Mitt sommarlov har inlett väldigt intensivt. Jag har jobbat både som arbetsterapeut på rehabiliteringshemmet några dagar och såklart med mina snabba springare. Utöver det har det varit tävlingar, träningar, stallfix, veterinärbesök och fix med mina 4 tjejer som bara de kan täcka en hel dag. Jag trivs när det är intensivt. Jag vill ställa klockan på morgonen, fixa te i mina rosa termos och åka iväg för att sedan återvända hem igen vid 22-23 tiden. Jag vill inte hinna tänka och reflektera över den lite tyngre period som tyvärr har spridit sig i mitt liv. Det är tufft, jag bryter ihop och jag kommer igen och så går det som på repeat om och om igen. Jag vill tro att det kommer att ordna sig och bli bra igen. Men jag vågar inte ens hoppas längre..
Just nu har jag ingen egen häst att rida. Cara har gått på ett välförtjänt sommarlov. Hon är ljuset i mitt liv. Hon är den som håller motivationen vid liv och hon är den som fyller mitt liv med allra mest glädje. Hon tävlade på jump club i tisdags och hoppade en till felfri runda i 120cm. Hon är så bra så jag får nypa mig i armen för att förstå att hon faktiskt är på riktigt och för att hon faktiskt är min häst.
Topanga är inne på sin fjärde dag över tiden. Hon mår i alla fall rätt så okej. Men vi längtar efter bebis.
Isa är fortfarande oförklarligt halt sedan 3-4 veckor tillbaka. Det känns jobbigt.. Min sagohäst liksom. Hon som kom och räddade upp mitt liv i december.
Contendra går och äter gräs med Cara hela dagarna och blir bortskämd på kvällarna med godis, ryktning och ett väldigt massa kliande.
Jag är återigen tacksam för de vänner som stöttar, tröstar och finns där för mig. Som vill mig väl och som gör att jag aldrig känner mig ensam.
