Malin Åkerström

Vad vore livet utan hästarna. Varje dag när jag slutar mitt nya jobb så är det som att släppas fri, jag blir fri när jag får åka till stallet. Jag vistas där utan att tänka på varken tid eller rum. Jag bara är och samlar energi och kärlek. Tänk om man inte har den möjligheten att dagligen få uppleva den känslan. Hur hittar man då sin motivation? På jobbet lär jag mig sakta men säkert mina arbetsuppgifter. Om ett tag tror och hoppas jag att arbetet kommer att passa mig toppen och jag kommer få fria tyglar att styra över min tid där. Jag gillar de stunder då jag hittills har fått testa mina vingar för att se om jag kan flyga eller med andra ord hjälpa människor till ett meningsfullt liv. Mina kunskaper sätts på prov och det finns ingen riktig mall att utgå ifrån. Det handlar om att kunna improvisera och hitta rätt lösning för rätt person. Det låter kanske flummigt men det är faktiskt så det är. Vardagen ska fungera för varje individ och det ska kännas meningsfullt. På vägen dit finns en mängd olika hjälpmedel som hjälp för att hitta rätt struktur. För mig känns det meningsfullt om jag kan bidra till att någon annan får det bättre. Om mina lösningar hjälper till att göra skillnad. Som ni kanske förstår så krävs erfarenhet innan jag kommer vara bra på det där och jag längtar dit.

 

Senaste veckan har innehållit två riktiga lyckorus. Det första var efter första Lotta träningen för terminen i torsdags. Planen var att ta Vera men hon hade ev haft lite kolik eller ngt ett par dagar innan så jag tänkte ta Cara istället men då hade Cara ätit dåligt på morgonen och verkat hängig samma dag så lotten föll på Isa istället. Isa och jag hoppade förstås dvärghinder men slog ändå höjdrekord med hela 90cm. Men så ridbar hon kändes, så fin och som att flera pusselbitar har fallit på plats efter igångsättningen. Isas svårighet är att hon är svag vilket gör att hon blir lite som ett godståg och då väldigt stark och svår att reglera eller påverka. Det är därför jag tar det så långsamt med henne för att jag vill att hon ska vara väldigt lydig innan hon hoppar för att inte tåget ska rinna iväg och det blir okontrollerat. Min teori är att risken för att hon ska skada sig igen kommer vara mindre om hon inte gör det. Hon har aldrig känts så reglerbar som hon gjorde den här träningen. Varenda galoppsprång var korrekt och det gjorde mig så glad så jag levde på det hela helgen. Älskade Isa vad jag känner hopp om en rolig framtid. Mitt andra lyckorus var efter gårdagens träning med Cara som det inte verkade vara något konstigt med alls i torsdags men man blir ju lite orolig så bättre att ta det säkra före det osäkra. Lena lät oss komma och hoppa själva efter sina träningar på Söderby och det var verkligen så snällt och bra. I helgen gör hon sin årsdebut och det fanns lite energi att tämja inför det. Vi gjorde inget märkvärdigt utan hoppade mest hinder i följd och liten bana. Nu när Cara fyller 6 år så får hon använda andra bett än tidigare och jag har provat ett nu som fungeradt super. För första gången på länge kändes min ridning väldigt bra på henne och jag kunde lägga större vikt på mig själv än att få igenom halvhalter på distanser med nya bettet. Cara accepterar

mina halvhalter och det blev liksom ett väldigt bra flyt hela träningen. Hon hoppade också magiskt bra, det finns så mycket hopp i henne och hon är både modig och försiktig. Hon har vuxit så mycket sedan vi köpte henne som 3,5åring och det gör att det finns mycket att stärka hos henne men också för att hon har så stort register i sig åt alla håll och kanter. Men Cara min Cara hon är det absolut bästa jag haft. Jag måste bara bli bäst på att matcha henne. Jag somnade i alla fall väldigt gott igår och kände mig så lycklig över att Cara faktiskt är min häst.

 

Annars rullar vardagen vidare. Mamma är två långhelger i Åre så jag och Isa passar på med extra mycket markarbete och turer i skogen. Isa är en vardagshjälte för mig. Hon är lättsam och väldigt fin att rida. Vera trimmar på sen sist och är alltid väldigt pigg och framåt. Hon vill alltid arbeta och känns bra. Även hon ska tävla i helgen. Det är alltid extra roligt när hon ska med på tävling. Veckans största händelse är nog att Amy har lärt sig kram på kommando. En till konst till samlingen helt enkelt. Jag har också börjat googla på hur mycket föl växer då Amy verkligen är så liten. Lisa växer så det knakar medan Amy inte alls växer lika mycket eller fort. Tänk om Amy blir en ponny!? men vet ni det gör mig absolut ingenting om det nu skulle bli så, den dagen Amy föddes insåg jag att det spelar ingen roll hur hon blir i framtiden för hon är redan så oändligt mycket mer än vad jag kunnat önska mig. Hon betyder verkligen allt för mig. Lisa har faktiskt också lärt sig en ny konst, att rymma, Tre gånger på 5 dagar har hon rymt ur hagen på samma ställe. Staketet är helt, det finns tre trådar men hon lyckas ändå ta sig ut. Platsen hon tar sig till är dessutom som en inhägnad så hon kommer ingenstans så jag förstår inte det roliga med att ta sig dit. Tur hon är fluffig och söt får då får man sin kvällsmorot i alla fall. Hon ska ha en guldstjärna i all hantering för hon sköter sig i övrigt exemplariskt.