Onsdag
En ny vecka har tagit form och det är en vecka utan en enda tävling i sikte. Tur att de två sista helgerna har innehållit tävling.
Förra helgen var det Chalexi och Cara som tävlade. Chalexi hoppade felfritt i 100cm och debuterade 110cm på ett bra sätt även om benen var lite trötta och två bommar rullade ner. Hon är en liten superstar som ger mig väldigt mycket positiv energi. Cara
var grym förra helgen, jag hoppade en 120cm och hon gjorde det prickfritt. Inte ett enda galoppsprång var fel, ingen korsgalopp och hon rörde inte en bom. Det kändes sådär väldigt enkelt och efteråt har jag varit ännu mer nyfiken och förväntansfull
på det här tävlingsåret. Jag älskar min Cara till månen och tillbaka. Vilken häftig resa det är att ha fått utbilda henne från 3,5 års ålder. Hon är min trygga punkt och mitt framtidslöfte.
I söndags susade jag och min gröna gamla bil hela vägen till Falun för säsongsdebut med Virus. Han hoppade lika stabilt som vanligt runt 120 + 130 cm med ett ner i varje klass. Jag hade en bra känsla och rundorna kändes toppen. Eftersom jag inte
ridit honom på nästan 4 månader så missade jag lite men vad gör det om 100 år!? Han känns toppen inför säsongen och större hinder nästa tävling. Jag känner mig hemma på honom och går in på banan för att prestera och inte bara för att delta.
Han ställer upp och vi jobbar mer och mer som ett team. Verkligen så roligt att få spendera en dag med honom och hans team samt Dalamänniskorna som är fantastiska hela högen.
Vera tränar på och hoppade för Lotta i förra veckan. Det gick väldigt bra och jag fick bra tips att jobba vidare med. Jag har hoppat en längre studsserie hemma vid tre tillfällen under två veckor. Hon är redan väldigt kvick men det är bra som
styrketräning och gymnastik. Cara tränade för Per förra veckan och det var en väldigt nyttig och bra träning med små hinder. Hon har verkligen börjat att hitta sin kropp bättre och korsgalopp är kanske inom en snar framtid ett minne blott!? Även hon
har hoppat studsserien hemma fast bara en gång och hon gjorde det långt över förväntan. Hon har inte hoppat så mycket längre serier alls men gjorde det ambitiöst och noggrant.
Efter Isas lite lugna period har jag inte hoppat henne något eller ridit markarbete men i lördags fick hon äntligen hoppa lite igen och hon har verkligen tagit till sig av allt markarbete vi har jobbat med. Jag hoppade bara något enstaka hinder på 1m
men hon väntade så fint på mig och det känns som att jag har nått dit jag ville innan vi skulle börja hoppa mer riktiga hinder. Det är ren och skär lycka, Isa är lycka för mig.
Mina små föl som inte är föl längre utan åringar är lika fantastiska som vanligt. Precis lika fluffiga, gosiga och underbara. Det är häftigt när jag blickar tillbaka och tänker på vad Amy har tillfört i mitt liv. Hon har räddat mig på så många sätt och
varit min motivation och drivkraft framåt. Att en så liten häst endast 9 månader gammal kan bidra med så mycket till en snart 25-årig människa är fascinerande. Hon är mitt ljus, mitt allt!
