejer får där.

Att häst är bäst är verkligen så sant som det är sagt. Jag älskar livet med häst och njuter varje sekund som jag tillbringar i en sadel eller i närheten av en häst. Så sent som häromdagen när jag var ute på fältet med Diva så tänkte jag på vilka underverk ridningen och hästarna gör med mitt välmående. Jag har varit förkyld med feber, halsont, huvudvärk och ja det där vanliga den senaste veckan och kände mig rätt risig när jag kom till stallet då. När jag skrittade hem Diva från fältet så tänkte jag verkligen att alvedon och ipren kan slänga sig i väggen för jag var som en ny människa efter min ridtur. Men det finns också en sak som får mig att falla handlöst ner på botten och det är när mina hästar är dåliga. Jag vet att en del människor har otur och att en del har tur i livet och framförallt i livet med häst. Jag har förstått att det inte går att förebygga för att slippa undan otur. Jag tror att jag har försökt på alla sätt och vis att göra allt i min makt för att förebygga skador mm. Jag är väldigt medveten med all hästarnas träning och deras upplägg. Jag planerar olika utifrån varje häst och försöker alltid att hålla de väl förberedda för den belastning de ska utsättas för. Hela mitt liv handlar om hästarna och deras välmående. Hur de mår avgör också mitt välmående.

 

Under mitt ridpass på Cara i lördags snubblade hon på en travbom och med största sannorlikhet så trampade hon då igenom för mycket på höger bakben och drog på sig en ordentlig skada. En skada som skrämmande mycket liknar den som Isa har. Att vilan och rehabiliteringen kommer att bli lång kan jag ta för jag har genomgått år av vila/rehabilitering med andra hästar under mina år i denna sport. Jag vet att jag kommer lägga hela min själ i hennes skada och rehabilitering. Jag kommer vara noggrann och aldrig skynda på processen. Jag kommer att bekosta alla behandlingar i världen som kan hjälpa henne och hennes skada. Även om jag just nu känner en så stor ledsamhet och uppgivenhet att jag bara vill ge upp. Ovissheten om hur framtiden kommer att bli gör att det känns så himla mörkt och tungt. Jag kommer att bryta ihop och jag kommer att ta mig samman och gå all in för att rehabilitera henne på bästa sätt när jag har brutit ihop klart. Just nu vill jag aldrig sätta mig på en häst för jag är livrädd att den ska skada sig samtidigt som jag vet att jag kommer att göra det redan idag. Jag vill hata livet en stund för att sedan krama Caras hals och viska i hennes öra att oavsett vad så ska vi kämpa och aldrig någonsin sluta tro och hoppas på att vi kommer tillbaka till tävlingsbanorna igen. För det finns faktiskt hopp!

 

När jag tänker tillbaka på tidigare ponnyer och hästar så blir jag varm och tacksam över hur många fina individer som jag har fått äran att spendera min tid med men jag blir också ledsen över hur många sagor som inte slutade lyckligt och alldeles för tidigt. Jag har lärt mig otroligt mycket om skador, behandlingar, undersökningar och att alltid lyssna på min magkänsla. Jag kommer dock aldrig lära mig varför mina hästar måste drabbas av skador som gör så enormt mycket för mig.

 

Jag minns min första egna B-ponny Pippi som jag antingen vann på eller så svängda jag för snävt så hon stannade och jag trillade av. Hon var den perfekta första ponnyn. När jag var 10år skadade hon sig efter sin första natt på sommarbetet. Jag hade fått sommarlov och vi skulle ta med henne och min kusins ponny till landet för första gången. Jag minns hur jag fick sitta och hålla i henne i hagen när min kusin red sin ponny varje dag hela sommaren för om jag inte höll i henne skulle hon springa och det fick hon inte för skadan. Jag ville också rida men jag lärde mig mycket den sommaren om kontakten till djuret och att detta var en del i att ha häst. När Pippi vilade så tog tillslut lederna slut på henne och hon fick somna in 18 år gammal.

 

Jag hade totalt tre stycken egna D-ponnyer. Silver var den mest begåvade ponny jag haft och även om han var stor för mig när jag fick honom så hade vi många lyckliga stunder på tävling och hemma tills den dag han snubblar på en terrängträning och skadar sig. På den tiden fanns endast magnetröntgen i Skara och vi körde honom dit och visste inte om vi skulle få hämta hem honom. Det berodde på skadans omfattning. Hem kom han men skadan var för svår och han fick vandra vidare till evigt gröna ängar. Sessan var en vänlig och väldigt vacker ponny. En dag ringde stallägaren till mamma och trodde att hon hade brutit benet i hagen varpå mamma lämnar jobbet omgående för att åka till henne. Benet var inte brutet men en stor skada i knäet gjorde hennes chanser att bli frisk väldigt små. En operation och lång vila var inte tillräckligt, hon blev inte bättre och fick somna in. Min once in a lifetime ponny Candy hade jag nästan 5 oförglömliga år tillsammans med. Hon hade otur mellan varven, allt från att bli sparkad på ett fäste i kotan till att bli påkörd av en bil och tillslut skadade hon sig så illa i hagen att senorna i ett bakben gick av. Hon kördes till Ultuna och fick somna in där efter något dygn. jag var i Grekland och fick aldrig chans att säga hejdå till henne. Min mamma gjorde allt för att jag alltid skulle ha en ponny att rida på. Hon sålde sin häst för att kunna ge mig två stycken ponnyer. Ändå var Candy och Sessan skadade samtidigt under några månader. Jag cyklade till stallet varje morgon innan skolan för att promenera med de en och en. Jag har fått med mig otroligt mycket erfarenheter av detta och vet vilka skador som kräver vilken typ av igångsättning och ändå tar jag det alltid ännu långsammare än rekommenderat för att försöka mitt bästa för att bygga upp hästarna långsiktigt och minska risken för att skadorna går upp. Jag har intagit läktarplats på många träningar och tävlingar där jag skulle ha deltagit. Jag har varit hemma och tvättat och lagt om sår samt bytt bandage istället för att ha varit på meeting med mina vänner. Många gånger har tårarna runnit nedför mina kinder men jag är också tacksam för att jag fått lära mig att värdera kontakten med hästarna högre än alla träningar och tävlingar i världen. Idag rinner tårarna när hästarna gör sig illa men inte för att jag missar träningar och tävlingar utan i rädsla för att de inte ska bli friska och kanske till och med behöva lämna mig för livet på evigt gröna ängar. Separationsångesten är den starkaste och absolut värsta.

 

Under mina år med häst istället för ponny har oturen hängt med. Wicky som vi försökte rehabilitera i 3,5 år finns även hon någonstans i vad jag vill tro är ett paradis. Förhoppningsvis tillsammans med hennes föl Wici som dog i förlossningen. Contendra som skadade en sena så illa i bogen och hade nervpåverkan efter en skada i en halskotpelare att hon inte ens kunde vända sig i boxen utan att ha ont lämnade mig för snart ett år sedan. Det tyngsta och värsta var sista tiden med min soulmate och livs största kärlek Topanga. Att hon skulle bli så sjuk under dräktigheten gick inte att förutse eller veta i förväg. När hon tog sitt sista andetag tog hon med sig en del av mig men jag blev också lättad över att hon fick bli fri från den kamp vi inte kunde vinna. Hon vann den djupaste platsen i mitt hjärta och där kommer jag bära med mig henne i resten av mitt liv. När Isa blev utdömd i maj i år var det allra viktigaste att hon skulle klara av ett liv som mamma för varken jag eller min mamma orkar ta bort en till häst just nu. Även om vi vet att vi skulle göra det om det inte fanns en annan utväg. 

Nu väntar en lång vila och rehabiliteringsperiod för Cara. Det finns ingen som kan lova mig att hon blir frisk igen. Cara och jag ska dela en framtid tillsammans. Hon är bara 6 år och hon ska bli gammal och gråhårig vid min sida. Det bara måste bli så. Jag klandrar förstås mig själv. Om jag hade hållit ihop henne lite till på den där bommen, hade hon snubblat då? Jag ifrågasätter inte tur och otur längre, jag bara vet att otur kommer att drabba mig och mina hästar. Men jag kommer alltid att göra allt i min makt för att rehabilitera och förebygga skador på bästa sätt i samråd med min veterinär. 

 

 

I måndags anlände jag som vanligt till stallet strax före kl 18. Jag såg att Lisa och Amy låg och vilade i ligghallen vilket hör till vanligheten att de gör. En stund senare är Amy ute och betar och Lisa ligger kvar och gnäggar i ligghallen. Hon nästan skrek-gnäggade. Direkt anade jag och min stallägare oro. Vi gick dit och mycket riktigt så låg hon där och rullade sig och flämtade. Upp med henne för att kolla tempen och det var tur att vi var två för hon ville hela tiden lägga sig ned.   Jag tog henne på en promenad och min stallägare hjälpte mig att få in alla andra hästar. Denna gång kände jag verkligen att det var allvarligt med Lisa så jag ringde veterinär direkt som kom 1h senare. Tills dess gick vi och gick ännu mera. Lisa fick som krampanfall och kastade sig ned på marken mellan varven. Det var otäckt att se. Veterinären kom och gav henne det mesta i medicinväg. Vi sondade i henne vatten och olja också. Kramperna försvann och hysterin om att rulla sig men när det gått ett par timmar efter att veterinären åkt och Lisa bara ville ligga ned så bestämde vi oss för att köra henne till Ultuna. Tur att jag har lasttränat henne för hon gick rakt in i transporten och åkte snällt hela vägen till Uppsala. Väl på Ultuna fick hon mer mediciner och fler undersökningar gjordes. Man kände något på tarmen som tyder på att det kan vara en allvarlig kolik. Vi diskuterade kring buköppning och dess prognos samt risker. Kluvna både jag och mamma om det är värt att ta risken när Lisa bara är 1år. Det är många år att leva om det blir bestående problem men samtidigt så har hon många år kvar av livet. Tack och lov så behövde vi aldrig fatta det beslutet för Lisa bättrade sig och kom hem i onsdags kväll igen. Mager och ynklig men med en helt annan blick än i måndags. Även om allt gick bra denna gång så var det två dygn av oro och ledsamhet.  

Jag pustade ut och har under torsdag och fredag hoppat varsitt pass med mina tre bruna tjejer. Cara gjorde sin första hoppning på några veckor och kändes som hon ska igen även om hon busade och hittade på hyss mellan hindren. Diva hoppade fint men trodde en gång att det var bowling vi sysslade med där jag var klotet och hindret käglor, det blev strike. Vera hoppade likt den superstar hon är. Glad över det var jag och ännu lite gladare med en hel helg framför mig.  

Imorse inledde jag dagen i stallet precis som alla andra helgmornar. Jag såg verkligen framemot helgen även om det inte är tävling på agendan. Men att strosa runt och rida hela dagarna är inte fy skam det heller. Men den härliga känslan blev som bortblåst en bit in i Caras ridpass. Mitt under ridpasset blev hon plötsligt väldigt halt på ett bakben. Jag gick hem henne, kylde benet men hon var fortsatt halt och vilar hela tiden på det benet. Det spelar ingen roll att jag inte vet felet, att det kan vara något snabbt övergående för katastroftankarna är redan igång. Tårarna kommer som ett brev på posten och oron är tillbaka. Kommer hon att bli frisk? Jag har redan bokat in henne hos Håkan på tisdag morgon och helt plötsligt längtar jag bara tills helgen ska vara över så jag får veta hur der ligger till med henne. Cara är mitt allt, hon är min trygghet och även om jag har andra hästar att rida så är det inte samma sak för det är Cara som är min häst och som är min framtid. Hon som redan har bevisat att hon är något att räkna med i framtiden. Jag tänker tillbaka till alla hästar som skadat sig utan att bli friska..  Vi närmar oss Contendras första årsdag som död med stormsteg och det skrämmer mig. 

Om bara Topanga hade fanns här så skulle jag ha funnit min tröst hos henne. Jag saknar henne varje dag.