Malin Åkerström

Det är måndag och andra veckan på mitt nya jobb är på ingång. Välkommen till verkligheten Malin. Att komma och gå som man vill är inte längre ett alternativ utan ett minne blott. Måndag - Torsdag ska jag vara på plats mellan kl 8-17 och på fredagar mellan 8-14.30. Men jag kommer att vänja mig, det är omställningen som är svår och stressande. Ett nytt jobb inom ett område som jag inte har erfarenheter inom är inte enkelt. Jag är yngst på mitt jobb. Jag har minst erfarenheter. Jag har minst kunskap. Men jag lär mig litegrann varje dag. Jag försöker att få pusselbit för pusselbit att falla på plats. Jag antecknar och repeterar och försöker att suga åt mig av allt jag ser och hör. En dag ska jag vara bra på det här. En dag kommer jag att trivas och se det här som en del av mitt liv precis som jag tog mig an livet som student. Jag längtar till den dagen och önskar att vi bara kunde hoppa dit nu på en gång.

 

Med mitt nya schema krävs planering för att få vardagen att gå ihop. I mitt liv är hästarna a och o. Att få en bra struktur är viktigt för att varje häst ska få den tid de behöver. Det är 5 hästar i 2 olika stall och efter min första vecka på nya jobbet så känner jag mig hoppfull över att få det att gå ihop på ett bra sätt. Jag är van vid långa dagar och trivs med det vilket gör att mina tider är ungefär likadana som de varit de senaste åren. Det bästa stunderna är när jag är i stallet. Där finns inte tid eller rum utan bara jag och hästarna. Det tar den tid det tar och jag känner mig så oerhört hemma i både kropp och själ. Det blir så oerhört värdefullt att få vara där varje dag året om. Drömmen skulle ju såklart vara att bara tillbringa dagarna i stallet och inte jobba men verkligheten fungerar inte så, i alla fall inte för mig. Jag behöver en stabil och fast inkomst för att kunna ha mina tjejer. Jag tror också att jag älskar och värdesätter hästarna och stallet ännu mer (om det nu går) när jag får jobba för att kunna få uppleva det. Jag är tacksam över att jag i min uppväxt har fått lära mig att hantera ekonomi, pengars värde och att ta ansvar för det. Jag gör vad som helst för att kunna ha mina tjejer och göra det jag älskar allra mest. Nästa månad får jag min första heltidslön efter studieuppehållet och jag längtar efter att få göra nya kalkyler över hästarnas utgifter. Min mamma har stöttat mig i tävlings och träningskostnader under mina studieår vilket jag inte kan tacka henne nog för. Stallhyror, foder, skoningar och veterinärkostnader har varit mer än tillräckligt med studentinkomsten trots många timmars arbete på sidan av. Mitt i allt nytt vill jag backa bandet, pausa livet och ta vara på tiden som bara susar fram. Jag minns min första skoldag på Karolinska Institutet som om det vore igår och det är därför skrämmande att tre år har kunnat susa förbi utan att jag har hunnit blinka. Men jag vet också att jag har trivts bra under de där tre åren trots att den första tiden kändes precis på samma sätt som jag känner nu.

 

Nog om det där och till betydligt viktigare saker. Tävlingssäsongen är officiellt igång och i lördags packade jag in Vera i transporten och rullade mot Märsta för årsdebut. Planen var att hoppa en 120cm men Veran kände sig ganska nöjd redan efter hinder nummer fem, skämt åsido. Jag såg ingen vettig distans på ett hinder kort ur sväng från utgången och tog förhållning efter förhållning så Vera stannade upp i hopp om att få gå ut till den skinande solen istället. Jag kunde inte rida an på hindret och fick lägga en volt. Hon kändes väldigt fin men vi har inte varit ute på länge eftersom hon fick ett ofrivilligt avbrott i och med operationen i höstas så lite ringrostiga. Jag bestämde mig för att efteranmäla oss till 130cm också och det var ett bra beslut för Vera var lugn och fin och jag skötte styrningen betydligt bättre vilket gav oss en dubbelnolla och vårt sista kval för att få hoppa 140cm. Väldigt skönt att ha det där kvalet klart så vi slipper tänka på det men också väldigt skönt att Vera kändes så himla fin och att allt stämde. Är en lyckligt lottad delägare och ryttare till henne. Hon är väldigt speciell men hon är också magisk.

 

Cara trimmar på och känns finare och finare. Igår grävde jag fram henne under en päls som vem som helst skulle kunna tro tillhörde en björn istället för en häst. Jag har faktiskt aldrig klippt henne förut men hon var supersnäll. Vi hade en spa-kväll med ben, svanstvätt och ryktning efteråt. Jag gillar kvalitetstid med tjejerna. Cara är en tacksam häst att ge extra uppmärksamhet för hon trivs verkligen med att vara i centrum. Hon gör sin första hoppträning i veckan och årsdebuterar om två veckor är planen.

 

Isa fortsätter med sitt markarbetesschema och igår slog vi nog höjdrekord när ett litet skutt mätte hela 70cm. Hon förbättras för varje gång nu även om vägen till målet fortfarande är lång och säkerligen krokig också. Jag är så nöjd med den långsiktiga planen och att jag verkligen kommer att ge henne all den tid som krävs för att jag ska känna att vi är redo att starta upp tävlingskarriären igen. Hon är värd att vänta på det är jag helt säker på.

 

Amy och Lisa har sina aktiviteter flera gånger i veckan och förra veckan stod spolning av ben på schemat. När man har spolat sina ben får man också borstas och äta morötter. Borstningen är mest uppskattad hos Lisa och morötterna hos Amy. Framtiden känns så spännande med dessa två även om de för min del gärna får vara såhär små, söta och fluffiga i hela sina liv också. Lisa är en fantastiskt trevlig och rar individ och kärleken till Amy går inte att sätta ord på den är bara så himla oändlig. Ni som vill se alla henne konster hon lär sig kan följa henne på instagram, där heter hon @amythefoal

 

I helgen åkte jag och red på galopphästarna. Det var skönt att komma dit och känna mig som hemma. Ett jobb där jag kan alla rutiner.