Malin Åkerström

Tiden tickar på och dagarna avlöser varandra en efter en. En del är bra och en del är mindre bra precis som det ska vara antar jag. Helgen var bra trots att det inte stod tävling på schemat. Men efter 15 ridpass under lördag och söndag så var jag ganska nöjd med min dos av hästlukt i alla fall. Mitt motto är verkligen ju mer desto bättre. Jag fick rycka in som ryttare åt Chalexi på inomhusterrängträning då ordinarie ryttare och ägare var sjuk. Ingen var såklart gladare än mig över det. Även om terränghindren var inomhus så var det hinder så smala så jag undrade om jag och Chalexi skulle få plats och linjer som jag trodde var omöjliga att bemästra. Men Chalexi inte ens 5 fyllda år lotsade mig runt så fint utan ett enda snedsteg. Hennes inställning är ruskigt lik Pippi Långstrumps som lyder "Det har jag inte provat, så det kan jag alldeles säkert".

 

Förra veckan hade jag träningsvecka med mina tjejer. Cara hoppade på onsdagen för Per och Vera på torsdagen för Lotta. Cara gjorde en riktigt bra träning och skuttade så fint över några hinder på hennes kommande tävlingshöjd detta år. Cara är snart redo för att fylla 6 år. Trots vintervila och igångsättning så fick vi höra många fina ord om hennes utveckling och att hon har stärkt sig ytterligare sen sist hon hoppade för Per i december. Ibland behöver jag verkligen stanna upp och njuta av att den där hästen är min för hon har en potential som ingen av de andra har. Men vägen är mer skör då hon fortfarande är ung och har mycket att utveckla i sin kropp för att utvecklingen ska bli bra utifrån hennes individuella förutsättningar. Jag lyssnar på henne och hennes signaler för att aldrig pressa eller stressa mot uppsatta mål. Jag har all tid i världen att vänta på henne. Hon är min skatt här i livet. Veran gjorde kanske inte hennes livs bästa träning, hon var stressad och jag vet inte riktigt varför men hon hade ingen bra dag och har varit lite spänd i en period. Efter träningen tog det en väldigt lång stund innan hon ville gå in i transporten också. Hoppningen sköter hon oavsett stressnivå väldigt bra men mot slutet tog kraften lite slut i henne. Hon tappade spänsten i ett språng och rev ordentligt vilket stressade henne ännu mer. Hon är inte van vid att riva så vi avslutade med lite lägre språng för att hon skulle få slappna av. Jag blev ändå orolig över ifall hon skulle bli "rädd" när hon rev eftersom hon blev stressad men Vera är tuff. Vi skuttade ett par låga språng i helgen för att ge självförtroende och åkte igår till Söderby för att hoppa med hjälp av Lena. Vera var mer avspänd än på länge och seglade över hinder på 140cm och tog alltså inte illa upp av att riva förra veckan. Jag är kanske lite väl överanalyserande ibland och väldigt bortskämd med att Vera sällan rör en bom på träningarna. Nu känns vi mer än redo för att debutera 135cm nästa tävling.

 

I måndags var jag nära att ramla ner i ett dike så djupt. Tårarna rann och timme efter timme låg jag klarvaken på natten och oroade mig över min sagohäst, min Isa. Tidigare på kvällen när vi skulle ta våran obligatoriska måndagstur i skogen som verkligen lyser upp mina måndagar brast det. Isa var sadlad, pannlampan var laddad och vi skulle ge oss iväg. Men hon haltar sig ut ur stallet på det där förbaskade dumma vänstra frambenet som vi har rehabiliterat och vilat i en halv oändlighet. Rädslan för att skadan gått upp höll på att kasta mig ner i det där diket. I diket av förtvivlan där jag redan varit och vänt så många gånger. Jag känner mig bränd på skador och får ett katastroftänk så fort det är något som inte stämmer med hästarna. Jag tänker varje gång att de ska tas ifrån mig till de evigt gröna ängarna. Vilket innebär att jag kommer få en sådan där svart period av sorg och saknad, en period av förtvivlan. Jag som hade bestämt att 2018 skulle det vända. Alla hästar var ju friska när vi vände kapitel till det här året. När det gäller Isa så blir också min mamma ledsen för Isa är den enda av mina hästar som hon kan rida på. Min mamma som tragglat med så oändligt mycket smärta och problem i sin arm sedan den där dagen i höstas när jag fick samtalet om att hon blivit översprungen av en häst och var på väg med ambulans till sjukhuset. Mamma hade äntligen börjat bli glad igen efter att ha kommit igång så pass med armen att hon kunde rida igen. Att hon gillar att rida Isa förstår jag också för det är verkligen en sagohäst att rida. När de andra hästarna skadat sig är det jag som sörjer och det är lättare. Jag vill inte se min mamma ledsen för det gör också så förbaskat ont. Vi som dagen innan klappat om Isa och skrattat av glädje efter att jag och Isa för första gången sedan i början på maj hoppat ett enstaka hinder på hela 105cm. Som vanligt räddar Håkan oss och Isa var halva dagen på kliniken igår. Men vet ni det konstiga? Igår var inte Isa halt. Hon undersöktes noggrant för Håkan vet att jag inte kan andas ut annars. Men inte ett steg haltade hon hur mycket hon än böjdes, longerades eller sprangs med. Det är ju nästan så att jag skäms när Håkan tryckt in henne i sitt redan tajta schema och hon uppvisas frisk som en nötkärna. Jag har inget tålamod att vänta om hästarna är skadade, jag vill veta på en gång för jag oroar ihjäl mig efter allt som varit. När hennes tidigare skada uppstod kom det och gick litegrann till en början så vi får inte andas ut helt. Men vi får ett andrum att fungera i så länge hon är frisk. För både mig och mamma har det liksom blivit otänkbart att en häst kan vricka till sig lite lätt eller kliva på en sten som ger en tillfällig hälta. Vi tror att det värsta har hänt så fort en hälta uppstår. I måndags grät vi i onödan mamma och jag men lättnaden över att det finns hopp kändes så skön efter gårdagen. Jag sov som en stock natten till idag. För att göra allt i vår makt för Isa får hon skrittas i två veckor innan Håkan tittar på henne igen. En försiktighetsåtgärd helt enkelt.

 

I söndags fick jag faktiskt lite stallhjälp. Mormor kom med min kusin Fredrik som är 13år och vi fixade med fölen. Han är så duktig med djur min kusin, han är väldigt lugn trots stegrande och busiga föl. Väldigt roligt att han sedan Amy föddes har varit till stor hjälp och kunnat hjälpa mig med allt kring henne. Annars spelar vi fotboll fölen och jag, vi borstar, kratsar fötter, spolar ben, står uppbundna och står själva i stall/hage kortare stunder för att träna på det.