Ännu ett magplask
Jag vill verkligen vara en positiv person och det är något jag ofta tänker på och önskar att jag kan vara. Men ibland faller jag.. Idag föll jag ner i ännu ett magplask.
Imorse åkte jag till hästarna med gott mod och med känslan av att äntligen få kolla Contendra igen efter ytterligare en månads vila. Det är de regelbundna besöken som kan få hela min värld att stiga men också att rasa. Efter förra besöket kände jag mig hoppfylld till en början... Resan till Brunmåla var en svettig sådan då jag blev helt kallsvettig av att köra transporten med en jordbävning i. Ungefär så kändes det i alla fall och Contendra stod still i högst 5 sekunder åt gången. Redan där försvann hoppet. Jag är övertygad om att hon inte lever rövare där bak för att vara dum utan för att hon har ont. Hur försiktigt jag än kör så tycker hon inte om det..
Väl på Brunmåla så bekräftade vi min oro och Contendra var inte bättre.. Felet verkar inte bara sitta i bogen eller så har något nytt dykt upp i hoven också under tiden. Contendra får sova kvar på Brunmåla för vidare utredning imorgon och att åka tillbaka till landet utan henne gör att jag känner mig så halv. Hon är min andra halva den där hästen och jag oroar mig över ifall hon har mat och vatten. Ifall hon sover bra mm som en riktig hönsmamma. Men Contendra är allt jag har och jag är allt hon har. Vi har liksom varandra. Usch alltså vad humöret kan sjunka på en millisekund när någon så betydelsefull inte är frisk..
För att göra dagen ännu lite bättre så åkte jag till vällsta idag och fick det då bekräftat att fina lilla Asta har lämnat livet på jorden för de evigt gröna ängarna. Det var så tomt och sorgligt. Asta har det bra nu det vet jag men hon har gjort ett så starkt avtryck i mitt liv så det känns såklart när jag aldrig mer kommer få uppleva henne igen. Precis som med alla andra hästar så lägger jag ner hela mitt hjärta i arbetet med dem. Ibland kan det vara en nackdel att lägga alla sina känslor i varje häst men det gör ju också arbetet så betydelsefullt och fint. Asta har låtit mig få uppleva många äventyr och jag är henne så tacksam för att hon lät mig vara med på den resan vi gjort och allt jag har fått lära mig under det 1,5 året vi fick tillsammans. Tack Asta för allt och spring nu fort som vinden där uppe i det paradis där du befinner dig. Här på jorden kommer du aldrig att bli glömd!
