Malin Åkerström

Förra helgen hade jag ytterligare en sådan där jag får nypa mig i armen bra helg. Vi var på Sundbyholm precis som många andra helger under utomhussäsongen. Diva åkte dit på torsdagen med mamma, Maria och Lady som skulle vara där på meeting. Eftersom jag jobbar och det fanns dåliga klasser för att rida meeting med Luna och Vera så åkte jag emellan. Det var också ett ekonomiskt bra val. 

Jag styrde om lite i mitt schema på jobbet och slutade vid lunch på fredagen så jag hann susa dit i gröna faran för att hinna hoppa en 110-klass med Diva. Diva hoppade sin första start efter 130-klassen som inte blev som önskat på Runsten. Nu var hon sitt vanliga jag igen och hoppade hem vår elfte seger för säsongen. Bra start på helgen och fantastiskt att hon visar sådan glädje över att få göra detta även om hindren är och kommer vara små ett tag till.

 

Lördagen började väldigt tidigt med lastning av Luna och Vera redan kl 04.30. Väl framme på Sundbyholm var Diva först ut i 120cm. Hon hoppade så fint och felfritt i första fasen, fortsätter att segla över några hinder i omhoppningen innan jag svänger en lite väl tight sväng och hittar absolut ingen distans så Diva tappade mig i hindret som straff för min dåliga ridning. Såklart lite besviken men Diva kändes kanon och det var mitt fel vilket gör att det känns betydligt bättre. Hon fick även hoppa en till 110-klass då jag inte visste om hon skulle ta illa upp av mitt misstag. Men hennes fighting spirit var tillbaka och hon hoppade hem en 2a plats och kvalade till silverfinalen på söndagen som gick i 115cm. I finalen hoppade hon hem säsongens seger nr 12 och det var så himla roligt för hon var verkligen med på noterna. Jag hade nog inte kunnat rida henne en hundradel snabbare. Hon mötte hinder helt diagonalt och kändes verkligen så bra. 

Luna var med på lördagen och hoppade en klass. Hennes tredje 110 och lika felfritt som i de två andra. Hon är den klokaste och vettigaste unghäst som jag har jobbat med. Vi skyndar långsamt med henne. Hon behöver stärka sin stora kropp och jag vill inte skrämma henne för inställningen hon har är av allra bästa sort. Älskar henne och är lycklig varje dag över att det var just hon som hamnade hos oss. 

Vera, stjärnan eller virvelvinden är tre av hennes vanliga tilltalsnamn. Den här helgen på Sundbyholm är dock superstar mest passande. Hon inledde sin tävlingsdag på lördagen med en 120 avd b för att få hoppa en liten och lätt klass. Hon var pigg och på huggget men hoppade felfritt. På eftermiddagen hoppade hon 140cm och den lika felfritt och blev placerad som nr 7. Hon är ren magi att sitta på. Vilken häst hon är och gång på gång bevisar hon verkligen att hon är en riktig stjärna. Varje start tillsammans med henne är jag lycklig över. Hon är det bästa jag haft. 

När jag påbörjar att skriva detta inlägg så sitter jag bredvid Amy på betet i mörkret och klockan är runt 22 en helt vanlig onsdagskväll. Amy tuggar i sig mat och jag klappar henne i pannan med jämna mellanrum och viskar i hennes öra att jag älskar henne. På varsin sida om henne står Cara och Lisa och fyller på med ännu mera kärlek till min själ. Jag njuter av att få vara deras människa. Amy är min trygga punkt i livet. Henne äger jag till 50% och min mamma äger den andra halvan. Hon kommer att finnas vid min sida vart jag än i världen vänder mig. Det känns skönt och det känns så skönt att jag inte bryr mig om hur hennes framtid ser ut. Så  länge hon är frisk och mår bra så spelar det mig ingen roll om hon blir tävlingshäst eller om hon blir en ponny eller vad som helst. I mina ögon är hon redan så mycket mer än vad jag har kunnat drömma om. Hon blir som hon blir och det blir bra ändå. Det är en fin och värdefull stund jag spenderar på betet varje kväll. Jag åker alltid härifrån med mer energi än vad jag har när jag kommer hit. 

Dagens stora höjdpunkt var säsongens första hoppträning för Per med Luna. Vi hoppade övningar från George Morris kursen på Runsten och fick träna på att rida utifrån hans filosofi. Väldigt nyttigt och lärorikt. Luna gjorde allt jag bad henne om i hennes ständigt positiva anda. Hon har nästlat sig djupt in i mitt hjärta trots en kort tid i stallet. Per gav henne så himla mycket lovord och jag håller med honom i vartenda ett. Luna är fantastisk att ha och göra med på alla sätt och vis. Från anhöriga får jag ofta höra att jag inte ska fästa mig för mycket vid henne (i all välmening) för det finns en dag vi kommer att gå skilda vägar. Just för att hon är för fin för vad vår plånbok kan hantera. Vi har skrapat ihop för att kunna äga halva Luna och trots att jag vill att hon ska stanna för all framtid så är jag ändå glad över att den framtid vi har tillsammans är framför oss. Jag kan inte välja hur jag ska känna, jag kan inte välja att inte älska henne för det är helt omöjligt. Jag försöker att njuta här och nu över möjligheten att få jobba med en så begåvad unghäst som Luna.

 

Jag är stolt över vad vi i min familj har lyckats åstadkomma med de förutsättningar som vi har. Jag har mitt lilla stall som jag har lyckats fylla med hästar. Det är mitt kvitto på att hårt arbete faktiskt lönar sig. Snart flyttar jag även till ett litet hus på gården där mina tjejer bor. Att bo på en gård är ytterligare en dröm som går i uppfyllelse. Vi har köpt en 4-hästars lastbil och även om den förmodligen är tillverkad före jag är född och går under namnet stålbilen så är vi så himla stolta över den. Den sticker klart ut i mängden på tävlingar från alla miljonkronorslastbilar och folk skrattar åt den men jag skulle inte vilja byta den mot någon annan.

 

Vera hoppade en lång och tuff 140 WR i helgen som var och jag får nästan nypa mig i armen över att jag får styra runt en superstjärna som henne på tävling. Jag tar vara på varje språng på hennes rygg för känslan hon ger är verkligen ren magi. Hon är en väldigt speciell minihäst men de där minuterna inne på tävlingsbanan är alltid bäst från hennes rygg även om vägen dit kan vara både krokig och svår. Jag är så evigt tacksam för att våra vågar korsades och för att jag får uppleva henne. Hon är den bästa häst som jag har haft och kanske någonsin kommer ha.

 

Livet tar ofta oförutsägbara vändningar åt olika håll men just nu är mitt liv ganska bra. För första gången på länge så tar jag vara på alla små stunder och jag tar mig igenom dag efter dag med ett leende. Drömmarna är fortfarande många att jobba efter och bit för bit så tar jag mig framåt.

 

Något som jag är väldigt glad över är förtroendet att få ha Diva i stallet och att få vara en del i team Virus. Ju fler hästar desto bättre är lite av mitt motto och de två förverkligar verkligen flertalet önskningar ur mina drömmar. 

Höst, vinter och mörker närmar sig med stormsteg men detta år står jag stadigare på jorden. Förra året vid den här tiden levde jag med Topangas dagar på nedräkning samtidigt som jag hanterade förlusten efter Contendra. Förra hösten var jag ensam och trasig men den här hösten är jag glad över att jag står på mina egna ben och lämnade en väg som jag åkte på alldeles för länge. Nu har jag de människor runt omkring mig som är bra för mig. Varje dag är jag också tacksam över att ha min mormor, hon betyder allt för mig. Jag är en lycklig människa.

 

 

 

Vilken helg det blev på alla sätt och vis. Jag har laddat och längtat till denna tävling sedan i maj då jag sökte ledigt för att kunna delta hela helgen. Att komma till Runsten är som att komma hem, i över två år så var det ju mitt hem. I onsdags anlände jag och med mig som tävlade hade jag Vera, Diva och Luna. Jag hade även med mig Cara som skadat ytterligare ett ben och behövde träffa Håkan och som tur var så var Håkan tävlingsveterinär. Jag flyttade in i Jennys fina hus tillsammans med Jenny, Håkan och två supergulliga tjejer som jobbar på Runsten. Två hästägare hörde av sig och frågade om jag kunde tävla deras hästar och självklart kunde jag det. Ju fler desto bättre är mitt motto när det gäller hästar.

 

Jag tävlade en grön häst vid namn Sweet Jump "Sessan". Joggade henne lite lätt och tävlade sedan 100 110 och 110 under fredag och lördag. Jag tror att det var hennes livs första 110 klasser. Hur som helst en väldigt söt liten häst som hoppade felfritt i 100 cm och hade ett ner i båda 110-klasserna. Jag är tacksam över förtroendet att få styra runt Sessan som så snällt gjorde vad jag bad henne om.

 

Jag tävlade en skimmel hingst vid namn Oscar Wao som jag faktiskt har följt på avstånd sedan han var 2år gammal och jag har känt hans ägare som också är uppfödare sedan min tid på Runsten. Vanligtvis tävlar hon Oscar själv men hon hade brutit några revben så jag fick rycka in. Vi hoppade 100cm första dagen och dagen efter 120cm. Oscar hoppade felfritt i båda klasserna och blev placerad som nr 6 i 120-klassen. Vilken häst, han är bland det bästa som jag har suttit på. Det var riktigt roligt att få uppleva en sådan häst med en toppen ägare.

 

Luna hoppade tre klasser 100cm 110cm och 110cm. Vilket även för henne var hennes livs första 110-klasser. Hon rev ut ur kombinationen i 100cm då hon är inprogrammerad på att det ska vara 1 galoppsprång i en sådan men denna hade två så det blev lite trångt. Sedan hoppade hon båda sina 110-klasser felfritt. Den här hästen är den vettigaste, vänligaste och gladaste jag haft. Jag är så glad över att hon har kommit till oss och att mamma också finner glädje i henne. Både jag och mamma var väldigt nere i samband med att Isas ridskor lades på hyllan men det känns så mycket lättare när Luna blev så väldigt mycket mer än vad vi förväntade oss. Jag älskar verkligen Luna och hennes inställning till allt.

 

Diva vann sina två första klasser 110 och 120cm. Hon kändes väldigt glad inne på banan och det är så roligt att hon gör om det gång på gång. Inför hennes andra klass tyckte jag dock inte att hon var riktigt med mig på framhoppningen. Diskuterade med henne ägare som ville att hon skulle hoppa 130 sista dagen i alla fall. Han tog det på sin bekostnad så det vara bara att ge det ett försök. Hon var inte med mig på framhoppningen men började bra inne på banan tills jag kommer för kort in i en kombination och hon sprattlar i oxern ut. Där kom den osäkerhet hon fått under sin tid hemma på Runsten efter förra gången jag hade henne fram. Hon tackade för sig helt enkelt men hoppade ett sista hinder innan vi lämnade banan vid hinder nr 7. Jag önskar så att hon inte hade hoppat 130-klassen. Men med en resultatlista med 10 segrar av 17 starter så förstår jag att hennes ägare ville att vi testade och han tackade mig för det. Det är alltid lätt att vara efterklok. Nu får Diva några veckor hemma att rehabilitera detta så hoppas jag att hon kommer tillbaka med den fighting spirit som hon har uppvisat de senaste tävlingarna. Hon betyder så mycket för mig och att hon har levererat så som hon har gjort hittills är fantastiskt efter den hon var när hon kom hem till mig i April.

 

Största stjärnan under helgen får min fantastiska Vera. Även om hon inledde helgen med att slita sig och springa lös runt gården och sedan få in en fullträff med 20mm gräsbrodd på mitt lår så blir hon alltid förlåten när hon hoppar som bara hon kan. Vi inledde med en 130-klass och jag red en lugn och balanserad skolrunda och Vera hoppat dubbelt felfritt. Vi hoppade sedan 140cm som Vera bokstavligen flög runt i också felfritt med en tid som räckte till en sjunde plats bland ett bra startfält. Det går inte att beskriva känslan att styra runt denna lilla lilla häst inne på tävlingsbanan. Det är min favoritkänsla och så himla häftigt. Hon är verkligen magisk. Vera fick ledigt från sin sista klass då hon hoppat så otroligt bra och för att det blev några extra vilodagar pga hennes sår nära inpå tävlingarna. Jag spar på henne till Högbo v.34 då hon hoppar en 140 med winning round.

 

Helgen var verkligen så bra även om det också var sjukt stressigt att hinna med alla starter som ofta krockade med varandra. Jag är så glad över att mamma var med och hjälpte till hela helgen. Det var tre dagar spenderade med mitt drömliv och på min drömplats. Jag är så otroligt glad över hur hästarna presterade men jag åkte ändå hem lite sorgsen. Jag har längtat så länge efter den här tävlingen och helt plötsligt så var den över. Det kommer nya tävlingar men Runsten är speciell.

Det är min andra arbetsvecka efter semester som har startat igång. Jag jobbar kort vecka för på onsdag efter jobbet åker jag till Runsten med Vera, Diva och Luna för att tävla hela helgen. Virus kommer på lördagen och så ska jag tävla en ny häst så det ska bli väldigt roligt. Sen ska jag bo hos världens bästa Jenny så helgen kommer bli hur bra som helst.

 

Förra veckan fick Vera en smäll på ett framben så hon har haft ett sår som gjort benet mer likt en elefants än en hästs. I fredags gick vi i skogen och klättrade i backar, i lördags började vi likadant och sedan longerade jag henne i trav och galopp en stund vilket har gjort att benet är i sin normala storlek igen och igår trimmade jag igenom henne lite mer ordentligt. För Vera gäller det att ha gjort av med så mycket energi som möjligt innan hon åker på tävling så jag gissar på att jag får trimma på henne lite mer i några dagar för att få överskottsenergin under kontroll. Men skönt att hon är back in business och kan följa med i helgen. Diva känns pigg och väldigt glad till livet för tillfället så jag hoppas att hon fortsätter att kännas så även under helgen. För henne är det ju hemmaplan. Sist jag tävlade henne på runsten för 2 år sedan så vann hon 130cm och kom 3a i 140cm. Nu hoppar vi betydligt mindre klasser men känns hon som hon gjort nu så är 130 cm inte så långt borta. Luna jobbar jag mycket grunder med för där finns det fortfarande mycket att jobba på. Eftersom hon är så stor och bara 5år gammal så är hon lite som en vinglig hundvalp. Jag tycker att hon är fantastisk, så positiv, vänlig och arbetsvillig. Hon behöver tid för att växa i sin kropp och bli stark men vägen dit känns så himla rolig just för att hon är så glad och positiv till allt man ber henne om.

 

I lördags efter att ha fixat alla hästar hemma + ridit ett par galopphästar så styrde jag bilen till landet och kom ut dit vid lunchtid. Cara, Lisa och Amy är kvar där ute med mamma men min saknad efter dem var så stor så jag var tvungen att åka dit. Jag blir varm i hela själen av att få krama om Amys hals och spendera tid i hennes närhet. Kärleken till henne är något alldeles extra. Alla tre fick varsin pysselstund och massa extra morötter. Amy och Lisa fick även skritta ett varv med sadel och sadelgjord. Ingen brydde sig över huvudtaget. Världens bästa och mest lätthanterliga 1-åringar. För ett par veckor sedan åkte de stora lastbilen för första gången och klev rätt på trots att de aldrig sett något liknande. De är så trygga och så himla bra på alla sätt och vis. Men om jag får gissa så blir Lisa den lättaste att rida in. Hon är mildare i sitt sätt att vara så de flesta tycker mer om henne. Hon kommer mjukt med sin mule och lägger på ens axel och bara står och myser medan Amy gärna vill busa. Tur att Amy kan både kramas och pussas på kommando för annars är hon helst inte stilla.

 

Jag spenderade ett dygn på landet tillsammans med mamma och mormor och aldrig har en jag känt mig så ledig en helg. Det kändes återigen vemodigt att åka hem från landet för snart är sommaren en minne blott. En sommar på landet är verkligen oslagbar. Med åren så lär jag mig verkligen att ta vara på alla dagar jag kan där ute. Jag har också lärt mig att det inte gör något ifall någon släktmedlem inte är där men om mormor inte är där så är det verkligen något som fattas.

Vi har avrundat mina sista semesterdagar på Sundbyholm med Vera, Luna, Diva och Virus. Jag och mamma tog vår lastbil och har bott som kungar trots att den nog var den absolut äldsta och billigaste lastbilen på hela tävlingsplatsen. Men för mig är den väldigt värdefull och duger precis som den är. Jag är lyckligt lottad som ens har en lastbil. Luna har startat sina livs första tävlingsklasser och hoppat 2st 100cm klasser. Felfritt i den första och med ett ner i den andra. Så himla duktig och fin också. Hon hoppar väldigt mycket bak så vi behöver jobba med att stärka henne så hon orkar hoppa mer med fram också. Men helt otittig och obrydd om atmosfär, hindertyper och susande ponnysar till höger och vänster (var ponnytävlingar också). Fina Luna det känns verkligen som att vi har en rolig tid framför oss. 

Vera har hoppat 125 med 0+4 fel, rev sista hindret efter en ryttarmiss. Sen hoppade hon en fin 140-runda med två ner då jag kom lite väl nära på ett räcke som hon rev och då blev hon lite stressad så vi rev ut ur en kombination då Vera startfältets minsta häst inte fick plats.. men superfin! Efter nästan 6 veckors tävlingsuppehåll och med vila är vi inte i toppform. Vi avslutade med pris i 130cm där ingen var felfri och vi fick ett riktigt litet pet på hinder nr 2. Men hon var lugn, avspänd och hoppade väldigt fint. Det känns toppen inför nästa tävling. Vi ska slipa lite på detaljerna tills dess. Hon är den mest fantastiska häst jag har suttit på. 

Virus inledde med en 135-klass med ett ner och kändes fin efter att även han har haft ett längre tävlingsuppehåll. Han gick 140 också där vi fick hela 9 fel i en kombination och ett ned så 13 fel totalt. Men många bra språng också. Mer rutin på kontot. Eftersom jag aldrig rider honom till vardags så tränar vi liksom när vi är på tävling. Vi avslutade med en 125-klass där han var bäst, felfri och vann. Så roligt att han är så med på noterna och spetsar öronen inför varje hinder. 

Diva har varit amazing i helgen. Hon inledde med att vinna 115cm och fortsatte med att vinna 120cm också. Vi avslutade med att hoppa 125cm med några bommar i backen då orken lite hade tagit slut efter flera tävlingsdagar med 35 graders värme och innan det uppehåll och sommarvila. Men vad gör några små rullbommar i backen när min Diva fightas med mig igen!? Hon har varit så glad i helgen. Hon har nästan varit den Diva som hon en gång var och det är den allra största och värdefullaste segern för mig. Hon ville verkligen hoppa och ställde upp i lägen hon för någon månad sen skulle ha tackat för sig över. Jag tror att vi är uppe i 8 segrar nu på ca 14 starter så det är inte fy skam. 

Jag ligger i min säng i Lindholmen. Hemma i stallen har jag Luna, Vera och Diva. Cara, Amy, Lisa och Lady är kvar på landet i ett par veckor till och jag kommer sakna ihjäl mig efter dem. 

Dagen efter vår utflykt till mälarkliniken med Vera hittar jag Cara i hagen med ordentlig kolik. Jag såg att hon hade rullat sig hysteriskt och hennes blick var så otäck att jag trodde att hon skulle dö på fläcken. Jag skrek rätt ut "dö inte Cara" och försökte förtvivlat få henne att ställa sig upp vilket inte var det enklaste. Jag hann tänka många tankar om hur livet utan Cara skulle se ut. Hon andades häftigt med hela buken och aldrig har jag sett henne i så dåligt skick. Jag fick ut henne ur hagen och började att promenera med henne. Återigen svarar Håkan och räddar situationen. Cara blev snabbt bättre och vi behövde aldrig åka in med henne med vakade över henne i många timmar. Den mentala urladdningen blev ännu mer påtaglig. Efter en intensiv vår där jag jobbat mycket och inte hunnit få in så mycket återhämtning i schemat så är batterierna slut. Min motståndskraft från tårarna är sämre och jag vill så himla gärna att mina älskade hästar ska få vara friska och hela i alla fall för en stund så jag hinner bli stark inför kommande motgångar. Jag vet att motgångar kommer att komma igen. Men nu vill jag ha en paus. Det räcker med att Cara redan är skadad och ska vila i 6 månader. 

Det började att ordna upp sig och Vera började att ridas igen när nästa tråkighet kom. Det blev en hetsig  situation hos hästarna då en av bondens hästar bytte hage till en bredvid där tre av våra hästar går. Bondens häst hade sönder staketet och två stycken från gården går ut för att laga det. Deras hund följer efter och hästarna är fortfarande uppe i varv vilket leder till att en av våra hästar attackerar hunden som måste avlivas av sina skador. Vi var inte där och kunde inte påverka situationen. Men det är ändå väldigt skamset och sorgligt. Hunden var gammal och hörde ingenting så stackaren fick inget roligt avslut på sin tid här på jorden. Usch, skuldkänslorna är många. Vi rider med vår hund med samtliga av våra hästar och det springer lösa hundar i stallen men aldrig har någon av de visat sådana här tendenser någonsin. 

Isa är lämnad i Dalarna efter 33 dygns dräktighetskollen där vi såg mini-Isa på ultraljud för första gången. Fy alltså, jag är dålig på det här med avsked. Isa släpptes ut i en hage när vi kom fram till Dalarna och hon var helt galen, hon sprang och sprang non stop i ett par timmar. Jag kände på mig att det inte var bra och när vi öppnade upp en del i hagen som gick till vattnet så tog hon sats och sprang rätt igenom staketet, löddrig av svett och väldigt stressad var hon. Vi ställde in henne i en Box och hon var fortfarande väldigt stressad. Jag höll ihop och pressade tillbaka tårarna men inom mig så skriker hela min själ av saknad och oro inför hur hon ska trivas med sitt nya liv. Jag vill ju hennes allra bästa. Hon är min bästa vän. Jag hatar att vår tid behövde bli såhär. Jag har blivit flitigt uppdaterad av han som lånar henne och hon är väl omhändertagen. Han är väldigt trevlig och gården var fin med en enorm ligghall. Isa har nu bytt hage till en med bara ston för troligen var det valacker som fick henne att bli sådär galen. Trots en jobbig start och att jag saknar min Isa så är jag väldigt glad och nöjd över att hon är just där hon är. Jag är glad att ingen fick köpa henne utan att hon är i min ägo. Att jag bestämmer om henne och hur hon ska skötas. 

Det största glädjeämnet just nu är fina Luna. Hon är trots sin ålder den snällaste häst vi har och mamma kan trimma henne utan att jag ska behöva vara orolig att hon gör något dumt. Hon är över 170cm stor och 5år så det är mycket kropp som hon ska bli stark i. Jag har hoppat lite markarbetsövningar men inte över 100cm sedan hon kom för fokuset ligger på att stärka henne och galoppera mycket ute på fält, på galoppbanan och rida ute i naturen. Hon är en härlig häst med en positiv inställning till allt. De få sprången som jag har tagit har varit fantastiska. Hon får mig att blicka framåt med ljus i blicken.  

Diva börjar att komma i form igen och känns bra. Ganska snäll är hon också. Vera har precis fått trimma på lite tuffare i två dagar vilket har varit välbehövligt. Det är mycket hyss och energi att få kontroll över. Igår jobbade vi med små hinder och idag trimmade vi på ett fält. Hemma är  hon svår att rida ut på men här går det bra om Maria och Lady är med som sällskap. Vi utnyttjar det så hon också får galoppera på fälten, på galoppbanan och skritta i skogen. Idag kändes hon väldigt bra. Det är så skönt att ha henne back on track, min superstar liksom. 

Cara och kidsen njuter av lata dagar. Jag pysslar med de och älskar dem. De är lugna och snälla vilket är bra för Cara som behöver vila för att bli frisk. 

Nu hoppas jag på att semestern fortsätter i en positiv anda. De senaste dagarna har jag spenderat mer tid i vattnet än på land nästan. Vädret är svårslaget här ute och vi kusiner badar, åker vattenskidor, spelar beachvolleyboll mm tillsammans och det är så himla roligt trots att det skiljer nästan 20 år mellan mig och min yngsta kusin. Jag älskar livet på vårt underbara landställe. Jag kommer gråta när jag behöver åka hem för att börja jobba igen. Landet är min plats på jorden. Här mår min själ bra. 

I torsdags dagen innan midsommar efter att jag slutat jobbet gick första lasset med hästar upp till landet. Mamma körde Diva, Vera och Cara i lastbilen och jag tog Amy och Lisa i transporten. Världens snällaste små kids rörde inte en hov under den 2h långa bilfärden. Lugnt och sansat gick de ut i sin nya hage med gräs upp till magen på dem. Cara gör kidsen sällskap i sommar. De andra hästarna står ca 5 minuter därifrån med bil för där är ridmöjligheterna bättre för en häst som exempelvis Vera som behöver ramas in. När första lasset hästar var installerade så åkte jag hem för att hämta Lady, Isa och kaninerna. Vi återvände efter midnatt någon gång men känslan att gå och lägga sig och veta att jag kommer vakna upp på landet är obeskrivlig. Det är min plats på jorden.

 

Alla hästar ska vila i en vecka för att ladda om batterierna. Det innebar endast hästmys under midsommarhelgen. Jag trivs så när jag ser hur hästarna njuter och strosar omkring i sina hagar. Den bästa belöningen efter en riktigt bra tävlingssäsong. Mina hästar kommer alltid att få vara hästar. De kommer alltid få gå i stora hagar med kompisar. Mitt motto är att en lycklig häst är en lydig häst.

 

Midsommar på landet var precis så som det ska vara. Självklart regnar det på midsommar men det är sedan gammalt. Vi umgås med släkten och i år var det svårt att slita blicken från den nya fyrbenta kusinen Kiwi som är en bedårande liten hundvalp. Senare på kvällen åkte jag för att träffa mina landetkompisar. Jag tycker inte om fester speciellt mycket men på landet är det en helt annan sak. Det är en social tillställning där man umgås mer än en fest. Men att umgås med släkten och framförallt mormor är det allra värdefullaste för mig. Helgen blev lugn och fantastisk ute på landet. Jag kände mig nästan gråtfärdig när jag var tvungen att ta mitt pick och pack för att åka hem i söndags. Vi tog med oss Isa och Cara som har haft viktiga tider inbokade i veckan. Jag svängde förbi Bell på middag i söndags och det räddade söndagsångesten.

 

I måndags morse anlände jag med Isa till Stjärnborg kl 06.45 för dräktighetskontroll och hon konstaterades dräktig med Crown Z. Jag blev väldigt glad trots att den nya stjärnan som nu växer i Isas mage inte är min. Isa fick stanna kvar på Stjärnborg under dagen för att på eftermiddagen triangelmärkas innan jag hämtade hem henne efter att jag slutat mitt jobb. Märkningen är något som skär i mitt hjärta. Den där hemska lilla symbolen symboliserar ju att Isa ALDRIG mer får tävla. Det blir så svart på vitt att hennes glansdagar på tävlingsbanan hann avslutas innan de ens hann börja. Jag sörjer Isas livssituation samtidigt som jag är tacksam över att få ha henne kvar i livet och vad som än händer i framtiden så vet jag att hon aldrig ska behöva ridas eller tävla igen. Isa ska inte behöva ha ont. Hon är en fantastisk häst och för mig också en fantastisk vän.

 

Måndagkvällen spenderade jag på galoppbanan i Bro för Mum skulle starta. Första gången på ny distans och som hon krigade på genom hela loppet. Hon hade en toppjockey på ryggen och trots att hon fick hoppa över en avfallen jockey som föll precis framför henne när hon börjat manas på inför upploppet så sprang hon hem en fin fjärdeplats bland nästan fullt startfält. Senare på kvällen flyttade Chalexi in i mitt stall för att hänga på kollo i några veckor. Chalexi är ju min guddotter och i helgen ska hon tävla innan hon följer med mig vidare till landet. Nästa vecka börjar min efterlängtade semester.

 

I tisdags när jag var på jobbet så åkte mamma med Cara till Håkan för ett ultraljud på hennes skadade djupa böjsena. Besöket gick bra och chanserna att hon blir helt återställd finns. Men precis som Håkan säger är det en tråkig skada och detta är väldigt ångestladdat för mig. Det känns okej att Cara ska vila länge för jag har inga problem att vänta i en halv oändlighet på hennes tillfrisknad. Men jag är livrädd för att sätta igång henne igen. Jag vet att jag kommer ta babysteps och lägga hela min själ i hennes rehabilitering. Tänk om jag faller på målsnöret precis som med Isa? Vågar jag någonsin tävla och träna henne fullt ut? Tänk om skadan går upp ifall jag gör det? Klarar jag av den förlusten och sorgen? Jag känner mig trygg med att Cara går i sin hage och äter gräs men om skadan går upp när jag rider kommer jag inte kunna förlåta mig själv, jag kommer klandra mig så enormt mycket. Historiken av skadade hästar har satt djupa spår inom mig. Jag älskar livet med häst mer än allt annat och det finns inte en enda dag då inte hästarna sätter ett leende på mina läppar och jag vet att det är värt att alltid kämpa vidare men rädslan och ångesten över att förlora fler individer alldeles för tidigt finns också med mig.

 

Natten mellan onsdag och torsdag anlände Day de Luna Z hem till oss för att ta över Isas roll som ridhäst för mamma och tävlingshäst för mig. Luna som hon kallas är 5 år gammal e. Diamant de Semilly - Argentinus och vi äger henne tillsammans med stall Karupslund. Luna är en stor tjej ca 170cm hög vilket utmärker sig hos mig som har två tävlingshästar under 160cm. Jag har hunnit med en premiärtur och det känns väldigt positivt. Luna verkar lugn och stabil trots sin ålder och nytt hem. Jag längtar redan till vår första tävling och tiden ihop med henne. Jag tror också att hon blir toppen för min mamma. Min älskade mamma som stöttar, hejar och alltid gör allt i sin makt för mig.

 

 

Lunisen sin första dag som Stockholmare!

 

Kidsen och Cara på grönbete <3

 

Mum innan sitt lopp.

Världens finaste <3

Min bästa vän <3

I fredags bar det av igen och denna gång till Gagnef och hem till Åsa och Virus. I torsdags köpte min mamma lite spontant en fyrahästars lastbil så den invigde vi. Hur bra är inte min mamma? Det betyder också så mycket när hon är med mig på tävling. Vera och Diva fick provåka lastbilen och var mycket nöjda. Min pappa skötte mockning och fodringar åt hästarna hemma vilket jag är så tacksam för. Teamwork makes the dreamwork.

 

I lördags inledde Diva tävlingshelgen genom att hoppa 110cm. Felfritt och snabbast var hon så hon satte sin fjärde vinst i rad. Hon kändes glad och fin vilket är det viktigaste. Hon hoppade sen även 120cm eller jag vet inte om jag kan kalla det för att hoppa för efter två hinder så tackade hon för sig. Hinder nummer tre stod vid utgången och min ridning var inte optimal så Diva ville gå hem istället. Såklart en besvikelse då jag tycker att hon blivit mer och mer med mig. Vi har tagit oss runt alla starter sedan hon kom tillbaka till mig vilket är betydligt fler än vad hon har hoppat hemma hos sig under det 1,5 år hon var borta från mig. Men det var bara att släppa det och ladda om inför söndagens klasser. Jag efteranmälde henne till en till 110-klass på söndagen så hon hoppade 110 och 120 även på söndagen. Lite mer beslutsam ridning och aldrig lämnade jag henne åt slumpen gav ytterligare en seger i 110 cm och en andraplats i 120cm efter två dubbelt felfria rundor. En bra avslutning med henne innan sommaruppehåll och lite återhämtning.

 

Virus inledde lördagen med att hoppa 120cm och gjorde det både busenkelt och felfritt vilket räckte till andra platsen. Det var några veckor sedan han tävlade sist men han är som vanligt pigg och glad. Han hoppade även 140cm i lördags där vi tyvärr fick en liten orytmisk start med att jag tappar stigbygel och lite så. Vi fick med oss tre bommar i början av banan innan vi hittade tillbaka till rytmen och avslutade fint. Absolut ingen katastrof men ändå retligt att jag inte kunde hålla stigbyglarna på fötterna. Men ytterligare en större klass till rutinkontot. Eftersom jag inte tränar Virus något mellan tävlingarna är vi ibland båda två lite ringrostiga när hindren blir större. Vi avslutade söndagen med att vinna 130cm där rytmen och flytet var tillbaka. Så kul att vinna med Virus på hans hemmaplan. Han har en helt egen hejaklack och det finns så många fantastiska människor som jag har fått lära känna tack vare honom.

 

Vera gick rakt in i 140cm i lördags och hoppade som en på miljonen. En liten touch på ett räcke som föll så resultatet blev 4 fel. Jag är så imponerad av lilla lilla Vera som bokstavligen flyger runt i 140cm. Hon är ren magi att sitta på. På söndagen hoppade hon samma 130-klass som Virus och lika felfritt som honom men med lite långsammare tid vilket gav henne andraplatsen. Älskade häst!

 

Summering av helgen blev 3 vinster och 3 andraplatser av totalt 9 starter. Jag är nöjd, så himla nöjd och är så glad för alla människor som bidrog till en fantastisk helg både på tävlingsbanan och utanför. Det värmer när gratulationerna plingar varmt i telefonen och att vi kan glädjas tillsammans. Att vi också kan stötta och ladda batterierna tillsammans efter mindre bra rundor. Jag har skrattat många gånger i helgen och jag älskar att komma upp till Dalarna och välkomnandet som jag och mina tjejer får där.

Att häst är bäst är verkligen så sant som det är sagt. Jag älskar livet med häst och njuter varje sekund som jag tillbringar i en sadel eller i närheten av en häst. Så sent som häromdagen när jag var ute på fältet med Diva så tänkte jag på vilka underverk ridningen och hästarna gör med mitt välmående. Jag har varit förkyld med feber, halsont, huvudvärk och ja det där vanliga den senaste veckan och kände mig rätt risig när jag kom till stallet då. När jag skrittade hem Diva från fältet så tänkte jag verkligen att alvedon och ipren kan slänga sig i väggen för jag var som en ny människa efter min ridtur. Men det finns också en sak som får mig att falla handlöst ner på botten och det är när mina hästar är dåliga. Jag vet att en del människor har otur och att en del har tur i livet och framförallt i livet med häst. Jag har förstått att det inte går att förebygga för att slippa undan otur. Jag tror att jag har försökt på alla sätt och vis att göra allt i min makt för att förebygga skador mm. Jag är väldigt medveten med all hästarnas träning och deras upplägg. Jag planerar olika utifrån varje häst och försöker alltid att hålla de väl förberedda för den belastning de ska utsättas för. Hela mitt liv handlar om hästarna och deras välmående. Hur de mår avgör också mitt välmående.

 

Under mitt ridpass på Cara i lördags snubblade hon på en travbom och med största sannorlikhet så trampade hon då igenom för mycket på höger bakben och drog på sig en ordentlig skada. En skada som skrämmande mycket liknar den som Isa har. Att vilan och rehabiliteringen kommer att bli lång kan jag ta för jag har genomgått år av vila/rehabilitering med andra hästar under mina år i denna sport. Jag vet att jag kommer lägga hela min själ i hennes skada och rehabilitering. Jag kommer vara noggrann och aldrig skynda på processen. Jag kommer att bekosta alla behandlingar i världen som kan hjälpa henne och hennes skada. Även om jag just nu känner en så stor ledsamhet och uppgivenhet att jag bara vill ge upp. Ovissheten om hur framtiden kommer att bli gör att det känns så himla mörkt och tungt. Jag kommer att bryta ihop och jag kommer att ta mig samman och gå all in för att rehabilitera henne på bästa sätt när jag har brutit ihop klart. Just nu vill jag aldrig sätta mig på en häst för jag är livrädd att den ska skada sig samtidigt som jag vet att jag kommer att göra det redan idag. Jag vill hata livet en stund för att sedan krama Caras hals och viska i hennes öra att oavsett vad så ska vi kämpa och aldrig någonsin sluta tro och hoppas på att vi kommer tillbaka till tävlingsbanorna igen. För det finns faktiskt hopp!

 

När jag tänker tillbaka på tidigare ponnyer och hästar så blir jag varm och tacksam över hur många fina individer som jag har fått äran att spendera min tid med men jag blir också ledsen över hur många sagor som inte slutade lyckligt och alldeles för tidigt. Jag har lärt mig otroligt mycket om skador, behandlingar, undersökningar och att alltid lyssna på min magkänsla. Jag kommer dock aldrig lära mig varför mina hästar måste drabbas av skador som gör så enormt mycket för mig.

 

Jag minns min första egna B-ponny Pippi som jag antingen vann på eller så svängda jag för snävt så hon stannade och jag trillade av. Hon var den perfekta första ponnyn. När jag var 10år skadade hon sig efter sin första natt på sommarbetet. Jag hade fått sommarlov och vi skulle ta med henne och min kusins ponny till landet för första gången. Jag minns hur jag fick sitta och hålla i henne i hagen när min kusin red sin ponny varje dag hela sommaren för om jag inte höll i henne skulle hon springa och det fick hon inte för skadan. Jag ville också rida men jag lärde mig mycket den sommaren om kontakten till djuret och att detta var en del i att ha häst. När Pippi vilade så tog tillslut lederna slut på henne och hon fick somna in 18 år gammal.

 

Jag hade totalt tre stycken egna D-ponnyer. Silver var den mest begåvade ponny jag haft och även om han var stor för mig när jag fick honom så hade vi många lyckliga stunder på tävling och hemma tills den dag han snubblar på en terrängträning och skadar sig. På den tiden fanns endast magnetröntgen i Skara och vi körde honom dit och visste inte om vi skulle få hämta hem honom. Det berodde på skadans omfattning. Hem kom han men skadan var för svår och han fick vandra vidare till evigt gröna ängar. Sessan var en vänlig och väldigt vacker ponny. En dag ringde stallägaren till mamma och trodde att hon hade brutit benet i hagen varpå mamma lämnar jobbet omgående för att åka till henne. Benet var inte brutet men en stor skada i knäet gjorde hennes chanser att bli frisk väldigt små. En operation och lång vila var inte tillräckligt, hon blev inte bättre och fick somna in. Min once in a lifetime ponny Candy hade jag nästan 5 oförglömliga år tillsammans med. Hon hade otur mellan varven, allt från att bli sparkad på ett fäste i kotan till att bli påkörd av en bil och tillslut skadade hon sig så illa i hagen att senorna i ett bakben gick av. Hon kördes till Ultuna och fick somna in där efter något dygn. jag var i Grekland och fick aldrig chans att säga hejdå till henne. Min mamma gjorde allt för att jag alltid skulle ha en ponny att rida på. Hon sålde sin häst för att kunna ge mig två stycken ponnyer. Ändå var Candy och Sessan skadade samtidigt under några månader. Jag cyklade till stallet varje morgon innan skolan för att promenera med de en och en. Jag har fått med mig otroligt mycket erfarenheter av detta och vet vilka skador som kräver vilken typ av igångsättning och ändå tar jag det alltid ännu långsammare än rekommenderat för att försöka mitt bästa för att bygga upp hästarna långsiktigt och minska risken för att skadorna går upp. Jag har intagit läktarplats på många träningar och tävlingar där jag skulle ha deltagit. Jag har varit hemma och tvättat och lagt om sår samt bytt bandage istället för att ha varit på meeting med mina vänner. Många gånger har tårarna runnit nedför mina kinder men jag är också tacksam för att jag fått lära mig att värdera kontakten med hästarna högre än alla träningar och tävlingar i världen. Idag rinner tårarna när hästarna gör sig illa men inte för att jag missar träningar och tävlingar utan i rädsla för att de inte ska bli friska och kanske till och med behöva lämna mig för livet på evigt gröna ängar. Separationsångesten är den starkaste och absolut värsta.

 

Under mina år med häst istället för ponny har oturen hängt med. Wicky som vi försökte rehabilitera i 3,5 år finns även hon någonstans i vad jag vill tro är ett paradis. Förhoppningsvis tillsammans med hennes föl Wici som dog i förlossningen. Contendra som skadade en sena så illa i bogen och hade nervpåverkan efter en skada i en halskotpelare att hon inte ens kunde vända sig i boxen utan att ha ont lämnade mig för snart ett år sedan. Det tyngsta och värsta var sista tiden med min soulmate och livs största kärlek Topanga. Att hon skulle bli så sjuk under dräktigheten gick inte att förutse eller veta i förväg. När hon tog sitt sista andetag tog hon med sig en del av mig men jag blev också lättad över att hon fick bli fri från den kamp vi inte kunde vinna. Hon vann den djupaste platsen i mitt hjärta och där kommer jag bära med mig henne i resten av mitt liv. När Isa blev utdömd i maj i år var det allra viktigaste att hon skulle klara av ett liv som mamma för varken jag eller min mamma orkar ta bort en till häst just nu. Även om vi vet att vi skulle göra det om det inte fanns en annan utväg. 

Nu väntar en lång vila och rehabiliteringsperiod för Cara. Det finns ingen som kan lova mig att hon blir frisk igen. Cara och jag ska dela en framtid tillsammans. Hon är bara 6 år och hon ska bli gammal och gråhårig vid min sida. Det bara måste bli så. Jag klandrar förstås mig själv. Om jag hade hållit ihop henne lite till på den där bommen, hade hon snubblat då? Jag ifrågasätter inte tur och otur längre, jag bara vet att otur kommer att drabba mig och mina hästar. Men jag kommer alltid att göra allt i min makt för att rehabilitera och förebygga skador på bästa sätt i samråd med min veterinär. 

 

 

I måndags anlände jag som vanligt till stallet strax före kl 18. Jag såg att Lisa och Amy låg och vilade i ligghallen vilket hör till vanligheten att de gör. En stund senare är Amy ute och betar och Lisa ligger kvar och gnäggar i ligghallen. Hon nästan skrek-gnäggade. Direkt anade jag och min stallägare oro. Vi gick dit och mycket riktigt så låg hon där och rullade sig och flämtade. Upp med henne för att kolla tempen och det var tur att vi var två för hon ville hela tiden lägga sig ned.   Jag tog henne på en promenad och min stallägare hjälpte mig att få in alla andra hästar. Denna gång kände jag verkligen att det var allvarligt med Lisa så jag ringde veterinär direkt som kom 1h senare. Tills dess gick vi och gick ännu mera. Lisa fick som krampanfall och kastade sig ned på marken mellan varven. Det var otäckt att se. Veterinären kom och gav henne det mesta i medicinväg. Vi sondade i henne vatten och olja också. Kramperna försvann och hysterin om att rulla sig men när det gått ett par timmar efter att veterinären åkt och Lisa bara ville ligga ned så bestämde vi oss för att köra henne till Ultuna. Tur att jag har lasttränat henne för hon gick rakt in i transporten och åkte snällt hela vägen till Uppsala. Väl på Ultuna fick hon mer mediciner och fler undersökningar gjordes. Man kände något på tarmen som tyder på att det kan vara en allvarlig kolik. Vi diskuterade kring buköppning och dess prognos samt risker. Kluvna både jag och mamma om det är värt att ta risken när Lisa bara är 1år. Det är många år att leva om det blir bestående problem men samtidigt så har hon många år kvar av livet. Tack och lov så behövde vi aldrig fatta det beslutet för Lisa bättrade sig och kom hem i onsdags kväll igen. Mager och ynklig men med en helt annan blick än i måndags. Även om allt gick bra denna gång så var det två dygn av oro och ledsamhet.  

Jag pustade ut och har under torsdag och fredag hoppat varsitt pass med mina tre bruna tjejer. Cara gjorde sin första hoppning på några veckor och kändes som hon ska igen även om hon busade och hittade på hyss mellan hindren. Diva hoppade fint men trodde en gång att det var bowling vi sysslade med där jag var klotet och hindret käglor, det blev strike. Vera hoppade likt den superstar hon är. Glad över det var jag och ännu lite gladare med en hel helg framför mig.  

Imorse inledde jag dagen i stallet precis som alla andra helgmornar. Jag såg verkligen framemot helgen även om det inte är tävling på agendan. Men att strosa runt och rida hela dagarna är inte fy skam det heller. Men den härliga känslan blev som bortblåst en bit in i Caras ridpass. Mitt under ridpasset blev hon plötsligt väldigt halt på ett bakben. Jag gick hem henne, kylde benet men hon var fortsatt halt och vilar hela tiden på det benet. Det spelar ingen roll att jag inte vet felet, att det kan vara något snabbt övergående för katastroftankarna är redan igång. Tårarna kommer som ett brev på posten och oron är tillbaka. Kommer hon att bli frisk? Jag har redan bokat in henne hos Håkan på tisdag morgon och helt plötsligt längtar jag bara tills helgen ska vara över så jag får veta hur der ligger till med henne. Cara är mitt allt, hon är min trygghet och även om jag har andra hästar att rida så är det inte samma sak för det är Cara som är min häst och som är min framtid. Hon som redan har bevisat att hon är något att räkna med i framtiden. Jag tänker tillbaka till alla hästar som skadat sig utan att bli friska..  Vi närmar oss Contendras första årsdag som död med stormsteg och det skrämmer mig. 

Om bara Topanga hade fanns här så skulle jag ha funnit min tröst hos henne. Jag saknar henne varje dag. 

 

Jag njuter och ler mig igenom dagarna efter ännu en helg som blev sådär enormt mycket mer än förväntat. I fredags efter jobbet motionerade jag hästarna innan jag packade in Vera och Lady i transporten och styrde mot Sundbyholm tillsammans med min lillasyster. På lördagen anlände Therese med Nova och Diva. Lite senare kom även mamma som behövde fixa Cara och småtjejerna hemma först. Jag och min syster är verkligen ett dreamteam på tävling. Vi uppskattar att pyssla, putsa, borsta och fixa med hästarna på samma sätt och hon känner till mina hästars egenskaper och deras olika rutiner. Hennes Lady är den mest godhjärtade hästen som hela tiden utvecklas och i helgen startade både hon och Maria sin livs första 130cm med klart godkänt resultat. Jag känner mig mållös över hur mina tjejer presterade och levererade. Jag känner mig så tacksam för hur de krigar och gör sitt yttersta för att hoppa felfritt. Resultatet blev 7/7 felfria rundor och pris i samtliga klasser varav två var vinster.

 

Nova som gjorde sitt livs första meeting skötte sig så himla bra i allt och har tagit ett stort kliv fram i sin utveckling. Hon hoppade 100, 110 och 110cm och samtliga klasser felfritt och med väldigt fina språng. Det finns så mycket potential i henne men hon behöver fortfarande rutin. Hon har faktiskt hoppat alla årets hittills 6 starter felfritt. Liten börjar bli stor. Hon fick även titeln som veckans vikarie som ställde upp på en av Divas prisutdelningar och en av Veras. Varken Diva eller Vera tycker att prisutdelningar är så speciellt roligt.

 

Diva har inte hittat på ett endaste bus under helgen och hoppat både snabbt och felfritt. I lördags vann hon 110cm med nästan 5 sekunder och i söndags vann hon 120cm. Det var vår första 120 sedan hon kom tillbaka till mig och är faktiskt en klass hon inte tagit sig runt en endaste gång sedan hon åkte hem från min i december 2016. Det känns så roligt att hon krigar med mig och tycker att det här med hoppning är roligt igen. Jag hade en så bra känsla i 120-klassen. Hon var som en liten tiger men ändå så lyhörd på mina signaler. På två månader har vi ridit ihop 4 segrar vilket känns fantastiskt när hon inte velat hoppa de allra lägsta klasserna för bara ett par månader sedan. Får man Diva med sig så ger hon verkligen hela sitt hjärta och i mitt hjärta kommer hon alltid att ha en speciell plats.

 

Glädjen över Vera är svår att sätta ord på. Jag tror att jag drömmer för jag har aldrig haft en häst som henne förut. Hon är förmodligen den minsta hästen på hela tävlingen men när jag styr henne mot hinder efter hinder så växer hon och ingenting känns svårt. I lördags inledde vi med att hoppa 130cm och hon hoppade felfritt och blev placerad som nr 8a. Jag red en lugn runda och tyckte att Vera hoppade som en på miljonen och ridningen kändes bra. Hon är en het häst med mycket energi så det gäller att försöka hålla henne lugn och inte rida fort även om det lockar i tidshoppningar. I söndags hoppade vi vår andra 140-klass. Hon flög runt i den klassen och hoppade så väldigt bra. Hon rörde inte en bom och återigen blev det en felfri runda och denna gång räckte det till fjärdeplatsen. På två starter i 140 har hon alltså kvalat till 150 och svår hoppning. Jag får nypa mig i armen för Vera är verkligen en once in a lifetime horse. Den resa vi gjort det senaste året är verkligen speciell och jag är evigt tacksam över att jag tog chansen med henne. Hon kom in i mitt liv av en slump och det kommer jag aldrig att ångra. Vera är en unicorn och kärleken till henne är enorm.

 

Jag sitter återigen och tittar på filmerna om och om igen och ler för mig själv på mitt kontor på jobbet. Jag ska glädjas och vara lycklig så länge som det bara går för man vet aldrig när det vänder. Just nu finns det så många glädjeämnen i mitt liv. Sommar på ingång, långa och ljusa kvällar, Cara känns superfin efter sitt lilla break, mina fantastiska föl (1-åringar), Diva hemma i stallet och så möjligheten att få uppleva Vera. Genast känns sorgen över Isa lättare att ta. Isa som skulle vara min häst i högre klasser. Att jag på sikt kommer kunna ta ett föl efter henne känns också så roligt även om jag allra helst skulle vilja ha henne som tävlingshäst. Det känns som att hårt arbete och tålamod faktiskt lönar sig mellan varven. Jag älskar att tävla och få strosa omkring på tävling från morgon till kväll och spendera timme efter timme i hästarnas sällskap. Jag älskar all träningsplanering inför tävling, att förbereda och fixa. Jag älskar att komma hem och låta hästarna gå ut i stora hagar där de kan beta gräs hela dagarna som tack för deras insats. Jag älskar hur Amy och Lisa alltid välkomnar mig och att få krama deras halsar och drömma om vår framtid tillsammans. Jag är lycklig!

Förra veckan gick så väldigt lätt. Tack Vera för att du gav mig ett glädjerus jag aldrig kommer att glömma. Jag har levt mig kvar i känslan som jag tog med mig hem från Falun och varje dag har jag kramat Veras hals en extra gång och viskat till henne att jag är evigt tacksam. I måndags sa jag till min hovslagare att Vera är förlåten om hon bråkar med bakfötterna för just nu är hon förlåten för allt, han var dock tveksam till det men jag mutade med morötter och skorna kom på. Hon känns också så väldigt fin att rida just nu. Vi red lite lättare pass i förra veckan men trimmar nu på igen inför helgens tävlingar på Sundbyholm. Jag njuter av att ha henne i mitt stall och alla dagar när jag kämpade i timmar för att ens komma ombord på hennes rygg ligger liksom så långt bort i minnet. Hon är stjärnan som får den där extra godisbiten och extra långa stunden med ryktborsten.

 

Diva trimmar också på inför helgen då även hon åker med till Sundbyholm. Jag tror att hon börjar förstå att vi är bästa vänner. Hon blir mer och mer sig själv och sakta byggs hon upp igen. Vi skyndar långsamt och både hon och jag njuter av alla stunder vi susar fram över fälten. Det här med att gammal kärlek rostar aldrig är verkligen så sant som det är sagt. Diva kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

 

Cara min älskade Cara har vilat i knappt två veckor och har precis börjat att sättas igång igen. Hon har haft en växtperiod och ligger mest och sover om dagarna. Orolig som jag är har jag tagit blodprover på henne och Håkan har gått igenom hela henne och hon har fått lite hjälp i bakknäna. Inte för att hon var halt men för att hon har så väldigt långa bakben och hoppar så mycket och blir lite trött, speciellt nu i samband med att hon växer. Jag känner att jag har misslyckats i hennes träning men Håkan insisterar om att jag inte kan ha påverkat det. Det känns skönt att höra även om det är tråkigt att hon behöver ett break nu mitt i säsongen. Om jag ska vara ärlig så bröt jag ihop totalt innan hennes veterinärbesök. Besöket ägde rum en vecka efter att jag var inne med Isa och hon blev utdömd. Det kan vara det mest hatade ordet jag vet och för mig målas tankarna upp inom mig, tankar om att Cara inte heller skulle bli frisk. Katastroftankarna tog över kontrollen över mig. Jag känner mig bränd på skador. Tack och lov var det inget allvarligt med Cara och lättnaden över det är stor.

 

Isa har jag idag lämnat på Lövstas seminstation då hon verkar ha gått in i brunst. Det är inte mitt föl som ska tillverkas eftersom hon är utlånad. Men hon bor fortfarande hemma och ska betäckas med Lövstas Crown Z så därför sköter jag skjuts dit osv. Jag kommer såklart bli väldigt avundsjuk på fölets ägare och det suger verkligen att jag inte kan få alla Isas kommande föl (om det blir några). Men han som kommer att låna henne känns så bra och jag hoppas att jag kommer att känna mig trygg med den skötsel hon kommer få när hon flyttar till Dalarna. Jag som blivit ganska bra på att leva på hoppet kollar fortfarande hennes hälta flera gånger i veckan i hopp om att den ska försvinna och hon ska kunna återgå till sitt liv som tävlingshäst.. Jag vet att hältan förmodligen blir bättre nu när hon vilar men att den inte tål belastningen för ens lättare ridning. Men jag vill ändå hoppas för jag älskar henne och känslan hon ger mig.

 

Dagens bildbomb är på mina små älskade prinsessor som är så oerhört viktiga för mig. De gör sina träningar inför framtiden och är både två så trygga i det mesta jag utsätter de för. Amy som verkligen är liten och tuff och tror att hon kan allt. Lisa lite ängsligare och mildare med ett så himla vänligt temperament.

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur summerar man en helg som min i Falun? När resultaten blev så mycket mer än vad jag vågat hoppas eller ens drömma om. Denna måndag vaknade jag med ett leende och med lätta steg tog jag mig till jobbet. Det är fortfarande svårt att förstå vilka framgångar Diva, Virus och Vera har tagit med mig på under helgen. Jag är så lycklig och försöker ta in allt och njuta av ögonblicket. Jag längtar tills jag slutar så jag får åka och skämma bort i alla fall två av de tre stjärnorna och jag är övertygad om att Virus blir bortskämd på sitt håll.

 

Vi backar bandet tills där helgen började. I fredags tog jag efter jobbet mitt pick och pack och styrde bilen med Vera och Diva bak i släpet mot Mockfjärd. Som vanligt blir vi varmt välkomnade och omhändertagna av Åsa. I lördags inledde Diva våran tävlingshelg på dalahoppet. Hon hoppade snällt och fint runt sin 115cm klass med ett nedslag i omhoppningen och just nu är det en vinst bara hon uppför sig bra och tar sig närmare den hon varit. Väldigt nöjd med hennes inledning på helgen. Att sedan få hänga med alla härliga människor från Gagnef och pyssla om hästarna i väntan på Vera och Virus starter är också så uppskattat. Vera hoppade en 130 cm klass som var avd b till 135cm klassen. Ridningen kändes bra på henne vilket var skönt efter några starter där jag inte riktigt fått till det. Felfritt susade hon i mål och kändes så fin. Virus hoppade sedan 135cm klassen och även han susade i mål felfritt och tiden räckte till en fjärde plats. Han kändes verkligen perfekt. Redan här kändes helgen otroligt lyckad.

 

Söndagen inledde vi med 140 hoppning med winning round. Vera var först ut av mina hästar och debuterade på höjden. Hon rörde inte en bom och bostavligen flög över hinder efter hinder, felfritt och vidare till winning round. Snabbt byte av häst för att hinna rida fram Virus. Tacksam till alla som hjälpte mig att rodda i allt kring hästarna och promenerade med Vera medan jag red Virus, hjälpte mig att hoppa fram osv. Fantastiska människor både ifrån min hemmaklubb och från Gagnef. Att Virus också skulle hoppa runt felfritt trodde jag inte, inte för att han inte kan men för att jag redan haft så tur under helgen. Jag fick snabbt hoppa av honom efter hans felfria runda för att börja rida fram Vera på nytt inför omhoppningen. Jag startade som nr 4 och 5 av 6 starter i winning round och det var 4 placerade i klassen. Domaren gav mig 3 minuter på mig att byta häst mellan mina egna starter. Omhoppningen höjdes och majoriteten av hindren var nu 145cm höga. Lilla Vera hoppade till månen och tillbaka och lika felfritt som i första rundan. Dubbelt felfritt i sin livs första 140-klass och dessutom med winning round. Jag kände mig mållös men fick snabbt byta tillbaka till Virus för att hinna ta ett språng på framhoppningen innan han hoppade omhoppningen. Han gjorde verkligen sitt yttersta för att hoppa felfritt men en bom föll helt på min bekostnad men han var snabbare än Vera. När sista ryttaren rev och jag insåg att Vera vann var det verkligen en så häftig känsla och extra häftigt då Virus tog hand om fjärde platsen idag också. Jag har aldrig vunnit en 140-klass tidigare, att jag skulle göra det i Veras debut trodde jag absolut inte heller. Att få rida in på prisutdelningen med dubbla priser var mäktigt. Jag var så lycklig, så obeskrivligt lycklig. Det var som att leva i en dröm.

 

Tur det blev en liten paus innan Diva skulle hoppa sin avslutande 115cm klass så jag hann landa lite och sedan ladda om. Jag kände att oavsett resultat så var helgen verkligen perfekt. Diva var på hugget och studsade framför hindren i iver över att få hoppa dem. Hon ville absolut inte vara sämre än de andra och hoppade runt felfritt och vann hon också. Jag är så glad över att jag mer och mer kan rida henne på det sätt jag gjorde förut under våra glansdagar och jag är så glad över hennes glädje att få göra detta. Det är en lång väg för att vinna tillbaka hennes förtroende men vi är helt klart på väg i rätt riktning.

 

Jag kollar på filmerna från 140 klassen om och om igen. Jag älskar känslan de ger mig. Jag älskar när Virus går i mål felfritt och Åsa ropar så högt så hela Falun borde ha hört henne. Jag älskar att vi gläds tillsammans. Jag älskar när jag går i mål i Veras winning round och vet att vi kommer bli placerade som topp 3. Att få tävla kommer alltid att vara min definition av livskvalitet. Jag ska fortsätta att vara lycklig över denna helg och jag ska minnas den varje gång jag stöter på motgångar. Vi har alla med och motgångar och just nu är jag verkligen high on life. Hoppas att det håller i sig efter Caras veterinärbesök imorgon..

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är med stor sorg som min och Isas karriär inte kommer bli vad jag önskat och drömt om. Isas rid och hoppskor är lagda på hyllan. Hennes skada är tillbaka och den läker inte. När hoppet lyste som starkast och Isa hoppade bättre än någonsin så kom vändpunkten som har plågat mitt inre de senaste två veckorna. Det var för två veckor sedan när jag precis som alla andra dagar känner igenom hennes ben direkt när jag kliver in i stallet kände att hon var varmare i det ena. Precis det jag fasat för enda sedan den där dagen i februari när hon plötsligt var halt en dag och frisk dagen efter. Gick då direkt ut för att se hur hon rörde sig och mycket riktigt så var hältan tillbaka. Vi har låtit det få lite tid för att se hur det utvecklar sig innan jag åkte till min hjälte Håkan i onsdags. Trots att han inte kan laga Isa så är han faktiskt en hjälte för mig för han finns alltid där och stöttar oss. Jag kan se hur han också blir besviken när vi inte lyckas trots all tid vi har lagt. En stor lättnad är att Isa inte ska dö, Isa ska få njuta av hästlivet i förhoppningsvis många år till och med lite tur kommer hon att bli mamma till några fina föl. Tyvärr måste Isa lånas ut till avel till en början. Jag önskar så att hon kunde stanna hos mig och få massa föl men jag har inte den ekonomiska möjligheten. Ibland hatar jag pengar.

 

Det är svårt att ta in och acceptera att Isa inte blir frisk. Jag som ändå känner mig relativt van vid att få sådana besked har ändå svårt att förstå. Det är när tiden kommer ikapp mig som sorgen kommer. Två nätter har jag nu legat och grubblat, oroat mig och låtit tårarna rinna för att sedan gå upp, ta mig till jobbet och rodda i allt som måste fixas och organiseras inom kort. Jag annonserade ut Isa på min facebook och intresset har varit mycket större än vad jag trodde. Jag har haft förhör med olika intresserade människor för att välja ut den plats där Isa ska kunna få den bästa möjliga tid. Min älskade Isa, det skär i hjärtat över vetskapen att hon inte kommer stå i stallet och gnägga efter godsaker när hon ser mig. Det gör ont att våra fredagsturer i skogen aldrig mer kommer att bli av. I helgen skulle vi göra tävlingscomeback, Isa kändes så fin och redo.. Det är som att falla på målsnöret. Isa kommer att vara kvar i vår ägo men hon kommer att flytta och den vetskapen skrämmer mig. Tänk om hon inte trivs? Tänk om det inte blir så bra som jag försöker att försäkra mig om att det ska bli?

 

Jag försöker att vara stark, att se det ljusa. Det gör jag för mammas skull. Jag vet att hon blir ledsen om jag är ledsen och hon är såklart också ledsen över Isa. Jag önskar så att Cara var mer pålitlig för mamma hade älskat att rida henne. Men mamma får bara rida på snälla hästar, sådana som Isa. Jag har blivit rädd för skador. Ringer mamma eller någon som kan vara i stallet så går mitt hjärta i 180. Jag är livrädd för att de ska säga att hästarna har gjort sig illa. Jag överanalyserar allt. 

I helgen är jag väldigt låg. Igår när jag styrde bilen hem från tävlingar i Enköping så grät jag hela vägen hem. Jag grät så det var svårt att se vägen jag körde på. En dålig tävlingsdag där både Cara och Vera hade ett par nedslag var fick bägaren att rinna över. Cara som varit felfri hela året var inte riktigt sig lik och första tanken är såklart om hon har ont.. Vera galopperade en kurva i korsgalopp på framhoppningen och direkt trodde jag att hon kanske hade ont i ett bakben. Jag är bränd på skador och minsta lilla får mig att oroa mig. Jag lät min sorg över Isa gå ut över tävlingsresultaten för jag har försökt att vara stark över Isa. Vad gör ens ett par rivningar när Isa aldrig mer får hoppa ett hinder? Min snälla okomplicerade och älskade Isa. Jag la mig i hagen hos Amy och Lisa när jag kom hem. Jag struntade i att mina finaste vita ridbyxor skulle bli smutsiga av gräsfläckar för jag behövde få koppla bort allt negativt laddat och samla energi. Amy kom såklart så fort hon såg mig med Lisa på släp och när de pussade och slickade på mig så var det betydligt lättare att torka tårarna för en stund. Jag försökte att påminna mig själv om att Cara och Vera är samma hästar som jag åkte till tävlingen med. Att de egentligen hoppade bra båda två, att turen inte alltid är på ens sida. Men jag hade hoppats att veckans dos av oflyt hade nått sin kvot innan jag åkte till tävlingen. 

Idag var det med tunga steg som jag tog mig till stallet strax efter kl 07. Energin är obefintlig och ögonen svullna efter gårdagens hav av tårar. Men solen skiner, Amy och Lisa är min energibank. Hur trött och ledsen jag än var igår så lasttränade jag de och jag blir verkligen stolt över hur lugna och trygga de är i allt jag utsätter de för. Jag ska försöka ha en kravlös dag, njuta av att jag älskar mina hästar till månen och tillbaka men samtidigt tillåta mig att vara ledsen. Imorgon är en ny vecka med nya tag. 

Ny vecka efter en intensiv tävlingshelg. Jag har fått leva i min drömvärld under tre dagar. Då är motivationen för att återgå till sitt vanliga arbete och en ny måndag betydligt större. Det kanske är kontrasterna som gör att jag uppskattar mina tävlingshelger så mycket för jag älskar de verkligen. I fredags var schemat egentligen kaosartat men ändå under kontroll. Jag började som vanligt jobbet vid 08 men var i stallet på morgonen där jag fodrade, släppte ut hästarna och red ut på Diva. Efter jobbet styrde jag gröna faran mot Sundbyholm och plockade upp världens bästa Jenny på vägen dit. Väl där mötte jag mitt favoritteam där huvudvarelsen är Virus. Vi skuttade runt en 140-klass med ett nedslag. Han kändes toppen och går verkligen från klarhet till klarhet. Han har nu hoppat tre stycken 140-klasser i rad med 4 fel. Väldigt stabilt och bra och ger hopp om ett roligt år. När jag anlände till Sundbyholm och det var soligt och fint väder kände jag verkligen att det är livskvalité för mig. Så tacksam över att Åsa kör Virus till tävlingar och är vår största support. Efter min lilla roadtrip till Eskilstuna väntade stallet med stallfix, motionering av Vera och tvätt av både Vera och Diva inför lördagens tävlingsdag.

 

Tidigt i lördags återvände jag till Sundbyholm med Diva och Vera bak i släpet. Vera hoppade 125 och 135 cm med ett och två ner. Lite rörig och väldigt pigg i första klassen och vi fick lite trångt ut ur en kombination. Mycket bättre runda i 135-klassen men ettan rullade ner lite sådär onödigt och sakta. För att få plats i en kombination la jag henne lite väl nära a-hindret så hon hann inte riktigt upp och en till bom rullade ner.  En bra runda och hon hoppade som vanligt helt fantastiskt, turen var inte riktigt med oss, det var första utomhustävlingen för i år och hon var lite matt. Men jag är så nöjd med henne och känslan hon ger även om jag är lite besviken på resultatet för hon är verkligen värd bättre när hon hoppar så fint.

 

Diva och jag gjorde inte bara årsdebut och comeback efter nästan 1,5 år ifrån varandra utan också debut i 100cm. Jag känner inte riktigt igen henne i alla nya situationer vilket är lite svårt. Jag vet hur hon är när hon är förstådd och det är lite ledsamt att hon blivit så missförstådd igen för det var verkligen det jag fasade för när hon åkte hem efter vår förra tid tillsammans. Efter lite dramatik innan start i 100-klassen hoppade hon runt felfritt och kändes väldigt glad. Jag valde att även hoppa 110cm och hon uppförde sig prickfritt och hoppade dubbelt felfritt och snabbast så det blev en gulblå rosett till samlingen. Oavsett om vi var på en helt annan nivå sist vi tävlade så är det alltid väldigt roligt att vinna. Jätte roligt att få gå in först på ett ärevarv en gång till med just Diva för oavsett vart Diva kommer att befinna sig så kommer hon för alltid att en stor plats i mitt hjärta.

 

Igår styrde vi bilen till Sportrider med Cara och Lady. Vi inledde dagen med en 120-klass och Cara hoppade enkelt, väldigt bra och felfritt igen. Hon har inlett året så väldigt felfritt. Maria och Lady var också felfria. Jag bestämde mig för att efteranmäla Cara till 130cm. Hon är ju 6 år nu och efter 5 felfria 120-klasser i rad kändes hon redo. Hon hoppade verkligen helt Amazing i 130-klassen. Det var nästan som att flyga till månen och tillbaka. Ett ner blev resultatet och hade jag ridit bättre hade den där bommen inte fallit men jag är verkligen lycklig över Cara. Vilken häst jag har och så stolt jag är över att ha fått chansen att utbilda henne från början. Nu kommer jag till det där valet om att kvala eller inte kvala henne till Falsterbo. Om jag löser kvalpapper är det fortfarande som ett lotteri att komma dit och det är svårt att lyckas kvala. Jag drömmer mig verkligen tillbaka till Falsterbo för det har varit något alldeles unikt varje gång. Men jag är inte beredd att offra Caras självförtroende för att ta mig dit. Min första tanke efter att jag kom ut från banan igår var att inte kvala. Magkänslan säger att hon är så fin som jag tror och att hon fortfarande behöver tid. Jag vet att hon hoppade runt banan lätt och har tittat på filmen en miljon gånger. Men magkänslan säger att nästa start ska bli lätt för henne. Att ta ner henne en klass efter varje hög start kommer att göra att det krävs så många starter för att få ihop tillräckligt med kvalklasser. Cara är min framtid och jag eller hon behöver inte bevisa att hon är bra för jag vet det och det räcker för mig. Jag har alltid lyssnat på min magkänsla när det gäller henne som också har behövt lite tid att växa i sin kropp. Jag ska fundera lite till och oavsett så är jag lycklig över att min 6åring hoppar 130cm med en sådan inställning och med ett så stort mod. Hon är det värdefullaste jag har och jag är evigt tacksam över att få kalla henne min häst.

Tiden går verkligen så fort och vips så har jag hunnit fylla 25 år. I måndags den 9/4 var det min födelsedag och det var verkligen en vanlig grå och trist måndag. Regn, rusk och kyligt bidrog vädret med. Jag jobbade som vanligt mellan kl 8-17. Åkte efter jobbet för att ta en längre tur ute med Isa som blev den enda hästen jag hann rida då vi skulle äta finmiddag hemma med den gästen som är allra viktigast på min födelsedag, min mormor. Jag skulle verkligen kunna skriva en bok om min mormor och allt hon bidragit och bidrar med i mitt liv. Jag vill aldrig någonsin leva ett liv utan henne vid min sida och jag vill fira alla mina födelsedagar tillsammans med henne. På sätt och vis blev denna måndag betydligt bättre än en vanlig måndag. Min familj gav mig som vanligt fina presenter och fixade en god middag. Lite extra uppskattad känner man ju sig också när många fina vänner hörde av sig och uppmärksammade min dag. Tack alla som ägnade mig en tanke denna dag och gjorde denna måndag till en fin dag. Tack Isa för att du trots regn och rusk fick mig att skratta ute i skogen när vi susade fram i galopp.

 

I lördags styrde jag bilen mot Södertälje för tävling med Cara och Vera. Cara inledde dagen med att hoppa 120cm och hon fortsätter sin trend i år med bara felfria rundor. Älskade Cara har verkligen utvecklats även om vi har en hel del kvar att jobba på. Nu känns 120cm plättlätt och väldigt säkert vilket gör att hon inom den närmsta tiden ska få prova att hoppa 130cm. Hon har hoppat felfritt i 4st 120-klasser i rad och ytterligare några innan vi hade några rundor med 4 fel i så det känns som att hon är redo. Samtidigt är jag så rädd om henne och vill ta det försiktigt. Vera hoppade i vårt elitlag som för mig gick i 130cm. Banan var såklart svår när det är eliten men Vera var grym. Trots en period då hon varit känslig och svår att sitta upp på så hoppade hon verkligen sitt allra bästa. Vi rev sista hindret då hon hoppade så bra i trekombinationen så jag tappade tyglarna innan det avslutade lite smalare räcket. Jag fick inte riktigt in mina 6 galoppsprång men jag är så nöjd med henne, sådär nöjd att man känner sig helt lyrisk när man går ut från banan. Hon ger mig en känsla som jag älskar. Mina bruna tjejer är verkligen ovärderliga.

 

Diva gör framsteg hela tiden. Hon blir successivt lite gladare och lite mjukare. Hon fick följa med till träningen för Per i veckan som också har tränat henne hemma på Runsten. För mig är det svårt att veta hur hon har betett sig hemma och hur hon har varit men jag kände mig väldigt glad när Per redan efter att vi travat fram sa hon ser ut som en helt annan häst. Fina lilla Diva gjorde en riktigt bra träning även om den inte hade varit något att skryta med om det var under året 2016 när hon och jag levererade som mest. Att hon gör så stora framsteg på bara 1,5 vecka känns lovande. Stor hage 12h om dagen och mycket ridning i skogen är två bidragande faktorer. Hon lever ofta upp till sitt namn och man måste förstå henne, hon kan inte sättas in i ett fack och tränas som alla andra för då kastar hon in handduken. Får man henne med sig har man världens bästa kompis både hemma och på tävlingsbanorna.

 

Isa fick följa med till Lotta träningen igår och jag är fortfarande helt lyrisk över den träningen och min fantastiska vita sagohäst. Hon har ju inte fått en ärlig chans ännu att visa vem hon är och vad hon kan. Jag har känt en enorm potential i henne men det har bara varit några språng här och var innan hennes skada. Hon vilade helt i 5 månader och nu har vi långsamt byggt upp henne under 7 månaders tid. Innan skadan var hon svag, olydig och otränad. Nu är hon betydligt starkare, hon är lydig och hon har en stark grund att fortsätta att bygga ifrån. Det var bra för henne att få börja om. Hon var kanske inte wow de första sprången på träningen men sen så levererade hon fantastisk hoppning på vartenda hinder. Hon var så kvick, spänstig och hoppade med både lätthet och scoop. Lotta sa till och med oj efter flera av hennes språng för hon har inte riktigt visat sådan jämn hoppning tidigare. Jag ÄLSKAR Isa. Jag älskar allt som har med henne att göra och faktum är att jag också älskar att dela henne med min mamma. Jag längtade efter att ringa mamma efter hennes träning för jag vet att hon kommer att glädjas med mig. Hoppet var länge dött under hennes viloperiod , jag och mamma har fällt många tårar men vi har också skrattat åt henne och hennes starka karaktär. Jag blir glad när mamma ringer och berättar att Isa varit fantastisk under hennes dressyrpass. Hon sprider så mycket glädje i våra liv och jag drömmer mig fram i tiden tills när hon är riktigt förberedd för att hoppa större hinder.

 

Idag är jag lycklig och tacksam över öppningen på detta år efter 2017 som jag i princip bara förknippar med tårar, ångest och nedstämdhet. Jag är tacksam över att varje dag få krama Amys hals som är den pusselbiten som har fått mig att hålla ihop och se en strimma av ljus när det bara har varit svart. Jag vet hur jag så fort jag vaknade varje morgon behövde åka till Amy för att det var nyckeln till en stund av frihet. Jag spenderade timmar tillsammans med henne och Topanga så länge som hon fanns med oss för de stunderna läkte min själ. Idag är jag lyckligare människa.

 

 

 

 

Påsken är förbi och vardagen med jobb har tagit form igen. Fyra dagars ledighet var väldigt skönt även om det blev intensiva dagar som passerade i en väldig fart. Jag hann med väldigt mycket roligt. Första planen var att inleda fredagen med sovmorgon vilket skulle ha varit välbehövligt men min stallägare var borta så det blev en morgon i stallet istället och faktiskt så var det tur för mitt schema var fullspäckat. Att sova bort tid är inget jag gillar och inget jag hade tid med heller.

 

Helgens bästa händelse var min roadtrip till Högbo och Sandviken för att susa runt en 140-klass tillsammans med Virus. Årets första 140 för både honom och mig. En bom rullade ner i backen men lika glada var vi för det. Han kändes kanonfin farbror Virus. Han utvecklas verkligen och det kan jag inte ta åt mig alls utav eftersom jag bara rider honom på tävling. Åsa ser till att han är i fin form varje gång. Så glad över att få hoppa dessa klasser och för möjligheten över att få vara en liten del av team Virus. Roligt är det alltid oavsett resultat och prestation.

 

Två fyrbenta djur har utökat min lilla farm eller jag kanske ska kalla det mitt zoo istället? Min syster ringde på facetime när hon höll i en liten kaninunge i fredags och mamma ville inte ha den så då bestämde jag mig för att lilla Jonna skulle få flytta in hos oss och bli lillasyster åt redan befintliga kaninen Joline. Hur säger man nej till världens sötaste kaninunge? Nu är hon installerad och är ungefär lika stor som en dammtuss. Den andra fyrbenta som har flyttat in är ingen ny bekantskap och betydligt större. Dunder Divan har flyttat tillbaka till mig för en period framöver. Vi ska se om hon vill sluta upp att leva upp till sitt namn och helst av allt börja hoppa igen. Jag var och provred henne i fredags och i söndags flyttade hon in i mitt lilla stall. Saknad har hon varit och hon ligger mig verkligen varmt om hjärtat även om hon är långt ifrån den häst jag lämnade hem i december 2016. Sakta ska jag bygga upp ett förtroende med henne och så får vi se om hon återigen går att få tillbaka till den lilla superstar som hon har varit. Hon ska få vara häst också och gå i stor hage 10-12h/dag för jag vill verkligen tro på att en lycklig häst är en lydig häst. Just nu jobbar vi mycket lösgörande för att få henne lite mjuk i kroppen igen. Det är väldigt roligt att få ha henne en stund till även om vetskapen finns där om att vi återigen kommer att gå skilda vägar för tredje gången liksom. Känslomässigt vet jag inte om jag gör ett bra beslut för det kommer såklart att kännas när hon åker hem men jag kan inte tacka nej till ytterligare tid med just henne. Hon har givit mig så otroligt många oförglömliga minnen under våra totalt 3 år tillsammans. Hon kommer alltid att vara välkommen till mitt stall.

 

Totalt bjöd påsken på 20 ridpass och faktiskt en del tid med tvåbenta varelser. Jag har varit förbi och hälsat på Jenny även om det var en snabbis, jag har städat och fikat hos mormor, ätit lunch och shoppat med saknade Emmie och firat påsk med släkten hos mormor. Tur det för om man blir som man umgås skulle jag annars vara en häst snart.

 

Förra veckan fick Isa rycka in på träningen för Per. Träningen innehöll serier vilket var perfekt för oss. Hon kändes väldigt fin Isa även om det blev lite matta ben mot slutet. Tänk om ett år ifall hon har fått vara frisk fram tills dess, vilken tjej jag kommer att ha. Det finns så mycket kvalitéer och hopp i henne även om det fortfarande är en bit kvar tills hon kan få bevisa det. Älskade sagohäst!  

 

Vera och Cara är hoppade inför helgens tävlingar. Båda hoppade verkligen galet bra. Tog ett fåtal språng men några lite större. När Vera tog sin an en 140 oxer kittlades det i magen på mig och hon var typ över hinderstöden och vände. Lite mer rutin behöver hon när hindren blir större för att veta att hon inte behöver hoppa så stort även om det är en häftig känsla att flyga med en så liten häst. Cara går verkligen från klarhet till klarhet och hoppade verkligen helt suveränt på 6-års höjder. Perfekt då hon 1/4 faktiskt fyllde just 6år. Älskar känslan av att hon är min häst, min framtid.

 

Diva

 

Kolla vilken biff Cara har blivit, inte en liten tanig 3,5åring längre.

 

 

I söndags hade jag en nästintill perfekt dag. Jag vet inte varför den var så bra men jag kände mig glad, solen sken och jag hann göra det jag ville och uppskattade alla delar så mycket. Det kändes som vår ute, solen värmde och smälte bort snö och is från grusvägarna. Att klockan ställdes om till sommartid gör kvällarna ljusare längre vilket en som mig uppskattar något enormt.

 

Som vanligt började jag dagen vid 7 snåret i stallet för att ge frukost till hästarna. Medan de tuggade i sig sitt hö mockade jag ett par boxar innan jag och Lisa gick på promenad (Amy gick på lördagen). Jag går 5-10 minuter och tränar de på att stanna när jag vill och trava bredvid mig när jag säger trav osv. Amy som idag stod kvar i stallet fick träna på att vara själv. Släppte ut Lisa efter promenaden och då fick hon stå själv ute 5-10min i hagen innan jag tog ut Amy. Det är en morgonrutin på helgen att Amy går promenad på lördagar och Lisa på söndagar så de får träna både på att vara själv inne och ute samt själva promenaden. När de var klara red jag Vera på hennes runda ute med klätterbackar och sedan fick Cara jogga ute på grusvägarna till hennes förtjusning. När hästarna var ute och fodrade ute så mockade jag och fixade klart stallet innan Therese kom med Nova. Jag trimmade och skuttade lite smått med Nova som kändes fin innan jag rullade hemåt. Hemma åt jag våfflor och tog det faktiskt lite lugnt i en timme innan jag rullade vidare.

 

Nästa destination var hos galopphästarna där jag red min favorit Mum och 3 stycken andra springare. Vädret var magiskt och trots att jag en gång provkände underlaget i ridhuset efter en ofrivillig flygtur så hade jag en härlig eftermiddag där.

 

Avslutade dagen hos mina tjejer, tog in, mockade ligghallen, förberedda hagarna med vatten och hö inför mångdagen, borstade fölen, pustade tränsen och gav hästarna morötter. Egentligen en väldigt vanlig dag i mitt liv men denna dag kändes bara så bra. Efter hela år 2017s prövningar och sorger så känns det så skönt att få känna en sådan genuin glädje under en hel dag.

 

Om jag tänker efter så har det sedan början på 2016 varit för mycket sorg på för kort tid för att jag skulle hinna bearbeta det. I början på 2016 dog Wicky och relativt kort därefter så dog morfar. Eftersom döden för mig alltid har varit något väldigt jobbigt och ångestladdat så tog ångesten över mitt liv. När jag äntligen började landa lite igen så var det juni 2017 och Contendras tur att få en evig vila. Redan då hade också den värsta tänkbara förlusten börjat att göra sig förstådd. Topanga kämpade för sitt och Amys liv. Även om det valet var det mest självklara var det också en förlust så förbaskat tuff. Idag är jag glad över att Wicky, morfar, Contendra och Topanga lever utan smärta och sjukdomar. Sorgen över att de inte fick leva i frid här hos mig kommer jag alltid att bära med mig. Saknaden efter 4 individer som jag älskat så gränslöst är stor men jag har tagit över kontrollen över mitt liv igen. Jag vet att jag har gjort det som varit rätt för de fyrbenta fantastiska hästarna. Saknaden efter Topanga kommer att ta tid att vänja mig med och det kommer att ta tid att acceptera att just hon skulle bli så svårt sjuk som är den mest fantastiska varelse som jag har mött. Men trots det har jag dagar fyllda av bara glädje nu vilket jag inte har haft på väldigt länge. Det går så mycket lättare att leva när alla viktiga djur och människor runt omkring mig mår bra. Jag lever här och nu, jag har vila från tuffa beslut och sorger, jag mår bra och jag älskar att vara kring mina hästar varje dag.

 

 

 

En ny vecka har tagit form och det är en vecka utan en enda tävling i sikte. Tur att de två sista helgerna har innehållit tävling.

 

Förra helgen var det Chalexi och Cara som tävlade. Chalexi hoppade felfritt i 100cm och debuterade 110cm på ett bra sätt även om benen var lite trötta och två bommar rullade ner. Hon är en liten superstar som ger mig väldigt mycket positiv energi. Cara var grym förra helgen, jag hoppade en 120cm och hon gjorde det prickfritt. Inte ett enda galoppsprång var fel, ingen korsgalopp och hon rörde inte en bom. Det kändes sådär väldigt enkelt och efteråt har jag varit ännu mer nyfiken och förväntansfull på det här tävlingsåret. Jag älskar min Cara till månen och tillbaka. Vilken häftig resa det är att ha fått utbilda henne från 3,5 års ålder. Hon är min trygga punkt och mitt framtidslöfte.

 

I söndags susade jag och min gröna gamla bil hela vägen till Falun för säsongsdebut med Virus. Han hoppade lika stabilt som vanligt runt 120 + 130 cm med ett ner i varje klass. Jag hade en bra känsla och rundorna kändes toppen. Eftersom jag inte ridit honom på nästan 4 månader så missade jag lite men vad gör det om 100 år!? Han känns toppen inför säsongen och större hinder nästa tävling. Jag känner mig hemma på honom och går in på banan för att prestera och inte bara för att delta. Han ställer upp och vi jobbar mer och mer som ett team. Verkligen så roligt att få spendera en dag med honom och hans team samt Dalamänniskorna som är fantastiska hela högen.

 

Vera tränar på och hoppade för Lotta i förra veckan. Det gick väldigt bra och jag fick bra tips att jobba vidare med. Jag har hoppat en längre studsserie hemma vid tre tillfällen under två veckor. Hon är redan väldigt kvick men det är bra som styrketräning och gymnastik. Cara tränade för Per förra veckan och det var en väldigt nyttig och bra träning med små hinder. Hon har verkligen börjat att hitta sin kropp bättre och korsgalopp är kanske inom en snar framtid ett minne blott!? Även hon har hoppat studsserien hemma fast bara en gång och hon gjorde det långt över förväntan. Hon har inte hoppat så mycket längre serier alls men gjorde det ambitiöst och noggrant.

 

Efter Isas lite lugna period har jag inte hoppat henne något eller ridit markarbete men i lördags fick hon äntligen hoppa lite igen och hon har verkligen tagit till sig av allt markarbete vi har jobbat med. Jag hoppade bara något enstaka hinder på 1m men hon väntade så fint på mig och det känns som att jag har nått dit jag ville innan vi skulle börja hoppa mer riktiga hinder. Det är ren och skär lycka, Isa är lycka för mig.

 

Mina små föl som inte är föl längre utan åringar är lika fantastiska som vanligt. Precis lika fluffiga, gosiga och underbara. Det är häftigt när jag blickar tillbaka och tänker på vad Amy har tillfört i mitt liv. Hon har räddat mig på så många sätt och varit min motivation och drivkraft framåt. Att en så liten häst endast 9 månader gammal kan bidra med så mycket till en snart 25-årig människa är fascinerande. Hon är mitt ljus, mitt allt!

 

Det är fredag igen vilket innebär kort dag på jobbet och en hel helg att se fram emot. Det är även tävlingshelg igen så ingen är nöjdare än mig över det. Vera briljerade som vanligt under förra veckans tävlingar i Högbo. Jag hittade ett framridningskoncept som fungerade väldigt bra vilket var skönt, annars andas jag ut när jag klarat av framridningen och skrittar in på banan för där inne ger hon mig hela sitt hjärta, varje gång. Hur som helst så hoppade vi 125cm och debuterade sen 135cm tillsammans. Felfritt susade hon i mål i 125-klassen och blev placerad som nr 4a. Superkul och det kändes sådär himla enkelt. I 135-klassen visade hon på ett enormt scoop och hon bokstavligen flög. Såklart ska ryttaren (jag) tro att hon måste trycka på onödigt mycket vilket gjorde att en bom rullade ner och sen så kände vi oss också ganska nöjda efter att ha hoppat 12 språng så det sista hindret hoppade vi liksom inte riktigt men tog oss ändå över vilket gav oss två nedslag men en fantastisk känsla genom båda starterna. Debuter är alltid debuter och nästa gång gör jag om och gör rätt. Jag grämer mig förstås över att jag inte bara red likadant som i första klassen men Vera är wow. Jag är en lycklig ryttare till henne.

 

Veckans hittills största och absolut bästa händelse var i tisdags när Håkan kom för att titta på Isa igen efter 2 veckors lugnare ridning. Isa är 100% frisk och fräsch. Den där måndagen för snart 3 veckor sedan var med största sannorlikhet något tillfälligt. Tänka sig, jag hade tur den här gången. Isa är finare än någonsin och vi firade Håkans besök med en snögalopp på traktorvägen i skogen. Isa är verkligen en helt annan häst än för ett år sedan på ett väldigt positivt sätt. När Topanga dog var jag orolig över att aldrig känna den terapin jag upplevde med henne efter en tur ute i naturen men Isa är verkligen duktig på att fylla min själ med energi och glädje. Hon är den häst som är lyxigt att få rida på. Hon är den som är alltid är glad, enkel och okomplicerad.

 

Vera trimmar på och ska göra i några veckor innan nästa tävling. Vi pulsar i snö, klättrar i backar och jag försöker att galoppera lite extra länge en del dagar för att höja konditionen på henne. Jag längtar redan till att få ta med mig henne på tävling igen. Cara har jag ridit ut mycket på den senaste veckan. Inte varje dag i djup snö men en hel del dagar. Vi jobbar mycket med tipsen vi fick från förra träningen blandat med bus och full fart över fälten. På söndag ska hon tävla och jag hoppas på en bra känsla och en bra runda i utbildningssyfte.

 

Helg innebär extra mycket kvalitetstid med fölen. Jag tycker att det är så himla roligt att träna och lära de saker. Jag vill bli deras allra bästa kompis. Amy gillar att träna och få tänka, hon är sprallig och har mycket energi. Lisa uppskattar mest att få mysa eller bli borstad. Hon är lugnare och mjukare i sitt sätt att vara men trots att hon är det så är hon boss över Amy, men hon är ju också storasyster.