Malin Åkerström

Tiden går verkligen så fort och vips så har jag hunnit fylla 25 år. I måndags den 9/4 var det min födelsedag och det var verkligen en vanlig grå och trist måndag. Regn, rusk och kyligt bidrog vädret med. Jag jobbade som vanligt mellan kl 8-17. Åkte efter jobbet för att ta en längre tur ute med Isa som blev den enda hästen jag hann rida då vi skulle äta finmiddag hemma med den gästen som är allra viktigast på min födelsedag, min mormor. Jag skulle verkligen kunna skriva en bok om min mormor och allt hon bidragit och bidrar med i mitt liv. Jag vill aldrig någonsin leva ett liv utan henne vid min sida och jag vill fira alla mina födelsedagar tillsammans med henne. På sätt och vis blev denna måndag betydligt bättre än en vanlig måndag. Min familj gav mig som vanligt fina presenter och fixade en god middag. Lite extra uppskattad känner man ju sig också när många fina vänner hörde av sig och uppmärksammade min dag. Tack alla som ägnade mig en tanke denna dag och gjorde denna måndag till en fin dag. Tack Isa för att du trots regn och rusk fick mig att skratta ute i skogen när vi susade fram i galopp.

 

I lördags styrde jag bilen mot Södertälje för tävling med Cara och Vera. Cara inledde dagen med att hoppa 120cm och hon fortsätter sin trend i år med bara felfria rundor. Älskade Cara har verkligen utvecklats även om vi har en hel del kvar att jobba på. Nu känns 120cm plättlätt och väldigt säkert vilket gör att hon inom den närmsta tiden ska få prova att hoppa 130cm. Hon har hoppat felfritt i 4st 120-klasser i rad och ytterligare några innan vi hade några rundor med 4 fel i så det känns som att hon är redo. Samtidigt är jag så rädd om henne och vill ta det försiktigt. Vera hoppade i vårt elitlag som för mig gick i 130cm. Banan var såklart svår när det är eliten men Vera var grym. Trots en period då hon varit känslig och svår att sitta upp på så hoppade hon verkligen sitt allra bästa. Vi rev sista hindret då hon hoppade så bra i trekombinationen så jag tappade tyglarna innan det avslutade lite smalare räcket. Jag fick inte riktigt in mina 6 galoppsprång men jag är så nöjd med henne, sådär nöjd att man känner sig helt lyrisk när man går ut från banan. Hon ger mig en känsla som jag älskar. Mina bruna tjejer är verkligen ovärderliga.

 

Diva gör framsteg hela tiden. Hon blir successivt lite gladare och lite mjukare. Hon fick följa med till träningen för Per i veckan som också har tränat henne hemma på Runsten. För mig är det svårt att veta hur hon har betett sig hemma och hur hon har varit men jag kände mig väldigt glad när Per redan efter att vi travat fram sa hon ser ut som en helt annan häst. Fina lilla Diva gjorde en riktigt bra träning även om den inte hade varit något att skryta med om det var under året 2016 när hon och jag levererade som mest. Att hon gör så stora framsteg på bara 1,5 vecka känns lovande. Stor hage 12h om dagen och mycket ridning i skogen är två bidragande faktorer. Hon lever ofta upp till sitt namn och man måste förstå henne, hon kan inte sättas in i ett fack och tränas som alla andra för då kastar hon in handduken. Får man henne med sig har man världens bästa kompis både hemma och på tävlingsbanorna.

 

Isa fick följa med till Lotta träningen igår och jag är fortfarande helt lyrisk över den träningen och min fantastiska vita sagohäst. Hon har ju inte fått en ärlig chans ännu att visa vem hon är och vad hon kan. Jag har känt en enorm potential i henne men det har bara varit några språng här och var innan hennes skada. Hon vilade helt i 5 månader och nu har vi långsamt byggt upp henne under 7 månaders tid. Innan skadan var hon svag, olydig och otränad. Nu är hon betydligt starkare, hon är lydig och hon har en stark grund att fortsätta att bygga ifrån. Det var bra för henne att få börja om. Hon var kanske inte wow de första sprången på träningen men sen så levererade hon fantastisk hoppning på vartenda hinder. Hon var så kvick, spänstig och hoppade med både lätthet och scoop. Lotta sa till och med oj efter flera av hennes språng för hon har inte riktigt visat sådan jämn hoppning tidigare. Jag ÄLSKAR Isa. Jag älskar allt som har med henne att göra och faktum är att jag också älskar att dela henne med min mamma. Jag längtade efter att ringa mamma efter hennes träning för jag vet att hon kommer att glädjas med mig. Hoppet var länge dött under hennes viloperiod , jag och mamma har fällt många tårar men vi har också skrattat åt henne och hennes starka karaktär. Jag blir glad när mamma ringer och berättar att Isa varit fantastisk under hennes dressyrpass. Hon sprider så mycket glädje i våra liv och jag drömmer mig fram i tiden tills när hon är riktigt förberedd för att hoppa större hinder.

 

Idag är jag lycklig och tacksam över öppningen på detta år efter 2017 som jag i princip bara förknippar med tårar, ångest och nedstämdhet. Jag är tacksam över att varje dag få krama Amys hals som är den pusselbiten som har fått mig att hålla ihop och se en strimma av ljus när det bara har varit svart. Jag vet hur jag så fort jag vaknade varje morgon behövde åka till Amy för att det var nyckeln till en stund av frihet. Jag spenderade timmar tillsammans med henne och Topanga så länge som hon fanns med oss för de stunderna läkte min själ. Idag är jag lyckligare människa.