Året som inte blev som det skulle
Detta år vill jag som det känns nu radera helt ur mitt minne. Det har varit en känslomässig berg och dalbana från start till i princip mål. Det har trillat så mycket tårar. Det har varit förtvivlan, sorg och besvikelse. Allting började den där snöiga dagen i början av januari när min bästa vän och älskade Wicky tog sitt sista andetag. Med henne försvann också en del av mig. En dryg månad senare dog min morfar, min hjälte och stora förebild. Det kändes som att livet stannade och livsgnistan brann ut. Livet kändes becksvart.
Mitt i den mörkaste tiden kom hon hem till mig. Den där lilla bruna filuren med ögon som får vems hjärta som helst att smälta. Jag kände henne redan väl efter att ha spenderat två år tillsammans med henne tidigare. Dunder Divan tände den där gnistan som hade brunnit ut inom mig. Tyvärr var Diva inte i ett bra skick när hon kom, hon var missförstådd och den Diva jag kände sedan tidigare fanns bara långt in bakom en massa trassel. Men på något sätt förstår vi varandra på ett plan som är svårt att förklara. Vi båda två var långt under ytan och tillsammans jobbade vi oss tillbaka. Sakta och steg för steg fann vi motivation och glädje i vardagen. Diva började lita på mig. Hon började förstå att livet inte gör ont och att hoppa är roligt igen. Jag började förstå att tillsammans med henne känns livet lite ljusare och lite bättre.
När jag precis fått upp hoppet om året 2016 kommer såklart ett bakslag som ett brev på posten och tyvärr inte bara ett utan två. Contendra och Topanga skadade sig under samma månad. Båda två med skador som kräver vila i vad som känns som en oändlighet. Båda två med en ovisshet om hur framtiden kommer att se ut. Rädslan över att det i slutändan kanske inte slutar ljust för mina livskamrater och gränslöst älskade hästar är ständigt närvarande. Väntan blir så mycket mer olidlig när man inte vet utgången.
Men där fanns hon med sina rådjursögon och bara hon tittade på mig så lös det ändå hopp om tillvaron. Diva började allt mer att komma tillbaka till sitt gamla jag igen. Hon hoppade hem priser och vinster på löpande band. Hon startade sina livs första 140-klasser och det med bravur. Vår resa kunde ha slutat i juni om hon inte satte den där felfria rundan i en 140-klass som gav en fin tredjeplats. Att hon skulle få stanna hos mig var värt mer än alla priser i hela världen. Tillsammans har vi lagt timmar på träning på vägen tillbaka. Vi har kämpat så svetten runnit men vi har tagit oss tillbaka på rätt sida ytan och vi har gjort det tillsammans. Kärleken till henne är så stark så det går inte med ord att beskriva, inte heller hur lycklig jag är över att hon funnits i mitt liv under mitt trasiga 2016.
Nu är allt snart över. Diva ska åka hem. Det känns som att min glädje och motivation kommer att åka med henne. Tårarna kan inte sluta rinna. Saknaden kommer bli stor. Jag är tacksam över den extra tid vi har fått. Men just nu tar tårarna över alla andra känslor. Jag försöker njuta av denna glädjespridare till häst in i det sista men det är när jag stänger stalldörren och sätter mig i bilen som det brister. Jag är så lycklig över Diva och bara att föreställa sig tomheten gör att tårarna sprutar.
Även om det är ett par veckor kvar tills vår resa slutar så skriver jag detta nu för när jag inte kan kalla oss vi längre så kommer livet att bli svart igen. Det tuffaste med att skiljas från Diva är inte att vi går åt olika håll utan rädslan för att hon inte ska bli förstådd igen. Att hon ska hamna sådär mycket under ytan som hon var när hon i februari kom till mig. Jag vill lova henne guld och gröna skogar efter allt hon har givit till mig men jag kan inte göra mer än att hoppas, viska i hennes öron att jag älskar henne och önska henne lycka till.
