Att sakna
Jag har trott mig veta vad saknad innebär men saknaden efter Topanga går inte att jämföra med någon annan saknad som jag har upplevt genom livet. Jag saknar henne så innerligt och ofta, varje dag saknar jag henne. Det hon bidrog med i mitt liv är så oändligt
mycket och så fint så jag känner mig rörd till tårar. Utan henne skulle jag inte vara jag. Utan henne skulle jag inte veta vad glädje hela vägen in i själen innebär. Jag skulle inte veta vad det innebär att älska någon så starkt att du är villig
att offra vad som helst för att någon annan ska ha det bra. Jag är säker på att om jag inte hade haft Topanga i mitt liv skulle jag vara en betydligt sämre person. Jag säger inte att jag är bra på något sätt men att hon har lärt mig att
se det fina i livet, att uppskatta små saker och att skratta ofta.
Häromveckan styrde jag Isa mot traktorvägarna i skogen i det stall hon bor i vilket också är det stallet som Topanga bodde i innan hon blev dräktig. Jag kände mig lycklig över att underlaget var så pass bra att jag skulle kunna galoppera
och låta träd för träd försvinna bakom oss. Men lyckan blev kortvarig. Isa ville inte galoppera alls utan tyckte att det var rena skräckstigen att vistas på. Jag satte mig sedan i bilen och lät tårarna rinna. Efter en stund insåg jag att det inte
alls var för att Isa inte ville som jag utan för att jag saknar Topanga som jag var ledsen. Ingen annan kan ge mig den där känslan, traktorvägen i skogen var vår favorit. Min och Topangas favorit. Där galopperade vi snabbt som vinden, i svängarna
bockade Topanga av glädje och jag skrattade så mycket att jag knappt kunde hålla mig kvar. Det var min terapi och Topangas höjdpunkt i veckan. I ur och skur red vi där oavsett om det var närmare mitt i natten eller en tidig morgon och ALLTID
hade vi lika vansinnigt roligt. Jag associerar den där platsen till en känsla jag aldrig kommer få uppleva igen. I alla fall inte på samma sätt som när Topanga fanns. När jag inser det blir saknaden så påtaglig och så stor.
Jag tror att Topanga brydde sig om mig. Många gånger har jag känt mig ensam men Topanga fick mig alltid att känna mig rik på kärlek och aldrig kände jag mig ensam i hennes sällskap. Hon var så närvarande och så fin mot mig. Livet utan henne är verkligen
en stor pusselbit fattigare. Hon löste alla mina livsfrågetecken utan att säga ett enda ord. Hon fick mig att känna mig värdefull och att min existens hade betydelse. Det finns dagar då jag ifrågasätter detta och då saknar jag henne ännu mer.
Det var hon och jag mot världen. När saknaden blir sådär extra stor så känns det som att världen är emot mig. Som att jag är ensam att ta mig igenom livet. Ingen förstår mig så bra som hon gjorde.
Jag är livrädd för att hon kommer att glömmas bort och för att minnena ska suddas ut. Jag vill att hela världen ska veta vem hon var och allt fint hon bidragit med. Hon var ingen häst med värdscupmeriter som skrivs om i tidningarna
men hon var en unik individ med ett hjärta större än hela vår planet. Hon var en individ som trodde gott om allt och alla.
Topanga jag saknar dig och älskar dig precis lika villkorslöst som innan du lämnade platsen här på jorden. Jag vet att du gör stordåd på den plats där du nu befinner dig. Jag vet att jag i resten av mitt liv kommer att bära med mig
dig i mitt hjärta och vara dig evigt tacksam för att du förändrade mitt liv till en så lycklig plats under de nästan 9 år vi fick tillsammans.
