Malin Åkerström

Fjällen är nu ett minne blott och jag är back in business. Skämt åsido, jag tar vara på den sista tiden innan min nya verklighet börjar. Verkligheten som innebär att jag börjar arbeta som legitimerad arbetsterapeut. Jag är både rädd och nervös men samtidigt lite nyfiken för vilka prövningar jag kommer att ställas inför. Klarar jag det? Har jag tillräckligt med kunskap? Kommer jag leva upp till deras förväntningar? Listan med frågor kan göras lång så vi hoppar tillbaka till veckan i Björnrike istället. Fjällen levde som alltid upp till mina förväntningar och det var magiskt vackert med så mycket snö. Energiförrådet är påfyllt och jag är tacksam för alla skratt tillsammans med familjen och familjen Bredberg. Det var välbehövligt och bra på alla sätt och vis. 

En vecka utan Amy kan kännas som en evighet. Det är skönt att vara hemma igen och hänga med hästar hela dagarna. Isa har flyttat tillbaka till sitt andra stall. Det gör lite ont i hjärtat men hennes sponsor vilket är min mamma vill att hon står där nu när hon förhoppningsvis kommer igång och rider igen efter sin skada. Helst vill jag ha Isa hos mig förstås och att mamma rider henne här sina dagar i veckan. Det blir lättare för mig de dagar jag rider henne och hästlivet här värdesätter jag högt. Men det känns också tryggt att mamma rider henne där om vi inte skulle rida samtidigt. För om något händer henne vilket det absolut inte får göra så finns det människor runt omkring. Jag tycker att det är roligt att kunna dela glädjen över Isa tillsammans med mamma igen. Mamma trimmar henne väldigt bra och ur en annan synvinkel än vad jag gör vilket gör att vår träning av Isa kompletteras väldigt bra för att hon ska bli så bra som möjligt. Isa klättrar mot tronen hos mig hela tiden och är i mina ögon en sagohäst. Jag älskar att rida henne, jag älskar den plan vi har för henne och att hennes igångsättning blev precis som jag ville . Jag har klockat varje minut, aldrig har jag skyndat på utan utgått från min plan och fullföljt den. Nu klockar jag inte längre minuterna i trav och galopp. Nu mäter jag istället centimerna på hinder för att sakta sakta komma i tävlingsform och upp i tävlingshöjd. Det kommer ta några månader till innan den känsla jag letar efter infinner sig. Isa måste bli starkare och det tar tid. Jag har all tid i världen att vänta på henne. Det viktiga är att hon är så pass uppbyggd att risken för skador minimeras. Jag är målmedveten och jag älskar varje dag tillsammans med Isa. Tack mamma för att du gör detta för mig och för att du är en så stor del i glädjen kring Isa. Jag hoppas att du också ska känna den glädjen över Isa som jag gör för du är den jag mest i världen unnar den glädjen. 

Cara är precis som jag back in business efter sin vintervila. Hon har efter två år av tappra försök lyckats bocka av mig med dunder och brak. Mina ben är mer blåa än någon annan färg just nu så det blir definitivt mörka strumpbyxor till examensklänningen på fredag. Men hon känns energisk och fin också så en liten klapp ska hon ha ändå. Ser fram emot hennes säsong, alltid spännande med de yngre och samtidigt så skönt att ha en plan för henne långsiktigt, vilket gör att det inte finns några krav eller måsten. Hon äger och det har hon redan visat så många gånger. 

Vera skuttar över små hinder och serier och är lite som en tickande bomb men känns på många sätt bättre än någonsin. Hon är inte alls spänd längre utan bara pigg. Känslan ger mig fjärilar i magen även om hindren inte är så stora så är känslan densamma. För mig är hon den mest magiska. 

Amy och Lisa har träffat hovslagaren idag och går på sin förskola där de får stå uppbundna, borstas, kratsat sina fötter och promenerar fint i grimskaft. Sen busar vi förstås och äter morötter i mängder. Älskade små hästar vad de är fantastiska att jobba med. Lika på mänga sätt men ändå så olika och med underbara personligheter.